Familjen – ett förklarande reportage utan slut

I går läste jag ut maffiaskildringen Familjen av Johanna Bäckström Lerneby. Anledningen till att det tog mig en vecka har helt och hållet att göra med min fulla kalender, det är en riktig bladvändare, som grundligt och medryckande skildrar en släkt som står för omfattande kriminalitet i Göteborgsområdet och som just nu förekommer flitigt i media i och med vad som verkar vara deras nya specialitet – vägspärrar.

Jag vill gärna uppleva att jag fått nya insikter och lärdomar när jag vänt sista sidan i en bok, i synnerhet en fackbok förstås, och jag funderar nu på vad jag har lärt mig. Jag skulle vilja säga att jag förstår klanideologin bättre – hur konflikter ska lösas inom släkten eller med hjälp av respekterade personer inom den egna kulturen – och det gör jag väl, men frustrationen under och efter läsningen är stor och frågorna många.

Särskilt grundligt beskrivs familjens överhuvud, en imam som i sin roll som religiös ledare gärna vill framstå som from, men som man med större säkerhet – utifrån boken – kan kalla stolt. Och mäktig. Och mot journalisten Johanna Bäckström Lerneby oerhört sympatisk och översvallande gästfri. Så länge de har den relationen, som intervjuad och intervjuare i imamens hem i Angered, har han chansen att framställa sig som en klok man från en annan kultur, där medling i konflikter är ett välgörande, fredsskapande uppdrag, och att polisen har missförstått allting när de menar att han skapar och upprätthåller ett parallellsamhälle där rättsväsendet stängs ute. Själv är han ostraffad och när det gäller hans barns och barnbarns kriminalitet svarar han bara att familjen är stor och att han inte kan ha kännedom om allt eller veta något med säkerhet ifall den han konfronterar i frågan nekar till att ha begått brott.

Jag betvivlar inte alls att författaren ihärdigt ställde honom mot väggen, men skulle så gärna vilja komma närmare sanningen. I vilken mån tror han på sina egna ord? Kanske är han from och rättrådig i sina egna ögon, tror fullt och fast på intern konfliktlösning och ser konflikterna i sig som ofrånkomliga och helt naturliga vardagsfenomen – det framgår tydligt vid ett intervjutillfälle att hämndspiraler som konsekvens av hederskränkning, hur obetydligt den än börjar, betraktas som det mänskliga och enda möjliga sättet att agera och att bara en uppgörelse mellan rätt familjeföreträdare kan stoppa förloppet. Författaren jämför med sin egen kultur och menar att det i hennes släkt också är självklart att ställa upp för varandra, men att det snarare handlar om att ”hjälpa till att flytta, vara barnvakt, sjösätta en båt eller låna ut ett släp”. Eftersom konflikterna i Angeredsfamiljen kan börja med att unga pojkar bråkar, varpå de blandar in äldre bröder och därefter fäder, trycker hon också på att när vuxna blir inkopplade i barns bråk är den självklara följden att bråket stoppas, inte att det eskalerar. Hon får inte tillstymmelsen till gehör för tankegången, vare sig från imamen eller från den son som sitter med. Här, om inte förr, blir det uppenbart hur massiv kulturkrocken är och att det tycks vara omöjligt för polis och andra myndigheter att resonemangsvägen styra in familjemedlemmarna på ett laglydigt spår.

Och här, om inte förr, måste man börja påminna sig regelbundet om att alla från Mellanöstern inte hamnar i och upprätthåller konflikter som sätter skräck i hela grannskapet. För det är vad som pågår här, det handlar inte bara om en hedersfokuserad moralsyn, utan om en kriminell livsstil som är mycket svårare att förklara än att bara hänvisa till vikten av heder. Misshandels- och mordfall tycks kunna härledas till hedersrelaterade konflikter och allmänt samlande av våldskapital – vilket borde få vilken människa som helst, oavsett kulturell tillhörighet, att omvärdera familjens livsstil – men indrivning av påhittade skulder, narkotikaförsäljning, systematiskt bidragsfusk och allsköns trafikförseelser – hör allt det där till den kriminalitet inom familjen som imamen tyvärr inte har någon säker vetskap om? Förmodligen inte, för det verkar alla andra ha.

