Torsdag 20 februari, fem månader sedan. Vårt resesällskap på sju personer delade på sig efter att ha bott sista natten på Hotel Rural El Patio vid bananplantagen på Teneriffas nordvästra sida och tog varsin väg mot den sydvästra. Medan min bror, svägerskan och brorsbarnen körde runt nästan hela ön längs kusten valde mamma, pappa och jag slingriga bergsvägar med spektakulära vyer.

Vi stannade vid Mirador de la Cruz de Hilda, en utsiktsplats och en enkel servering med bergstoppar så långt ögat nådde, och förmodligen en startpunkt för vandringsleder, av skyltarna i närheten att döma. Trots att bilvägen inte var särskilt spatiös hade det mer eller mindre bildats en parkeringsplats där, med bilar längs bergväggen och lite varstans. Vi ställde vår lilla hyrbil i en ledig lucka. Serveringen låg en bit nedanför själva vägens nivå och eftersom pappa har svårt att gå i trappor stannade han i bilen och bredde ut sig i baksätet medan mamma och jag gick ner och köpte glass.

Vi tittade på utsikten, satte oss en liten stund vid ett bord i blåsten och köpte med oss en glass till pappa också innan vi gick tillbaka uppför trappan. Det var då det egendomliga inträffade. En man korsade just vägen, från den sida där vår bil stod parkerad över till den andra, och först noterade jag inget särskilt, men så kom han fram mot oss med min ryggsäck i handen och sa något i stil med: ”Den här var därborta” – han pekade mot bilen – ”och mannen där sa att ni var och köpte glass.” Jag tackade när han lämnade över ryggsäcken, han gick vidare och min hjärna började måla upp ett möjligt logiskt sammanhang. Hade jag tagit ut ryggsäcken ur bilen, ställt den i vägrenen, glömt den där och gått iväg? Nej. Jag hade min handväska över axeln, behövde inget från ryggsäcken just då och hade inte rört den där den stod på golvet där framme på passagerarsidan, det var jag faktiskt helt säker på. Därefter hade jag slut på rimliga förklaringar. Vi gick in i bilen, jag berättade för pappa att jag just återfått min ryggsäck från en främmande karl och pappa sa då att en man hade öppnat den olåsta passagerarframdörren och frågat hur läget var. Pappa hade svarat att det var bra och att han satt och väntade på oss. Återigen tänkte hjärnan att jo, när pappa sitter så där och slumrar mitt på dagen kan det faktiskt se ut som att han inte mår något vidare och en omtänksam förbipasserande kanske vill höra sig för …

Men det var väl helt enkelt en tjuv som körde ett knep där vid turistansamlingen, antog att han sedan plötsligt mötte sina offer med stöldgodset fullt synligt och var på vippen att bli påkommen. Och så drog han till med något som lät hyfsat trovärdigt. Jag kollade förstås direkt om något fattades i ryggsäcken, konstaterade att det enda av värde – nämligen mina stora brusreducerande lurar – var kvar och antog att innehållet var intakt, men dragkedjan var stängd på ett sätt som jag aldrig stänger den, så jag visste att jag själv inte var den sista som drog i den. Det tog någon dag innan jag kunde konstatera att två saker var borta – laddkabeln till min powerbank, som jag kan leva utan, jag har en till likadan, och mitt kära franska paraply, som det är värre med.

Paraplyet, som jag fått i present i Nice, var min trotjänare från 2016 och framåt, jag återfick det efter att ha glömt det i rumänska Cluj-Napoca samma år och det var så kompakt och samtidigt robust och hade en så fin och ovanlig färg – men jag betvivlar starkt att tjuven såg de här företrädena. Jag tror inte heller att han var ute efter en laddkabel. De båda prylarna kanske hamnade i vägkanten vid Mirador de la Cruz de Hilda efter att den klåfingriga människan hastigt öppnat och stängt min ryggsäck, varpå han gentilt återbördade den.

Jag grunnade länge på den ovanliga stölden, eller stöldförsöket, och gjorde sedan som jag brukar när jag förlorat någon ägodel jag var fäst vid – försökte ersätta den. Jag lade en massa tid på googling, hittade några paraplymodeller med liknande mått, några andra med liknande färg, några från samma märke och till slut några av samma modell men med helt fel nyanser. Några verkade trots allt hyfsat snygga och praktiska, så jag slog till. Hur många blev det till slut – fem, kanske? Av någon anledning kompenserade jag kvantitativt.

Att jag fick ett paraply i födelsedagspresent för tre veckor sedan berodde nog inte på att JH och SB noterat att min paraplysamling växt och antagit att jag börjat samla, snarare att de vet att jag är regnfantast och gillar katter. Så jag fick ett kattparaply. I dag invigde jag det (himlen är blå på bilden, men det regnade faktiskt). Skulle jag bara ha ett enda paraply skulle jag inte välja ett mönstrat, men så är ju inte fallet. Nu känns det helt rätt att bland alla enfärgade ha en lite skojigare variant att välja vid lämpliga tillfällen.