Piratens hydda

I tre år i rad har jag fått en måltid på Västeråsrestaurangen Agrill i julklapp av min bror och svägerska, en och samma måltid, alltså, som skjutits upp i tre år. För två år sedan sockrades julklappen med ett besök på ett escape room i samma stad. Den här lördagen hade varit inbokad ganska länge och nu måste det bara bli av! Gårdagen blev därför en rysare, när jag stannade hemma för att jag kände av en – mycket mild och hostfri – halsåkomma, men under kvällen kunde jag med gott samvete säga att jag inte kände mig sjuk. Jag skulle alltså ta tåget till Västerås som planerat.

Jag hade förväntat mig en nästan tom tågvagn, men så var det faktiskt inte, däremot tillräckligt glest för att man skulle kunna hålla coronaanpassat avstånd. För att först kunna sitta ett tag på Västerås stadsbibliotek (jag vet, jag är en oförbätterlig biblioteksnörd) tog jag ett tidigt tåg och hann bara med nöd och näppe med min lördagsmorgonrutin – lyssnade på Naturmorgons grodspecial, köpte tulpaner på ICA Kungsholmstorg och gick sedan raskt till Centralen.

På biblioteket fick jag musikrummet helt för mig själv och valde platsen med bäst domkyrkoutsikt. Där satt jag och läste, skrev, åt choklad och drack te (försiktigt och diskret, jag frågade aldrig om förtäringsreglerna) tills brorsan, svägerskan och brorsonen kom till stan och vi möttes på gatan utanför för att ta en kort promenad till escape roomet Quezzle på Hantverkargatan 2A. Det var en vanlig port med porttelefon och vi började undra om utmaningarna att öppna lås och dörrar började redan där. När vi släpptes in tog vi trapporna upp som angivet och kom till en vanlig lägenhetsdörr. En helt normal trappuppgång har aldrig känts så mystisk.

Jag ska inte avslöja för mycket och förstöra någons upplevelse, men kan säga så mycket som att vi kom in i ett neutralt ”väntrum”, fick några instruktioner och släpptes sedan in i ”Piratens hydda”, där vi skulle ta reda på vilka uppgifter som skulle lösas, lösa dem och sedan kunna ta oss ut. Brorsan har varit på escape rooms på olika håll i Östeuropa och sedan i Sverige, och tidigare erfarenhet är definitivt en fördel. Utan något annat att förhålla mig till än det jag såg hade jag fokuserat på de fysiska tingen i rummet och inte börjat leta efter olika slags … tecken. Det gick att fuska med ledtrådar och vi tog några stycken. Jag hade behövt alla.

Sedan åt vi gott på Agrill. Trivsamt, få gäster, personlig service, blå himmel utanför fönstren. Mycket, mycket bra julklapp.

Brunch i bankpalatset

Jag har helt glömt sammanhanget, men för en tid sedan läste jag om någon hotellrestaurang i något land och började fundera på vilka sådana vi har i Stockholm. Jag känner bara till de självklara och ett fåtal till och började googla. Högt upp i någon lista kom Bonnie’s på Bank Hotel. Jag frågade J om hon ville testa deras brunch en lördag och det ville hon tillräckligt gärna för att offra en del av gårdagens linedancepass.

Rörelsen i lokalen när vi just kommit dit stod mestadels personalen för, det var bara två sällskap som diskret satt vid sina bord, men det ändrades snart. Efter den lilla research jag gjort hade jag sagt till J att det verkar ganska posh och att gästerna kanske utgörs av ”kostymer”. ”Ja. Eller barnfamiljer”, sa J. Hon hade mer rätt än jag. Vid en grupp väninnor mitt i mitt synfält stod en barnvagn och vid ett längre bord vid sidan om oss satt ett flertal par med två småttingar som hivades runt i sällskapet. Men stämningen hölls på en milt festlig nivå, inget skrik och spring under kristallkronorna.