Boken bygger på mängder av dokument upprättade av olika myndigheter, på författarens närvaro vid rättsliga förhandlingar och på intervjuer med bland annat polisen och till viss del familjen själv. Det är nog så gediget det kan bli. Min frustration över obesvarade frågor är väl ofrånkomlig, jag kan bara pussla ihop en bild av familjen utifrån den information som har gått att få fram kring just de brottsaktiva individerna och själva den ljusskygga verksamheten, sammanställd av och filtrerad genom en journalist. Det är en imponerande journalistisk gärning jag tar del av, men ändå. Min fyrkantiga förväntan på insikter och kunskap var väl helt enkelt orimlig från början.

Imamen förblir ostraffad (förlåt, det är nog en spoiler för den som liksom jag dras in i berättelsen som om det vore en thriller), men får det mer hett om öronen när rättsväsendet ligger på och han slutar så småningom också att svara på författarens intervjuförfrågningar. Att ställa upp på intervjuer är frivilligt och när familjemedlem efter familjemedlem åker fast för det ena eller andra och man själv blir brottsmisstänkt är väl livssituationen pressad. Men som läsare blir man så klart nyfiken. Skulle han återigen ha bjudit på frukt i sitt kök och vidhållit att familjen på det stora hela är hederlig men missförstådd? Angående hans egen roll tar författaren sig friheten att formulera hans tankar:

Och nu hade polisen mage att gripa honom. Familjens överhuvud. En religiös from man. Ostraffad sedan tidigare, och en medborgare som under årens lopp hjälpt polisen att hålla ordning i stadsdelen. Så många gånger som han hade medlat mellan familjer eller gäng som var i luven på varandra. Så många gånger som han hade sett till att det inte spillts blod i Angered. Han hade hjälpt polisen, och det här var tacken.

Man vill så gärna att det ska finnas en lösning. Även om det finns delar av den presenterade moralsynen som jag själv ser som förkastlig är det fullt möjligt att bekräfta andra delar. Att stå vid varandras sida inom familjen, att respektera sina äldre, även att medla och lösa konflikter är bra, och konflikter uppstår inom alla familjer. Omfattande lagbrott, däremot, förekommer inte i alla familjer, och i de fall det sker räcker det aldrig med familjens eget problemlösande ansvar.

Sekulariserade svenskar brukar inte vilja bli påminda om att svensk lagstiftning bygger på en kristen syn på rätt och fel, men så ser historien ut, och i andra delar av världen har andra uppfattningar varit rådande. Det har legat där i bakhuvudet under hela läsningen.

I slutet av boken säger författaren att ett slut är svårt att få till, eftersom berättelsen pågår där ute. Att det stämmer är lätt att se även för oss som befinner oss en bit ifrån Göteborg – media rapporterar, som sagt, om Angered i synnerhet och gängkriminalitet i allmänhet nästan varje dag just nu. Jag har knappt googlat någonting under läsningen, faktiskt, utan har velat följa bokens kronologi, men så föll jag till föga och kollade upp den advokat familjen konsekvent anlitar. Det första jag såg var en dygnsgammal artikel om att han just fått en skarp varning från Advokatsamfundet efter att ha fört ut information från sina häktade klienter, i strid med restriktioner.

Något som drar ner min läsupplevelse är de återkommande avsnitten som handlar om Maria, en caféägare som har fått ett gäng skoningslösa utpressare efter sig och inte vågar vända sig till polisen. Hon är påhittad. Det spelar tyvärr ingen roll att allt som händer henne är hämtat från verkliga fall, Marias historia hör hemma i en roman. Det är min främsta invändning mot en annars genomintressant skildring direkt ut verkligheten.

