En sista chokladgran

img_0551När J och jag var inne i stan under mellanlandningen i London (efter att ha rest från Christchurch, mellanlandat i Brisbane och mellanlandat i Dubai) lämnade jag henne på Costa, korsade Oxford Street och gick in på Marks & Spencer för att köpa några juliga sötsaker. Snabbt som ögat skulle det gå, vi skulle snart ta oss till Heathrow med allt bagage. Under Australien- och Nya Zeeland-vistelsen hade jag sett skojiga Cadbury-figurer med jultema, men sansat mig, vi skulle ju till England som allra sista anhalt på hemvägen, så nu spanade jag efter de typiskt lila Cadbury-produkterna. Och spanade och spanade. Ett par stycken, rätt trista, hittade jag, inte de drivor jag hade förväntat mig – Marks & Spencer kanske aldrig har det, när jag tänker efter – så jag fick ta ett varv till i godishyllorna och kolla efter något annat. Snabbt. Till slut fastnade jag för kolafyllda chokladgranar och rafsade åt mig åtta, en var till alla oss som skulle fira jul tillsammans plus en extra för säkerhets skull (det vill säga en extra till mig). Och så ställde jag mig i kö. Och så betalade jag. Och så tittade jag på kvittot och såg att det visst var tre för två, det hade ju inte framgått i hyllan. Då blev jag snål och tänkte att jag ju får en till gratis. Frågade kassörskan, som redan hade börjat hjälpa nästa kund. Jo, det skulle gå bra att hämta en till. Jag skyndade tillbaka in i butiken, tappade ett mynt ur plånboken, det försvann under en ställning, ingen idé att försöka ta fram det, hade inte ens någon aning om vilken valuta det kan ha varit. Hämtade en gran, viftade med den mot kassörskan när jag trängde mig förbi kunderna och gick mot närmaste utgång. Väl ute kände jag inte igen mig alls, jag hade hamnat på fel kurs och var inte kvar på Oxford Street. In i varuhuset igen och ut på andra sidan. Mot Costa, där min kopp med alldeles för varm varm choklad nu var mer lagom. Eller lite väl ljum, kanske.

Jag har nu ätit upp den sista granen och började fundera på hur det egentligen blev med de sju granarna till oss julfirare. Och faktiskt, jag glömde dem inte hemma i Stockholm, inte heller lades de i en skål på någon undanskymd plats för att bara gå åt till hälften. Granarna och ett fat med fikabröd stod på bordet framför TV:n kvällen före julafton, när vi alla hemma hos mamma och pappa tittade på ett avsnitt av barnprogrammet Bon (trots att bara två i sällskapet tillhörde målgruppen, vi har inte mer sofistikerad smak än så) och därefter en hopklippt kavalkad av filmade födelsedagar och midsommaraftnar på 80-talet. Pappa filmade för det mesta – med den där mastodontkameran kopplad till en videobandspelare med axelrem, jag minns det tydligt – och någon gång var det mamma som filmade och kommenterade lite i bakgrunden. Min bror och jag var nästan alltid huvudpersonerna i bild och ibland var storasyster med. Det är brorsan som har jobbat med att digitalisera och sätta ihop klippen på sista tiden och det måste vara väldigt många år sedan jag och föräldrarna såg dem, och svägerskan och brorsbarnen hade kanske inte sett någonting alls. I klippen blir vi syskon uppvaktade med födelsedagspresenter på sängen, sedan reses en midsommarstång, någon gång kom en luciasekvens – jag vägrar sjunga framför kameran, lillebror blir irriterad – och sedan är det ett nytt år med nya födelsedagspresenter. Ett värdigt tillfälle för gott fika med engelska chokladgranar (som jag hade uppskattat ännu mer om det inte hade varit för jultandvärken, men ändå).

(Möjligen är det nu någon som hållit antalet granar i huvudet – ja, det blev ytterligare en över. Den fick L på vår senaste film- och fudgekväll, som om det behövs extra sötsaker då.)

Glitter ute, glitter inne

I dag erbjöds några timmars sol. Varken L eller jag är särskilt ljusberoende, men jag lyckades övertala henne att komma igång hyfsat tidigt en ledig lördag och mötas upp vid Hornstull och Västerbrons södra fäste för promenad. Utlovade varm choklad på Kungsholmssidan. Jag har ett stort chokladpulverutbud just nu, mint, salt karamell, kanel och så vidare, det mesta från Whittard, men L valde Ho-Ho Hot Cocoa från australiensiska Koko Black. Enligt paketet ska det smaka ”cinnamon, orange, nutmeg, cloves, ginger, cardamom and white pepper”, men mest framträdande är apelsin. Det blev extra piffigt med glitterkakaon jag fick i julklapp.

Vaniljfudge

”Det är så lätt att glömma att vanilj är en smak”, sa L när vi kokat de två sorterna under kvällens F’n’F, en med vit choklad och vanilj och en med mörk choklad och hackade valnötter. Trots vårt extremt stora fudgearkiv vid det här laget var båda sorterna nya. Vaniljfudgen var för övrigt mycket läckrare och hade mycket trevligare konsistens än industriellt framställd fudge med samma smak.

Kvällens filmer blev Christmas with the Kranks, Karl-Bertil Jonssons julafton (jag vet att det är tre dagar kvar till jul och att puritanerna svimmar när de läser det här) och ett julavsnitt av Nailed It.

MDCXLVI Dags för HFG

HFG

Vilken lycka när det mitt i arbetet med Stockholmskällan plingar till och kalendern talar om att det är dags för ett möte med HFG (Hemliga FikaGruppen).

IMG_0141

På tur att fixa fika var A, ljudtekniker och cheesecakemästare. Körsbärsspegel. Kunde inte bli bättre.

Jag rekommenderar alla att starta en hemlig fikagrupp på jobbet. Den behöver inte vara särskilt hemlig.