Fotografiska nästan för oss själva

Vanligtvis rör man sig diskret bland fotografierna, ser till att inte skymma sikten för övriga besökare, pratar tyst. I dag var S och jag helt ensamma på utställningen med Hassan Hajjajs bilder på Fotografiska. Vi rörde oss som vi ville, pratade ohämmat, slog oss ner på en bänk utan konkurrens om utrymmet.

När vi senare gick ner till den större utställningen Generation Wealth stötte vi på de flesta av husets övriga besökare, men antalet var ytterst begränsat och jag hade kastat mig på bokningen för att få plats, vilket jag misslyckades med senast Fotografiska öppnade för små grupper av sina medlemmar. Visserligen kunde man ta med sig en gäst, men både S och jag är medlemmar och jag misstänkte att hon ville gå, så jag bokade först för två och frågade henne sedan. Hon ville gärna.

Det var Hassan Hajjajs utställning, ”VOUGE, The Arab Issue”, jag helst ville se, eftersom jag inte såg mig mätt sist. De knasiga motiven passar så fint ihop med prydligheten som de inramande konserverna ger. Många avporträtterade är väl täckta. Vi döpte stilen till ”corona fashion”.

På utställningen med foton tagna av Hubble-teleskopet passade jag på att byta bakgrundsbild på mobilen, till en tjusig avbildning av stjärnhopen Westerlund 2.

Anfallen av ”VOUGE, The Arab Issue”

Titeln VOGUE, The Arab Issue anspelar på en upplevelse Hajjaj hade när han som engelsktalande hjälpte en vän i vars hus ett stort modemagasin gjorde en plåtning. Då insåg han att ingen av alla som deltog i form av make up-artister, modeller, fotografer m. fl. hade något med Nordafrika att göra. Alla var influgna och den vackra bakgården enbart en exotisk back drop. Då bestämde han sig för att göra en egen modeplåtning full av lokala modeller, design och kulturell kontext. En av serierna som han nu stolt visar på Fotografiska.

Jag måste komma tillbaka! Tog bara en snabb titt på den här utställningen med verk av den marockanska fotografen Hassan Hajjaj, en färgexplosion av modebilder och porträtt som jag med tanke på titeln trodde faktiskt hade att göra med Vouge, men det är tydligen snarare en satir. Och ramar med små konserver! Och kolla tapeten i hissen!

Utställningen visas, som tur är, ända till 7 juni.

MMCDLXXXVIII Helene Schmitz bäst på Fotografiska just nu

screen-shot-2016-09-24-at-21-38-58-pm

Jag ser att Svenska Dagbladet recenserar ”Transitions”, tre bildserier av Helene Schmitz på Fotografiska, i uppskattande ordalag. När jag var där för tre veckor sedan och betade av de aktuella utställningarna var den min favorit, i synnerhet bilderna som visar den extremt snabbväxande växten som kallas kudzu. Från Fotografiskas hemsida: ”Schmitz väljer att skildra en av världens mest invasiva och aggressiva växtarter som introducerades i USA redan 1876, ironiskt nog som en välmenande gåva från Japan till USA för att fira landets 100-årsjubileum. Kudzun beundrades först för sin fantastiska vitalitet och växtkraft. En beundran som snart förbyttes till skräckslagen häpnad över växtens framfart i landets sydöstra delar. Som ett slags terroristisk löpeld kan denna växt sprida sig med hastighet av 30 centimeter på 24 timmar, det ryktas att närboende måste hålla sina fönster stängda för att den inte ska tränga in i husen och kväva allt i sin väg.”

(Det här är mina egna mobilbilder från utställningen, så fotografierna är beskurna.)

Kanske är fotografierna av monsterväxten avsedda att väcka fasa, men det är de, tycker jag, alldeles för harmoniska för.

MMCCCLXIV ”Inherit the Dust” – Nick Brandt är tillbaka på Fotografiska

”Tjuvjägare tjänar 20 000 dollar på att döda en elefant. En elefant som får leva sin naturliga livslängd drar uppskattningsvis in 1,6 miljoner dollar till landet genom turism. Afrika sitter på en guldgruva och kan bli en ‘super power’ inom naturturism”, sa Nick Brandt när hans utställning ”Inherit the Dust” smyginvigdes under en ”members preview” på Fotografiska i går.

