Josefin & Florin

Jag såg aldrig ”Josefin & Florin” när den gick på bio, men så snart den kom på Cineasterna gjorde jag slag i saken. Det har visst skrivits en hel del om sexbarnsmamman Josefin som träffade den rumänska tiggaren Florin i Göteborg när hon var 37 och han 21, men jag hade inte hört talas om den relationen innan jag såg filmaffischen på stan och blev nyfiken på vad dokumentären om paret hade att säga, om den skulle dra några slutsatser eller ha något budskap när det gäller Sverigeresande rumänska tiggare.

Om man ser filmen som ett relationsdrama med speciella sociala omständigheter eller en inblick i de sociala omständigheterna utifrån en relation är nog upp till var och en. Det recensenterna är överens om är att den på ett fint sätt lyfter upp människorna, som motpol till den mer teoretiska samhällsdebatten, och själva konfliktlinjen kan sägas vara av ett annat slag än det förväntade. SVT:s recensent nämner att tiggarna på Sveriges gator sedan tidigare skildrats i Sara Olaussons dokumentära grafiska roman Det kunde varit jag (som jag brer ut mig kring här) och spelfilmen Till drömmarnas land och konstaterar sedan: ”Josefin & Florin har samma patos för de utsatta (den är gjord i samarbete med Amnesty) men målar upp en helt annan bild av Sverige, där motsättningarna inte går mellan svenskar och andra, utan mellan de som har och de som inte har.”

Jag kan på sätt och vis hålla med – att Florin kommer från knappa förhållanden är uppenbart, att Josefin också upplevt fattigdom och hunger görs tydligt och deras ekonomiskt pressade och lantliga levnadssätt kontrasteras mot Svenssonlivet runtomkring. Trots åldersskillnad och varsin nationalitet och kulturell bakgrund har de alltså formats av liknande villkor och på något plan kanske det spelar in i deras förening, men det filmen inte visar mig är hur Josefin och Florin, som gifter sig med kulturkrockande buller och bång, egentligen passar ihop.

Man kommer inte ifrån att det är en film om en livssituation präglad av allsköns svårigheter och jag försöker göra tankeexperimentet att byta ut Florin och hans familj mot en svensk utblottad ung man och hans utblottade pappa och syskon. Jovars, det kanske går. Även en svensk yngling skulle kunna känna Florins frustration över att inte kunna försörja familjen, liksom Florin skulle han kunna sakna fallenhet och intresse för studier, hans pappa och bror skulle kunna flytta in i hans nya familjs hus i brist på bättre alternativ och hans syster skulle kunna vara gravid, ha alkoholproblem och be om pengar även om hon hörde av sig från en svensk by och inte en rumänsk.

Men nu råkar de alltså komma från Rumänien och en rumänsk fattigdom, som har andra förtecken än en svensk, och deras främsta sysselsättning i Sverige är tiggeri. Det mest slående och mest värmande i filmen är Josefins sätt att omfamna den ganska håglösa Florin, den ganska jobbiga pappan och hela den avvikande kulturen. Hon älskar Florin, ser de härliga aspekterna av den kultur han för med sig och har lugnt och stoiskt överseende med den krävande släkten, både när hon öppnar famnen och sin egen tunna plånbok och när hon tvingas säga nej.

Och nej säger hon med bestämdhet mitt i sitt harmoniska lugn, för hon är inte hunsad. Är pengarna slut så är de, hur ömmande systerns situation än är. När Florins frustration når en bristningsgräns och han försvinner iväg till Rumänien förklarar Josefin tålmodigt att det i ett svenskt äktenskap inte är normalt att mannen, utan att prata med sin fru, drar iväg till sitt hemland på obestämd tid.

