Distansfilmklubb: Norrmalmstorg (eller: Hur jag började frossa i Norrmalmstorgsdramat)

Även om förra Distansfilmklubbsfilmen L och jag såg, ”Stockholm”, inte satte jättedjupa spår väcktes ett intresse för det verkliga händelseförloppet, alltså Norrmalmstorgsdramat 1973. Det skulle vara intressant att se en spelfilm med något större ambitioner att hålla sig till fakta, sa vi, och hittade snart just en sådan på Öppet arkiv, ”Norrmalmstorg” från 2003. Där fanns också dokumentären ”Norrmalmstorgsdramat inifrån” från samma år.

Dokumentären hade vi som förberedelsematerial och i förrgår följde vi Distansfilmklubbsformen – startade spelfilmen samtidigt på varsitt håll och diskuterade den i videochatt efteråt. Även om den här gestaltningen inte är lika fantasifull som den amerikanska versionen har filmskaparna inte kunnat låta bli att lyfta fram och skruva till en och annan komisk aspekt av det bisarra rånet och lagt till och dragit ifrån lite här och var för att förstärka och komprimera, men i stora drag är det det verkliga skeendet som skildras. Som dokumentär kryddning visas också en del autentiska TV-klipp från det hårdbevakade dramat. Filmen är made-for-TV men med en bra uppsättning skådisar, som Torkel Petersson, Shanti Roney och Tuva Novotny, och kanske var jag allra mest imponerad av Shanti Roneys 70-talsfrisyr, stylad till en autentiskt ostylad look, som på en tonåring som just stigit upp ur sängen.

Hade de valt att vara ännu mer verklighetstrogna hade de gjort frisyren ännu mer ovårdat spretig. Så såg Clark Olofsson såg ut på den tiden, men så var hans framtoning också så typisk för sin tid att den verkar närmast parodisk, åtminstone på några decenniers avstånd. Själva anledningen till att jag gärna ville se ”Stockholm” var att jag för en tid sedan såg dokumentären ”Clark – en rövarhistoria” och ville ha den i färskt minne för att kunna jämföra dikt – en ganska löst verklighetsbaserad spelfilm – och verklighet – eller vad man nu ska kalla den kritiserade dokumentären.

Det är svårt att definiera Clark Olofssons roll i Norrmalmstorgsdramat, dithämtad av polisen efter att rånaren Janne Olsson begärt det. Enligt gisslan hade Clark en positiv inverkan genom att han lugnade ner stämningen på insidan, men i och med att han lierade sig med Janne Olsson kan han väl inte betraktas som något annat än en inbjuden medrånare. Anledningen till att ”Clark – en rövarhistoria” kritiserats, och även anmälts men friats, är att den låter en livsstilskriminell breda ut sig och försvara sina handlingar utan mothugg. Den glorifierade självbilden från 60-70-tal hänger kvar hos den utsläppta kåkfararpensionär som porträtteras – och till och med begår brott medan kameran rullar.

Att bankrånets natur och färgstarka personligheter har gjort det till en ännu pågående mediesensation är inte konstigt, men det har ändå varit en intressant upptäckt hur enkelt det är att ta del av de inblandades personliga upplevelser, utöver allmänna skildringar och analyser. Jag var inte född när det hände, men det ligger ännu inte alltför långt tillbaka i tiden, huvudrollsinnehavarna är i livet, de har varit talföra genom åren och media har gett dem utrymme. Det är framför allt Clark Olofsson och en av kvinnorna i gisslan, Kristin Enmark, som uppmärksammats och delat med sig och det är också främst de två som befäst det fenomen som fick namnet Stockholmssyndromet.

