Författararkiv: Sandra

Snart får vi veta mer om The Missing Cryptoqueen

”You didn’t think we were just going to stop, did you?”

För ett par veckor sedan läste jag en lista över rekommenderade true crime-poddar för att hitta något spännande att lyssna på till och från jobbet, men själva brotten lät bara alltför motbjudande. Efter att ha fördjupat mig i 90-talets stora sensationsmord i podden ”Confronting O.J. Simpson” var jag inte upplagd för fler lik och blodpölar. Och ändå – för mig och många andra var inkörsporten till true crime-poddar den skickligt uppbyggda ”Serial” och när man väl kommer in i en kriminalhistoria som gräver i det som faktiskt är intressant så vet man att man får nya perspektiv och obehagliga detaljer blir plötsligt relevanta ledtrådar.

Och det som faktiskt är intressant är ju frågor om bakomliggande orsaker och själva händelseförloppet – vi vill veta varför förövare, offer, vittnen och andra agerar som de gör och vad som egentligen hände, särskilt när sanningen finns under den sten som ingen råkat vända på eller har dolts av lögner under lång tid. Tyvärr struntar ju de flesta deckarförfattare och krimpoddmakare i att våld och död inte är nödvändiga ingredienser i receptet, men det finns undantag. I en bonuslista under de som klassades som egentliga true crime-poddar hittade jag serien ”The Missing Cryptoqueen” från BBC, åtta avsnitt från i höstas (oktober-november 2019). Skulle jag verkligen uppskatta historien om krypotvalutan Onecoin, vars grundare försvunnit? Jag lade till den bland mina poddar, i alla fall, och började lyssna i söndags. I går – onsdag – lyssnade jag på det sista avsnittet sånär som på de avslutande minuterna och fick också en notis om att ett nytt, kortkort avsnitt precis nu, med perfekt tajming, lagts till i serien. I morse lyssnade jag på de där sista minuterna – små återblickar på personer man fått följa under seriens gång – och det kortkorta nya avsnittet. Poddmakarna ville bara meddela att det kommer mer. Historien är inte slut. Och det är ju exakt vad man vill höra.

Poddserien innehåller inte en enda bloddroppe, men väl hot och rädsla – och mängder av människors förstörda privatekonomi. För att inte tala om det lidande många av dessa människor upplever när de inser att de både gått på en investeringsbluff för egen del och spridit den vidare till nära och kära som nu också förlorat stora summor pengar.

Precis som i ”Serial” och andra bra grävande poddar skapades delar av innehållet i ”The Missing Cryptoqueen” under seriens gång. Det innebär både att realtidsrespons på tidiga avsnitt används i de senare och, i det här fallet, att fokus flyttas från bluffens försvunna frontfigur till dess stora utbredning, bland väldigt rika och väldigt fattiga i hela världen, för att det visade sig vara en minst lika viktig berättelse.

Det finns till och med svenska kopplingar i BBC:s historia om Onecoin, ett bedrägeri som det tydligen har rapporterats en del om, men som jag hade missat totalt. Jag känner mig upplyst. Och väldigt sugen på mer.

60-tal i brunt och blått

Bland det roligaste på jobbet är fortfarande min självpåtagna uppgift att scanna bokomslag. Fornnordisk lyrik av Åke Ohlmarks, Loppmarknad av Tore Zetterholm och Det brinnande spjutet av densamma är tre titlar som på bibliotekets webbplats nu pryds av omslagsbilder, alla från tidigt 1960-tal.

Distansfilmklubb: Clueless

Kvällens distansfilmklubbsfilm är kanske den mest lättsamma vi tittat på hittills – men har man inte sett ”Clueless” har man väl missat en av 90-talets filmklassiker? Så luckan är härmed tilltäppt.

Jag gillade: 1. Att huvudpersonen Cher, spelad av Alicia Silverstone, levererar humoristiska standardrepliker på ett imponerande humoristiskt sätt. Och att skådespelarna överlag håller sig över skämskuddegränsen, trots att det är en tonårsfilm med tonårshandling och en hel del år på nacken. 2. Att ”loosely based on Jane Austen’s 1815 novel Emma” faktiskt stämmer, mer än jag trodde. 3. Att den nya, töntiga tjejen på skolan nämner ”coke” och menar kokain, medan de populära tjejerna som tar sig an henne som sitt lilla projekt utgår ifrån att de pratar om Coca-Cola.