Det här är tredje gången Nick Brandts bilder på elefanter, lejon, noshörningar och andra vilda djur på den afrikanska kontinenten ställs ut på Fotografiska, nu med det varnande budskapet tydligare än någonsin – äldre bilder tagna på djur i sin naturliga miljö har ställts upp på samma plats, som i dag är skövlad och används till exempelvis stenbrott.

Under den förra utställningen, berättade Nick Brandt, skänkte Fotografiskas besökare motsvarande 50 000 dollar som användes till att köpa en Land Cruiser till de rangers som skyddar ett område i Östafrika där Nick Brandts organisation Big Life Foundation är aktiv. Den här gången kommer det också att göras en insamling, men till ett annat ändamål, nämligen ett stängsel som ska hindra vildmarken från att användas till åkermark. Den afrikanska kontinenten är överbefolkad, sa Nick Brandt, vilket gör att utrymmet för vild natur och vilda djur krymper, och det är ett betydligt större hot än tjuvjakt.

Det här lät i mina öron som att afrikanska människors och djurs överlevnadsrätt ställdes emot varandra och att djurens rätt utan vidare var överordnad, och eftersom lokalbefolkningen inte begriper kontinentens bästa ska ett stängsel rent fysiskt förhindra dem att odla marken. Nu tror jag att frågan är mer genomtänkt än vad som framgick under det korta invigningstalet, men det krävs mer och annan information än den här för att mina pengar ska hamna i insamlingen.

I vilket fall som helst är bilderna storslagna. ”Fota och sprid budskapet”, fick vi höra från Fotografiskas sida, så det gjorde jag. Nedan är alltså en preview av utställningen från gårdagens preview av utställningen. Från och med i dag är den öppen för alla och i kväll kommer jag att vara på plats igen för att få se och veta mer.

 

UPPDATERING

Det längre samtalet med Nick Brandt under öppningsdagens kväll var mer upplysande. Den uppodlade marken är utspridd på ett sätt så att de vilda djuren bara har en smal passage att migrera genom, och elefanter hamnar dessutom ofta på åkrarna och äter av grödorna, vilket medför att de blir avlivade av bönderna. Ett stängsel skulle alltså gynna både människor och djur, och jag utgår ifrån, även om det inte nämndes, att odlingsmark skulle vara ett mindre problem om den planerades strategiskt utifrån ett vildmarksbevarande perspektiv.

Nick Brandts insatser verkar hedervärda, genomtänkta och effektiva, men att jag missuppfattade stängslets funktion vid en första presentation lär ha att göra med att det tveklöst är djuren och det natursköna Afrika som står i centrum. Det framgår att fotografen är medveten om det mänskliga lidandet i samma östafrikanska länder, men det krävs också att man delar hans utgångspunkt för att uppfatta bilderna på avsett sätt. På bilden från en skräpig plats vid betongpelare under en bro, där ett foto av en elefanthona med familj i naturlig storlek ställts upp, omges det av hemlösa vuxna och barn, varav flera har fäst flaskor vid ansiktet för att kunna sniffa lim utan att ens använda händerna. Hjärtat blöder när man ser den ultimata, fullständigt passiva utsattheten. Just då struntar jag, ärligt talat, i ett gäng elefanter.

Men någon måste bry sig om elefanterna också. En annan missuppfattning från min sida var att de foton som tryckts upp på stora skärmar och placerats i olika miljöer var tagna just på de platserna. I flera fall är de så väl inkorporerade i omgivningen, med samma landskap och horisont i bakgrunden, att de smälter in perfekt, men platserna är utvalda för att rent generellt visa den typ av miljöer som uppstått när människor och mänsklig aktivitet spritt ut sig i områden som fram till nyligen var orörda. Intrycken blir deprimerande. Men jag kan inte önska bort människorna, som sagt, bara önska en mer miljökänslig samexistens.

