Josefin & Florin

Jag såg aldrig ”Josefin & Florin” när den gick på bio, men så snart den kom på Cineasterna gjorde jag slag i saken. Det har visst skrivits en hel del om sexbarnsmamman Josefin som träffade den rumänska tiggaren Florin i Göteborg när hon var 37 och han 21, men jag hade inte hört talas om den relationen innan jag såg filmaffischen på stan och blev nyfiken på vad dokumentären om paret hade att säga, om den skulle dra några slutsatser eller ha något budskap när det gäller Sverigeresande rumänska tiggare.

Om man ser filmen som ett relationsdrama med speciella sociala omständigheter eller en inblick i de sociala omständigheterna utifrån en relation är nog upp till var och en. Det recensenterna är överens om är att den på ett fint sätt lyfter upp människorna, som motpol till den mer teoretiska samhällsdebatten, och själva konfliktlinjen kan sägas vara av ett annat slag än det förväntade. SVT:s recensent nämner att tiggarna på Sveriges gator sedan tidigare skildrats i Sara Olaussons dokumentära grafiska roman Det kunde varit jag (som jag brer ut mig kring här) och spelfilmen Till drömmarnas land och konstaterar sedan: ”Josefin & Florin har samma patos för de utsatta (den är gjord i samarbete med Amnesty) men målar upp en helt annan bild av Sverige, där motsättningarna inte går mellan svenskar och andra, utan mellan de som har och de som inte har.”

Jag kan på sätt och vis hålla med – att Florin kommer från knappa förhållanden är uppenbart, att Josefin också upplevt fattigdom och hunger görs tydligt och deras ekonomiskt pressade och lantliga levnadssätt kontrasteras mot Svenssonlivet runtomkring. Trots åldersskillnad och varsin nationalitet och kulturell bakgrund har de alltså formats av liknande villkor och på något plan kanske det spelar in i deras förening, men det filmen inte visar mig är hur Josefin och Florin, som gifter sig med kulturkrockande buller och bång, egentligen passar ihop.

Man kommer inte ifrån att det är en film om en livssituation präglad av allsköns svårigheter och jag försöker göra tankeexperimentet att byta ut Florin och hans familj mot en svensk utblottad ung man och hans utblottade pappa och syskon. Jovars, det kanske går. Även en svensk yngling skulle kunna känna Florins frustration över att inte kunna försörja familjen, liksom Florin skulle han kunna sakna fallenhet och intresse för studier, hans pappa och bror skulle kunna flytta in i hans nya familjs hus i brist på bättre alternativ och hans syster skulle kunna vara gravid, ha alkoholproblem och be om pengar även om hon hörde av sig från en svensk by och inte en rumänsk.

Men nu råkar de alltså komma från Rumänien och en rumänsk fattigdom, som har andra förtecken än en svensk, och deras främsta sysselsättning i Sverige är tiggeri. Det mest slående och mest värmande i filmen är Josefins sätt att omfamna den ganska håglösa Florin, den ganska jobbiga pappan och hela den avvikande kulturen. Hon älskar Florin, ser de härliga aspekterna av den kultur han för med sig och har lugnt och stoiskt överseende med den krävande släkten, både när hon öppnar famnen och sin egen tunna plånbok och när hon tvingas säga nej.

Och nej säger hon med bestämdhet mitt i sitt harmoniska lugn, för hon är inte hunsad. Är pengarna slut så är de, hur ömmande systerns situation än är. När Florins frustration når en bristningsgräns och han försvinner iväg till Rumänien förklarar Josefin tålmodigt att det i ett svenskt äktenskap inte är normalt att mannen, utan att prata med sin fru, drar iväg till sitt hemland på obestämd tid.

Känslan av hopplöshet blir uppenbar när Florin sitter på arbetsförmedlingen och via tolk får reda på att han inte kommer att tilldelas ett jobb utan behöver söka tjänster själv och på SFI-lektionen ter sig den svenska grammatiken som ett enda stort mysterium och hans motivation att tränga igenom det är lika med noll. Utifrån sådana scener får Florin och hans släkt i någon mån stå som representanter för de rumäner som lämnar landet i jakt på pengar att skicka hem och genast stöter på motstånd som får modet att sjunka, men så kommer en kort sekvens där en bror boende i Tyskland är på besök. Han har fått ett jobb och är helt på det klara med att utbildning är den viktigaste nyckeln till framgång, men Florin är fast i inställningen att i de slags fysiska jobb han är ute efter är teoretiskt kunnande värdelöst.

