Etikettarkiv: Restauranger

Allt vi hann utanför landets gränser

En tyst överenskommelse mellan SB och mig på våra resor är att vi inte snålar på restaurangbesök. Här ses först två av flera vackra rum i lägenheten vi bor i (vi håller oss allra mest till gästrummet med utflykter till badrum och kök, men man måste bara gå runt litegrann och kika på resten av inredningen) och från lägenheten vid Nørreport tog vi i går morse en långpromenad till Vesterbro för brunch på Café Dyrehaven. Det går långsamt att läsa kulturdelen i Politiken över sina ägg Benedict, men det går, och vi hade inte bråttom.

En butiksrunda och en stunds vila senare inföll helgens främsta restaurangupplevelse – middag på Keyser Social, en nyöppnad restaurang i princip bokstavligen på krypavstånd från vårt boende. Det var vår värdinna som hade tipsat oss även om det här stället (liksom om Ferment i förrgår) och efter lite bokningstrassel – plötsligt kom nämligen den nya coronaregeln att restauranger ska stänga klockan 22.00 – hade vi ett bord och var laddade för spännande asiatisk mat. Så pass laddade var vi att det blev tiorättersmenyn.

Den ena rätten efter den andra dansade in, eller rättare sagt ett par åt gången. Vackert, smakrikt och mystiskt, inte bara för att många ingredienser var främmande för oss utan för att de hade presenterats på danska.

Allt. Var. Så. Gott.

Bönor med frön, kyckling i sås, inlindad gurka, krispiga flak, grytor, soppor, krustader. Så småningom började vi tro att de hade missuppfattat vår beställning och trott att vi ville ha den allra mest maxade menyn på tretton rätter, för så mycket fick vi, om inte mer. Men vi vet ju att det här med att räkna gör de på sitt eget sätt i Danmark. Det stod tiorättersmeny på kvittot.

Slog vi av på takten och åt en måttlig frukost efter gårdagens frosseri? Nej. Vi gick till Møller i Nørrebro och beställde frukostmat som täckte hela bordet, inklusive te från Cocoon Tea Artisans, som väckte vår entusiasm lite extra. Det var nämligen ett minne från vår vistelse hos The Norrmans för två år sedan, det löjligt läckra boutiquehotellet någon timme söder om Köpenhamn.

På krypavstånd från lägenheten låg också Bethesda-kyrkan, som hyser församlingen Københavnerkirken. Det finns förstås en mängd alternativ även för icke dansktalande när det gäller gudstjänst en söndagsförmiddag i Köpenhamn – den kyrka jag återkommit till mest är anglikanska St Alban’s – men den här gången avgjorde närhetsprincipen. Att de skulle ha tolkning till engelska framgick på hemsidan och det fanns hörlurar att låna, men en bit in i predikan försvann ljudet, mitt i en mening. Det gick inte att se var tolken satt någonstans och han kan mycket väl ha suttit och tolkat hela resten av predikan ut i tomma intet. Det var hopplöst svårt att förstå danskan från estraden – utom under sången, med text på skärm. På bilden syns texten till en barnsång, en av flera som sjöngs innan barnen hämtades till söndagsskolan av en person i en dräkt som såg ut ungefär som Bolibompadraken.

Innan vi tog tåget hem åt vi på Halifax Burgers, där man kan göra så många egna val att burgaren knappt ens blir en burgare. Den var kanske inte så fotogenisk, men jag tog en variant med rösti. Den stod man sig på länge.

Jag inser att det inte går att jämföra coronarestriktioner med gränser som stängts mellan länder av andra anledningar, men har sällan varit så tacksam över att ha släppts in i ett grannland och sedan fått åka hem.

Jag är en viljesvag människa i Köpenhamn

Två utlandsresor har ställts in i år och jag tänkte verkligen att jag skulle vänta tills det är möjligt att göra just de resorna, till USA respektive Norge, och inte resa bara för sakens skull om det istället skulle gå att komma in någon annanstans. Den självbehärskningen hade jag visst inte. SB och jag är i Köpenhamn.

För andra gången hyr vi gästrummet i den fantastiska lägenheten nära Nørreport, där vi också bodde för två år sedan (och där LW och jag bodde redan 2014, det är ett ställe man gärna återkommer till). Vi tränar vår danskförståelse med värdparet och har gångavstånd till det mesta, som Torvehallerne, där vi åt tacos från den lilla tacokiosen Hija de Sanchez till lunch, och Ferment, en liten asiatisk restaurang som värdinnan rekommenderade, där vi åt middag.

I det här landet är det munskyddstvång på vissa platser. Det känns verkligen inte naturligt, men det är väl en vanesak.