Våra klassiska brunchmackor var goda, men det är desserten jag kommer att minnas. Vi funderade länge. Glass? Crème brûlée? Till slut bestämde vi oss för ”Smash the piggy bank”, en dessert för två. Den var en hel liten upplevelse. En bricka med diverse små skålar placerades på en ställning vid vårt bord och de olika ingredienserna spreds ut på fatet grundat med vaniljparfait. Innan kolasåsen hälldes över skulle J och jag med gemensamma krafter slå sönder den guldglänsade chokladspargrisen, fylld med maränger och annan knaprig topping i rött och guld. Det framgår inte riktigt på bilden hur stor portionen är. Vi orkade inte allt.

Utformningen av damrummet (fast här var det damernas och herrarnas i ett) är också en viktig faktor vid utvärdering. Väl godkänt på den punkten också.

La Tonteria och Magnolia

Om Stockholm ska kallas storstad i fråga om restaurangutbud är en högst relativ fråga, men nog måste man vara en flitig uteätare om man ska hålla sig à jour med alla större och mindre matställen, de hippa dagsländorna och de traditionstyngda institutionerna, de vid restaurangstråken och de avsides. Trots att jag rör mig regelbundet i alla innerstans stadsdelar och äter ute emellanåt märker jag ganska ofta att ställen som hamnar på tipslistor eller nämns av vänner som favoriter är sådana jag aldrig hört talas om.

I dagarna har jag testat två ställen som var nya för mig, tapasrestaurangen La Tonteria, med diskret läge på Rådmansgatan, ett kvarter från Tegnérlunden, och östasiatiskt inriktade Magnolia i Blecktornsgränd, nära Mariatorget.

La Tonteria skymtar jag på hemvägen från jobbet, men även om dess existens inte var en nyhet hade jag inte undersökt den närmare förrän det var dags att bestämma födelsedagsrestaurang till efterskottsfirande av J. Vi gillar tapas, J som tidigare Barcelonabo och S och jag som uteätare i allmänhet, och har testat hyfsat mycket av vad Stockholm har att erbjuda i den vägen (inte minst under vår tid som mer systematiska tapastestare), så med visst jämförelsematerial beställde vi pimientos de Padrón, patatas con alioli och andra klassiker. Ett stort plus, om man frågar mig, var att det som skulle vara varmt kom in jättevarmt. Jättevarmt är besvärligt om man beställt en soppa till lunch, men bra när det gäller smårätter som ska delas under en långsam måltid. Det var smakrikt och plockvänligt och vi fick till en bra mix enbart från den vegetariska delen av menyn. Miljön fick också väl godkänt, det var nästan helt fullt, men stimmighet och ljudvolym hölls på en acceptabel nivå och att det var två (jag tror inte att det var fler) avdelade rum, istället för en enda större lokal, gav en gemytlig känsla.

En annan J och jag åt dagen efter – i går kväll – på Magnolia. I Blecktornsgränd har jag då och då gått upp till Söderhöjdskyrkan, men sällan till kvarteret efter, där det annars är svårt att missa uteborden på platåer längs med grändens trappa.

Nog för att det var upplyst och grant på uteserveringen och bord och stolar stod framme, men det var in i värmen alla ville, fler än vad det fanns plats för. Det var Krogveckans näst sista dag (satsningen som i år pågick i två och en halv vecka) och bra pris på varmrätt och antingen för- eller efterrätt. Jag hade redan innan jag kom dit bestämt mig för gyozorna till förrätt och J ville ha deras specialitet, en fluffig bao. Båda blev nöjda. Gyozorna var lika goda som de i Tokyo. Som varmrätt valde jag portabello med risnudlar, som tyvärr bara fick smak av sichuanpepparsåsen och inte mycket mer. Lite salt hjälpte, men jag åt mer för att jag var hungrig än något annat. J, som valde lax, tyckte också att förrätten överträffade varmrätten. Men vi hade trevligt ändå och bokade under sittande måltid in en brunch på en hotellrestaurang.

Palt, lingon och en japansk novell

Paltmåndag på Knut! Palt är inte världens snyggaste mat (det kan till och med vara världens fulaste), men det var gott, det var mättande och det var trevligt att tugga i sig så mycket palt man ville för 125 kronor (jag var sämst på att ta om) med lingon och läckert brynt smör med pitevännerna A och H. Jag försökte förmå dem att prata pitemål, men det gick sådär, Stockholm sätter sina spår.

