MDCXXI Secret Garden – välkänd takrestaurang i Ho Chi Minh City

IMG_8697

IMG_8700

IMG_8699

IMG_8696

Sista dagen på året grundar vi med brunch på Secret Garden, ett sådant där ställe som har fått bra betyg på resesajter och som man vet är ett slags turistfälla, men en trevlig turistfälla. Trevlig på så sätt att den uppfyller västerlänningens önskan att sitta på en charmigt inredd takterrass och välja mellan vietnamesiska rätter som är snälla mot utländska smaklökar och dessutom tryggt kan beställas med ledning av de proffsiga fotona i menyn. Jag misstänker också att priserna balanserade på precis rätt gräns – för höga för den som har koll på landets matpriser, tillräckligt låga för att turister från vår del av världen ska kunna glädjas åt att äta billigare än hemma.

Utsikten var i alla fall autentisk, och kontrastrik.

MMCDXCVIII Churros på Eatery Social

Födelsedagspresentkortet använt! Sofia och jag har tillbringat kvällen på syd- och centralamerikanska Eatery Social i Clarion Hotel.

Det ingen av oss begriper, och regelbundet chockeras av, är ljudnivån på Stockholms restauranger. Det måste alltså finnas människor – många människor – som tycker att restaurangupplevelsen förhöjs av att de själva och andra sitter och skriker för att överrösta varandra och den mer eller mindre dansanpassade musiken. Var finns restaurangerna med öronvänlig akustik och musik som – ärligt talat – vet sin underordnade plats? Dansställen och barer får göra som de vill, men någonstans bör man kunna sitta och äta en god middag och umgås utan att konkurrera med en skoningslös ljudvolym. Tips tas tacksamt emot.

Men maten var god. Vi delade på en stor potatiskrokett och valde båda tacos med ”chipotlekryddat långkok på högrev”, guacamole med massor av lime och annat gott. Blixtbilden ovan gör inte efterrätten rättvisa – en churrostallrik med alla möjliga tillbehör.

Med tanke på att mörkret hunnit falla, och det faktum att vi tyckte att musiken var alldeles för påträngande, fick vi nog ställets bästa bord, närmast fönsterväggen med utsikt över trafiken på Skanstullsbron och Johanneshovsbron, med den upplysta Globen där bakom.

Tack, Sofia!

MMCDXLIX Recensenterna smörjer kråset på Aqui Tapas & Bar

Tapasrecensenternas saga är all. Det känns så, i alla fall, eftersom gruppens spanjorska ska flytta från Stockholm, för att gå en tvåårig konstutbildning i obygden en och en halv timmes bilväg från Göteborg.

Sist i raden av tapasrestauranger blev Aqui Tapas & Bar på Kammakargatan och vi var nöjda redan från början. Maten dukades upp på bästa Tetris-manér, med de dubblerade rätterna genomtänkt placerade i varsin ände av bordet, och personalen interagerade på ett trevligt sätt, särskilt tjejen som liksom Mireia var katalansktalande. Dessutom hade de lagat riktigt god mat! Potatisen, aiolin, kycklingen, oliverna, tomaten med getost … Laxen föll visst inte alla i smaken, men det var nog det enda.

Vissa ställen vi varit på har serverat mer sofistikerade – och, enligt somliga, klart mindre genuina – versioner av tapas, medan de här snarare hamnar i den rustika änden av skalan. Sedan vet restaurangen att ta betalt. Men så var vi inte i Barcelona, utan på Kammakargatan.

MMCDXIX Austin Food Works

”Happy 14th!” önskade vi varandra i kväll, vid ett extrainsatt Independence Day-firande tio dagar sent, på amerikanskinspirerade Austin Food Works.

Egentligen skulle jag ha ätit där förra helgen. Lena och jag hade några veckor i förväg kommit överens om att ses där på deras lördagsbrunch, men som tur var upptäckte vi några dagar i förväg att hemsidan var uppdaterad med informationen att brunchen har sommaruppehåll. Å andra sidan skulle något som hette ”afternoon specials” – bland annat mac’n’cheese, som vi båda råkar gilla – serveras från halv fyra. Så vid den tiden träffades vi utanför restaurangen, vars öppna dörr var blockerad med en pall. Vi ropade in till killen bakom bardisken och frågade om de inte hade öppnat ännu. De skulle öppna klockan fyra, sa han. Serverar ni mat då? frågade jag. Nej, tydligen erbjöd de bara ”bar snacks” från fyra och mat från sex. När jag sa att hemsidan har annan information om tider och menyer sa han att den ordning han hade nämnt gällde sedan ett halvår tillbaka.

Så bestämdes det att vi skulle träffas tre stycken och efterhandsfira i kväll. Skulle jag verkligen sponsra stället som verkar ganska nonchalant när det gäller information och kundrelationer? De hade inte ens svarat på mailet jag skickade samma dag som vi var tvungna att vända i dörren och hitta ett annat matställe. Som tur var hann de höra av sig mellan det att vi bokade bord och kvällens besök, i går kom ett trevligt (men fortfarande en aning förvirrande) svar.

Vi var alla väldigt nöjda med vår mat. Jag var fortfarande inställd på mac’n’cheese och blev inte besviken, makaronerna badade i massor av smakrik ostsås tillsammans med stora, läckra baconbitar. Nu presenterades den som något slags halvstor rätt, men var definitivt tillräckligt mättande och det enda jag saknade var någon grönsak för att bryta av mot de tre mäktiga beståndsdelarna.

