MDLXXX Gå Sion din konung att möööta!

Varje år sätts en adventskör ihop i Korskyrkan. Vem som helst kan vara med, kören övar två gånger och sjunger sedan en uppsättning psalmer och sånger första advent. Årets kör var lika bra och låtarna lika pampiga som vanligt.

Första advent-gudstjänsten i övrigt:
– Pastor Richard inledde predikan med att berätta om Gator Boys, enligt Richard ett TV-program med ”tre lurviga amerikaner” som fångar in alligatorer med bara händerna. (Avsedd parallell: Att leva livet utan någon som helst säkerhetsmarginal på olika ansträngningskrävande områden. Sällan klokt. Om du inte är en av ytterst få som besitter förmågan – försök inte vara en gator boy. Predikan finns att lyssna på här, ”Gör plats för Herren.”)
– Föräldrarna hade med sig en ”grannfru”, som mamma sa. Eller närmare bestämt änka. Under kyrkkaffet kom det fram att hon och hennes man var Kungsholmsbor under 60-talet, på John Ericssonsgatan. Det förde mina tankar till det berömda kollektivhuset, med tvättnedkast, centralkök och allt, och minsann, det var där de bodde. Hon hade en gång råkat slänga sopor i tvättnedkastet.
– Under kyrkkaffet råkade också pianisten Simon i trängseln dänga en stol i huvudet på församlingsledaren Maria. Det var ju inte alls roligt, egentligen. Fast ändå lite.
– Jenny H och jag satt som vanligt och bredde ut oss om vår kommande Vietnamresa. Risken är att det bara blir värre efteråt.

MMCCCLXVI Hemkommen från gudstjänst

… där vi bland annat sjöng ”Du är på riktigt”.

Vi är här, Dina döttrar och söner
som vi är, med våra drömmar och böner
Och vi vill ta emot den framtid som Du ger
Gud, låt Din vilja ske

Du såg oss innan vi blev till
Du vet allt, vad vi gör, vad vi vill
Och vi kan lita på att det Du ger är gott
Gud, låt Din vilja ske

Jesus, Du är den vi följer nu
för ingen annan älskar oss som Du
Vi vill inte ha tomma ord och ytlighet
Vi vill ha Dina ord och Ditt rikes verklighet
Du är på riktigt

Gud, vi ser en värld som behöver
mer av Dig. Ge oss hjärtan som blöder
Och mer än någonsin behöver vi Ditt hopp
Gud, låt Din vilja ske

MMCCLXI Missar hemlöslunchen nästan helt

Att man ska flyga till Nepal på kvällen behöver inte hindra ett besök på Korskyrkans lunch för hemlösa under dagen. Men ett besök var det enda det blev, för att se att allt var under kontroll, att våra två nya köksansvariga tyckte att det funkade och att det var tillräckligt många volontärer på plats. Hade behovet funnits skulle jag ha hoppat in ett slag, men nu kunde jag gå vidare till pengaväxling och visumfotografering i automat på Centralen medan gänget i Linnésalen serverade fisk och kladdkaka.

Vill du vara med vid nästa tillfälle, lördag 19 mars? Anmäl dig här!

MMCCLV I Korskyrkan från elva till … blev det halv fem?

Heldag i kyrkan (nästan). På grund av dagens datum hade bönelapparna ny form och färg, och hela gudstjänsten handlade om bön, i teori och praktik. Bland annat var Erika och jag framme på estraden för förbön inför Nepalresan – av resenärerna är det bara hon och jag som är med i Korskyrkan, jag gissar att övriga nio också har kyrklig anknytning, men kommer från andra håll, bland annat ett gäng från Örebro, har jag fått veta.

Därefter årsmöte, som alltid – verkligen alltid – tar betydligt längre tid än avsett. Höjdpunkten var nog hälsningen från Roger, som jobbade i kyrkan fram till i somras, men nu är tillbaka i Paraguay. Via halvdan uppkoppling skypade vi, med paraguayanskt åskmuller i bakgrunden.

