Jag med mina pluviofiliska tendenser tillhör ju den minoritet som är som mest nöjd när det regnar (så länge regnet inte ställer till med praktiska problem), men att det pastelliga kvällsljuset var fint var vi nog flera som höll med om nere vid Norr Mälarstrand. Variation och kontraster är alltid bäst.
Först var det bestämt, sedan var det tveksamt, sedan blev det av ändå – påskfika med föräldrarna på Skeppsholmen! Det är så svårt att göra rätt under de konstiga rådande omständigheterna, men såvitt jag minns har jag inte firat en enda påsk utan föräldrarna sedan jag föddes, och jag tror vi lyckades ordna en relativt smittmässigt säker lösning. Mamma och pappa tog bilen till Stockholm och vi satt kanske två och en halv meter ifrån varandra på en lång bänk. Riskerna är ju större för dem än för mig, så mamma hade gjort matsäck till oss alla, medan jag bara hade köpt macarons från Petite France, i separata cellofanpåsar, hanterade med handskar. Ett paket med mackor låg förberett på min plats, kakor kastade vi bokstavligen mellan oss. Sedan halvskrek vi över avståndet och var inte lite uttittade vid promenadstråket längs med vattnet, men folk förstod nog precis vad vi höll på med.
Under promenaden hem – SL-kortet brinner inne nästan helt den här perioden – fick jag en notis om pågående Facebook-sänd körkonsert från Kungsholms kyrka. Jag lyssnade medan jag gick längs Hantverkargatan och hade den sluttande kyrkogården till höger om mig, med kyrkan uppe i backen. Det är långt ifrån samma sak att gå ute på gatan och att sitta i en kyrkbänk, men vad roligt det är ändå, att sådana här framträdanden görs så tillgängliga.
Djurgården är ju alltid fint, men efter lång inomhusvistelse var det som att ha kommit till ett sagoland. Svanarna lyste illvita i solen där de simmade i glittrande vatten bakom knallgula påskliljor. Där fanns hundar, hästar, de obligatoriska flockarna med kanadagäss – och människor! Men trots att Djurgården är stort rörde sig de flesta längs samma stråk och det rekommenderade avståndet verkade de flesta inte bry sig om. Det är olyckligt, när det trots allt inte är omöjligt att sprida ut sig.
Jag promenerade dit från Kungsholmen, via körsbärsblommande Kungsträdgården och populära Nybrokajen, och på hemvägen tog jag en sällsynt tur med kollektivtrafiken, en några hållplatser lång färd på en nästan tom spårvagn. På den punkten verkar stockholmarna följa påbuden.
Inför mars blev jag sen med månadens Stockholmskällebildspel på Stadsbibliotekets entréplan. Inför april är jag nu klar med förarbetet, själva hopplockandet av bilder inom temat, som den här gången är ”Vår i Stockholm”. Publikfriande, tänker jag mig. Alla gillar väl vårbilder – även om de flesta är i svartvitt och inte precis förmedlar skir grönska och färgglada vårblommor.
Här är i alla fall en från mina hoods, Norr Mälarstrand 15 april 1953, tagen av Sven Goliath till en artikel i Kommunalbladet.
Trots att jag sällan påverkas av väder (utöver mina starka känslor för nederbörd, naturligtvis, som är det bästa jag vet) måste jag säga att dagens solsken lyfte livslusten lite extra. Whittards te nummer 7, det gröna med mango och bergamott, hade jag väntat in säsongen för – det är ett ypperligt vårte – och Anthon Bergs Fugleæg börjar dyka upp i butikerna.
Dessutom var jag helnöjd med dagens outfit, med den lite tantiga blommiga klänningen, en bortglömd kofta som kom fram vid en garderobsrensning förrförra veckan och det ljusblå nagellacket som inte är ett av mina mest använda.
De få dagarna med snö i februari fick den psykologiska effekten att jag uppskattar vårigheten i mars på ett helt annat sätt. Vi hoppade inte över någon årstid trots allt, inte riktigt i alla fall.
I eftermiddags la jag ihop min tjocka läsecirkelbok, som jag verkligen behöver komma igång med, och satte mig på 3:an för att ta mig till Slussen, där jag skulle vara med på en arkeologisk visning. Guiden dök inte upp. Det var bara att åka hem igen.
När jag skulle återuppta läsningen somnade jag. Antal lästa sidor: 19. Antal olästa sidor: 500, exakt.
Jag säger detta för att visa att dagen inte har varit perfekt, bara väldigt bra.
Före och efter läsning och inställd visning – efterlängtat frisörbesök, en titt på körsbärsblommorna i Kungsan, en tur till Slottet där jag och många andra hörde salutskotten från Skeppsholmen för den nyfödde prinsen och en kvällspromenad längs Hornsbergs strand.
Varför göra det lätt för sig när man istället kan ge sig själv en utmaning? När låneböcker ska tillbaka till biblioteket tar jag förstås i allmänhet med dem till jobbet, vilket är ett eller annat bibliotek, men så här på en ledig dag tyckte jag att det var läge att bocka av ett av de fortfarande ganska många obesökta stadsdelsbiblioteken på min lista. Det blev biblioteket i Gröndal, som ligger på en lagom långpromenads avstånd från Kungsholmen. Så jag packade tre böcker i ryggsäcken (böcker med andra hemmabibliotek än mina egna, lite taskigt hade det varit att låta en Sturebok transporteras i en låda genom stan när jag lätt hade kunnat ta med den till Sturebibblan) och påbörjade promenaden vid Norr Mälarstrand, där det kryllade av solande pensionärer och andra vårtecken. Över Västerbron, över Liljeholmsbron och bort till lilla Gröndals bibliotek, där det var välstädat och knäpptyst. Jag återlämnade böckerna i automaten och satt och laddade mobilen en stund, mittemot en student och bredvid en fritidsläsare, medan jag tjuvlyssnade på en gammal farbror som kom in och berättade för personalen om alla sina krämpor. Han utelämnade inte en enda. Trots den andäktiga lästystnaden bland besökarna, som nog alla lyssnade på den sjukliga farbrorn, man hade liksom inget val, var stämningen varm och gemytlig.
Sedan tog jag bussen hem.
En solig ledig dag är det full trafik längs Hornsbergs strand, precis som förra våren, då det här var mitt standardpromenadstråk. Motionerar bort ett uns av påskkalorierna och lyssnar på senaste Lundströms bokradio, inspelat i London förrförra veckan, när jag och föräldrarna var där, enligt Marie Lundströms Facebook-uppdatering, men då uppskjutet och ersatt av ett program om bortgångna Tomas Tranströmer. Istället sändes nu i lördags avsnittet då Sarah Waters intervjuas vid Themsens strand.
Nej, nu lämnar jag bryggan, man blir kall om händerna när man sitter still, och snörvlig när man har promenerat, tar fram en näsduk med syntetisk jasmindoft från 7-Eleven i Hongkong.
Theomis 