Under filmklubbssnacket kunde vi inte låta bli att kolla skådespelaråldrar på IMDB. Skillnaden mellan verklig och spelad ålder är kanske inte fullt så dramatisk som i den ännu mer klassiska high school-filmen ”Grease”, men ändå anmärkningsvärd.

Varför just The Silent Patient?

(Jag avslöjar inte gåtans lösning, men beskriver vissa aspekter av handlingen och utfärdar därför en *SPOILERVARNING* för den som vill hålla sitt blad oskrivet inför läsning av The silent patient/Den tysta patienten.)

Även om det är ganska sällsynt så händer det att jag sätter upp en deckare eller thriller på läslistan. Antingen behöver den behandla ämnen som särskilt intresserar mig (jag har en märklig dragning till ryska inslag och till organiserad brottslighet, tillsammans eller var för sig) eller också blir jag lockad av extra entusiastiska omdömen. Sedan blir spänningsromanerna sällan prioriterade, trots att de hamnat i listan, men nu har en blivit avbetad – som så ofta tack vare en bokcirkel, den här gången min och HA:s – och det var den allmänna hyllningskören som fick mig att trilla dit. Yukiko Dukes rekommendation i sin YouTube-kanal blev till slut den avgörande faktorn.

Jag har svårt att förklara hur mina förväntningar kan bli så höga. Om jag faktiskt fick stora läsupplevelser, eller i alla fall spänningskickar, av att läsa thrillers skulle jag väl göra det oftare. Istället inbillar jag mig då och då – som inför läsningen av The Silent Patient av Alex Michaelides, avhandlad med HA i går – att jag kommer att bli lika uppslukad av nervpirrande läsning som recensenterna och bokbloggarna och blir i slutänden lite besviken, nästan varje gång.

Jag hade inte tråkigt när jag läste The Silent Patient, tvärtom. Och tack vare min bristande beläsenhet i genren förutsåg jag heller inte upplösningen. Men kom igen, ska vi gå på att ”den tysta patienten” – den morddömda kvinnan som inte sagt ett ord på flera år – har skrivit en dagbok med genomtänkt dramaturgi och fullständiga dialoger? Och att hon i realtid skriver att hon tror att någon bryter sig in i hennes hus? Och sedan att kriminalvårdsanstalten där hon spärrats in bedrivs som en lekstuga? Inte för att HA och jag är särskilt insatta i kriminalvård, men vi hade svårt att köpa behandlingen av de intagna och personalens intriger sinsemellan, för att inte tala om att bokens huvudperson, psykoterapeuten Theo, agerar grävande privatdetektiv i den tysta patientens fall som komplement till de mycket tysta terapisessioner han har med henne. Av kollegerna på anstalten betraktas hon som ett hopplöst fall, så han får full kreativ frihet när han som nyanställd terapeut ber att få ta sig an just henne.

Som vanligt när jag har läst ut en bok som jag tycker har vissa brister blir jag extra nyfiken på hur omdömena på Goodreads ser ut. Är det en så här omskriven bok – dessutom utsedd till fjolårets bästa thriller på sajten – kan man vara säker på att många velat dela med sig av sina uppfattningar och analyser. När twisten i slutet väl avslöjats tänker jag mig att genren i allmänhet kräver att läsaren ska begripa vad som hänt och varför och därför var det intressant att se att olika tolkningar representerades av olika Goodreads-medlemmar. Inte för att twisten i sig var tvetydig, utan för att en viss persons bevekelsegrunder kunde uppfattas på olika sätt, eller flera sätt samtidigt. Jag kan inte bestämma mig för om det ger boken en extra dimension eller om det, på grund av just kriminalgenren, är ett slags misslyckande.