Släkten i Rumänien som ständigt frågar efter ekonomisk hjälp får också viss nyansering så småningom, när det går upp för dem att Florin inte precis gift sig till pengar, utan fått en svensk hustru som själv hankar sig fram med mycket små marginaler. Det borde Florin ha varit tydlig med på en gång, påpekar den gravida systern. Å andra sidan måste familjemedlemmarna som får husrum hos Josefin och Florin direkt ha insett att parets tillgångar är starkt begränsade.

En DN-artikel från i höstas fyllde i luckorna för mig. Där brer Josefin ut sig lite mer om hur det var i början av deras bekantskap, de hade så roligt och så mycket att prata om, Florin var spontan och bjöd på sig själv och släktingarna utgjorde en gemenskap som hon hade saknat. I filmen finns det uppsluppna bröllopet med, men därefter får de praktiska och ekonomiska problemen stort utrymme i skildringen, och medan Josefins kärlek tar sig uttryck i ömhet och generositet är Florin mest upptagen med sin otillräcklighet.

Artikeln avslöjar också att äktenskapet är brutet och Florin har rest tillbaka. Den ena förklaringen är den som Florin uttrycker i filmen, nämligen stressen som släktens krav innebar, att paret aldrig lämnades i fred. Den andra handlar också om krav. ”Det gick liksom inte”, säger Josefin. ”Han kunde inte klara ett liv i Sverige.” Vägen till arbete – som försörjning och grund för värdighet – var för krånglig och svår.

Ska jag ta upp någon invändning mot filmen som sådan blir det tempot, som man hade kunnat skruva upp en aning utan att göra avkall på känslan, djupet och äktheten i dokumentationen av parets vardag. SVT-recensenten konstaterar att det inte är ”spännande hela tiden, ibland till och med helt händelselöst, men det är nog oundvikligt när man följer en kärleksrelation dokumentärt”. I övrigt består recensionen mest av lovord, men hon ger den inte mer än 3 poäng av 5. Jag ger den en 4:a.

(Utöver artiklar och recensioner finns också ett 14 minuter långt radioinslag där filmmakarna och Josefin intervjuas.)

MMCCCVIII Tiggeriet, magkänslan och beslutet

Jag har många gånger tagit sats för att skriva något om mitt eget och Sveriges förhållningssätt till tiggeriet på våra gator, men sedan avstått. Jag vet inte vad jag ska säga. Inte ens konferensen om utsatta EU-medborgare som jag var på i Göteborg i höstas ledde till någon egentlig rapportering här i bloggen, hur många tankar den än väckte och hur mycket ny information jag än fick, för den gav mig trots allt ingen tydlig vägledning att enkelt dela med mig av. Visserligen en del hoppfull bekräftelse på de idéer kring möjliga åtgärder som jag redan haft, men när jag lämnade konferensen tänkte jag å-ena-sidan-å-andra-sidan i det oändliga.

I väntan på en uppenbarelse om rätt väg att gå och rätt sätt att tänka i förhållande till de hitresta tiggarna agerar jag utifrån en magkänsla som jag egentligen inte är särskilt bekväm med, men jag ska i alla fall försöka förklara den.