Varje sammankomst blir bättre med en gemensamt läst bok, även om den är liten. Det kanske främsta intresse vi delar alla tre är Tokyo, och därför valde vi Ryūnosuke Akutagawas novell Kugghjul från 1927 i Novellix storstadsserie. Den är uppdelad i några kapitel med olika rubriker, och när jag läste det första, ”Regnrockarna”, tyckte jag mig kunna följa med i handlingen, som är relativt sammanhängande – huvudpersonen kallad A tar tåget till Tokyo, tar in på hotell och går på en bekants bröllopsmiddag – men redan här uppenbarar sig mystiska ting och märkliga sammanträffanden. I kommande kapitel blir de obehagliga mönstren fler. A hör röster och hittar dolda budskap. Han drar slutsatsen att färgen gul är farlig. Han berättar om sin depression, sin sömnbrist och rädslan för att så småningom tas in på mentalsjukhus.

Allt eftersom historien blir mer fragmentarisk får jag svårt att uppbåda något större intresse och upplever inte att jag läser god litteratur, trots att novellen sägs vara ett mästerverk, och först nu när jag läst ut den är jag i en tredje fas. Jag tycker fortfarande inte att det var njutbar läsning, men det finns en poäng med att det inte hänger ihop, att huvudpersonen reagerar orimligt på allt i sin omgivning och att hans ängsliga natur blir oerhört tjatig. Det förstod jag inte innan jag läste mig till hur självbiografisk berättelsen är.

Fyra år innan den skrevs hade stora delar av Tokyo förstörts och 140.000 människoliv gått till spillo i en stor jordbävning, vilket sammanföll med Akutagawas försämrade psykiska tillstånd. A i novellen skriver berättelser, hans systers man tar livet av sig och texten avslutas med en uttalad egen dödslängtan (”Finns det ingen som tyst kan komma och strypa mig i sömnen?”). De här och andra företeelser stämmer överens med verklighetens Akutagawa, som samma år begick självmord. Det får mig att tro att en hel del av det skildrade maniska beteendet är självupplevt och den märkligt ologiska historien hjälper mig förstå människor omkring mig som beter sig irrationellt på grund av grav psykisk ohälsa. A beskriver hur han grips av en oförklarlig – eller åtminstone oförklarad – panik när en viss diktsamling nämns i ett brev och ser sedan tecken på att världen är emot honom när hotellet säljer cigaretter av fel märke. Det är lätt att glömma att ett sådant beteende kan vara ett tecken på ett enormt lidande och jag har sällan läst det skildrat inifrån på det här sättet.

Att jag hade svårt att uppskatta novellen som sådan tror jag, som varje gång jag läst något japanskt, har att göra med en kombination av främmande berättarstil och ett svåröversatt språk. Texten, som först i och med Novellix-utgivningen översatts till svenska, hade dessutom några korrekturfel.

Så är den läsvärd? Jag kommer att ge den en 3:a på Goodreads, den hade sina företräden och sina baksidor, men för att se företrädena fick jag göra mycket tankejobb själv.

Stockholm för foodisar

Kosthållningen de här mellandagarna är ganska bedrövlig. I morse åt jag en kall varm macka med getost och annat som blivit över från julmatlagning, vid kyrkkaffet i Korskyrkan fanns det kladdkaka som behövde gå åt och jag var inte svårövertalad, sedan thai-take-away i Huddinge och sent i kväll varm choklad och fröknäcke med brie. Julgodis däremellan.

StockholmfrFoodisaravJonasCrambyI fantasin har jag samtidigt ätit stans bästa ramen, hantverkspizza, klassiska köttbullar och gelato. Stockholm för foodies har varit min följeslagare i informationsdisken före jul och i soffan och sängen sedan jag kommit tillbaka till Stockholm efter julfirandet. Jag gillar flera aspekter av boken. Till exempel hoppas lyxkrogarna (nästan) över för att de är för berömda, eller lättfunna, för en svensk publik och jag håller fullständigt med om att det är betydligt mer intressant att läsa om vilka korvkiosker som är riktigt bra. Nu gillar jag inte ens korv särskilt mycket och kommer kanske inte att få någon vidare praktisk användning för informationen, med det ligger mer spännande research bakom de texterna än vad som skulle ha framgått i en text av många om Frantzén eller Ekstedt eller Oaxen (fast alla dessa kommer ändå med på olika hörn i boken, de verkar ofrånkomliga när det handlar om Stockholmsmat). Restaurang- och matbeskrivningarna är personliga och ofta underhållande och jag gillar de små rutorna där utvalda restaurangrepresentanter berättar var i Stockholm de själva gärna går ut och äter. Självklart anas så småningom ett slags klubb för inbördes beundran, men det är bara charmigt.