Bara genom att kolla fritt tillgängligt public service-material har jag alltså – efter amerikanska ”Stockholm” – sett två dokumentärer och en spelfilm och därutöver lyssnat på P1-dokumentären ”Norrmalmstorgsdramat”, OBS-essän ”Fyrtio år sedan Norrmalmstorgsdramat” och ”Kvinnan bakom Stockholmssyndromet” i Morgonpasset i P3. Alla bjuder de på någon ny vinkel och några nya detaljer. Det är svårt att sluta när man väl kommit igång.

Eftersom rånet blev serietidningsartad spänningsunderhållning redan när det ägde rum och både förövare och offer fått en märklig hjältestatus sedan dess är det viktigt att påminna sig om att förövarna var förövare och offren offer. Det spelar ingen roll att Clark Olofsson lyckades snacka sig ur en fällande dom och att Kristin Enmark i telefon med Olof Palme från banken hävdade att hon litade på rånarna och hellre ville släppas fri tillsammans med dem än att polisen skulle storma lokalen. Både uttryckligen och mellan raderna visar rapporteringen och historierna att båda parter får leva med obehagliga konsekvenser efter rånet.

Särskilt efter att ha hört en vän till mina föräldrar berätta om vilka men hon fick som bankpersonal vid ett rån för många år sedan har jag fått mycket stor respekt för psykologiska konsekvenser av hot. De rånare som hävdar att de aldrig skadade någon – för att de aldrig använde sitt vapen – pratar i nattmössan. Det är sådant man behöver tänka på när man tar del av historierna om brott och brottslingar, inklusive sådana som tror att de är gentlemannatjuvar eller till och med Robin Hood.

”Avtryckaren” på Polismuseet

I går var jag på Polismuseet och såg utställningen ”Avtryckaren”, som invigdes för ungefär tre veckor sedan och visas ända till december 2021. Det handlar om kameran i polisens tjänst, ”från de första enkla porträtten av fångar till det professionella brottsplatsfotografiet och fram till dagens digitala övervakning och polisens kroppsburna kameror”.

Brott och straff var ett tacksamt område när Stockholmskällan var ny och skulle presenteras för skolklasser och andra, och ett material som tidigt lades in i databasen var Långholmens porträttrullor från sekelskiftet 1900, en fängelseversion av Mina vänner-böcker, där information om fångar fyllts i på rader med förtryckta rubriker. När och var är fången född? Vilket var hans brott och vad fick han för straff? Hurdant hår har han? Kroppsbyggnad? Hy? Särskilda kännetecken? (Jag klickar på måfå och får fram en fånge som utmärker sig genom att vara puckelryggig, en annan är blind på höger öga, flera har tatueringar, som på minst en föreställer sjöjungfrur.)

Dokumenten, inklusive porträttfoton, upprättades i samband med frigivning och avsikten var att upplysa polisen på fångarnas hemorter – tjuven Anders Peter Eriksson sätts på fri fot, håll koll på honom, för nu skickas han hem. Han, liksom våldsverkaren Carl Anton Andersson, rånaren Johan August Lindqvist med flera medfångar i samma fångrulla, släpptes fria från Centralfängelset å Långholmen i februari 1897.

Om man bara lyckas tyda handstilen är det ett enkelt, tydligt källmaterial att använda som underlag, även med unga människor, för att komma tiden och människorna nära. 43-åriga Anders Eriksson, stark och 173 centimeter lång – det skulle kunna beskriva ens granne. Just den här Anders har precis suttit av tre år i fängelse för stöld. Det var femte gången han åkte fast för samma brott. Vad väntar honom när han kommer tillbaka till Lilla Mellösa, i närheten av Flen? Vad hade samma brott gett för straff i dag? Hur såg en fängelsevistelse ut i slutet av 1800-talet?

Klicka och scrolla längst ner för att hitta fången Anders Peter Eriksson, före detta gardist, född 1854.

Porträtten av fångarna och uppgifterna om dem fascinerade mig då, för omkring femton år sedan, och tänker jag på bevarade gamla fotografier av brottslingar är det utan tvekan jag dem jag ser framför mig. Medan de fotografierna kom till hos kriminalvården är museiutställningens bilder polisens, men jag kände igen mig i den del som visade tidiga porträtt. Det handlar om att slå fast signalement och personerna framför kameran sitter inte precis och trivs.