Egentligen tror jag att underavdelningen ”domestic thrillers” eller ”domestic crime novels”, den som varit så populär sedan Gone Girl kom och som The Silent Patient också tillhör, är en som passar mig ganska bra. Författaren briljerar inte med svåra termer från någon obskyr polisgren, det finns inslag av klurigt lurendrejeri vars avslöjande är själva belöningen och jag tänker mig att möjligheterna är stora att ge historien litterära kvaliteter. Det finns inga fasta roller i ”domestic”-genren, ingen lönnfet och försupen kommissarie behövs, utan relationer och livsöden står i fokus. Det är kanske den förhoppningen, om det goda hantverket, som gör mig lite snopet otillfreds, men mest förbryllar det mig att något som ter sig som en dussinthriller – spännande, men smått ologisk och lite tafflig – höjs till skyarna. Varför just den här? Den som har svar på frågan, vill säga emot mig eller tipsa om bättre spänningsläsning får gärna höra av sig.

Klöverplantor växer

När jag ser hur klövern på balkongen spretar över kanterna tänker jag på när jag köpte den i början av balkongsäsongen. Klöverplantorna stod utanför blomsteraffären och frestade och jag tog en av dem och gick in för att betala. Där inne såg jag en fin kruka på en hylla, med en färg i samma skala som klöverbladen.

Jag sa till tjejen bakom disken att jag gärna ville köpa den krukan och pekade upp mot den höga hyllan. ”Till klövern? Nej, den där krukan är alldeles för stor. Det skulle se konstigt ut. Kanske om du köper två plantor.” Jag stod på mig ett slag men hon var helt säker på sin sak och jag började se mig om efter andra fina krukor som eventuellt skulle få godkänt, men hittade ingen jag gillade. Så jag köpte min klöverplanta och gick.

Zinkkrukan jag planterat den i har vidare omkrets än den snygga vinröda i butiken och att döma av klöverns växtkraft är det nog bara krukans mått som sätter gränser.

Med sina blommor är den en populär restaurang också.

Lyssnar på resepodd

Jag har upptäckt att jag är långpoddlyssnare. Är avsnittet under 50 minuter är det över för fort, knappt värt att börja. Jag hårdrar det lite, förstås, det finns ett antal poddar i min lista som gör välproducerade avsnitt på kanske en halvtimme och dessutom hinner jag inte lyssna klart på långa avsnitt om jag till exempel lyssnar på väg till jobbet, vilket innebär tråkig uppstyckning, men faktum kvarstår – när en podd jag följer släpper nya avsnitt blir jag gladare ju längre de är.

”Resepodden Tur & Retur” är av den snackiga sorten, i samtals- eller intervjuformat, utan ambitioner att vara särskilt tajt och stringent, men ofta trevlig. Det hjälper så klart att jag är väldigt intresserad av ämnet. Aspekterna på resande växlar en del, så jag väljer och vrakar, ”Att resa med hund i Europa” hoppade jag över, till exempel, men i dagarna har jag lyssnat både på ”Att resa ensam” och ”Yrke: Flygvärdinna”, på en dryg timme respektive en och en halv.

Avsnittet om att resa ensam är ett samtal mellan programledaren och en väninna till henne, båda vana resenärer. De pratar om bättre och sämre sidor av ensamresande utifrån egna erfarenheter och skiljer sig visserligen genom att ha ensamrest i olika åldrar, till olika slags platser, under olika långa tidsperioder och med olika syften, men de känner varandra sedan länge och samtalsformen gör att de dras mot konsensus. Det är alltså inte en objektiv och mångsidigt belysande exposé över fenomenet och när en viss hållning slås fast av den ena talaren är den andra inne på samma spår.

Det gör inget – ”Tur & Retur” är en personligt hållen podd om resor, inte ett samhällsmagasin från SR, och var jag en poddproducerande privatperson skulle jag säkert göra likadant – det är bara min källkritiska sida som inte kan låta bli att reflektera över att det är skillnad på poddar och poddar. Och sådana reflektioner kommer gärna till en när man inte riktigt håller med om innehållet, i det här fallet för att jag helt enkelt har andra intressen och syn på resande än de två personer jag lyssnar på. Till vissa delar, vill säga, där finns mycket igenkänning också.

