Korskyrkan – nu ganska digitalt tillgänglig

De tar sig, Korskyrkans Facebook-sända gudstjänster, lite i taget. I går var tredje söndagen med digitalt tillgänglig gudstjänst och första söndagen då förbudet mot folksamlingar på fler än 50 personer trätt i kraft. Någon vanlig gudstjänst med gudstjänstdeltagare ägde alltså inte rum, så det var ett förinspelat program med sång och predikan som tidsinställts på Facebook till söndagsförmiddagen, en fin produktion som till skillnad från tidigare söndagar både kunde ses i rätt tid och hade fungerande ljud och bild. Tyvärr bröts sändningen abrupt i slutet av predikan. Man kan visst inte få allt.

Det är så klart inte ett format som passar alla som vanligtvis kommer till Korskyrkan och det är synd, men det blir ändå ett slags gemenskap bland oss som tittar och ger oss tillkänna en del under sändningens gång. Och kanske får gudstjänsten några helt nya deltagare, om än på distans.

Se gudstjänsten här.

Eller: Lyssna på predikan här.

Vi anpassar oss till de rådande omständigheterna

Jag väljer nästan aldrig bort att gå på gudstjänst på söndagsförmiddagar och det här var definitivt första gången jag låter bli att gå till kyrkan på grund av smittrisk trots att jag inte är sjuk. Korskyrkan, liksom många andra församlingar, anpassade sig genom att livesända på Facebook. Oj oj oj, det var ingen teknisk succé, men till slut var det ordning på både ljud och bild. Predikan – ”De obetydligas Gud” – gick att höra och se utan problem, hållen av Daniel, som bland annat hämtade stoff från sin vardag inom Frälsningsarmén, där han jobbar med utsatta människor.

Efteråt hade J och jag planerat in ett möte inför vår kommande USA-resa. Det blev inget möte och det blir sannolikt ingen USA-resa, åtminstone inte vid den tidpunkt vi tänkt oss, nu när gränserna är stängda. Vi tog ett strategisnack över telefon istället och hoppas att vi inte kommer att förlora alltför mycket pengar.

Servicegrupp 10

Eftersom bibliotekariejobbet innebär en hel del kvällar och helger bakom informationsdisken eller i programarrangörsrollen fick jag under en period svårt att ta mitt ansvar i den servicegrupp jag då var med i i Korskyrkan. Det går visserligen ganska många veckor mellan de tillfällen då man ska vara med och utföra städning, fikafixande och annat, men uppgifterna krockade alltför ofta med jobbet. Därför var jag utan grupp ett tag, men så gjordes någon genomgång av oss servicegruppslösa församlingsmedlemmar och plötsligt hade jag satts in i en, grupp 10. I just den gruppen är man antingen städare eller ansvarig för servicen i samband med gudstjänst och jag blev städare. Även städansvaret är uppdelat och jag blev tilldelad Skattkammaren, lekrummet för de minsta kyrkbesökarna, och rummen runtomkring där på källarplanet. Det gjorde hela skillnaden. Kan jag inte komma på kvällstid när grupp 10 har sin städmåndag kommer jag vid en annan tidpunkt och vet precis vad jag ska göra (nämligen dra en dammsugare av industrimått ner för källartrappan, städa två toaletter, plocka förlupna leksaker med mera).

Men det finns alltid specialfall. I går – söndagen under vår grupps servicevecka – behövdes extra krafter i köket, eftersom det inte bara skulle ordnas med kyrkkaffe utan också lunch inför eftermiddagens årsmöte, så trots att jag gjort min städinsats i veckan fick jag rycka in och preppa potatissallad, rostbiff och falafel. Den som organiserat servicen hade nog tagit i lite extra, det var fullt av medhjälpare både före och efter gudstjänsten. Just den här söndagen skulle rekordmånga barn barnvälsignas – sex familjer med en eller flera telningar stod på estraden – och kyrksalen var också rekordfull av gudstjänstdeltagare, så det var kanske bra att vi också var en stor servicegrupp, men efter att ha dragit mitt lilla strå till stacken och sett till att allt var redo inför serveringen kunde jag snart själv sätta mig och äta. Mittemot satt en pappa med dotter som jag inte träffat förut och en annan flicka i samma ålder, omkring sju. Flickorna förde en fascinerande konversation om potatissallad kontra kanelbullar. Få skulle komma på att jämföra dessa entiteter. Sedan kunde jag med hyfsat gott samvete lämna disken till de andra, eftersom jag till råga på allt skulle vara justerare och behövde vara med på årsmötet från början till slut.

Nu dröjer det nio veckor innan det är vår tur igen. Måtte det inte sammanfalla med någon tillställning med rekordpublik. Eller jo, det kanske det skulle vara värt.