Känslan av hopplöshet blir uppenbar när Florin sitter på arbetsförmedlingen och via tolk får reda på att han inte kommer att tilldelas ett jobb utan behöver söka tjänster själv och på SFI-lektionen ter sig den svenska grammatiken som ett enda stort mysterium och hans motivation att tränga igenom det är lika med noll. Utifrån sådana scener får Florin och hans släkt i någon mån stå som representanter för de rumäner som lämnar landet i jakt på pengar att skicka hem och genast stöter på motstånd som får modet att sjunka, men så kommer en kort sekvens där en bror boende i Tyskland är på besök. Han har fått ett jobb och är helt på det klara med att utbildning är den viktigaste nyckeln till framgång, men Florin är fast i inställningen att i de slags fysiska jobb han är ute efter är teoretiskt kunnande värdelöst.

Släkten i Rumänien som ständigt frågar efter ekonomisk hjälp får också viss nyansering så småningom, när det går upp för dem att Florin inte precis gift sig till pengar, utan fått en svensk hustru som själv hankar sig fram med mycket små marginaler. Det borde Florin ha varit tydlig med på en gång, påpekar den gravida systern. Å andra sidan måste familjemedlemmarna som får husrum hos Josefin och Florin direkt ha insett att parets tillgångar är starkt begränsade.

En DN-artikel från i höstas fyllde i luckorna för mig. Där brer Josefin ut sig lite mer om hur det var i början av deras bekantskap, de hade så roligt och så mycket att prata om, Florin var spontan och bjöd på sig själv och släktingarna utgjorde en gemenskap som hon hade saknat. I filmen finns det uppsluppna bröllopet med, men därefter får de praktiska och ekonomiska problemen stort utrymme i skildringen, och medan Josefins kärlek tar sig uttryck i ömhet och generositet är Florin mest upptagen med sin otillräcklighet.

Artikeln avslöjar också att äktenskapet är brutet och Florin har rest tillbaka. Den ena förklaringen är den som Florin uttrycker i filmen, nämligen stressen som släktens krav innebar, att paret aldrig lämnades i fred. Den andra handlar också om krav. ”Det gick liksom inte”, säger Josefin. ”Han kunde inte klara ett liv i Sverige.” Vägen till arbete – som försörjning och grund för värdighet – var för krånglig och svår.

Ska jag ta upp någon invändning mot filmen som sådan blir det tempot, som man hade kunnat skruva upp en aning utan att göra avkall på känslan, djupet och äktheten i dokumentationen av parets vardag. SVT-recensenten konstaterar att det inte är ”spännande hela tiden, ibland till och med helt händelselöst, men det är nog oundvikligt när man följer en kärleksrelation dokumentärt”. I övrigt består recensionen mest av lovord, men hon ger den inte mer än 3 poäng av 5. Jag ger den en 4:a.

(Utöver artiklar och recensioner finns också ett 14 minuter långt radioinslag där filmmakarna och Josefin intervjuas.)

MDVII Mitt franska paraply är tillbaka

I kön till säkerhetskontrollen på flygplatsen i rumänska Cluj-Napoca kom jag på det. Efter att ha suttit i baksätet under en veckas kringresande i minibuss hade jag på vägen till flygplatsen suttit fram och videodokumenterat resans sista skälvande minuter genom vindrutan. Axelväskan hade jag knät och när vi var framme och Răzvan öppnade bagageutrymmet tog jag min ryggsäck. Den svarta tygkassen i baksätet blev kvar.

Som tur var var det inte så mycket i den, ett paraply och ett par frukter som jag hade plockat på en odling vi besökte tre dagar tidigare. Nu hade jag visserligen ett extraparaply hemma, men paraplyet jag glömde hade jag fått i födelsedagspresent av Jenny F i en liten paraplybutik i Nice, Maison Bestagno, det var mullvadsfärgat och kompakt och helt enkelt ett väldigt bra paraply.

När jag stod med min lilla kabinvänliga packning i den oordnade säkerhetskontrollskön tillsammans med Kerstin mötte vi upp vår reseledare Luiza, i en ände av labyrinten vi snirklade oss fram i. Förutom en farvälkram hann jag med att tala om vad jag glömt. Hon skulle ta hand om det.