På väg till och från jobbet i går lyssnade jag på programserien EU-migranterna som sändes i P1 mellan 21 januari och 25 februari och som jag då inte lyssnade på alla avsnitt av. Serien är gjord av två svenskar som gjort den motsatta resan, migrerat till Bukarest, och innehåller reportage både om svåra ämnen som fattigdom, korruption och romers utanförskap och om lättsammare rumänska kulturfenomen. När jag på hemvägen passerade tiggarplatsen utanför Wasahallen var det för en gångs skull en slevförsäljare som satt där, så jag stängde av radioprogrammet, som just då upplyste mig om rumänsk filmcensur, och gick fram och köpte en träslev för 50 kronor, som jag hade lovat mig själv att göra nästa gång jag såg någon som sålde och det fanns kontanter i min plånbok. I går ska också en liten summa pengar ha anlänt till organisationen Hjärta till Hjärta. Jag la in betalningen i min bankapp när jag satt i Oslo domkirke under palmsöndagens gudstjänst och prästen sa att kollekten skulle gå till omkostnaderna för att hålla kyrkan öppen nattetid. ”Nattåpen domkirke” är en plats för stillhet men inte för övernattning, där istället Kirkens Bymisjon och Röda Korset ställer upp, men med tanke på det ganska stora antalet tiggare som samlats utanför kyrkporten inför gudstjänstens början var det till deras behov mina tankar vandrade, och istället för att ge kollekt, hur jättebra det än är med ett öppet, och tydligen välbesökt, kyrkorum nattetid, knappade jag in en framtida inbetalning till Hjärta till Hjärta.

Hittills har jag aldrig gett pengar till någon av de tiggare jag passerar. Till en början hade det att göra med en vag känsla av osäkerhet, tanken att hur lite konkret inblick man än har i en hjälporganisations förehavanden är pengar direkt i en främmande människas hand en ännu osäkrare donation. Vad går pengarna till? Hjälper eller stjälper mitt givande? Och ska jag ge lite till alla eller mycket till några? Även om det allra mesta pekar på att skänkta pengar behålls av tiggaren själv och att tiggaren ifråga lever i svår fattigdom och försöker spara ihop till en bättre levnadsstandard för sig och sin familj surrar andra begrepp i mitt huvud. Kortsiktighet. Cementering. Ovärdighet. Jag tänker på det råd jag fick i Nepal nyligen, från missionärerna vi var med där, från Lonely Planet och från någon artikel jag läste, att turister ska avhålla sig från att ge pengar eller saker till de barn som tigger, för så länge vi gör det kommer de själva och de vuxna i deras närhet att dra den helt korrekta slutsatsen att tiggeri är ett bra sätt att försörja sig. För stunden. I förlängningen växer en tiggande generation upp i landet.

För kanske något år sedan – jag önskar att jag mindes var och när – läste jag en artikel där uttalanden från fyra hjälporganisationer sammanställts. Alla hade fått samma fråga: Ska vi ge pengar i tiggarnas muggar? Kort sammanfattat svarade en ja och en nej och två sa att det går att resonera på olika sätt och att beslutet är upp till var och en. Jag har inte följt debatten slaviskt, särskilt inte efter årsskiftet, så jag har förmodligen inte hängt med i det senaste, men under hösten och även nu i vår tycks två läger stångas mot varandra, nämligen de som tycker att EU-medborgare i nöd inte bara har rätt att komma hit och be mer välbärgade medmänniskor om pengar, utan att det borde vara en självklarhet för den välbärgade att ge, och å andra sidan de som pekar på strukturer, juridik och samhälleliga konsekvenser i Sverige och i ursprungsländerna och förespråkar andra, indirekta lösningar.

Jag vill gärna kunna se mig själv som en person som väljer det goda alternativet så långt jag förmår. Min nålskräck hindrar mig inte från blodgivning och inte heller min kommunala bibliotekarielön från att välja ekologiska matvaror eller mitt behov av fritid och vila från att ställa upp för hungriga hemlösa emellanåt. Varför bryr jag mig om resonemang som leder till att jag ska gå förbi en medmänniska som lever i svår fattigdom och i desperation har kommit till ett främmande land för att be allmänheten, alltså mig, om pengar?

Det var dags att läsa Det kunde varit jag, Sara Olaussons bok om rumänska Felicia, i form av tecknade serier kombinerade med berättande text, intervjuer och fotografier. Jag har följt Facebook-sidan med samma namn ganska länge och hört Sara Olausson både på biblioteket och i radio och boken har legat hemma en tid. I går kväll blev den sträckläst, berättelsen om hur Sara, stressad trebarnsmor i Stockholm, plötsligt och oväntat får kontakt med den tiggande Felicia vid Liljeholmstorget, de blir vänner och Sara reser flera gånger till Rumänien för att umgås med Felicia där och se hennes livssituation med egna ögon. Hela tiden berättar hon om sina erfarenheter i media och via Facebook-sidan samlar hon in pengar till Felicias familj.