MMCCXXVI Olika budskap i samma hus

Där satt vi, Sofia och jag, i caféet med stans kanske läckraste utsikt, två trappor upp på Fotografiska, och pratade om restauranger i New York. Strax innan hade vi sett utställningen ”Där barnen sover”, om flyktingbarn som tvingas sova i skogen eller på gatan, har mardrömmar efter att ha upplevt nattliga bombningar och kanske har förlorat halva sin familj. Jag är glad att jag hann se den – sista dagen är 24 januari – men upplevelsen är magstark, särskilt i kontrast till lyxen och den trendkänsliga stilrenhet som bara människor med små världsliga bekymmer kan skapa och upprätthålla. För att inte tala om kaoset i min hjärna när vi gick direkt från flyktingbarnen till utställningen en trappa ovanför, ”Avant-Garde” med bilder av den franska modefotografen Guy Bourdin. De som valts ut till hemsidan är av det okontroversiella slaget, men där fanns också en hel del kvinnokroppar i diverse respektlösa sammanhang, motiv som eventuellt hade meningsfulla budskap om man letade efter dem, men när jag hade läst presentationstexten om fotografens önskan att bryta mot tabun och censur fanns bara ett enda stort ”vem bryr sig?!” i mitt huvud.

Satsningen ”Nystartsmobilen” pågår fortfarande på Fotografiska, där varje insamlad gammal mobil, oavsett skick, leder till att Tele2 skänker en smartphone till ett ensamkommande flyktingbarn. Jag har en här hemma som jag inte använder och som jag borde skänka. Mobilen är knappt två år gammal och alltså redan avlagd. Kan jag göra något bra av ett sådant bevis på slösaktig livsstil så … ja, det är bara att få det gjort.

MCMLXXVI Fotografiskas martyrskap är inte klädsamt

”Den amerikanska dubbelmoralen är skrämmande”, avslutar Kulturbloggen ett inlägg om att Facebook sagt ifrån när Fotografiska publicerat bilder på nakna kvinnor. Bilderna ingår i en aktuell utställning som visar Anders Zorns förlagor till sina målningar av kullor.

Det är inte första gången Fotografiska struntar i reglerna, får bannor av Facebook, beklagar sig inför Facebook-följarna, låter media göra en story och, ja, helt enkelt rider på vågen av uppmärksamhet.

Fotografiskas Facebook-sida är extremt effektiv gratismarknadsföring, vars genomslagskraft genom åren skulle ha kostat hejdlöst stora summor i ordinarie annonsering. Det enda villkoret: Följ Facebooks regler.

Man kan säga mycket om hur Facebook hanterar oönskat material. De som pratar om ”dubbelmoral” hänvisar bland annat till att diverse hatsidor tillåts vara kvar utan åtgärd samtidigt som konst censureras, men det är väl en rimlig gissning att hatiska åsikter är svårt och tidskrävande för Facebook att ta sig an och bedöma medan stoppandet av pornografi är förhållandevis okomplicerat. För det är ju vad det handlar om. Eftersom Facebook omöjligt kan gå igenom alla uppladdade nakenbilder och lägga dem i ”klassisk konst”-högen, ”ammande mammor”-högen eller ”vidrig barnporr”-högen är regeln att nakenbilder inte är tillåtna. Att det drabbar en konstinstitution då och då är ett mycket lågt pris för att försvåra för de krafter som både skulle vilja och kunna förvandla Facebook till ett porrgalleri med gigantisk publik, med allt vad det innebär av utsatta minderåriga och allsköns ofrivillighet.

Fotografiska har utnyttjat Facebooks helt regelenliga åtgärder till sin fördel genom att, med mer eller mindre hånleende formuleringar, göra nya uppdateringar, som dubbelbilden med en fotograferad naken kvinna och samma kvinna på en teckning av Zorn, där man satt över breda svarta streck på valda kroppsdelar. PK-ligan kom rusande. De flesta rasade över att Facebook har mage att censurera konst. Många hejade på Fotografiskas kreativa reaktioner. En och annan ansåg att Fotografiskas egencensurerade bilder var ett tecken på feghet gentemot övermakten. Sedan var det de som inte ens verkade ha tagit till sig sammanhanget utan bara såg de censurerade bilderna, trodde att det var så Fotografiska valde att visa upp sina bilder och riktade frågor till dem i stil med: ”Och vad är det för fel på kvinnokroppen? Vad skulle ni ha gjort med bilder föreställande nakna män?”

Upprördheten över att de nakna kropparna inte visades visste inga gränser, även om anledningarna till upprördheten tycktes variera. Det är ganska fascinerande. Nästan lika ofta som sociala medier-användare höjer rösten och kräver sin rätt till integritet ropas det med motsvarande röststyrka att regelverket är förkastligt. Men utan regler – ingen integritet. Och ogillar man den amerikanska ”moralen” som den uttrycks i Facebook-reglerna kan man låta bli att använda den amerikanska kommersiella produkten Facebook. Ett Facebook-konto är varken ett tvång eller en mänsklig rättighet, och det gäller både privatpersoner och konstinstitutioner.