Något som tas upp, och som är återkommande i podden, är resande för att – i liten skala – prova på ett annat liv, genom att välja ett Airbnb-boende istället för hotell i en främmande stad och skaffa sig vanor, som att gå till ett gym och få ett favoritcafé. Jag är helt med på noterna. Det handlar också ganska mycket om traditionellt sol-och-bad-resande, som inte alls är min kopp te. En anledning att vilja resa som nämns som tämligen självskriven är att vilja komma bort från vardagen. ”Svenskarna reser inte till någonting … dom reser från någonting”, står det i inledningen till min favoritfilm ”Sällskapsresan”. Så har det aldrig varit för mig, jag är alltid hundra procent intresserad av att besöka själva resmålet, inte av att komma bort. Om något är jag nog FOMO-drabbad – ”fear of missing out”, för den som inte hajar klyket – och grämer mig över missade födelsedagsfikor eller någon spännande talare på biblioteket som mina kolleger får ta hand om, medan jag själv högst frivilligt sitter på en restaurang i New York eller ett tåg i Indien. Mer arbetsamma aspekter av vardagen – balkongens sprickande trätrall, ett stort uppdateringsarbete i Stockholmskällans databas – är med största sannolikhet kvar när jag kommer tillbaka. Och svenska väderlekar stör mig inte.

De båda resenärerna i podden är också helt överens om att det borde vara okontroversiellt att under en resa med en eller flera vänner välja att ta en dag eller några timmar för sig själv. Det är något jag kanske bör hålla med om och jag kan acceptera det i teorin. Jag har också, enstaka gånger, varit iväg på resor där jag och resesällskapet skilts åt, men allt beror på hur det görs och även vad det är för slags resa. Det är väl enklare att praktisera ensamtid på en sol-och-bad-vistelse än under krävande strapatser i en oprövad kultur, men oavsett, skulle jag säga, behöver sådant dryftas innan man åker för att förväntningarna ska bli rätt. Reser man helt på egen hand, däremot, är ju friheten total. Den friheten kan, enligt podden, utnyttjas till att röra sig snabbt genom ett museum istället för att gå in på djupet och ”läsa alla lappar”. Återigen – vi är olika.

Sedan önskar jag att jag hade modet att inspireras av de sätt de nämner att man kan träffa folk på, som att bo på hostel, vilket inte längre nödvändigtvis är en plats som befolkas uteslutande av festglada ungdomar, och att man kan komma in i ett lokalt gäng som utövar samma träningsform som man själv. Jag har inte rest mycket ensam, men när jag har gjort det har jag följt samma mönster som när jag reser med sällskap, nämligen redan på hemmaplan bokat konsertbiljetter och guidade turer, markerat butiker jag vill besöka och packat böcker jag vill läsa och sedan sysselsatt mig med detta. Med andra ord är jag inte ens ute efter det som poddpratarna menar är det kanske viktigaste skälet att resa ensam, nämligen den maximala möjligheten att vara spontan. Fast jag hårdrar igen, mellan inbokade aktiviteter finns alltid utrymmen att gå vilse i gränder, impulsköpa fler böcker, fika och annat viktigt. Och då tänker jag på en storstad i väst eller av liknande snitt. På vietnamesisk landsbygd får man vara sjukt flexibel.

Några ord om intervjun med flygvärdinnan också. Jag visste inte att: Det kan hända att en flygplansdörr öppnas i ”armerat” läge av misstag, vilket leder till utlöst rutschkana vilket är jättedyrt. Kapten och styrman äter olika maträtter, i den händelse maten är dålig. Vissa bolag slår på säkerhetsbältesskylten när den ena av piloterna lämnar cockpit för att gå på toaletten. Besättningen måste motsvara en person per femtio säten så snart det finns passagerare ombord, oavsett om det är en enda eller ett fullt flygplan.

Flygvärdinneavsnittet var ett bra exempel på fördelarna med att det får ta tid, det var informationsrikt och pedagogiskt samtidigt som det inte fanns någon anledning att stressa igenom intervjun, så även det personliga hanns med. De nyfikna frågorna hade definitivt kunnat vara mina egna.

Vi resenärer är långt ifrån en homogen grupp, även om själva passionen är gemensam. Jag är hemskt förtjust i att resepassionen har gett upphov till resepoddar och resepoddarna får sedan leva med att jag med min personliga passion plockar isär, analyserar, hissar och dissar. Jag tänkte säga att det särskilt under coronaåret 2020 är lockande att konsumera andras reseerfarenheter, men det är det faktiskt alltid.

