Våryra stockholmare går inte att hålla inne

Djurgården är ju alltid fint, men efter lång inomhusvistelse var det som att ha kommit till ett sagoland. Svanarna lyste illvita i solen där de simmade i glittrande vatten bakom knallgula påskliljor. Där fanns hundar, hästar, de obligatoriska flockarna med kanadagäss – och människor! Men trots att Djurgården är stort rörde sig de flesta längs samma stråk och det rekommenderade avståndet verkade de flesta inte bry sig om. Det är olyckligt, när det trots allt inte är omöjligt att sprida ut sig.

Jag promenerade dit från Kungsholmen, via körsbärsblommande Kungsträdgården och populära Nybrokajen, och på hemvägen tog jag en sällsynt tur med kollektivtrafiken, en några hållplatser lång färd på en nästan tom spårvagn. På den punkten verkar stockholmarna följa påbuden.

Vår på Norr Mälarstrand 1953

Inför mars blev jag sen med månadens Stockholmskällebildspel på Stadsbibliotekets entréplan. Inför april är jag nu klar med förarbetet, själva hopplockandet av bilder inom temat, som den här gången är ”Vår i Stockholm”. Publikfriande, tänker jag mig. Alla gillar väl vårbilder – även om de flesta är i svartvitt och inte precis förmedlar skir grönska och färgglada vårblommor.

Här är i alla fall en från mina hoods, Norr Mälarstrand 15 april 1953, tagen av Sven Goliath till en artikel i Kommunalbladet.

En tid för fugleæg och ljusblått nagellack

Trots att jag sällan påverkas av väder (utöver mina starka känslor för nederbörd, naturligtvis, som är det bästa jag vet) måste jag säga att dagens solsken lyfte livslusten lite extra. Whittards te nummer 7, det gröna med mango och bergamott, hade jag väntat in säsongen för – det är ett ypperligt vårte – och Anthon Bergs Fugleæg börjar dyka upp i butikerna.

Dessutom var jag helnöjd med dagens outfit, med den lite tantiga blommiga klänningen, en bortglömd kofta som kom fram vid en garderobsrensning förrförra veckan och det ljusblå nagellacket som inte är ett av mina mest använda.

Kvällsjobb vid skylthyllorna

Äntligen – snö! Som stannar på marken! Ett tunt skikt, men ändå, jag får både den efterlängtade vinterkänslan (även om det är på tok för sent) och kontrasteffekten mellan de vajande palmer jag gick under häromdagen, klädd i något kort och blommigt, och ankomsten till jobbet via den lätt halkiga gångvägen längs Observatorielundens bergssida i ett hjälpligt vitt landskap. (Vanligtvis går jag inte till jobbet via Obsan, men nu hade jag haft ledig förmiddag och kom direkt från Centralbadet och 50 minuters massage, det bästa att lägga friskvårdspengen på. Nackdelen med massage före jobbet är att man behöver gå runt med massageolja som hamnat i håret.)

Att jobba till 21.30 en kväll i veckan är inget jag gör frivilligt, men det har sina fördelar. Mot slutet av kvällspasset brukar det vara lugnt i rotundan och jag kan ägna mig ostört ganska långa stunder åt en av mina stora passioner – bokskyltning. Här ses de ryska diktsamlingarna som stått framme under februari månad och snart ska bytas ut mot ett nytt tema. De kanske inte har försvunnit från poesiskylthyllan i en alltför rasande takt, men jag har definitivt behövt fylla luckor efter lånade böcker oftare än jag vågade hoppas. Som vanligt får jag en glädjekick varje gång en ålderstigen diktsamling av Pusjkin eller Brodsky, med skavt och omodernt omslag, får komma upp ur magasinet för första gången på länge och mot alla odds lockar en besökare till lån. Eller ännu hellre – en obskyr rysk poet jag aldrig hört talas om, men vars verk finns i våra gömmor, orörda sedan femton, tjugo år.

I mars ska kollegan M skylta med diktsamlingar med självbiografiskt innehåll. Nog för att det finns ganska många, men att söka fram dem är definitivt mer krävande än att samla ihop poesi på svenska översatt från ryska. Några snabba kommandon så spottar vår katalog fram en sådan lista. Hälsningar från en som kan knepen att göra det lätt för sig utan att det riktigt märks.

MDLXI Kungsholms strand under 40 centimeter snö

Temat för Ericas årliga tur från Uppsala till mig i Stockholm har under de flesta åren varit att långpromenera för att upptäcka olika områden. Kungsholms strand hade vi inte bockat av så den stod på dagens program, med reservation för oframkomlig gångväg. Sträckan ovan var helt okej, men bitvis var det bara en smal upptrampad gång, där vi och alla andra promenerare gick på led.

Men i övrigt hade vi tur med vädret. Det var klart och fint och till och med dagen före supermåne.

MMCDXCI Några timmar i Uppsala

Jag åt som vanligt en moccabakelse under det årliga fikat med Erica på Ofvandahls, hon sa som vanligt att det är okej att välja något annat – hon bjuder på valfritt bakverk – men hon visste som vanligt att jag prompt ville ha en moccabakelse, som vanligt. Sedan tog vi vår promenad, och den varierar faktiskt från år till år. Den här gången tog vi trädäcket längs med Fyrisån, mellan Sankt Olofsgatan och Järnbron …

… gick upp till slottet och tittade på utsikten …

… och fortsatte längs ett för mig nytt trädäck vid ån i Stadsparken. När jag stannade för att ta en bild på det här lövet flyttade jag på det så att det skulle ligga precis vid kanten mot vattnet istället för mitt på bryggan, och en man på en bänk protesterade högljutt mot min förvanskning av naturen, fast med glimten i ögat. Jag uppskattar ett schyst skojbråk främlingar emellan.