Bland de många i olika grad upprörda kommentatorerna angående de censurerade kvinnokropparna fanns faktiskt ett litet fåtal som tyckte som jag. Det hade varit intressant att följa diskussionerna, även om jag tog mig för pannan många gånger, men inlägget med alla dess kommentarer verkar inte finnas kvar. Klart man blir nyfiken på varför.

För övrigt hade jag tänkt gå och se Zorn-utställningen nästa vecka och behöver inga smakprov på Facebook.

MDCLXXXVII Sista chansen i helgen 1: Genesis på Fotografiska

Screen Shot 2014-09-13 at 8.40.36 AM.png

Utställningen Genesis på Fotografiska, den brasilanska fotografen Sebastião Salgados ”kärleksbrev till vår planet” i form av svartvita naturbilder, är en storslagen svit som vem som helst kan ta till sig. Man kan studera komposition och kontraster, googla upp var de avlägsna orter han befunnit sig på egentligen ligger i världen eller bara se på de mäktiga bergsformationerna, naturfolkens fascinerande livsstil och de skojiga pingvinerna.

Jag och Sofia såg den i början av augusti. Sedan var ju halva nöjet just den kvällen att hänga på uteserveringen och testa utbudet från grillen.

IMG_6400.JPG

IMG_6404.JPG

MDCVIII Ten Thousand Waves öppnar på Fotografiska

”För tio år sedan försvann 23 kinesiska hjärtmusselplockare till havs utanför Morecambe Bays kust i nordvästra England. I den mycket hyllade, fängslande installationen Ten Thousand Waves (2010) väver den brittiska konstnären Isaac Julien samman den tragiska händelsen med kinesisk kultur, historia och mytologi. Verket är en 55 minuter lång upplevelse på nio skärmar, där åskådaren bjuds in att röra sig fritt genom installationen.”

I dag öppnar Isaac Juliens effektfulla videoverk på Fotografiska och i går ägde vernissagen rum, ett tämligen tyst, stillastående mingel, med alla besökare i klungor mellan de stora bildskärmarna som visade filmsekvenser till musik och tal.

Originalet är 55 minuter långt, min version 38 sekunder.

MDLXXVIII Gå en visning på Fotografiska – förstå mer

Lisa_Ross”Den amerikanska fotografen Lisa Ross vandrade på den lilla stigen mitt ute i Taklamakanöknen. Plötsligt uppenbarade sig en rad obekanta föremål tillverkade av grenar, tygstycken, djurskelett och andra föremål. Hon stod framför Uigurernas heliga platser.”

På väg till Fotografiska tidigare i veckan tänkte jag på hur det skulle vara om jag blev ensam på 18-visningen. Det är visserligen sommarsäsong, men vädret var dåligt och det var en vanlig tisdag, så det skulle kunna bli bara jag. Det blev jag och en till. Och killen som stod och väntade tillsammans med mig visade sig vara kompis med guiden.

Den första utställning vi tittade på var den med bilder av Lisa Ross. Vi fick en ganska detaljerad redogörelse av fotografens ökenresor, hur det började med att hon kom till området i västra Kina tillsammans med en vän som arbetade med en filminspelning och att hon anlitade en chaufför som körde omkring henne i öknen och, på eget initiativ, tog med henne till uigurernas helgedomar.

”Trots frånvaron av människor upplever man bilderna som intima porträtt. Det finns en relation mellan de som har skapat verken, som har passerat och som har skött om dem”, står det i texten som beskriver utställningen, kallad ”Living Shrines”, och återigen blir jag påmind om den stora skillnaden mellan att låta bilder stå för sig själva och att se dem med vetskap om deras sammanhang. Innan visningen började var jag inne i utställningslokalen och tog en snabb runda på någon minut, utan att ha läst på om bilderna. Mitt intryck av ökenmiljöerna med vindpinade rishögsartade formationer med fladdrande små tygtrasor i var total ödslighet. En estetisk ödslighet, möjligen, men för mig kunde det knappast föreställa något annat än något övergivet som naturen brutit ner. Hur skulle jag kunna veta att formationerna skulle se ut så, att de var starkt betydelsefulla, omskötta, ”living shrines” på riktigt, inte som någon metafor.

