Fördjupning

Vi är nog relativt många i Korskyrkan som efterfrågar bibelstudier och annan fördjupning, som komplement till gudstjänster och de övriga större samlingarna. Vi är nog också relativt många som utnyttjar att det finns alla möjliga församlingar i Stockholm med bra undervisning och hittar alternativa ställen att gå till – kyrkorna kompletterar varandra och är öppna för alla, så vad vore egentligen mer självklart? – men så erbjuds emellanåt fördjupningstillfällen i Korskyrkan och då får man så klart se till att gå. För sin egen skull och för de andras. Vi är där för att lära oss tillsammans. Extra kul att några från Filadelfiakyrkan kom, med tanke på att vi alltid är ett antal med hemvist i Korskyrkan som regelbundet går på Filadelfiakyrkans kvällsbibelskola.

På kvällsbibelskolan skiftar ämnena, exegetik, apologetik, mycket grävande i den bibliska samtiden utifrån olika källor, men om det någonsin handlat om bibelläsningsmetoder är det så länge sedan att jag glömt det. Men om det pratade Jae Sung (uttalat som Jason på engelska, vår nya pastor som började när Jessica gick på föräldraledighet) under en bibelläsningsworkshop i går. Vi började vid tio, fick undervisning, tänkte enskilt, tänkte i grupp, hade lunchpaus, slutade vid två. Deltagare från femton år till åttio plus.

Innehållsmässigt var det mesta bekant. Det handlade bland annat om att Bibeln består av allt från poesi till brev och att man behöver anpassa sin förståelse, inte bara utifrån sammanhang utan också den aktuella litterära genren. Vi provsmakade olika läsmetoder längs med en lång skala, från minutiös grammatisk analys av en vers till öppenhet för personliga budskap – talar det här stycket av Guds ord till mig på ett andligt plan? Hur ska jag i så fall, rent konkret, låta det påverka mitt liv och mina handlingar?

Jag blev påmind om den cirkel som en av våra missionärer brukade rita upp, under det år som han och hans fru var hemma i Sverige och arbetade i Korskyrkan. Något talar till oss, en bibeltext eller något annat, och vi uppfattar att Gud gör oss uppmärksamma på någonting. Istället för att vifta bort det eller låta det falla i glömska bör vi reflektera över det, prata med andra, aktivt bestämma oss för hur tilltalet ska få oss att agera och sedan utföra den handling vi kommit fram till. Därefter kan vi få nya tilltal och börja från början och på så sätt växa andligt och bli använda av Gud.

Under året som gick dog den här missionären plötsligt och helt oväntat, när han och familjen var tillbaka i Paraguay, där de startat en församling. Hans fru är nu hemma i Sverige igen, hon fick fullfölja deras gemensamma arbete på egen hand och berättade om det på gudstjänsten i dag. Vi fick se bilder och videoklipp från församlingen och den nya kyrkobyggnaden och det var så oerhört uppmuntrande, framför allt det vi fick höra berättat, men också glädjen som sken igenom på bilderna. Arbetet fortsätter och arbetet är Guds. ”Förlåt att jag säger det, men svenskar är så självupptagna. Tillbringa lite tid i Paraguay, så blir det tydligt”, sa hon leende, och nämnde de knappa förhållanden och den korruption som präglar samhället. Att i egen kraft bygga på sitt eget livsprojekt är alltid en sämre idé än att låta sig bli buren av Gud och låta honom visa vad som är viktigt.

Hon har nu avslutat sin tjänst som missionär och kommer att arbeta med ungdomar i en församling i Älta. När hon och de tre barnen gick fram på estraden, som en officiell avslutning på deras tid som missionärsfamilj, kunde alla som ville komma upp och vara med i bönen för dem. En stor grupp anslöt sig. Det var fint att se.

När jag nu tittar på ett blad med ett antal punkter från gårdagens bibelläsningsworkshop tänker jag på att metoderna vi övade på visserligen inte var nya för mig, och även bibeltexterna var bekanta, men att jag vid åtminstone fyra tillfällen häpnade över att jag missat innebörden i skeenden och formuleringar som jag hört många gånger förr. Hur är det möjligt? Och hur kan det hända så ofta? Fortfarande? Jag jobbar med litteratur och tycker mig vara bra på det här med läsning, och ändå, djupet i bibeltexterna verkar vara oändligt. Jag skulle kunna ta mig an den där cirkeln igen och igen och igen. Ett problem i sammanhanget är att jag är en självupptagen svensk som ofta lägger tid och engagemang på fel saker och är medveten om det. Men när jag tänker på att Bibeln är en bra tjock bok och Guds tankar ”är högre än mina tankar” (fritt från Jesaja) blir jag bara peppad, varje gång, över insikter som väntar och som aldrig kommer att ta slut. Jag kommer nog alltid att vara i startgroparna på min andliga resa.