Det är klart att jag blir berörd. Det allra värsta var att läsa om några sällsynt – hoppas jag – obarmhärtiga poliser, väktare och andra med ansvar för att upprätthålla lag och ordning här i Sverige, om vilka otäcka inslag en dag på trottoaren kan ha och om hur onödigt okänsligt och brutalt en lägerröjning kan gå till.

Och ändå. Det senaste inlägget på Facebook-sidan ”Det kunde varit jag” är just nu tre timmar gammalt och handlar om att Felicia och hennes man Ionuț åkte hem till Rumänien i går efter en månads tiggande i Sverige som inte varit lönsamt. De behöver vara hemma med sin dotter och sidans följare uppmanas sätta in 20 kronor i månaden på Felicias konto. Jag känner ödmjukhet och tacksamhet inför engagemanget, det gör jag verkligen. Sara Olausson har mött mycket hatiskt och orättvist motstånd och ändå inte gett upp, tiggeriet har fått mänskliga ansikten och namn och Felicia och hennes man har kunnat bygga ett bättre hus. Men där någonstans, vid frågan om huset, vaknade mina tveksamma tankar under läsningen av boken. På frågan varför många från Felicias rumänska by åker utomlands och tigger svarar hon att de vill kunna bygga nya hus. Det stämmer och är ett bra svar. De ska inte överlämna pengarna till slavdrivande Sverigeresearrangörer och inte heller mata redan feta bankkonton, verkligen inte. De kalla små egenhändigt byggda stugorna som beskrivs i texten och syns på bilder borde definitivt få ersättas av ordentliga bostäder. Men sedan då? Jag hoppades att det skulle finnas ett svar på den frågan också, men Sara ställde den till Felicia i boken och det fanns inget. Facebook-sidan startades i oktober 2013 och där börjar också berättelsen i boken, som gavs ut i september 2015. Nu i mars 2016 behöver Felicia och hennes man fortfarande lämna sin dotter i Rumänien för att tigga i Sverige, alternativt förlita sig på en Facebook-grupps månatliga 20-lappar. Och Felicia måste vara en av de tiggare i Sverige som fått allra, allra mest hjälp och stöd.

Den Linköpingbaserade biståndsorganisationen Hjärta till Hjärta har haft fokus på ekonomiskt eftersatta länder i Europa sedan starten för 25 år sedan och det skulle kunna sägas väldigt mycket om deras verksamhet, inte minst om de redogörelser jag blev så imponerad av på höstens EU-medborgarkonferens. Långsiktighet, helhetsgrepp, kulturell insikt och anpassning, krav på motprestation istället för villkorslösa gåvor, samarbete med inhemska organisationer – där fanns allt det jag efterfrågat, och insatserna görs på plats, i bland annat Rumänien. När fattigdomen nu blivit synlig på våra egna gator är den ena polen att göra en konkret insats på egen hand, vilket innebär att ta sig an en eller några individer, som i Felicias fall. På minuskontot finns då avundsjuka bland andra i samma situation (det skildras i boken) och det faktum att allmosorna måste fortsätta pumpas in på obestämd tid. Den andra polen är att inte se sig själv som delaktig alls och överlåta den tragiskt orättvisa och akuta situationen till politiker och andra beslutsfattare. Men hade politikerna suttit på lösningarna hade frågan redan varit löst, så varför skulle jag, som medmänniska till tiggarna, förlita mig på fler möten i sammanträdeslokaler runtom i Europa? Mitt beslut – man kan kalla det kompromiss om man önskar – har blivit att stötta den organisation som för mig har presenterat de mest förtroendeingivande strategierna och resultaten.