Ett konstverk på rågbröd

Jag hann rentav bli lite grinig, kände mig uppläxad av hovmästarens bemötande när jag kom in i restaurangen på Fotografiska och fick därefter vänta en kvart på att på att bli uppmärksammad vid bordet och beställa. Sedan kom en trevlig människa och noterade att jag ville ha en avokadomacka, sedan kom avokadomackan. Allt är förlåtet.

Berns Asiatiska – inte som förr, men hyfsat okej

SB och jag trodde inte våra ögon när vi läste att Berns Asiatiska – Stockholms äldsta asiatiska restaurang i oslagbara, anrika lokaler – skulle läggas ner till förmån för en ny asiatisk restaurang som tryckte på att de inte erbjöd ”fine dining”. För att vi inte förstår hur man kan vilja ha något annat än ”fine dining”? Verkligen inte, men stan är full av hål i väggen med nudlar, sushi och dumplings i olika prisklasser. Vad fanns det för anledning att montera ner en grandios matsal för att låta ytterligare en dussinrestaurang flytta in?

Nu vet vi varken något om anledningarna eller om den inflyttade restaurangens kvalitet, men vi gladde oss – med viss försiktighet – när det stod klart att Berns Asiatiska skulle återta sitt revir. I kväll var vi testpatrull. Servicen var angenäm, även om den inte var något vidare coronamedveten, och det var fortfarande fullt möjligt att ha en trevlig kväll. Men husets ramen var inte bättre än i hålen i väggen. Glassen, däremot, var superb. Jag valde kaffeglass med jordnötskross, sesamkross och rostad vit choklad (den som ser ut som akvariefiskmat ovan) och SB tog färskostglass med hjortron, havtorn och mandel (den som ser ut som hundmat). Och hur stilfull inredningen än var – svårt att säga annat – var den ändå förstörd. Ingen röd plysch så långt ögat nådde. Vi fick glädja oss åt att kristallkronorna hängde i ursprungligt majestät över matsalen.

Det blev för övrigt chokladbruna naglar och klänning från Smiley Vintage.

USA-feeling på Norr- och Södermalm

Det finns ju en och annan restaurang i Stockholm med amerikansk profil och det här året valde S och jag Vassa Eggen på Birger Jarlsgatan – ett ”högkvalitativt steakhouse med New York-känsla”, enligt dem själva – för vår 4:e juli-middag. Vällagat, trevligt, amerikanska portioner, men dåliga coronaavstånd mellan sällskapen.

Därefter långpromenad till Götgatan och lägenheten där S bor över och kattvaktar tre devon rex-damer, varav en var ett nytillskott. De två ljusa har jag träffat förut, men den mörka Rosie, extra petite, flyttade nyligen in och tog sig genast en framträdande plats i kattgruppen. Hon var också den mest sällskapliga av de tre när S och jag satt i köket, kollade gågatans fotgängartrafik uppifrån och åt Oreos och Ben & Jerry’s Cookie Dough. En ultimat 4:e juli-kväll, helt enkelt.

Piratens hydda

I tre år i rad har jag fått en måltid på Västeråsrestaurangen Agrill i julklapp av min bror och svägerska, en och samma måltid, alltså, som skjutits upp i tre år. För två år sedan sockrades julklappen med ett besök på ett escape room i samma stad. Den här lördagen hade varit inbokad ganska länge och nu måste det bara bli av! Gårdagen blev därför en rysare, när jag stannade hemma för att jag kände av en – mycket mild och hostfri – halsåkomma, men under kvällen kunde jag med gott samvete säga att jag inte kände mig sjuk. Jag skulle alltså ta tåget till Västerås som planerat.

Jag hade förväntat mig en nästan tom tågvagn, men så var det faktiskt inte, däremot tillräckligt glest för att man skulle kunna hålla coronaanpassat avstånd. För att först kunna sitta ett tag på Västerås stadsbibliotek (jag vet, jag är en oförbätterlig biblioteksnörd) tog jag ett tidigt tåg och hann bara med nöd och näppe med min lördagsmorgonrutin – lyssnade på Naturmorgons grodspecial, köpte tulpaner på ICA Kungsholmstorg och gick sedan raskt till Centralen.

På biblioteket fick jag musikrummet helt för mig själv och valde platsen med bäst domkyrkoutsikt. Där satt jag och läste, skrev, åt choklad och drack te (försiktigt och diskret, jag frågade aldrig om förtäringsreglerna) tills brorsan, svägerskan och brorsonen kom till stan och vi möttes på gatan utanför för att ta en kort promenad till escape roomet Quezzle på Hantverkargatan 2A. Det var en vanlig port med porttelefon och vi började undra om utmaningarna att öppna lås och dörrar började redan där. När vi släpptes in tog vi trapporna upp som angivet och kom till en vanlig lägenhetsdörr. En helt normal trappuppgång har aldrig känts så mystisk.