Paraplystölden mellan bergstopparna

Torsdag 20 februari, fem månader sedan. Vårt resesällskap på sju personer delade på sig efter att ha bott sista natten på Hotel Rural El Patio vid bananplantagen på Teneriffas nordvästra sida och tog varsin väg mot den sydvästra. Medan min bror, svägerskan och brorsbarnen körde runt nästan hela ön längs kusten valde mamma, pappa och jag slingriga bergsvägar med spektakulära vyer.

Vi stannade vid Mirador de la Cruz de Hilda, en utsiktsplats och en enkel servering med bergstoppar så långt ögat nådde, och förmodligen en startpunkt för vandringsleder, av skyltarna i närheten att döma. Trots att bilvägen inte var särskilt spatiös hade det mer eller mindre bildats en parkeringsplats där, med bilar längs bergväggen och lite varstans. Vi ställde vår lilla hyrbil i en ledig lucka. Serveringen låg en bit nedanför själva vägens nivå och eftersom pappa har svårt att gå i trappor stannade han i bilen och bredde ut sig i baksätet medan mamma och jag gick ner och köpte glass.

Vi tittade på utsikten, satte oss en liten stund vid ett bord i blåsten och köpte med oss en glass till pappa också innan vi gick tillbaka uppför trappan. Det var då det egendomliga inträffade. En man korsade just vägen, från den sida där vår bil stod parkerad över till den andra, och först noterade jag inget särskilt, men så kom han fram mot oss med min ryggsäck i handen och sa något i stil med: ”Den här var därborta” – han pekade mot bilen – ”och mannen där sa att ni var och köpte glass.” Jag tackade när han lämnade över ryggsäcken, han gick vidare och min hjärna började måla upp ett möjligt logiskt sammanhang. Hade jag tagit ut ryggsäcken ur bilen, ställt den i vägrenen, glömt den där och gått iväg? Nej. Jag hade min handväska över axeln, behövde inget från ryggsäcken just då och hade inte rört den där den stod på golvet där framme på passagerarsidan, det var jag faktiskt helt säker på. Därefter hade jag slut på rimliga förklaringar. Vi gick in i bilen, jag berättade för pappa att jag just återfått min ryggsäck från en främmande karl och pappa sa då att en man hade öppnat den olåsta passagerarframdörren och frågat hur läget var. Pappa hade svarat att det var bra och att han satt och väntade på oss. Återigen tänkte hjärnan att jo, när pappa sitter så där och slumrar mitt på dagen kan det faktiskt se ut som att han inte mår något vidare och en omtänksam förbipasserande kanske vill höra sig för …

Men det var väl helt enkelt en tjuv som körde ett knep där vid turistansamlingen, antog att han sedan plötsligt mötte sina offer med stöldgodset fullt synligt och var på vippen att bli påkommen. Och så drog han till med något som lät hyfsat trovärdigt. Jag kollade förstås direkt om något fattades i ryggsäcken, konstaterade att det enda av värde – nämligen mina stora brusreducerande lurar – var kvar och antog att innehållet var intakt, men dragkedjan var stängd på ett sätt som jag aldrig stänger den, så jag visste att jag själv inte var den sista som drog i den. Det tog någon dag innan jag kunde konstatera att två saker var borta – laddkabeln till min powerbank, som jag kan leva utan, jag har en till likadan, och mitt kära franska paraply, som det är värre med.

Paraplyet, som jag fått i present i Nice, var min trotjänare från 2016 och framåt, jag återfick det efter att ha glömt det i rumänska Cluj-Napoca samma år och det var så kompakt och samtidigt robust och hade en så fin och ovanlig färg – men jag betvivlar starkt att tjuven såg de här företrädena. Jag tror inte heller att han var ute efter en laddkabel. De båda prylarna kanske hamnade i vägkanten vid Mirador de la Cruz de Hilda efter att den klåfingriga människan hastigt öppnat och stängt min ryggsäck, varpå han gentilt återbördade den.