Därmed känner jag mig tillfreds över att inte vara en alldeles passiv åskådare, jag kan åtminstone vara med och göra en liten insats, ge en knuff åt rätt håll, men jag måste fortfarande förhålla mig till kvinnan utanför ICA Kungsholmstorg och mannen vid tunnelbanan på Hantverkargatan, som jag passerar i egenskap av bostadsrättsinnehavare i Stockholms innerstad.

Jag försöker rannsaka mig själv: Har jag valt den enkla utvägen? Nja, jag tror inte det. Vardagen hade nog blivit en aning enklare och trevligare om jag hade bestämt mig för att ge en liten slant till alla jag passerar istället för som det är nu – pengarna jag skickar till satsningar på jobb, utbildning och utveckling i rumänska byar kanske inte berör just dem jag träffar på gatan ett skvatt, så det enda jag erbjuder är ett vänligt bemötande och då och då lite mat. Till Immanuelskyrkans verksamhet för romska kvinnor har jag ett par gånger skänkt kläder. Svält och kyla, resonerar jag, har de allra flesta svenskar sluppit i många år och det är inte värdigt att låta utländska personer innanför landets gränser drabbas av sådant lidande.

Men det kanske skulle passa mig bättre att slippa se tiggare i min i övrigt välmående stad? Det här är den obekväma biten, för jag är benägen att svara ja, och det är också på den här punkten, tiggandets vara eller inte vara, som det skaver när jag läser de där debattinläggen jag borde hålla med om, om att det är ovärdigt att blunda för en utsträckt tiggarmugg. För tiggandet, i min instinktiva uppfattning, är egentligen inte värdigt i sig.

Det framgår faktiskt inte i Sara Olaussons bok, men jag vill minnas att jag utifrån tidigare Facebook-inlägg dragit slutsatsen att hjälpen i form av intäkter från bokförsäljning och människors gåvor skulle vara en väg bort från tiggeriet för Felicia. Att öka förståelsen genom att berätta hennes historia bör alltså inte ha varit ett sätt att normalisera tiggeriet som ett jobb vilket som helst, även om det beskrivs som ett ganska arbetsamt dagsverke. Jag har aldrig varit i Rumänien, men jag tänker igen på Nepal, och kanske ännu mer på det jag såg och hörde i slummen i Delhi för några år sedan. Utifrån upplysningarna om situationen där förstod jag att jag knappast kan kräva att en fattig och utsatt människa, av sig själv och utan stöd, ska sätta samhällets bästa och faktiskt inte heller sin egen framtid före dagens, veckans, månadens behov av mat och tak över huvudet. Tiggeri, barnarbete, viss ljusskygg verksamhet som genererar pengar – allt det där ter sig helt enkelt som förnuftiga lösningar. Samma logik kan appliceras på en historia jag hörde från en av deltagarna på Nepalresan (som visade sig vara syster till en som var med på samma resa som jag till Delhi med omnejd och på senare tid blivit direktor för Hjärta till Hjärta – allt hänger ihop!). Hon berättade om en grupp tiggande romer som fått mycket ekonomisk hjälp av välvilliga svenskar för att klara sig bättre i hemlandet, men använde pengarna till att arrangera Sverigeresor för fler. Lika smart som att använda sina inkomster till att utöka sitt företags verksamhet istället för att genast ta ut mer lön. Och det fall jag fick höra om är inte unikt, jag hade tidigare hört om liknande händelseförlopp.