(Är det dålig smak mitt i allt elände att äta violpistoler under läsningen?)

Distansfilmklubb: Norrmalmstorg (eller: Hur jag började frossa i Norrmalmstorgsdramat)

Även om förra Distansfilmklubbsfilmen LW och jag såg, ”Stockholm”, inte satte jättedjupa spår väcktes ett intresse för det verkliga händelseförloppet, alltså Norrmalmstorgsdramat 1973. Det skulle vara intressant att se en spelfilm med något större ambitioner att hålla sig till fakta, sa vi, och hittade snart just en sådan på Öppet arkiv, ”Norrmalmstorg” från 2003. Där fanns också dokumentären ”Norrmalmstorgsdramat inifrån” från samma år.

Dokumentären hade vi som förberedelsematerial och i förrgår följde vi Distansfilmklubbsformen – startade spelfilmen samtidigt på varsitt håll och diskuterade den i videochatt efteråt. Även om den här gestaltningen inte är lika fantasifull som den amerikanska versionen har filmskaparna inte kunnat låta bli att lyfta fram och skruva till en och annan komisk aspekt av det bisarra rånet och lagt till och dragit ifrån lite här och var för att förstärka och komprimera, men i stora drag är det det verkliga skeendet som skildras. Som dokumentär kryddning visas också en del autentiska TV-klipp från det hårdbevakade dramat. Filmen är made-for-TV men med en bra uppsättning skådisar, som Torkel Petersson, Shanti Roney och Tuva Novotny, och kanske var jag allra mest imponerad av Shanti Roneys 70-talsfrisyr, stylad till en trovärdigt ostylad look, som på en tonåring som just stigit upp ur sängen.

Hade de valt att vara ännu mer verklighetstrogna hade de gjort frisyren ännu mer ovårdat spretig. Så såg förlagan Clark Olofsson ut på den tiden, men så var hans framtoning också så typisk för sin tid att den verkar närmast parodisk, åtminstone på några decenniers avstånd. Själva anledningen till att jag gärna ville se ”Stockholm” var att jag för en tid sedan såg dokumentären ”Clark – en rövarhistoria” och ville ha den i färskt minne för att kunna jämföra dikt – en ganska löst verklighetsbaserad spelfilm – och verklighet – eller vad man nu ska kalla den kritiserade dokumentären.

Det är svårt att definiera Clark Olofssons roll i Norrmalmstorgsdramat, dithämtad av polisen efter att rånaren Janne Olsson begärt det. Enligt gisslan hade Clark en positiv inverkan genom att han lugnade ner stämningen på insidan, men i och med att han lierade sig med Janne Olsson kan han väl inte betraktas som något annat än en inbjuden medrånare. Anledningen till att ”Clark – en rövarhistoria” kritiserats, och även anmälts men friats, är att den låter en livsstilskriminell breda ut sig och försvara sina handlingar utan mothugg. Den glorifierade självbilden från 60-70-tal hänger kvar hos den utsläppta kåkfararpensionär som porträtteras – och till och med begår brott medan kameran rullar.

Att bankrånets natur och färgstarka personligheter har gjort Norrmalmstorgsdramat till en ännu pågående mediesensation är inte konstigt, men det har ändå varit en intressant upptäckt hur enkelt det är att ta del av de inblandades personliga upplevelser, utöver allmänna skildringar och analyser av själva dådet. Jag var inte född när det hände, men det ligger ännu inte alltför långt tillbaka i tiden, huvudrollsinnehavarna är i livet, de har varit talföra genom åren och media har gett dem utrymme. Det är framför allt Clark Olofsson och en av kvinnorna i gisslan, Kristin Enmark, som uppmärksammats och delat med sig och det är också främst de två som befäst det fenomen som fick namnet Stockholmssyndromet.