Jag grunnade länge på den ovanliga stölden, eller stöldförsöket, och gjorde sedan som jag brukar när jag förlorat någon ägodel jag var fäst vid – försökte ersätta den. Jag lade en massa tid på googling, hittade några paraplymodeller med liknande mått, några andra med liknande färg, några från samma märke och till slut några av samma modell men med helt fel nyanser. Några verkade trots allt hyfsat snygga och praktiska, så jag slog till. Hur många blev det till slut – fem, kanske? Av någon anledning kompenserade jag kvantitativt.

Att jag fick ett paraply i födelsedagspresent för tre veckor sedan berodde nog inte på att JH och SB noterat att min paraplysamling växt och antagit att jag börjat samla, snarare att de vet att jag är regnfantast och gillar katter. Så jag fick ett kattparaply. I dag invigde jag det (himlen är blå på bilden, men det regnade faktiskt). Skulle jag bara ha ett enda paraply skulle jag inte välja ett mönstrat, men så är ju inte fallet. Nu känns det helt rätt att bland alla enfärgade ha en lite skojigare variant att välja vid lämpliga tillfällen.

Hur man skrämmer två barn på biblioteksbesök

En person ville ha detaljhandledning i att ladda ner Sandmannen till en läsplatta, en annan ville ha Tandooriälgen som ljudbok från magasinet och en tredje frågade om wifi:et – samtidigt – medan jag var ensam bakom disken på Stadsbibblans entréplan. Sedan blev det fullständig stiltje. Även familjen med ett gällt skrikande barn gick därifrån.

Min bror, svägerska och brorsbarn hade signalerat att de kanske skulle kunna titta förbi under sin Stockholmsvistelse i dag och frågan var hur stora möjligheter jag skulle ha att gå ifrån mina åtaganden och visa dem runt. När de kom hade jag gått upp till Rotundan och hade förstås även där ansvar för att besvara besökarnas alla frågor, men jag bedömde att läget var lugnt, såg att ett par kolleger fanns tillgängliga och skolkade ett slag – det finns ju så mycket intressant att titta på på biblioteket och de fyra örebroarna har sett alldeles för lite vid de få tidigare besöken.

Höjdpunkten var Svea – vår ”återlämningsrobot” eller ”sorteringsverk”, Svea har båda funktionerna. Kidsen lade böcker på bandet och såg dem åka iväg till rätt bokvagn, där de rutschade ner med en smäll. Brorsdottern hade en halmhatt med kattöron på sig och brorsonen en keps och hatt och keps fick också ta varsin tur med Svea under glada tillrop.

Stämningen var god när den guidade visningen fortsatte via hemliga vägar till källarmagasinet och vidare med en hiss till källaren under källaren – vi kallar den Gropen. Jag gillar Gropen, den har en dammigt bortglömd och ödslig charm, men kan själv tycka att det är obehagligt att stå i hissen vänd mot dörrparet, förvänta sig att snart komma ner till källarmagasinets compactushyllor och istället känna ett kallt drag bakom ryggen, när det andra dörrparet öppnar sig mot den nedsläckta Gropen – vilket händer när man råkar trycka på fel hissknapp. På väg ner med familjen berättade jag om den känslan lite för inlevelsefullt. Hissdörrarna öppnade sig mot mörkret i Gropen, brorsdottern började gråta, brorsonen stod tvekande i dörröppningen, svägerskan med brorsdottern i famnen hade kanske inte kommit över skrämselhickan av att nyss ha sett en råttfälla i ett hörn, brorsan stegade rakt ut för att visa att det inte var någon fara och jag började genast leta efter något att distrahera barnen med.

Det är ett märkligt rum, fullt med bråte men högt i tak, instängdhet och rymd på samma gång. Och otroligt märklig luft, som om sandpartiklar lossnar från väggarna och svävar runt när man rör sig. Jag tror att barnen i alla fall tyckte att det var spännande – lagom spännande – att klättra i den korta men mycket branta och rangliga trappan upp till en mystiskt placerad dörr, som ännu mer mystiskt leder till ett utrymme bakom källarmagasinets compactushyllor. Genom en passage mellan hyllorna – dess bredd beror på hur compactushyllorna är vevade – kan man ta sig ut till magasinets gång. Därifrån gick vi bort till en dörr som leder ut fast ändå inte, man kommer till ett utrymme som skapats i ett hörn mellan den kantiga byggnad som omringar en rund byggnad – Stadsbiblioteks form är nog unik i sitt slag. För att riktigt skrämma livet ur barnen visade jag den grav som någon av kollegerna byggt upp där, komplett med torra grenar och fuskspindelväv, antagligen som en extra otäck detalj på bibliotekets spökvandringar, fast jag har faktiskt aldrig frågat någon om saken. Och heller aldrig gått någon spökvandring, så helt säker kan jag inte vara.