På sätt och vis är Fotografiskas utställningstext (kan läsas på hemsidan) till just den här utställningen föredömlig, eftersom den förutom bildanalys – det om ”intima porträtt”, som för övrigt tycks vara fotografens egna ord – också innehåller kort information om platsen, folkgruppen och religionen och förstås även om fotografen och hennes bakgrund. Men på visningen fick vi veta ännu mer om sammanhanget och om hur fotograferingen gått till. De visningarna gillar jag bäst. Att få hjälp att tolka bilderna genom att guiden ställer frågor och pekar på olika aspekter och detaljer kan också vara intressant, men min upplevelse av fotografierna har nog i hundra procent av fallen blivit mycket starkare och mer givande när jag fått fakta om situationen de uppkommit i, ju mer specifika fakta desto bättre. Där är vi väl olika, men så fungerar jag.

Vi såg också Dana Sederowskys bilder, bland annat de där hon är utklädd till en 50-talsuniformerad sjuksköterska, och den nu borttagna utställningen med Roger Ballens bilder. De senare uttryckte galenskap, smuts och äckel, ibland också ömhet och humor, men var på sitt sätt riktigt svårtolkade. Vilka var de människor han fotograferat? Jag förstod det som att de var psykiskt sjuka och att situationerna man såg dem i var mer eller mindre oregisserade. Utställningstexten avslöjade ingenting. Den typ av fotografier som visades var visserligen så uttrycksfulla att en betraktare med något slags behållning kunde spekulera och associera fritt, men en guidad visning eller annan informationsinhämtning var nödvändig för förståelse av motiven.

När vi arrangerar läsecirklar, föredrag eller andra program på biblioteken och mycket få personer dyker upp är det svårt att veta om till exempel de två personer utöver ledaren eller ledarna som ska utgöra en läsecirkel kommer att känna sig besvärade eller ej. Själv har jag inga större problem med att vara en av två eller till och med den enda deltagaren på en guidad visning på ett museum. Jag är mycket sällan den som kommer med kommentarer i en stor grupp, men ställer gärna frågor och ger feedback lite då och då när antalet personer är mycket begränsat, som det var den här gången. Tack vare att jag sett flera av de tidigare utställningar som guiden refererade till kunde jag dessutom både begripa parallellerna hon nämnde och förstås briljera lite extra. Att jag svarade ja på frågan om jag varit i Sydafrika och dessutom hade besökt just Johannesburg, Roger Ballens hemstad, gjorde det hela ännu bättre. Jag tror inte att jag hade delat med mig av mina erfarenheter av Sydafrika i en stor grupp. Guiden var helt enkelt bra på att inkludera sina båda gruppdeltagare, även den hon inte redan kände.

18.00 varje dag erbjuds visning på Fotografiska.

MCCCXLVIII Inta Ruka och Pieter Hugo på Fotografiska

20131113-003947.jpg
På dagens visning på Fotografiska ingick tre av husets just nu fyra utställningar. Enligt guiden är Inta Ruka något av en publikfavorit, bland alla besökarkategorier. Den lettiska fotografens bilder är förhållandevis små och svartvita och föreställer människor på landsbygden som hon följt från 1980-talet och framåt.

Paolo Roversis bilder tröttnade jag på efter första anblicken, återigen en modefotograf som dels tar reklambilder och dels fotograferar sina modeller utan kläder, och den utställning som finns högst upp i huset, om småjordbruk i Afrika och Sydamerika, slarvade jag igenom efter visningen. Den utställning jag otippat nog fastnade för var Pieter Hugos, sydafrikanen som dokumenterat olika fenomen i sitt hemland och andra afrikanska länder. Bilderna har anklagats för att vara rasistiska och exotifierande, redan innan utställningen öppnade och Fotografiska bara visat upp enstaka bilder i marknadsföringen, men också av besökare i själva utställningslokalen. Jag delade inte den känslan. Bilden av en nigeriansk man med spända muskler och en hyena i koppel gav mig lite tråkiga vibbar när jag såg den utanför sitt sammanhang, redan för ett par månader sedan, men som en del av sviten The Hyena and Other Men var det ett helt annat fotografi.

I det här korta SVT-inslaget berättar Pieter Hugo själv om sina bilder.