Jag tycker att jag hyfsat väl tog vara på 1:a september i år, firade in hösten. En delvis solig dag, men tillräckligt höstig för strumpbyxpremiär och medhavd varm choklad i termos att hälla i mig lite av mellan samtalen under förmiddagens kundtjänstpass. En skål ramen på Ki-Mama på Observatoriegatan därefter. Det är ingen vanlig höst, det är coronahöst, med alla risker och begränsningar det innebär, men man får ta den som den är.
Tur ändå att det är sommar och utomhusvänligt väder när det är smittfria nöjen som gäller. Inget hindrar picknick i park, även om man får räkna med tiden och ansträngningen att ta en långpromenad före och efter när man som Kungsholmsbo ska möta upp picknicksällskapet LW i Vitabergsparken och kollektivtrafik ska undvikas.
Många hade förstås liknande idéer, men vi valde en mindre eftertraktad plats, precis där området vid Sofia kyrka övergår i en brant med sly ner mot Skånegatan. Där fanns det en stubbe perfekt att förvandla till picknickbord med medhavd duk (som LW fått i jobbet på Frälsis, tillverkad på Salomonöarna med Frälsisfärgerna i batikmönster). Fram med jordgubbar, kex och choklad.
Jag med mina pluviofiliska tendenser tillhör ju den minoritet som är som mest nöjd när det regnar (så länge regnet inte ställer till med praktiska problem), men att det pastelliga kvällsljuset var fint var vi nog flera som höll med om nere vid Norr Mälarstrand. Variation och kontraster är alltid bäst.
Djurgården är ju alltid fint, men efter lång inomhusvistelse var det som att ha kommit till ett sagoland. Svanarna lyste illvita i solen där de simmade i glittrande vatten bakom knallgula påskliljor. Där fanns hundar, hästar, de obligatoriska flockarna med kanadagäss – och människor! Men trots att Djurgården är stort rörde sig de flesta längs samma stråk och det rekommenderade avståndet verkade de flesta inte bry sig om. Det är olyckligt, när det trots allt inte är omöjligt att sprida ut sig.
Jag promenerade dit från Kungsholmen, via körsbärsblommande Kungsträdgården och populära Nybrokajen, och på hemvägen tog jag en sällsynt tur med kollektivtrafiken, en några hållplatser lång färd på en nästan tom spårvagn. På den punkten verkar stockholmarna följa påbuden.
Inför mars blev jag sen med månadens Stockholmskällebildspel på Stadsbibliotekets entréplan. Inför april är jag nu klar med förarbetet, själva hopplockandet av bilder inom temat, som den här gången är ”Vår i Stockholm”. Publikfriande, tänker jag mig. Alla gillar väl vårbilder – även om de flesta är i svartvitt och inte precis förmedlar skir grönska och färgglada vårblommor.
Här är i alla fall en från mina hoods, Norr Mälarstrand 15 april 1953, tagen av Sven Goliath till en artikel i Kommunalbladet.
Trots att jag sällan påverkas av väder (utöver mina starka känslor för nederbörd, naturligtvis, som är det bästa jag vet) måste jag säga att dagens solsken lyfte livslusten lite extra. Whittards te nummer 7, det gröna med mango och bergamott, hade jag väntat in säsongen för – det är ett ypperligt vårte – och Anthon Bergs Fugleæg börjar dyka upp i butikerna.
Dessutom var jag helnöjd med dagens outfit, med den lite tantiga blommiga klänningen, en bortglömd kofta som kom fram vid en garderobsrensning förrförra veckan och det ljusblå nagellacket som inte är ett av mina mest använda.
De få dagarna med snö i februari fick den psykologiska effekten att jag uppskattar vårigheten i mars på ett helt annat sätt. Vi hoppade inte över någon årstid trots allt, inte riktigt i alla fall.
Äntligen – snö! Som stannar på marken! Ett tunt skikt, men ändå, jag får både den efterlängtade vinterkänslan (även om det är på tok för sent) och kontrasteffekten mellan de vajande palmer jag gick under häromdagen, klädd i något kort och blommigt, och ankomsten till jobbet via den lätt halkiga gångvägen längs Observatorielundens bergssida i ett hjälpligt vitt landskap. (Vanligtvis går jag inte till jobbet via Obsan, men nu hade jag haft ledig förmiddag och kom direkt från Centralbadet och 50 minuters massage, det bästa att lägga friskvårdspengen på. Nackdelen med massage före jobbet är att man behöver gå runt med massageolja som hamnat i håret.)
Att jobba till 21.30 en kväll i veckan är inget jag gör frivilligt, men det har sina fördelar. Mot slutet av kvällspasset brukar det vara lugnt i rotundan och jag kan ägna mig ostört ganska långa stunder åt en av mina stora passioner – bokskyltning. Här ses de ryska diktsamlingarna som stått framme under februari månad och snart ska bytas ut mot ett nytt tema. De kanske inte har försvunnit från poesiskylthyllan i en alltför rasande takt, men jag har definitivt behövt fylla luckor efter lånade böcker oftare än jag vågade hoppas. Som vanligt får jag en glädjekick varje gång en ålderstigen diktsamling av Pusjkin eller Brodsky, med skavt och omodernt omslag, får komma upp ur magasinet för första gången på länge och mot alla odds lockar en besökare till lån. Eller ännu hellre – en obskyr rysk poet jag aldrig hört talas om, men vars verk finns i våra gömmor, orörda sedan femton, tjugo år.
I mars ska kollegan M skylta med diktsamlingar med självbiografiskt innehåll. Nog för att det finns ganska många, men att söka fram dem är definitivt mer krävande än att samla ihop poesi på svenska översatt från ryska. Några snabba kommandon så spottar vår katalog fram en sådan lista. Hälsningar från en som kan knepen att göra det lätt för sig utan att det riktigt märks.
Temat för Ericas årliga tur från Uppsala till mig i Stockholm har under de flesta åren varit att långpromenera för att upptäcka olika områden. Kungsholms strand hade vi inte bockat av så den stod på dagens program, med reservation för oframkomlig gångväg. Sträckan ovan var helt okej, men bitvis var det bara en smal upptrampad gång, där vi och alla andra promenerare gick på led.
Men i övrigt hade vi tur med vädret. Det var klart och fint och till och med dagen före supermåne.
Theomis 