Bara genom att kolla fritt tillgängligt public service-material har jag alltså – efter amerikanska ”Stockholm” – sett två dokumentärer och en spelfilm och därutöver lyssnat på P1-dokumentären ”Norrmalmstorgsdramat”, OBS-essän ”Fyrtio år sedan Norrmalmstorgsdramat” och ”Kvinnan bakom Stockholmssyndromet” i Morgonpasset i P3. Alla bjuder de på någon ny vinkel och några nya detaljer. Det är svårt att sluta när man väl kommit igång.

Eftersom rånet blev serietidningsartad spänningsunderhållning redan när det ägde rum och både förövare och offer fått en märklig hjältestatus sedan dess är det viktigt att påminna sig om att förövarna var förövare och offren offer. Det spelar ingen roll att Clark Olofsson lyckades snacka sig ur en fällande dom och att Kristin Enmark i telefon med Olof Palme från banken hävdade att hon litade på rånarna och hellre ville släppas fri tillsammans med dem än att polisen skulle storma lokalen. Både uttryckligen och mellan raderna visar rapporteringen och historierna att båda parter får leva med obehagliga konsekvenser efter rånet.

Särskilt efter att ha hört en vän till mina föräldrar berätta om vilka men hon fick som bankpersonal vid ett rån för många år sedan har jag fått mycket stor respekt för psykologiska konsekvenser av hot. De rånare som hävdar att de aldrig skadade någon – för att de aldrig använde sitt vapen – pratar i nattmössan. Det är sådant man behöver tänka på när man tar del av historierna om brott och brottslingar, inklusive sådana som tror att de är gentlemannatjuvar eller till och med Robin Hood.

”Avtryckaren” på Polismuseet

I går var jag på Polismuseet och såg utställningen ”Avtryckaren”, som invigdes för ungefär tre veckor sedan och visas ända till december 2021. Det handlar om kameran i polisens tjänst, ”från de första enkla porträtten av fångar till det professionella brottsplatsfotografiet och fram till dagens digitala övervakning och polisens kroppsburna kameror”.

Brott och straff var ett tacksamt område när Stockholmskällan var ny och skulle presenteras för skolklasser och andra, och ett material som tidigt lades in i databasen var Långholmens porträttrullor från sekelskiftet 1900, en fängelseversion av Mina vänner-böcker, där information om fångar fyllts i på rader med förtryckta rubriker. När och var är fången född? Vilket var hans brott och vad fick han för straff? Hurdant hår har han? Kroppsbyggnad? Hy? Särskilda kännetecken? (Jag klickar på måfå och får fram en fånge som utmärker sig genom att vara puckelryggig, en annan är blind på höger öga, flera har tatueringar, som på minst en föreställer sjöjungfrur.)

Dokumenten, inklusive porträttfoton, upprättades i samband med frigivning och avsikten var att upplysa polisen på fångarnas hemorter – tjuven Anders Peter Eriksson sätts på fri fot, håll koll på honom, för nu skickas han hem. Han, liksom våldsverkaren Carl Anton Andersson, rånaren Johan August Lindqvist med flera medfångar i samma fångrulla, släpptes fria från Centralfängelset å Långholmen i februari 1897.

Om man bara lyckas tyda handstilen är det ett enkelt, tydligt källmaterial att använda som underlag, även med unga människor, för att komma tiden och människorna nära. 43-åriga Anders Eriksson, stark och 173 centimeter lång – det skulle kunna beskriva ens granne. Just den här Anders har precis suttit av tre år i fängelse för stöld. Det var femte gången han åkte fast för samma brott. Vad väntar honom när han kommer tillbaka till Lilla Mellösa, i närheten av Flen? Vad hade samma brott gett för straff i dag? Hur såg en fängelsevistelse ut i slutet av 1800-talet?

Klicka och scrolla längst ner för att hitta fången Anders Peter Eriksson, före detta gardist, född 1854.