För att slira in på ett ännu känsligare ämne går det ju inte att bortse ifrån att romernas historia som förtryckta och betraktade som underlägsna lämnat spår som finns kvar i dag, och rätta mig gärna om jag har fel i mina antaganden, men jag utgår ifrån att många fattiga romers livsstil präglas av låg utbildningsnivå i kombination med en inarbetad vana att befinna sig utanför det etablerade samhället. När sedan samhället – det rumänska tänker jag på i första hand – inte förmår stävja fattigdomen och integrera de utstötta, på grund av bristande resurser, bristande vilja, vad nu hindren består i, så har vi en grupp som själva måste se till sina grundläggande behov, på vilken framkomlig väg som helst, och som saknar traditioner, förebilder och kunskaper för att ta sig fram i och bli en del av ett utvecklat samhälle. Där ingår allt möjligt från förmågan att förvalta medel klokt till att sälja in sig själv på arbetsmarknaden genom att visa framfötterna och knyta kontakter. Det många svenskar nu ser är istället ett avvikande agerande som sker på ens egen bekostnad och ter sig passivt. Människor som stör en och vill ha ens pengar (för att de är utblottade), vissa av dem i konstiga kläder (för att de har andra traditioner än att bära H&M-plagg), och bygger anskrämliga skjul av skräp (för att de behöver en plats att övernatta). För det mesta har tiggaren och den förbipasserande svensken inget gemensamt språk att kommunicera på, det försvårar så klart brobyggen, och på utanförskaps- och uppgivenhetskontot skriver jag också upp somliga tiggares störande beteende i min arbetsmiljö, nämligen biblioteken.

Det är här jag möjligen kan anklagas för cynism, men jag lägger en viss summa pengar på att hjälpa dessa fattiga personer – som kunde varit jag – och måste göra ett val. Även om pengarna i kaffemuggen från 7-Eleven, precis som förespråkarna säger, går direkt, utan mellanhänder och omkostnader, till den behövande så undrar jag hur långt en ekonomisk gåva räcker för den som när det nya huset är färdigt ändå inte har tillgång till jobb, utbildning för sig själv eller barnen, sjukvård eller grundläggande demokratiska rättigheter, det vill säga står utanför samhället och utan den avgörande möjligheten att förvalta sina tillgångar och komma vidare. Akuthjälp ska absolut inte underskattas, men jag misstänker att givandet i tiggarmuggar visserligen kan släcka en del bränder, men också understödja en ohållbar och ofruktbar migrationssituation, precis som motståndarsidan förutspår. Vi vet att talet om att hjälpa flyktingar från kriget i Syrien på plats i deras hemland är ett fåfängt förslag, men Östeuropa är något helt annat.

Därför stöttar jag Hjärta till Hjärta och låter bli att ge pengar till tiggare, men jag köper gärna en slev. Försäljaren satt visserligen på marken, men mellan en försäljare (och sannolikt hantverkare) och en kund har hierarkin jämnats ut.

Tycker du annorlunda? Jag är öppen för diskussion.

MMCXLVII Vänta inte på bättre tider!

När man har nöd runtomkring sig – flyktingströmmen, tiggarna, de hemlösa som under lång tid funnits på Stockholms gator – blir medvetenheten om den sällan riktigt chockartad. Man får gradvis upp ögonen för den, genom media och egna iakttagelser, även om tempot kan variera, och antingen får man en djupare och djupare förståelse, eller också hinner man bli blasé. Eller både och, samtidigt.

Men ibland slår en insikt ner som en blixt. Häromdagen såg jag, i en kort filmsekvens på webben, en grånad, mustaschprydd man, kanske i sextioårsåldern, kanske från Mellanöstern, såg ut att vara ganska spenslig. Skulle jag gissa är han gymnasielärare i matte, har barn och barnbarn, börjar fundera på pensionen. Men han stod inte i ett klassrum, han låg i vattnet med en flytväst utanpå skjortan, ett förskräckt uttryck i ansiktet och uppenbarligen en nyhetskamera riktad mot sig på nära håll, helt beroende av en hjälpande hand och en stabil båt för att klara livhanken.

Efter alla dessa nyhetsinslag som visar människor på flykt i alla möjliga förfärliga situationer fick jag av någon anledning ett hugg i hjärtat av just den människan. Kanske liknar han någon mina biblioteksbesökare, jag vet inte. Jag vet bara att all värdighet – för att inte tala om trygghet – har stulits ifrån honom och att jag inte står ut med tanken.