Where everybody knows your name – som Cheers, fast bättre

40-årsfika hos gamla vännen M (eller 10-årsfika – eftersom hon är skottdagsbarn har hon födelsedag vart fjärde år). Hembakt och fotboll är vad man förknippar med henne, och man blev inte besviken.

Fikat hade börjat ganska tidigt på dagen och jag kom först efter jobbet, så gästerna höll på att droppa av och jag satt och fikade med de som återstod, M:s familjemedlemmar och en barnfamilj som jag träffar alldeles för sällan nu för tiden. Barnfamiljen har också katt numera och jag står stand-by som kattvakt vid behov. Hoppas det uppstår snart.

Förutom att det var trevligt och gott slogs jag av det härliga i att man i en församling möts över generationsgränser. M:s mamma och hennes man pysslade och umgicks där i M:s lägenhet och det mest sannolika är att vänners föräldrar är sådana man tar i hand och presenterar sig för, men de här med i Korskyrkan. Jag behövde varken tala om vad jag hette eller vilket jobb det var jag just kommit farande från, med pendeltåg och buss från Vasastan ut till Bromsten i Spånga. När det var dags att gå och M:s mamma erbjöd sig att skjutsa mig till tunnelbanan behövde hon heller inte fråga vilken linje jag bor på. Däremot var det oklart om M:s lilla systerdotter kände igen mig, hon är ett av söndagsskolbarnen och jag vet precis vem hon är, men jag är en av alla kyrkans tanter, och dem kan man ju inte förväntas hålla koll på.

Fördjupning

Vi är nog relativt många i Korskyrkan som efterfrågar bibelstudier och annan fördjupning, som komplement till gudstjänster och de övriga större samlingarna. Vi är nog också relativt många som utnyttjar att det finns alla möjliga församlingar i Stockholm med bra undervisning och hittar alternativa ställen att gå till – kyrkorna kompletterar varandra och är öppna för alla, så vad vore egentligen mer självklart? – men så erbjuds emellanåt fördjupningstillfällen i Korskyrkan och då får man så klart se till att gå. För sin egen skull och för de andras. Vi är där för att lära oss tillsammans. Extra kul att några från Filadelfiakyrkan kom den här gången, med tanke på att vi alltid är ett antal med hemvist i Korskyrkan som regelbundet går på Filadelfiakyrkans kvällsbibelskola.

På kvällsbibelskolan skiftar ämnena, exegetik, apologetik, mycket grävande i den bibliska samtiden utifrån olika källor, men om det någonsin handlat om bibelläsningsmetoder är det så länge sedan att jag glömt det. Men om det pratade Jae Sung (uttalat som Jason på engelska, vår nya pastor som började när Jessica gick på föräldraledighet) under en bibelläsningsworkshop i går. Vi började vid tio, fick undervisning, tänkte enskilt, tänkte i grupp, hade lunchpaus, slutade vid två. Deltagare från femton år till åttio plus.

Innehållsmässigt var det mesta bekant. Det handlade bland annat om att Bibeln består av allt från poesi till brev och att man behöver anpassa sin förståelse, inte bara utifrån sammanhang utan också den aktuella litterära genren. Vi provsmakade olika läsmetoder längs med en lång skala, från minutiös grammatisk analys av en vers till öppenhet för personliga budskap – talar det här stycket av Guds ord till mig på ett andligt plan? Hur ska jag i så fall, rent konkret, låta det påverka mitt liv och mina handlingar?

Jag blev påmind om den cirkel som en av våra missionärer brukade rita upp, under det år som han och hans fru var hemma i Sverige och arbetade i Korskyrkan. Något talar till oss, en bibeltext eller något annat, och vi uppfattar att Gud gör oss uppmärksamma på någonting. Istället för att vifta bort det eller låta det falla i glömska bör vi reflektera över det, prata med andra, aktivt bestämma oss för hur tilltalet ska få oss att agera och sedan utföra den handling vi kommit fram till. Därefter kan vi få nya tilltal och börja från början och på så sätt växa andligt och bli använda av Gud.

Under året som gick dog den här missionären plötsligt och helt oväntat, när han och familjen var tillbaka i Paraguay, där de startat en församling. Hans fru är nu hemma i Sverige igen, hon fick fullfölja deras gemensamma arbete på egen hand och berättade om det på gudstjänsten i dag. Vi fick se bilder och videoklipp från församlingen och den nya kyrkobyggnaden och det var så oerhört uppmuntrande, framför allt det vi fick höra berättat, men också glädjen som sken igenom på bilderna. Arbetet fortsätter och arbetet är Guds. ”Förlåt att jag säger det, men svenskar är så självupptagna. Tillbringa lite tid i Paraguay, så blir det tydligt”, sa hon leende, och nämnde de knappa förhållanden och den korruption som präglar samhället. Att i egen kraft bygga på sitt eget livsprojekt är alltid en sämre idé än att låta sig bli buren av Gud och låta honom visa vad som är viktigt.