När fångrullorna från Långholmen gjordes tillgängliga på webben fördes diskussioner bland oss i Stockholmskällans arbetsgrupp om vikten av integritet även när handlingar är både historiska och offentliga. Vi vill visa upp materialet, men inte riskera att kränka efterlevande. Hur gamla behöver då rullorna vara? På visningen jag gick på Polismuseet diskuterades inte just den frågan, däremot nämnde guiden att de brottslingar som visades upp, och i större eller mindre utsträckning fick sin brottsliga historia berättad, mestadels hade gjort sig skyldiga till stöld och liknande dåd med lågt sensationsvärde. Tanken var att våldsammare gärningspersoner inte skulle lyftas upp till kändisskap. Å andra sidan gavs den mordiska och redan kända Salaligan från 1930-talet stort utrymme och bland de äldre bilderna och beskrivningarna av bortglömda brottslingar fanns en mördare på ett uppförstorat foto ihop med kommentaren att han var ”ovanligt liten och dum”, en formulering som i våra ögon kanske nedvärderar brottsling och polisväsende i lika stort mått.

Jag är övertygad om att allt material i utställningen, alla fotograferade brottslingar och brottsplatser, den ålderdomliga fotoutrustningen och så vidare, bar på intressanta berättelser som kunde säga mycket om både individer och det samhälle de var en del av, men trots att jag är en van museibesökare och en van läsare fanns ett motstånd när jag kom in i lokalen, där utställningen främst bestod av fritt hängande plakat med bilder varvade med text. Det var som att vandra omkring i en bok. Jag läste lite här och lite där och ville egentligen ta del av historierna på egen hand innan visningen skulle börja, men inget fick riktigt fäste.

Visningen var däremot lätt att följa, guiden berättade fritt, vant och lättsamt om valda delar av utställningen, samtidigt som de begångna brott det handlade om faktiskt togs på hyfsat stort allvar. Det är den balansgång som är viktig för mig – kriminalhistoria är spännande och ofta enkel att paketera till medryckande historier, men den får inte reduceras till skojfrisk underhållning i och med distansen som uppstått när många år gått och de inblandades klädsel, beteende, repliker och annat uppfattas som ålderdomliga. Tar vi del av historien på det sättet – och det förekommer ofta – blir den mer konstig istället för mer begriplig.

Det var säkert 40 personer som trängdes kring guiden, som också berättade att extravisningar fått sättas in på grund av det stora intresset.

För den som undrar – den enda bilden från mitt museibesök som jag har att dela råkar föreställa en färgglad ask med chokladdoppade russin, med ett par av utställningens foton i bakgrunden. Jag tog den för att visa J att jag nu äntligen skulle öppna asken som jag köpte i Kalev-butiken när vi var i Tallinn.

Jag har också en bild på en gren med alkottar från Djurgårdsbrunnsvägen, nära klustret med museer i Museiparken. Det var museiväder.

MDCCVIII Lunch och spöstraff

IMG_7798.JPG

På lunchen i går lämnade jag Sturebibblan för att vara med på åtminstone större delen av Stockholmia förlags bokpresentation på Stadsbiblioteket, arrangerad av kollegerna i min gamla enhet. ”Het från tryckeriet” sa de om den aktuella boken, och det verkade nästan ha varit bokstavligt menat, så ny var den. Från skuggsidan : Folk och förbrytelser ur Stockholms historia har getts ut i samband med utställningen Skuggsidan på Stadsmuseet och Medeltidsmuseet och tar upp olika aspekter på ljusskygg verksamhet, och även dess konsekvenser för påkomna förbrytare. En av talarna hade skrivit ett avsnitt i boken om kroppsstraff i äldre tider, så medan man satt och mumsade på smörgås och äppeljuice från bibliotekets café berättades det om rådbråkning, stegling och andra avancerade metoder att plåga och avskräcka, och om den lite mer okonstlade kroppsstraffsformen piskning.