En andra insikt, eller vad det kan kallas, fick jag i går. Jag blir så fylld av sorg och uppgivenhet när jag läser människors elaka kommentarer om det ena och det andra i sociala medier, så i sammanhang där jag kan vara helt säker på att hitta hatiskhet låter jag alltid bli att läsa, men så gjorde jag ett undantag. Det gällde Niklas Strömstedts Lyckolandet, som jag inte har hört, bara sett Facebook-uppdateringar om. Delvis dyker det förstås upp allmänt vidriga påhopp på Niklas Strömstedt och hela hans familj, sådant som man antingen kan vilja polisanmäla eller bara struntar i för att elakheterna är så uppskruvade att de nästan blir parodiska, men så finns också de elaka kommentarer som med lite god vilja kan kallas politiska. Det var de som faktiskt gav mig en liten dos förståelse. När jag hör personer som vill ”hålla Sverige svenskt” och andra dumheter radar alla förklaringar och ursäkter upp sig i mitt inre – de söker bekräftelse, tillhörighet, syndabockar, får utlopp för aggressioner som grundar sig i något helt annat – men vissa av kommentarerna jag läste den här gången, hur omoget formulerade de än var, verkade visa en genuin rädsla. Jag glömmer att ta med det i beräkningen. Det går ju nästan att sätta likhetstecken mellan främlingsfientlighet och främlingsrädsla. Den man har pekat ut som fiende måste man ju ha skäl att slåss emot, och här handlar det väl sällan om hämnd – ”det du utsatt mig för ska jag utsätta dig för” – utan rädsla för att vara den som först blir utsatt.

Jag får också lust att påpeka att man kan vara främlingsvänlig utan att vara naiv. Kring kostnaden, till exempel. För den som just förlorat sitt hem, har familjemedlemmar och vänner kvar i ett konfliktdrabbat område, lider av psykiskt trauma och inte talar svenska kanske det kan ta ett litet tag att bli produktiv medborgare. Och ja, en viss liten andel av de personer som flyr eller flyttar till Sverige 2015 kommer att begå brott, för sådana är vi människor, oavsett varifrån vi kommer. Jag reagerar också på motviljan mot islam som genomsyrar många av de här kommentarerna. Som kristen är ju min övertygelse att islam – tron och läran – inte är rätt väg att gå, jag är alltså inte en av dem som anser att alla religioner är lika bra eller samma sak, men det hindrar mig självklart inte från att ta emot muslimer med öppna armar. Och med tanke på att radikal tolkning av islam också är vad så många flyr ifrån just nu bör väl dessa islammotståndare vara extra måna om att ta emot alla direkta och indirekta IS-offer som i desperation lämnat sina hemländer.

I kväll fick jag också en liten tankeställare, även om den är ännu mer självklar än de båda jag nämnt. Jag var på ett samtal i Dramatens serie Romsk höst som den här tredje och sista gången hade rubriken ”Hur passar man in – och vill man det?”, utifrån ett romskt respektive judiskt perspektiv. Lawen Mohtadi var samtalsledare och gäster var Soraya Post och Kenneth Hermele. Det blev ett samtal om orättvisor i det förflutna, naturligtvis, men också om det politiska läget i Sverige just nu, om en hårt bevakad ”svenskhet” kontra öppenhet mot andra folkgrupper i eller på väg till vårt land. Kenneth Hermele fokuserade på hoppet och välviljan, i form av den våg av frivilliginsatser som uppstått, medan Soraya Post uttryckte stark oro inför politikers flathet och tvivelaktiga språkbruk, som underblåser rädsla genom att anamma fientliga rösters perspektiv.

Soraya Post och jag är inte överens på alla punkter – jag tillåter mig ha vissa avvikande åsikter i frågor om fattiga EU-medborgare på våra gator trots Soraya Posts inifrånperspektiv som rom, även om jag antar att vi strävar efter samma mål – och jag kan inte bestämma mig för om jag uppfattar hennes bistra stämma under kvällen som svartsynt och bitter eller befogat varnande. Att situationen är allvarlig betvivlar jag inte en sekund.

Men precis på slutet kom en liten spårväxling. Den allra sista publikfrågan ställdes av en tjej som ville ha konkreta tips för den som vill åstadkomma förändring. ”Vad ska man göra medan … [paus för att söka lämplig avslutning] man väntar på bättre tider?” ”Vänta inte på bättre tider!” svarade Soraya Post och poängterade vikten av att inte vara tyst. Det lilla avslutande talet lät riktigt hoppfullt i mina öron och visade att den krassa EU-politikern trots allt tror på den enskilda människans initiativ, och gör hon det så kan jag det också.

