Etikettarkiv: Östermalm

Tidsresa på Östermalm

Tur med vädret även dag två under Sandras kulturfestival. Här är utsikten från Barnhusbron på hemvägen från stadsvandringen ”Östermalm 1885”.

Eftersom jag vid olika tillfällen hållit föredrag om Östermalms tidigaste historia, det vill säga tiden då stadsdelen bytte namn till Östermalm efter att ha hetat Ladugårdslandet, fanns det en del underlag till en möjlig stadsvandring i mina samlingar, även om det mest kunde användas idémässigt. Konceptet och själva vandringen behövde jag skriva från scratch. När jag hade funderat och skrivit ett tag blev jag påmind om att 1885 ju är det år jag gillar mest i Östermalms- och Stockholmshistorien av flera anledningar, så varför inte låta hela vandringen handla om det året? Det blev något av en halvmesyr, kanske, eftersom jag hade börjat i en annan ände, men när tanken väl satt sig var det roligt att leta fram exempel på vad som hände just 1885. En bra bit in i processen upptäckte – eller återupptäckte – jag att Staffan Tjerneld gjort precis samma sak i boken Hundra år på Östermalm. Det är nog framför allt därifrån mitt intresse för år 1885 kommer – men vem kan hålla reda på alla Stockholmshistoriska källor man stött på genom åren? Hur som helst blev cirkeln liksom sluten.

Precis som när jag har skrivit mina historiska föredrag som glad amatör fick slumpmässiga fynd och associationer styra, trots att jag egentligen i sådana här skrivprocesser vill ta ett större grepp om tiden om platsen och därefter plocka ut det mest intressanta. Men på grund av tidsbrist och infall inkorporerade jag till min egen förvåning skådespelerskan Bertha Tammelin med sin försvagade syn, cykelmodellen Rover II och August Strindbergs satiriska reportage om Stockholm i en fransk tidskrift, bland många andra spridda detaljer.

Inte heller den här gången hade jag provpromenerat min runda, men innan jag skyndade till mötesplatsen såg jag i alla fall till att passera de punkter jag tänkt mig stoppen på, vilket ledde till att jag kastade om två av dem. Det funkade bra, blev lite långrandigt på sista stoppet, kanske, men det finns ju så mycket spännande att berätta. Gruppen verkade i alla fall nöjd.

Östermalmshallen återinvigd

Så var Östermalmshallen öppen igen efter renoveringen. Jag råkade se någon rad om återinvigning på Facebook och jag råkade ha tid att komma förbi, så det var inget jag räknat ner till, men jag kunde ju låtsas vara en stamkund som äntligen får återuppta min rutin att köpa mat i Hallen. Mest frekventa besök gjorde jag under åren på Sture bibliotek, då det blev en del ta-med-luncher och några enstaka sitta-ner-luncher.

Det som slog mig mest var just de fina restaurangdelarna på flera håll i lokalen, väldigt inbjudande och flotta för att vara insprängda i en saluhall.

Jag kommer tillbaka.

Tidningsläsaren i Tessinparken 1936

Jag ligger efter med bytet av bildspel på Stadsbibblans entréplan, där jag utlovar att mars månads tema är ”Stockholm i färg”. Anledningen är dålig planering och inget annat, själva jobbet är visserligen tidskrävande, men att se på bilderna är fantastiskt. Jag söker igenom Stockholmskällans foton från 1920- och 30-tal och stoppar in de lämpliga färgbilder jag hittar i bildspelet. De är få, förstås, i förhållande till de stora mängderna i svartvitt, och kvaliteten sisådär. Men titta bara på den här, tagen av Gustaf W:son Cronquist i Tessinparken 1936.

Kanske läser mannen på parkbänken bioannonserna – ”Kameliadamen” med Greta Garbo och ”Moderna tider” med Charlie Chaplin hade svensk biopremiär det här året – eller det senaste om Salaligan, som både begick sitt femte och sista mord och åkte fast under juni månad (och är representerade på Polismuseets utställning som jag såg i söndags). Kanske läser han om den politiska utvecklingen i Europa, men andra världskriget vet han inget om.

Gatan är kantad med toppmodern funkis, men Karlaplans tunnelbanestation, som i dag ligger där i närheten, kom inte till förrän 31 år senare.

MMLXXXVIII Östermalm – en fin historia

En av böckerna jag läser i inför mitt kommande föredrag om Östermalms tillkomst, nämligen Harald Norbelies Östermalm – en fin historia, fick komma med hem från jobbet. På ett enkelt och överskådligt sätt tar den upp en hel del av det jag tänkt få med i mitt manus, så jag får alla möjliga uppslag när jag läser om arkitektoniska stilar, gamla tiders fattigdom, gatuadressers status och det förra stadsdelsnamnet Ladugårdslandet.

Efter halva boken hade jag gjort mig förtjänt av kvällens morot, trams-TV och taleggio.

MLXXXIII Det gamla Östermalm för de gamla östermalmarna

20130416-073032.jpg
Vissa men inte alla på plats i gemensamhetslokalen på seniorboendet var från Östermalm, åtminstone en av dem sedan generationer. Hon kunde peka ut huset där mormor bodde på 1850-talet, då stadsdelen fortfarande hette Ladugårdslandet, var lika mycket landsbygd som stad, drabbades av kolera i flera omgångar och beboddes av exceptionellt fattiga.

Någon gång skulle man gå dit och få berättat för sig istället för att berätta. När jag uppriktigt sa att de säkert vet mycket mer om Östermalms historia än jag svarade de genast ja.