Om några år kommer vi att le lite åt bokens formgivning, de lite extra tjocka bladen med matt yta och helsidesfoton med skarp blixt, som snapshots från 90-talet på bästa kompisarna. Här finns för övrigt många nostalgiska referenser till 90-talet, då författaren var tjugo plus och krogupplevelserna måste ha gjort starka intryck.

Naturligtvis har jag nu en lista på ställen jag vill testa, även om jag förstås inte vet hur pass lik eller olik smak jag och författaren har. Han gillar tydligen ”stök”, något som om och om igen bedöms som ett plus hos barerna som beskrivs. Möjligen betyder stökigt uppsluppet och frejdigt, annars har jag en tendens att suckande önska att den som dras till stök skulle växa upp någon gång (eller komma över sin ålderskris). Å andra sidan måste ju den som uppskattar Totemo Ramen och Bageri Petrus ha gott omdöme.

MDCXXI Secret Garden – välkänd takrestaurang i Ho Chi Minh City

IMG_8697

IMG_8700

IMG_8699

IMG_8696

Sista dagen på året grundar vi med brunch på Secret Garden, ett sådant där ställe som har fått bra betyg på resesajter och som man vet är ett slags turistfälla, men en trevlig turistfälla. Trevlig på så sätt att den uppfyller västerlänningens önskan att sitta på en charmigt inredd takterrass och välja mellan vietnamesiska rätter som är snälla mot utländska smaklökar och dessutom tryggt kan beställas med ledning av de proffsiga fotona i menyn. Jag misstänker också att priserna balanserade på precis rätt gräns – för höga för den som har koll på landets matpriser, tillräckligt låga för att turister från vår del av världen ska kunna glädjas åt att äta billigare än hemma.

Utsikten var i alla fall autentisk, och kontrastrik.

MMCDXCVIII Churros på Eatery Social

Födelsedagspresentkortet använt! Sofia och jag har tillbringat kvällen på syd- och centralamerikanska Eatery Social i Clarion Hotel.

Det ingen av oss begriper, och regelbundet chockeras av, är ljudnivån på Stockholms restauranger. Det måste alltså finnas människor – många människor – som tycker att restaurangupplevelsen förhöjs av att de själva och andra sitter och skriker för att överrösta varandra och den mer eller mindre dansanpassade musiken. Var finns restaurangerna med öronvänlig akustik och musik som – ärligt talat – vet sin underordnade plats? Dansställen och barer får göra som de vill, men någonstans bör man kunna sitta och äta en god middag och umgås utan att konkurrera med en skoningslös ljudvolym. Tips tas tacksamt emot.

Men maten var god. Vi delade på en stor potatiskrokett och valde båda tacos med ”chipotlekryddat långkok på högrev”, guacamole med massor av lime och annat gott. Blixtbilden ovan gör inte efterrätten rättvisa – en churrostallrik med alla möjliga tillbehör.

Med tanke på att mörkret hunnit falla, och det faktum att vi tyckte att musiken var alldeles för påträngande, fick vi nog ställets bästa bord, närmast fönsterväggen med utsikt över trafiken på Skanstullsbron och Johanneshovsbron, med den upplysta Globen där bakom.

Tack, Sofia!

MMCDXLIX Recensenterna smörjer kråset på Aqui Tapas & Bar

Tapasrecensenternas saga är all. Det känns så, i alla fall, eftersom gruppens spanjorska ska flytta från Stockholm, för att gå en tvåårig konstutbildning i obygden en och en halv timmes bilväg från Göteborg.