På plussidan var alltså den goda maten och inredningen var trevlig, inga överraskningar kanske, ihop med rustika bord pyntades det med ett överflöd av i sammanhanget obligatoriska mason jars, men det gjorde ett trivsamt intryck. På minussidan var ljudnivån, och den är minst lika avgörande för trivseln. Ett stort grabbsällskap väsnades otroligt i närheten av där vi satt och när vi kom med en försiktig kommentar, först i samband med att vi betalade för oss, fick vi veta att det var ett firande av en av killarna som nyligen gift sig. Vi sa inget mer om saken, och det är självklart att man vill att folk ska kunna fira och ha roligt, men helst ska ju inte firandet ske på andra restauranggästers bekostnad. Men även om inte grabbgänget låtit som de gjorde spelades musiken i lokalen på ganska hög volym. Det är alltid ett kraftigt minus för min personliga del. För den som är på lokal för att festa och dansa, visst, men på en restaurang dit man kommer en kväll efter jobbet för att umgås med vänner över en bit mat … Musik är ett välkommet inslag i sig, men den höga volymen, som gör att man behöver höja rösten, gör snarare att man längtar ut.

Men det fanns utebord också. Nästa gång, vid rätt väderlek, får det bli ett sådant.

MMCCCXCVI Ling Long

När jag och tre kolleger träffades på Ling Long, i bottenplanet på Story Hotel, i början av april startade en trend. Då satt vi i baren …

… och någon månad senare träffades ungefär samma konstellation för att äta frukost i själva matsalen. Personerna på bilden har för övrigt inte med oss att göra, men de såg så hotellfrukostmässiga ut, så de får illustrera upplevelsen ändå. Utbudet var inte jättestort, men allt var gott, och det viktigaste var ändå att träffas, och den stilfulla miljön var en bonus.

Bara några dagar därefter var mamma på samma adress, men högst upp i huset, i en svit där hon och 15 andra hade samlats för att vara med på Maria Montazamis bloggträff. Jag har aldrig riktigt förstått grejen med den långa och blonda Hollywoodfrun, men både mamma och en av mina mostrar är stora fans och ser till att träffa henne i olika sammanhang. På bloggträffen med Maria och en av hennes döttrar bjöds det på förfriskningar, de kollade en klädkollektion och umgicks under allmänt småprat, enligt uppgift. En typisk mamma-grej!

Och så i kväll träffades kollegerna igen, den här gången vid middagstid. Vi valde rebelliskt våra egna smårätter från menyn, istället för att dela på allt och äta dem i en speciell ordning. Majsen på bilden, med koriandersmör i den lilla skålen, var svåräten men god. Och så tog jag platta små kycklingdumplings med en mörk, smakrik sås, riktigt läckra. Kvällens bästa nyhet var att Salomons ännu inte hämtade lilla hundvalp ska heta Gunvald.

MMCCCXLV Ett gott första intryck av White Paper

I förrgår, världspressfrihetsdagen, var det återigen halva priset på Pressbyråns alla tidskrifter. Bland annat köpte jag restaurangguiden White Guides tidskrift White Paper, som jag först bläddrade lite i – artikeln om restaurangers alkoholfria alternativ lockade mest – och nu i kväll började läsa på allvar. Numrets första artikel, med rubriken ”Samma klass, olika skolor”, är en genomgång av Sveriges topprestauranger just nu, som Fäviken Magasinet och Esperanto, med kommentarer om rätter som utmärker sig och övriga faktorer som avgör White Guides poängsättning.

Jag blev positivt överraskad av den fem sidor långa texten, signerad Lars Peder Hedberg. Magasin av det här slaget, nypåkomna inom ett hett ämne, håller ofta textmässigt låg kvalitet och säljer istället med hjälp av ett frestande utseende och tack vare en nördigt intresserad målgrupp som vill veta mer om det senaste och inte bryr sig så mycket om hur det formuleras. Det är i alla fall min gissning efter ströläsning i diverse publikationer av besläktad typ. Men här hölls mitt intresse på topp hela vägen genom restaurangpresentationerna, i brödtext utan mellanrubriker, där specialfraser som den om omegafetterna som ”långsamt bryts ner i härskna metalltoner” blandades med opretentiösa utrop som ”ursmarrigt” och ”dundersmaskens”.

När jag bläddrar vidare kommer jag sannolikt inte att få läsa om någon restaurang jag besökt, eller kommer att ta mig råd att besöka, men det är lite som att läsa reportage om främmande länder som inte står med på ens resmålslista. Förstahandsupplevelser är inte ett krav. Och när jag tänker på saken har jag faktiskt plöjt en del litteratur som rör lyxkrogar, som självbiografierna Oui, chef! av Marcus Samuelsson och Food junkie av Mons Kallentoft och handboken Den hemliga gästen av en krogrecensent som anonymt delar med sig av sina erfarenheter. I The New Yorker är mitt favoritinslag ”Tables For Two”, restaurangrecensionerna, och de frestelser jag fått därifrån har faktiskt realiserats ett par gånger.

Vågar knappt erkänna att jag under White Paper-läsningen åt ett par billiga dammsugarartade bakverk från en matvaruaffär på Schiphol, med porös sockerkaka och vitt sött fluff inuti.