Jag ska inte avslöja för mycket och förstöra någons upplevelse, men kan säga så mycket som att vi kom in i ett neutralt ”väntrum”, fick några instruktioner och sedan släpptes in i ”Piratens hydda”, där vi skulle ta reda på vilka uppgifter som skulle lösas, lösa dem och därefter kunna ta oss ut. Brorsan har varit på escape rooms på olika håll i Östeuropa och sedan i Sverige, och tidigare erfarenhet är definitivt en fördel. Utan något annat att förhålla mig till än det jag såg skulle jag ha fokuserat på de fysiska tingen i rummet och inte börjat leta efter olika slags … tecken. Det gick att fuska med ledtrådar och vi tog några stycken. Jag hade behövt alla.

Sedan åt vi gott på Agrill. Trivsamt, få gäster, personlig service, blå himmel utanför fönstren. Mycket, mycket bra julklapp.

Brunch i bankpalatset

Jag har helt glömt sammanhanget, men för en tid sedan läste jag om någon hotellrestaurang i något land och började fundera på vilka sådana vi har i Stockholm. Jag känner bara till de självklara och ett fåtal till och började googla. Högt upp i någon lista kom Bonnie’s på Bank Hotel. Jag frågade JF om hon ville testa deras brunch en lördag och det ville hon tillräckligt gärna för att offra en del av gårdagens linedancepass.

Rörelsen i lokalen när vi just kommit dit stod mestadels personalen för, det var bara två sällskap som diskret satt vid sina bord, men det ändrades snart. Efter den lilla research jag gjort hade jag sagt till J att det verkar ganska posh och att gästerna kanske utgörs av ”kostymer”. ”Ja. Eller barnfamiljer”, sa JF. Hon hade mer rätt än jag. Vid en grupp väninnor mitt i mitt synfält stod en barnvagn och vid ett längre bord vid sidan om oss satt ett flertal par med två småttingar som hivades runt i sällskapet. Men stämningen hölls på en milt festlig nivå, inget skrik och spring under kristallkronorna.

Våra klassiska brunchmackor var goda, men det är desserten jag kommer att minnas. Vi funderade länge. Glass? Crème brûlée? Till slut bestämde vi oss för ”Smash the piggy bank”, en dessert för två. Den var en hel liten upplevelse. En bricka med diverse små skålar placerades på en ställning vid vårt bord och de olika ingredienserna spreds ut på ett fat grundat med vaniljparfait. Innan kolasåsen hälldes över skulle JF och jag med gemensamma krafter slå sönder en guldglänsande chokladspargris, fylld med maränger och annan knaprig topping i rött och guld. Det framgår inte riktigt på bilden hur stor portionen är. Vi orkade inte allt.

Utformningen av damrummet (fast här var det damernas och herrarnas i ett) är också en viktig faktor vid utvärdering. Väl godkänt på den punkten med.

La Tonteria och Magnolia

Om Stockholm ska kallas storstad i fråga om restaurangutbud är en högst relativ fråga, men nog måste man vara en flitig uteätare om man ska hålla sig à jour med alla större och mindre matställen, de hippa dagsländorna och de traditionstyngda institutionerna, de vid restaurangstråken och de avsides. Trots att jag rör mig regelbundet i alla innerstans stadsdelar och äter ute emellanåt märker jag ganska ofta att ställen som hamnar på tipslistor eller nämns av vänner som favoriter är sådana jag aldrig hört talas om.

I dagarna har jag testat två ställen som var nya för mig, tapasrestaurangen La Tonteria, med diskret läge på Rådmansgatan, ett kvarter från Tegnérlunden, och östasiatiskt inriktade Magnolia i Blecktornsgränd, nära Mariatorget.

La Tonteria skymtar jag på hemvägen från jobbet, men även om dess existens inte var en nyhet hade jag inte undersökt den närmare förrän det var dags att bestämma födelsedagsrestaurang till efterskottsfirande av J. Vi gillar tapas, J som tidigare Barcelonabo och S och jag som uteätare i allmänhet, och har testat hyfsat mycket av vad Stockholm har att erbjuda i den vägen (inte minst under vår tid som mer systematiska tapastestare), så med visst jämförelsematerial beställde vi pimientos de Padrón, patatas con alioli och andra klassiker. Ett stort plus, om man frågar mig, var att det som skulle vara varmt kom in jättevarmt. Jättevarmt är besvärligt om man beställt en soppa till lunch, men bra när det gäller smårätter som ska delas under en långsam måltid. Det var smakrikt och plockvänligt och vi fick till en bra mix enbart från den vegetariska delen av menyn. Miljön fick också väl godkänt, det var nästan helt fullt, men stimmighet och ljudvolym hölls på en acceptabel nivå och att det var två (jag tror inte att det var fler) avdelade rum, istället för en enda större lokal, gav en gemytlig känsla.