Sist i raden av tapasrestauranger blev Aqui Tapas & Bar på Kammakargatan och vi var nöjda redan från början. Maten dukades upp på bästa Tetris-manér, med de dubblerade rätterna genomtänkt placerade i varsin ände av bordet, och personalen interagerade på ett trevligt sätt, särskilt tjejen som liksom Mireia var katalansktalande. Dessutom hade de lagat riktigt god mat! Potatisen, aiolin, kycklingen, oliverna, tomaten med getost … Laxen föll visst inte alla i smaken, men det var nog det enda.

Vissa ställen vi varit på har serverat mer sofistikerade – och, enligt somliga, klart mindre genuina – versioner av tapas, medan de här snarare hamnar i den rustika änden av skalan. Sedan vet restaurangen att ta betalt. Men så var vi inte i Barcelona, utan på Kammakargatan.

MMCDXIX Austin Food Works

”Happy 14th!” önskade vi varandra i kväll, vid ett extrainsatt Independence Day-firande tio dagar sent, på amerikanskinspirerade Austin Food Works.

Egentligen skulle jag ha ätit där förra helgen. Lena och jag hade några veckor i förväg kommit överens om att ses där på deras lördagsbrunch, men som tur var upptäckte vi några dagar i förväg att hemsidan var uppdaterad med informationen att brunchen har sommaruppehåll. Å andra sidan skulle något som hette ”afternoon specials” – bland annat mac’n’cheese, som vi båda råkar gilla – serveras från halv fyra. Så vid den tiden träffades vi utanför restaurangen, vars öppna dörr var blockerad med en pall. Vi ropade in till killen bakom bardisken och frågade om de inte hade öppnat ännu. De skulle öppna klockan fyra, sa han. Serverar ni mat då? frågade jag. Nej, tydligen erbjöd de bara ”bar snacks” från fyra och mat från sex. När jag sa att hemsidan har annan information om tider och menyer sa han att den ordning han hade nämnt gällde sedan ett halvår tillbaka.

Så bestämdes det att vi skulle träffas tre stycken och efterhandsfira i kväll. Skulle jag verkligen sponsra stället som verkar ganska nonchalant när det gäller information och kundrelationer? De hade inte ens svarat på mailet jag skickade samma dag som vi var tvungna att vända i dörren och hitta ett annat matställe. Som tur var hann de höra av sig mellan det att vi bokade bord och kvällens besök, i går kom ett trevligt (men fortfarande en aning förvirrande) svar.

Vi var alla väldigt nöjda med vår mat. Jag var fortfarande inställd på mac’n’cheese och blev inte besviken, makaronerna badade i massor av smakrik ostsås tillsammans med stora, läckra baconbitar. Nu presenterades den som något slags halvstor rätt, men var definitivt tillräckligt mättande och det enda jag saknade var någon grönsak för att bryta av mot de tre mäktiga beståndsdelarna.

På plussidan var alltså den goda maten och inredningen var trevlig, inga överraskningar kanske, ihop med rustika bord pyntades det med ett överflöd av i sammanhanget obligatoriska mason jars, men det gjorde ett trivsamt intryck. På minussidan var ljudnivån, och den är minst lika avgörande för trivseln. Ett stort grabbsällskap väsnades otroligt i närheten av där vi satt och när vi kom med en försiktig kommentar, först i samband med att vi betalade för oss, fick vi veta att det var ett firande av en av killarna som nyligen gift sig. Vi sa inget mer om saken, och det är självklart att man vill att folk ska kunna fira och ha roligt, men helst ska ju inte firandet ske på andra restauranggästers bekostnad. Men även om inte grabbgänget låtit som de gjorde spelades musiken i lokalen på ganska hög volym. Det är alltid ett kraftigt minus för min personliga del. För den som är på lokal för att festa och dansa, visst, men på en restaurang dit man kommer en kväll efter jobbet för att umgås med vänner över en bit mat … Musik är ett välkommet inslag i sig, men den höga volymen, som gör att man behöver höja rösten, gör snarare att man längtar ut.

Men det fanns utebord också. Nästa gång, vid rätt väderlek, får det bli ett sådant.