DCCIII En kväll på bibblan 3: Östermalm för 100 år sedan


Min pingsthelg har varit extralång och är i och med denna lediga måndag över. Sedan jag kom hem från Europaturnén 5 maj har de senaste dagarna varit de första som erbjudit riktig fritid, med både officiell ledighet och frihet från större planerade projekt på jobbet som upptar tankarna även efter arbetstid.

Vilket leder mig till programmet jag har kvar att rapportera från av de tre mer arbetsintensiva program som ägde rum precis efter det att jag kommit hem från resan, nämligen min egen föreläsning på Östermalms bibliotek. Eftersom den föreläsning jag höll i mars drog så mycket folk att några fick vända på grund av platsbrist var det här alltså en repris. Vi räknade inte med särskilt mycket folk den här gången och valde därför att ställa fram stolar och hänga upp duken för bildvisning längst in i biblioteket, på tidskriftsavdelningen. Och det blev en väldigt behändig grupp, 15 personer, som lyssnade på mig i trekvart då jag pratade gatunamn, författarbostäder, 1800-talsmode och gamla kyrkor.

Om man räknar med den något förkortade versionen på servicehuset Rio på Gärdet var det här tredje gången jag höll samma föreläsning, och jag har inga problem att prata på om just de här sakerna som jag har researchat fram, men vad mycket det är jag inte vet! När jag får frågor från åhörarna blir jag ofta helt ställd och kan inte svara något annat än att det ”går att ta reda på” (om jag tror att det gör det). En fråga som ställdes den här gången, och som jag funderat på i flera år, faktiskt, utan att ha hittat något tillfredsställande svar, gällde Ladgugårdslandets fattiga befolkning som rimligtvis inte hade råd att bo i de påkostade stenhus som smälldes upp strax före och efter det att stadsdelen började kallas Östermalm. Vad hände med dem, efter att trärucklen rivits? Alla kan ju inte ha fått plats i de enklare gårdshus som stadsdelen fortfarande höll sig med. Den som sitter inne på information i frågan får gärna höra av sig.

DCXIII Långt mer än fullsatt på biblioteket

image
Då var man mosig och ganska tillfreds efter en fyratimmarsnatt och massor av tid nedlagd på research kring Lindhagens generalplan för Stockholms gatunät och Strindbergs inredningssmak. När jag kom till Östermalms bibliotek vid halv sju i kväll hade de första redan satt sig, en halvtimme innan det Östermalmshistoriska föredraget skulle börja, och innan jag satte igång att prata hade kanske 60 personer trängt in sig på barnavdelningen, där vi höll till, och de övriga fick vända och gå! Nog för att vi har haft ganska fullsatt på biblioteksprogrammen lite då och då, men något som liknar det här har jag nog aldrig varit med om. Stadsdelen kryllar av lokalpatrioter som vill förkovra sig, det är ett som är säkert.

Smolket i glädjebägaren (ja, förutom att ett gäng stackars Östermalmsentusiaster fick gå därifrån) var att all teknik strulade, micken var det inget liv i alls och uppkopplingen tvärvägrade, men till slut gav i alla fall projektorn sitt nådiga bifall, jag hade mitt bildspel och min röst, som även skulle nå de äldre damerna längst bak. Så jag skrek i trekvart och visade foton och kartor, det viskades och gestikulerades om de mest slående bilderna och det jag trodde de skulle tycka var roligt skrattade de åt. Så jag är nöjd.

Och det lila kuvertet jag fick bådar väldigt gott.

DXCIV Research under press

image
I förrgår blev jag uppringd av en journalist på Mitt i Östermalm som ville ställa frågor om det program jag ska hålla i på Östermalms bibliotek 13 mars om hur man bodde i stadsdelen för hundra år sedan. ”Vad kommer du att prata om?” undrade han. ”Öh … Det vet jag inte …”, sa jag. Det vet jag fortfarande inte riktigt, men jag bad om en dags tidsfrist, skyndade iväg efter kvällens författarprogram på Sture bibliotek till Stadsbiblioteket där jag kom in strax före stängning och, när mina gamla kolleger försvann en efter en, snart hade hela huset för mig själv att gå runt och leta Östermalmsböcker i. Jag släpade hem några, läste på lite hastigt, skrev ner några rader och blev i går uppringd igen. Då svarade jag på frågorna genom att läsa upp det jag skrivit ner, men blev bombarderad med tusen följdfrågor. Kunskaperna tog snart slut. Jag kunde inte berätta så mycket om specifika byggnader från en specifik tidsperiod, bakgrunden till den nya stadsplaneringen under 1800-talets slut och ”hur man levde” på Östermalm för hundra år sedan. Dessutom var jag rädd att det jag faktiskt sa inte skulle vara helt verklighetsförankrat.

I dag kom en fotograf från ”Mitt i” och tog några bilder av mig på och utanför Östermalms bibliotek, och jag hade bett att få komplettera med några intervjusvar mailledes under dagen. Men dagen gick fort, med morgonmöte och pass i informationsdisken, med avbrott för fotografering, och sent under eftermiddagen plockade jag fram bok efter bok och bläddrade efter relevanta uppgifter. För att även hinna komma till kvällens hemgruppssamling i tid fick jag till slut skriva ihop några svar utifrån det jag råkat hitta, vilket blev lite vagt svammel om stadsplaneraren Albert Lindhagens generalplan för Stockholm från 1866 och befolkningsexplosionen under samma tid med därpå följande osundhet och nöd, sedan lite rikemansskvaller, om familjerna som hade råd att flytta in på sprillans nya Strandvägen, och slutligen lite kvinnligt mode i form av den då superheta turnyren, den påbyggda, utstående bakdel man skulle ha under klänningen.

Jag hoppas det var läsbart. Och att det jag skrev hade hjälplig sanningshalt. Och att det inte kom fram efter att artikeln redan blivit klar.