MDLXXX Gå Sion din konung att möööta!

Varje år sätts en adventskör ihop i Korskyrkan. Vem som helst kan vara med, kören övar två gånger och sjunger sedan en uppsättning psalmer och sånger första advent. Årets kör var lika bra och låtarna lika pampiga som vanligt.

Första advent-gudstjänsten i övrigt:
– Pastor Richard inledde predikan med att berätta om Gator Boys, enligt Richard ett TV-program med ”tre lurviga amerikaner” som fångar in alligatorer med bara händerna. (Avsedd parallell: Att leva livet utan någon som helst säkerhetsmarginal på olika ansträngningskrävande områden. Sällan klokt. Om du inte är en av ytterst få som besitter förmågan – försök inte vara en gator boy. Predikan finns att lyssna på här, ”Gör plats för Herren.”)
– Föräldrarna hade med sig en ”grannfru”, som mamma sa. Eller närmare bestämt änka. Under kyrkkaffet kom det fram att hon och hennes man var Kungsholmsbor under 60-talet, på John Ericssonsgatan. Det förde mina tankar till det berömda kollektivhuset, med tvättnedkast, centralkök och allt, och minsann, det var där de bodde. Hon hade en gång råkat slänga sopor i tvättnedkastet.
– Under kyrkkaffet råkade också pianisten Simon i trängseln dänga en stol i huvudet på församlingsledaren Maria. Det var ju inte alls roligt, egentligen. Fast ändå lite.
– Jenny H och jag satt som vanligt och bredde ut oss om vår kommande Vietnamresa. Risken är att det bara blir värre efteråt.

MMCCCLXVI Hemkommen från gudstjänst

… där vi bland annat sjöng ”Du är på riktigt”.

Vi är här, Dina döttrar och söner
som vi är, med våra drömmar och böner
Och vi vill ta emot den framtid som Du ger
Gud, låt Din vilja ske

Du såg oss innan vi blev till
Du vet allt, vad vi gör, vad vi vill
Och vi kan lita på att det Du ger är gott
Gud, låt Din vilja ske

Jesus, Du är den vi följer nu
för ingen annan älskar oss som Du
Vi vill inte ha tomma ord och ytlighet
Vi vill ha Dina ord och Ditt rikes verklighet
Du är på riktigt

Gud, vi ser en värld som behöver
mer av Dig. Ge oss hjärtan som blöder
Och mer än någonsin behöver vi Ditt hopp
Gud, låt Din vilja ske

MMCCLXI Missar hemlöslunchen nästan helt

Att man ska flyga till Nepal på kvällen behöver inte hindra ett besök på Korskyrkans lunch för hemlösa under dagen. Men ett besök var det enda det blev, för att se att allt var under kontroll, att våra två nya köksansvariga tyckte att det funkade och att det var tillräckligt många volontärer på plats. Hade behovet funnits skulle jag ha hoppat in ett slag, men nu kunde jag gå vidare till pengaväxling och visumfotografering i automat på Centralen medan gänget i Linnésalen serverade fisk och kladdkaka.

Vill du vara med vid nästa tillfälle, lördag 19 mars? Anmäl dig här!

MMCCLV I Korskyrkan från elva till … blev det halv fem?

Heldag i kyrkan (nästan). På grund av dagens datum hade bönelapparna ny form och färg, och hela gudstjänsten handlade om bön, i teori och praktik. Bland annat var Erika och jag framme på estraden för förbön inför Nepalresan – av resenärerna är det bara hon och jag som är med i Korskyrkan, jag gissar att övriga nio också har kyrklig anknytning, men kommer från andra håll, bland annat ett gäng från Örebro, har jag fått veta.

Därefter årsmöte, som alltid – verkligen alltid – tar betydligt längre tid än avsett. Höjdpunkten var nog hälsningen från Roger, som jobbade i kyrkan fram till i somras, men nu är tillbaka i Paraguay. Via halvdan uppkoppling skypade vi, med paraguayanskt åskmuller i bakgrunden.