Visserligen gick den allra sista delen av visningen genom barnavdelningens arbetsrum, med allt pysselmaterial, och vidare ut till sagorummet och själva bibliotekslokalen med barn- och ungdomsböcker, men jag är ändå orolig att jag gett mina unga släktingar ärr för livet. Jag hoppas att jag får fler chanser att visa bibliotekets intressanta gömmor och kommer ihåg att hoppa över de ruskigaste.

Innan de kom till mig hade gänget varit och fikat på Mr Cake. De valde mellan olika bakverk att ta med till mig och det blev till slut en illröd croissant, trots en misstanke att jag kunde ha valt en sådan själv någon gång. Och visst hade jag det, jag har bara besökt Mr Cake två eller tre gånger, jag minns inte exakt, men jag minns mycket väl att jag i påskas åt red velvet-croissanten med citronfyllning. Jag har verkligen ingenting emot en repris.

Distansfilmklubb: Satyagraha

Hur ofta ser jag filmer på hindi? Även om de i allmänhet gör ett på tok för överspänt intryck på nordisk filmpublik är det kul att det finns ett visst utbud på Netflix. LW och jag i Distansfilmklubben såg i kväll ”Satyagraha” (uttalat något i stil med satt-ja-gra). Jag kände inte igen ordet, men det är tydligen vad Mahatma Gandhi kallade sin icke-våldsfilosofi, ”sanningens väg” på sanskrit.

En av skådespelarna var i alla fall bekant, nämligen Amitabh Bachchan, den äldre mannen till vänster i bild. Hösten för snart två år sedan bodde AE och jag fyra nätter på Royal Residency Hotel i Gorakhpur i nordöstra Indien och åt frukost varje morgon i dess restaurang Shahansha, vilket lär syfta på actionfilmen ”Shahensha” från 1988, där Amitabh Bachchan spelar en dubbelnatur, både polis och bov, om jag förstått saken rätt. Restaurangens väggar var tapetserade med bilder från hans filmer från olika decennier. Hans utseende har förstås förändrats över tid, från svarthårig yngling till svarthårig medelålders man med vitt skägg och svartbågade glasögon till salt-och-peppar-looken i ”Satyagraha” från 2013, med betoning på salt, men han är alltid lätt att känna igen.

Den här gången spelar han den pensionerade läraren Dwarka, en man med starkt rättspatos och självuppoffrande hjältemod. Huvudperson är dock hans sons bästa vän Manav – längst till höger – som gör en hastig moralisk resa från pengahungrig player till politisk aktivist mot stadens korrumperade styre. Det är också filmens hela konflikt och budskap – den ohederliga lokala makthavaren är inte lite ohederlig och folket måste gå samman och göra hårt motstånd, men inte så hårt att det går överstyr. Det gör det, förstås.

LW och jag pratade en hel del om igenkänning utifrån våra respektive Indienvistelser, något jag ju kan riktigt vältra mig i, men den här gången gällde mina starkaste associationer inte bara verklighetens Indien utan också diktens. Den som nog kan kallas huvudperson i Aravind Adigas Last Man in Tower, som HA och jag läste nyligen, är Masterji, en principfast man som liksom Dwarka är pensionerad lärare och änkling och bryr sig mer om andra värden en pengar. Vidare indisk kulturkonsumtion får utvisa om det här är standardattribut hos en stoisk hjälte.

”Satyagraha” har inga ambitioner att röra sig inom trovärdighetens ramar och det händer till och med att karaktärerna brister ut i sång på bästa Bollywoodmanér. Den har fått etiketten ”Inspiring” av Netflix. Jodå. Överspelad till tusen, men det är en fin, sedelärande och uppmuntrande historia om civilkurage.