En annan J och jag åt dagen efter – i går kväll – på Magnolia. I Blecktornsgränd har jag då och då gått upp till Söderhöjdskyrkan, men sällan till kvarteret efter, där det annars är svårt att missa uteborden på platåer längs med grändens trappa.

Nog för att det var upplyst och grant på uteserveringen och bord och stolar stod framme, men det var in i värmen alla ville, fler än vad det fanns plats för. Det var Krogveckans näst sista dag (satsningen som i år pågick i två och en halv vecka) och bra pris på varmrätt och antingen för- eller efterrätt. Jag hade redan innan jag kom dit bestämt mig för gyozorna till förrätt och J ville ha deras specialitet, en fluffig bao. Båda blev nöjda. Gyozorna var lika goda som de i Tokyo. Som varmrätt valde jag portabello med risnudlar, som tyvärr bara fick smak av sichuanpepparsåsen och inte mycket mer. Lite salt hjälpte, men jag åt mer för att jag var hungrig än något annat. J, som valde lax, tyckte också att förrätten överträffade varmrätten. Men vi hade trevligt ändå och bokade under sittande måltid in en brunch på en hotellrestaurang.

Palt, lingon och en japansk novell

Paltmåndag på Knut! Palt är inte världens snyggaste mat (det kan till och med vara världens fulaste), men det var gott, det var mättande och det var trevligt att tugga i sig så mycket palt man ville för 125 kronor (jag var sämst på att ta om) med lingon och läckert brynt smör med pitevännerna A och H. Jag försökte förmå dem att prata pitemål, men det gick sådär, Stockholm sätter sina spår.

Varje sammankomst blir bättre med en gemensamt läst bok, även om den är liten. Det kanske främsta intresse vi delar alla tre är Tokyo, och därför valde vi Ryūnosuke Akutagawas novell Kugghjul från 1927 i Novellix storstadsserie. Den är uppdelad i några kapitel med olika rubriker, och när jag läste det första, ”Regnrockarna”, tyckte jag mig kunna följa med i handlingen, som är relativt sammanhängande – huvudpersonen kallad A tar tåget till Tokyo, tar in på hotell och går på en bekants bröllopsmiddag – men redan här uppenbarar sig mystiska ting och märkliga sammanträffanden. I kommande kapitel blir de obehagliga mönstren fler. A hör röster och hittar dolda budskap. Han drar slutsatsen att färgen gul är farlig. Han berättar om sin depression, sin sömnbrist och rädslan för att så småningom tas in på mentalsjukhus.

Allt eftersom historien blir mer fragmentarisk får jag svårt att uppbåda något större intresse och upplever inte att jag läser god litteratur, trots att novellen sägs vara ett mästerverk, och först nu när jag läst ut den är jag i en tredje fas. Jag tycker fortfarande inte att det var njutbar läsning, men det finns en poäng med att det inte hänger ihop, att huvudpersonen reagerar orimligt på allt i sin omgivning och att hans ängsliga natur blir oerhört tjatig. Det förstod jag inte innan jag läste mig till hur självbiografisk berättelsen är.

Fyra år innan den skrevs hade stora delar av Tokyo förstörts och 140.000 människoliv gått till spillo i en stor jordbävning, vilket sammanföll med Akutagawas försämrade psykiska tillstånd. A i novellen skriver berättelser, hans systers man tar livet av sig och texten avslutas med en uttalad egen dödslängtan (”Finns det ingen som tyst kan komma och strypa mig i sömnen?”). De här och andra företeelser stämmer överens med verklighetens Akutagawa, som samma år begick självmord. Det får mig att tro att en hel del av det skildrade maniska beteendet är självupplevt och den märkligt ologiska historien hjälper mig förstå människor omkring mig som beter sig irrationellt på grund av grav psykisk ohälsa. A beskriver hur han grips av en oförklarlig – eller åtminstone oförklarad – panik när en viss diktsamling nämns i ett brev och ser sedan tecken på att världen är emot honom när hotellet säljer cigaretter av fel märke. Det är lätt att glömma att ett sådant beteende kan vara ett tecken på ett enormt lidande och jag har sällan läst det skildrat inifrån på det här sättet.

Att jag hade svårt att uppskatta novellen som sådan tror jag, som varje gång jag läst något japanskt, har att göra med en kombination av främmande berättarstil och ett svåröversatt språk. Texten, som först i och med Novellix-utgivningen översatts till svenska, hade dessutom några korrekturfel.

Så är den läsvärd? Jag kommer att ge den en 3:a på Goodreads, den hade sina företräden och sina baksidor, men för att se företrädena fick jag göra mycket tankejobb själv.