Hon har nu avslutat sin tjänst som missionär och kommer att arbeta med ungdomar i en församling i Älta. När hon och de tre barnen gick fram på estraden, som en officiell avslutning på deras tid som missionärsfamilj, kunde alla som ville komma upp och vara med i bönen för dem. En stor grupp anslöt sig. Det var fint att se.

När jag nu tittar på ett blad med ett antal punkter från gårdagens bibelläsningsworkshop tänker jag på att metoderna vi övade på visserligen inte var nya för mig, och även bibeltexterna var bekanta, men att jag vid åtminstone fyra tillfällen häpnade över att jag missat innebörden i skeenden och formuleringar som jag hört många gånger förr. Hur är det möjligt? Och hur kan det hända så ofta? Fortfarande? Jag jobbar med litteratur och tycker mig vara bra på det här med läsning, och ändå, djupet i bibeltexterna verkar vara oändligt. Jag skulle kunna ta mig an den där cirkeln igen och igen och igen. Ett problem i sammanhanget är att jag är en självupptagen svensk som ofta lägger tid och engagemang på fel saker och är medveten om det. Men när jag tänker på att Bibeln är en bra tjock bok och Guds tankar ”är högre än mina tankar” (fritt från Jesaja) blir jag bara peppad, varje gång, över insikter som väntar och som aldrig kommer att ta slut. Jag kommer nog alltid att vara i startgroparna på min andliga resa.

MDLXXX Gå Sion din konung att möööta!

Varje år sätts en adventskör ihop i Korskyrkan. Vem som helst kan vara med, kören övar två gånger och sjunger sedan en uppsättning psalmer och sånger första advent. Årets kör var lika bra och låtarna lika pampiga som vanligt.

Första advent-gudstjänsten i övrigt:
– Pastor Richard inledde predikan med att berätta om Gator Boys, enligt Richard ett TV-program med ”tre lurviga amerikaner” som fångar in alligatorer med bara händerna. (Avsedd parallell: Att leva livet utan någon som helst säkerhetsmarginal på olika ansträngningskrävande områden. Sällan klokt. Om du inte är en av ytterst få som besitter förmågan – försök inte vara en gator boy. Predikan finns att lyssna på här, ”Gör plats för Herren.”)
– Föräldrarna hade med sig en ”grannfru”, som mamma sa. Eller närmare bestämt änka. Under kyrkkaffet kom det fram att hon och hennes man var Kungsholmsbor under 60-talet, på John Ericssonsgatan. Det förde mina tankar till det berömda kollektivhuset, med tvättnedkast, centralkök och allt, och minsann, det var där de bodde. Hon hade en gång råkat slänga sopor i tvättnedkastet.
– Under kyrkkaffet råkade också pianisten Simon i trängseln dänga en stol i huvudet på församlingsledaren Maria. Det var ju inte alls roligt, egentligen. Fast ändå lite.
– Jenny H och jag satt som vanligt och bredde ut oss om vår kommande Vietnamresa. Risken är att det bara blir värre efteråt.

MMCCCLXVI Hemkommen från gudstjänst

… där vi bland annat sjöng ”Du är på riktigt”.

Vi är här, Dina döttrar och söner
som vi är, med våra drömmar och böner
Och vi vill ta emot den framtid som Du ger
Gud, låt Din vilja ske

Du såg oss innan vi blev till
Du vet allt, vad vi gör, vad vi vill
Och vi kan lita på att det Du ger är gott
Gud, låt Din vilja ske

Jesus, Du är den vi följer nu
för ingen annan älskar oss som Du
Vi vill inte ha tomma ord och ytlighet
Vi vill ha Dina ord och Ditt rikes verklighet
Du är på riktigt

Gud, vi ser en värld som behöver
mer av Dig. Ge oss hjärtan som blöder
Och mer än någonsin behöver vi Ditt hopp
Gud, låt Din vilja ske

MMCCLXI Missar hemlöslunchen nästan helt

Att man ska flyga till Nepal på kvällen behöver inte hindra ett besök på Korskyrkans lunch för hemlösa under dagen. Men ett besök var det enda det blev, för att se att allt var under kontroll, att våra två nya köksansvariga tyckte att det funkade och att det var tillräckligt många volontärer på plats. Hade behovet funnits skulle jag ha hoppat in ett slag, men nu kunde jag gå vidare till pengaväxling och visumfotografering i automat på Centralen medan gänget i Linnésalen serverade fisk och kladdkaka.

Vill du vara med vid nästa tillfälle, lördag 19 mars? Anmäl dig här!