Porträtten av fångarna och uppgifterna om dem fascinerade mig då, för omkring femton år sedan, och tänker jag på bevarade gamla fotografier av brottslingar är det utan tvekan jag dem jag ser framför mig. Medan de fotografierna kom till hos kriminalvården är museiutställningens bilder polisens, men jag kände igen mig i den del som visade tidiga porträtt. Det handlar om att slå fast signalement och personerna framför kameran sitter inte precis och trivs.

När fångrullorna från Långholmen gjordes tillgängliga på webben fördes diskussioner bland oss i Stockholmskällans arbetsgrupp om vikten av integritet även när handlingar är både historiska och offentliga. Vi vill visa upp materialet, men inte riskera att kränka efterlevande. Hur gamla behöver då rullorna vara? På visningen jag gick på Polismuseet diskuterades inte just den frågan, däremot nämnde guiden att de brottslingar som visades upp, och i större eller mindre utsträckning fick sin brottsliga historia berättad, mestadels hade gjort sig skyldiga till stöld och liknande dåd med lågt sensationsvärde. Tanken var att våldsammare gärningspersoner inte skulle lyftas upp till kändisskap. Å andra sidan gavs den mordiska och redan kända Salaligan från 1930-talet stort utrymme och bland de äldre bilderna och beskrivningarna av bortglömda brottslingar fanns en mördare på ett uppförstorat foto ihop med kommentaren att han var ”ovanligt liten och dum”, en formulering som i våra ögon kanske nedvärderar brottsling och polisväsende i lika stort mått.

Jag är övertygad om att allt material i utställningen, alla fotograferade brottslingar och brottsplatser, den ålderdomliga fotoutrustningen och så vidare, bar på intressanta berättelser som kunde säga mycket om både individer och det samhälle de var en del av, men trots att jag är en van museibesökare och en van läsare fanns ett motstånd när jag kom in i lokalen, där utställningen främst bestod av fritt hängande plakat med bilder varvade med text. Det var som att vandra omkring i en bok. Jag läste lite här och lite där och ville egentligen ta del av historierna på egen hand innan visningen skulle börja, men inget fick riktigt fäste.

Visningen var däremot lätt att följa, guiden berättade fritt, vant och lättsamt om valda delar av utställningen, samtidigt som de begångna brott det handlade om faktiskt togs på hyfsat stort allvar. Det är den balansgång som är viktig för mig – kriminalhistoria är spännande och ofta enkel att paketera till medryckande historier, men den får inte reduceras till skojfrisk underhållning i och med distansen som uppstått när många år gått och de inblandades klädsel, beteende, repliker och annat uppfattas som ålderdomliga. Tar vi del av historien på det sättet – och det förekommer ofta – blir den mer konstig istället för mer begriplig.

Det var säkert 40 personer som trängdes kring guiden, som också berättade att extravisningar fått sättas in på grund av det stora intresset.

För den som undrar – den enda bilden från mitt museibesök som jag har att dela råkar föreställa en färgglad ask med chokladdoppade russin, med ett par av utställningens foton i bakgrunden. Jag tog den för att visa J att jag nu äntligen skulle öppna asken som jag köpte i Kalev-butiken när vi var i Tallinn.

Jag har också en bild på en gren med alkottar från Djurgårdsbrunnsvägen, nära klustret med museer i Museiparken. Det var museiväder.

MDCCVIII Lunch och spöstraff

IMG_7798.JPG

På lunchen i går lämnade jag Sturebibblan för att vara med på åtminstone större delen av Stockholmia förlags bokpresentation på Stadsbiblioteket, arrangerad av kollegerna i min gamla enhet. ”Het från tryckeriet” sa de om den aktuella boken, och det verkade nästan ha varit bokstavligt menat, så ny var den. Från skuggsidan : Folk och förbrytelser ur Stockholms historia har getts ut i samband med utställningen Skuggsidan på Stadsmuseet och Medeltidsmuseet och tar upp olika aspekter på ljusskygg verksamhet, och även dess konsekvenser för påkomna förbrytare. En av talarna hade skrivit ett avsnitt i boken om kroppsstraff i äldre tider, så medan man satt och mumsade på smörgås och äppeljuice från bibliotekets café berättades det om rådbråkning, stegling och andra avancerade metoder att plåga och avskräcka, och om den lite mer okonstlade kroppsstraffsformen piskning.