DCLXXVI Återassimilering 3: Konfrontation med verkligheten

Så länge man höll sig på soliga Nytorget i söndags, bland vänner och massor av hippa söderbor, var livet skönt och grönt och ljust och ledigt. Jag och Jenny H tog sällskap därifrån till vår gemensamma hemö, och precis när vi skulle skiljas åt nere på Norr Mälarstrand kom en engelsktalande afrikansk man fram till oss. Om jag förstod honom rätt sa han att han hade kommit från Finland i hopp om att komma i kontakt med en vän i Stockholm, men numret han fått stämde inte. När han hittat några landsmän och frågat om han fick sova över sa de okej, mot 300 kronor, men mannen hade inga pengar. Nu bad han om pengar till mat. När vi sa att vi istället kunde köpa mat åt honom följde han med oss och började gråta, samtidigt som han berättade om sin situation. Det var orättvist, sa han, för trots att han hjälpt människor i hela sitt liv fick han själv inte ens husrum när han befann sig i knipa.

Kanske var det inte sant som han sa, men hungrig måste han ha varit, annars hade han nog inte följt med till Handlar’n på Pontonjärgatan. Kanske var det exakt som han sa, och då var vår insats en droppe i havet. Han fick lite att äta och dricka och innan vi skildes åt fick vi be en kort bön till Jesus för honom, trots att han var muslim, och gav honom adressen till Korskyrkan, där det nästa förmiddag skulle vara ”Kafé I Gemenskap”, med både mat och folk på plats med erfarenhet av vilsna och behövande människor i speciella situationer.

Som alltid önskade jag att jag hade mer kunskap och var bättre förberedd, att väskan skulle vara full av matkuponger av något slag och lappar med telefonnummer till rätt instanser.

DLXII Tiggeri i Stockholm

Lyssnade på inslaget om tiggeri från dagens P1 Morgon. Ska man ge pengar eller inte? Som vanligt fick man inga tillräckligt bra svar, och förlåt P1 Morgon och filosofen, men antagandena som professorn i praktisk filosofi bidrog med var ungefär i linje med de oinformerade funderingar man håller sig med själv. Hur ska man se på individens kontra samhällets ansvar? Kan jag rättfärdiga mitt val att gå förbi den som säger sig vara i nöd?

Nej, skippa filosofin och ge oss hårda fakta. I själva reportaget får man nosa lite snabbt på tre intressanta källor – ett hjälpcenter för hemlösa EU-immigranter, polisen och en av Stockholms kvinnliga tiggare från Rumänien. Representanten från hjälpcentret svarade, utan någon riktigt tillfredsställande motivering, nej på frågan om att ge pengar till tiggare. Polisen sa att fallen där ligor organiserar tvångstiggande – en av våra favoritursäkter för att inte ge bort pengar – är mycket sällsynta. Tiggerskan sa att hon har sex barn där hemma och inget jobb. Jag blev bara mer osäker på vad som är rätt och fel, men tror att det är från de här personerna, som finns nära själva företeelsen, som man har en chans att få relevanta argument.

Men när det gäller en viss sorts tiggeri har jag ett förslag. När jag väntade på tunnelbanan vid Hötorget i eftermiddag stod några musikanter precis bredvid, och två av dem, en med dragspel och en med fiol, klev liksom jag på tåget mot Hässelby. Å nej, tänkte jag. De drog ett medley med det vanliga, någon tårdrypande visa, någon syster till Kalinka, någon aggressiv tango och gick sedan runt och ville ha pengar. Men hur skulle det vara om de övade in ett helt annat material? Tänk ”Bra vibrationer” på dragspel och fiol, följd av ”Livin’ on a prayer” och kanske ”Oops I did it again” (borde inte den kunna arrangeras som en tango, förresten?). Den dag jag skiner upp och undrar ”vad kommer de att bjuda på nu, tro?” när romska musikanter banar väg genom tunnelbanevagnen med sina instrument, då ska jag betala generöst för underhållningen.