Även om den som berättar om händelser i Stockholm förr i tiden – som kan vara jag själv – konkretiserar genom att till exempel nämna just den adress där något ägde rum kan det ändå vara så svårt att se det hela framför sig. Det låter påhittat hur belagt det än är, inte kan väl stockholmare ha gjort sådana där konstiga saker, jag vet ju hur stockholmare är och vad stockholmare gör, jag är en av dem. Tider och människor förändras – i vissa avseenden – så dramatiskt att det bara inte går att förstå att grisar i stan, snabelskor och offentligt utförda kroppsbestraffningar har varit lika vardagligt som kaffe från Espresso House.

Men det händer att en eller annan detalj slår an något i en och plötsligt levandegör det där obegripliga. Just den här gången var det björkris. Jag har ingen aning om varför. När författaren pratade om vilka olika sorters ris man använde till att piska någon över bar hud tills blodet rann nämnde hon björkris, och jag kunde lätt föreställa mig ett knippe, sådant som det görs kvastar av, som man kan hänga påskpynt i och, när det slagit ut, klä midsommarstången med eller binda fast på åkdon som ska forsla nybakade studenter. Och när jag väl såg redskapet framför mig kunde jag också föreställa mig pryglingen.

Sedan har jag några steg kvar till att greppa det faktum att kroppsstraff och avrättningar på Stockholms torg hörde till tidens folknöjen.

CCCVIII Brottsstatistik och finkänslighet

Hamnade i en liten diskussion om manliga brottslingar och började leta information på Brottsrummet.se (för ungdomar, Brottsförebyggande rådet står bakom) där man under ”Brott och statistik” kan klicka på frågan ”Är det män som begår de flesta brotten?” och få ett rakt svar. Klickar man däremot på ”Hur många brott begås av människor med utländsk bakgrund respektive dem som är födda i Sverige?” får man följande:

De allra flesta som invandrat till Sverige från andra länder är inte registrerade för brott. Det finns en viss ökning i gruppen utrikes födda som delvis beror på att antalet personer som kommer som flyktingar till Sverige har ökat. Den så kallade andra generationen invandrare i Sverige har visat sig inte lika ofta vara registrerade för brott jämfört med första generationen.

Och så en länk till en Brå-rapport. Jo, det är ju en känslig fråga, men av ett så luddigt svar börjar man ju undra vad de döljer. Allt tyder på en hög siffra – de börjar med att bedyra att det i alla fall inte handlar om 100 %, sedan ett medgivande att antalet är ökande med påföljande förklaring och slutligen kommentaren att ju svenskare de blir desto färre brott begår de.

Jag vet inte hur siffran ser ut, alltså hur mycket vanligare brott eventuellt är bland personer med utländsk bakgrund, men jag tror att fantasin kan skena iväg när man läser utvalda fakta av det här slaget, även om jag inte alls betvivlar Brå:s välvilja bakom formuleringarna. Men man bör istället säga som det är. Jag tror nämligen att det är möjligt att vara sanningsenlig och hjälpligt finkänslig på samma gång. Tala om vad man tror att det beror på och vad man kan göra åt saken. Prata socioekonomisk situation istället för nationalitet. Även om det är onödigt att basunera ut tråkiga brottsstatistiska fakta är det nödvändigt att kunna diskutera dem för att förändra dem.

Uppdatering: Jag vet inte om det är en förklaring till det luddiga svaret eller om det egentligen gör det ännu märkligare. Saken är den att viss statistik, nämligen sådan som rör etnicitet, inte får föras. Mer information på Kriminalvårdens webbplats. Tack, Roberto Ghisler, för upplysningen!