Även om den som berättar om händelser i Stockholm förr i tiden – som kan vara jag själv – konkretiserar genom att till exempel nämna just den adress där något ägde rum kan det ändå vara så svårt att se det hela framför sig. Det låter påhittat hur belagt det än är, inte kan väl stockholmare ha gjort sådana där konstiga saker, jag vet ju hur stockholmare är och vad stockholmare gör, jag är en av dem. Tider och människor förändras – i vissa avseenden – så dramatiskt att det bara inte går att förstå att grisar i stan, snabelskor och offentligt utförda kroppsbestraffningar har varit lika vardagligt som kaffe från Espresso House.

Men det händer att en eller annan detalj slår an något i en och plötsligt levandegör det där obegripliga. Just den här gången var det björkris. Jag har ingen aning om varför. När författaren pratade om vilka olika sorters ris man använde till att piska någon över bar hud tills blodet rann nämnde hon björkris, och jag kunde lätt föreställa mig ett knippe, sådant som det görs kvastar av, som man kan hänga påskpynt i och, när det slagit ut, klä midsommarstången med eller binda fast på åkdon som ska forsla nybakade studenter. Och när jag väl såg redskapet framför mig kunde jag också föreställa mig pryglingen.

Sedan har jag några steg kvar till att greppa det faktum att kroppsstraff och avrättningar på Stockholms torg hörde till tidens folknöjen.

CCCVIII Brottsstatistik och finkänslighet

Hamnade i en liten diskussion om manliga brottslingar och började leta information på Brottsrummet.se (för ungdomar, Brottsförebyggande rådet står bakom) där man under ”Brott och statistik” kan klicka på frågan ”Är det män som begår de flesta brotten?” och få ett rakt svar. Klickar man däremot på ”Hur många brott begås av människor med utländsk bakgrund respektive dem som är födda i Sverige?” får man följande:

De allra flesta som invandrat till Sverige från andra länder är inte registrerade för brott. Det finns en viss ökning i gruppen utrikes födda som delvis beror på att antalet personer som kommer som flyktingar till Sverige har ökat. Den så kallade andra generationen invandrare i Sverige har visat sig inte lika ofta vara registrerade för brott jämfört med första generationen.

Och så en länk till en Brå-rapport. Jo, det är ju en känslig fråga, men av ett så luddigt svar börjar man ju undra vad de döljer. Allt tyder på en hög siffra – de börjar med att bedyra att det i alla fall inte handlar om 100 %, sedan ett medgivande att antalet är ökande med påföljande förklaring och slutligen kommentaren att ju svenskare de blir desto färre brott begår de.

Jag vet inte hur siffran ser ut, alltså hur mycket vanligare brott eventuellt är bland personer med utländsk bakgrund, men jag tror att fantasin kan skena iväg när man läser utvalda fakta av det här slaget, även om jag inte alls betvivlar Brå:s välvilja bakom formuleringarna. Men man bör istället säga som det är. Jag tror nämligen att det är möjligt att vara sanningsenlig och hjälpligt finkänslig på samma gång. Tala om vad man tror att det beror på och vad man kan göra åt saken. Prata socioekonomisk situation istället för nationalitet. Även om det är onödigt att basunera ut tråkiga brottsstatistiska fakta är det nödvändigt att kunna diskutera dem för att förändra dem.

Uppdatering: Jag vet inte om det är en förklaring till det luddiga svaret eller om det egentligen gör det ännu märkligare. Saken är den att viss statistik, nämligen sådan som rör etnicitet, inte får föras. Mer information på Kriminalvårdens webbplats. Tack, Roberto Ghisler, för upplysningen!