MMCXCIX En servicegruppssöndag

Senast jag var i Korskyrkan, för två veckor sedan, var också dagen då jag missade två och ett halvt luciatåg. Eftersom jag min vana trogen släntrade in sent till gudstjänsten hade luciatåget med kyrkans barn redan börjat, men jag hann i alla fall se och höra det mesta. Därefter hade jag stämt träff med mamma på Stadsbiblioteket för det traditionella lussandet på första galleriet, men tiden var inte densamma som under – åtminstone – de senaste fjorton åren, så vi var två timmar sena. En googling visade att det snart skulle vara luciakonsert i Engelbrektskyrkan, så vi gick dit, men möttes av kanske hundra besvikna köare som tvingats vända för att kyrkan redan var full. Så det lilla lussandet i Korskyrkan fick alltså utgöra mitt luciafirande för året. När gudstjänsten var slut fick de medverkande barnen godispåsar och Jenny H och jag höll oss lägligt framme för att få varsin av de påsar som blivit över, som enda vuxna, med andra vuxnas avundsjuka blickar och kommentarer som naturlig följd.

I förmiddags var det Jenny och jag som utgjorde dagens servicegrupp i Korskyrkans kök. Vanligtvis är vi betydligt fler, men till en mellandagsgudstjänst, där man inte räknade med jättemånga deltagare och därför höll till i kyrkkaffesalen, var det helt okej att bara vara två. Vi kokade kaffe, skar saffranslängder och kanellängder, la upp pepparkakor, ställde fram koppar, fixade blommor och allt annat som skulle göras och kom ut från köket lagom till gudstjänstens början. Salen var i princip fullsatt. Förutom julig psalmsång och predikan om den gudfruktiga mannen Symeon och profetissan Hanna kom en kvinna fram till mikrofonen för att hon hade något viktigt att säga. Jag kände igen henne, vi har bara hälsat helt kort en gång, men jag vet att hon pratat en del med mina föräldrar. Efter att ha vinkat fram sin vuxna dotter berättade hon på lite tvekande engelska att hon flytt från Syrien där hon fick lämna allt, hem, arbete och pengar, och hamnat i Sverige utan bostad. Ett par i församlingen har nu henne som inneboende. Nu hade också dottern kommit till Sverige, via Grekland dit hon åkt med båt, och trots mammans vädjan till Migrationsverket hade hon inte fått komma till Stockholm utan till norra Sverige, men efter att värdarna bekostat tågbiljetter hade de nu äntligen fått träffas. Kvinnan ville helt enkelt uttrycka sin tacksamhet för den vänlighet hon mött, i synnerhet hos dem hon fått bo hos förstås, men också hos resten av församlingen.

Förutom ett litet gäng som hade församlingsbön var Jenny och jag sist kvar. Det var dags för mat, vi stannade och handlade på Hemköp och svängde ihop fajitas hemma hos mig som vi åt medan vi ägnade några eftermiddagstimmar åt att diskutera viktiga saker för det kommande året, bland annat resmål. Vi har egentligen inte rest tillsammans, utöver vår dygnslånga vistelse i Boston för två och ett halvt år sedan, dit jag tog en avstickare från New York och där Jenny var för att träffa andra vänner, men det kan bli ändring på den saken. Hur som helst är det ett märkligt faktum att man tillhör den lilla, lilla andel människor i den här världen som kan sitta och överväga närapå vilka länder och orter som helst för möjliga framtida resor. Inte för att vi har privatjet och är ekonomiskt oberoende, men alla nödvändiga förutsättningar finns. Vi kan spara ihop pengarna. Vi kan ta ut ett antal semesterdagar. Vår nationalitet är välkommen mer eller mindre överallt. Vi talar dessutom engelska, har vänner och bekanta i alla möjliga länder och inte sällan är kristna församlingar ett utmärkt nätverk för att komma in under skinnet på en främmande plats. Sammantaget är möjligheterna så stora och spännande att det svindlar.