För övrigt har jag nog aldrig rest så slimmat – en vinröd textilryggsäck, omkring 40 centimeter hög, och en enkel, mjuk och ganska plastig svart axelväska, kanske 25 gånger 30 centimeter, som började sin resbana för femton år sedan. Jag gillar den egentligen inte och övervägde att slänga den sista dagen, men den fick följa med hem. I övrigt var packningen slänganpassad, jag gjorde mig av med underkläder, en tröja, en kjol och sista dagen också skorna, alltihop välanvänt och slitet, naturligtvis, och så reste jag hem i mina nyinköpta Gore-Tex-stövlar som jag hade med för kunna gå runt med i lera (vilket jag också gjorde, även om det var en ovanligt torr vecka med ovanligt lite lerighet). Med den nätta packningen slapp jag Wizz Airs bagagekostnad, som när vi köpte biljetterna, med relativt god framförhållning, var högre än själva biljettpriset, och efter att ha slängt saker, tänkte jag, skulle det finnas utrymme för eventuella inköp. Förutom ett par örhängen och en myggbettskräm, som tog ungefär ingen plats alls, köpte jag två flaskor hemkokt flädersaft på ett pensionat. Och, ja, det var ju vätska, så de hamnade i Jenny H:s resväska.

Luiza, som stannade kvar ett tag i Rumänien innan hon åkte hem till Linköping, hade vägarna förbi Stockholm i dag, precis tre veckor efter att vi skildes åt i Cluj-Napoca, så jag mötte upp henne vid Cityterminalen och fick tygkassen och paraplyet. Frukten fick jag klara mig utan. Sedan skulle hon vidare till Bålsta, jag kunde bidra med en del information om hur man kommer dit och pekade ut den riktning hon skulle gå, en märklig känsla och en liten, liten återbetalning efter att Luiza tolkat, guidat och på alla sätt jämnat vägen för oss svenskar genom östra Rumänien.

MMCDLXXXIV Från Sibiu till Stockholm

Vaknade i går på Pensiunea Casa Frieda i Sibiu, åkte därifrån minibuss med resgruppen till Cluj-Napoca och efter ett kort stopp i stan vidare till flygplatsen …

screen-shot-2016-09-19-at-11-07-52-am

… för att ta ett försenat flyg till Malmö …

screen-shot-2016-09-19-at-11-19-46-am

… som kom fram efter flygbussens avgångstid, så det blev taxi till Centralstationen (jag undrar vad taxichauffören trodde om det spralliga gänget på en 26-åring, två 39-åringar och en 72-åring, innan vi berättade om vårt sammanhang) …

screen-shot-2016-09-19-at-11-24-33-am

… och därifrån tåg till Stockholm.

screen-shot-2016-09-19-at-11-27-14-am

Trots försening kom jag hem med en natts marginal till min jobbsöndag. Men mitt franska paraply, som jag glömde kvar under minibussens framsäte, är fortfarande på äventyr i Rumänien.

MMCDLXXXIII Varm chokladpudding i Cluj-Napoca

Det var en märklig känsla att komma till Cluj-Napoca, en klassisk europeisk storstad, efter våra turer på småorter och landsbygd. På Nuka Bistro beställde jag varm choklad och fick ett slags varm chokladpudding med grädde, smakrik och inte särskilt söt. Att dricka den kunde man glömma, man fick sleva i sig den med sked, med lite sötad grädde till varje munsbit. Ljuvligt.

MMCDLXXXI Som ritat av Ingrid Vang Nyman

Pauleasca, en romsk by i närheten av staden Pitesti, består av en lerig och skräpig väg kantad av bostäder av varierande slag, nybyggda eller halvbyggda rejäla hus vid sidan av små krypin med enkla eldstäder. En bit därifrån stannade vi till hos en korgmakare på den här sagomässiga lilla gården. Sannolikt är familjens levnadsstandard oansenlig, men färg piggar alltid upp.