Jag har upptäckt att jag är långpoddlyssnare. Är avsnittet under 50 minuter är det över för fort, knappt värt att börja. Jag hårdrar det lite, förstås, det finns ett antal poddar i min lista som gör välproducerade avsnitt på kanske en halvtimme och dessutom hinner jag inte lyssna klart på långa avsnitt om jag till exempel lyssnar på väg till jobbet, vilket innebär tråkig uppstyckning, men faktum kvarstår – när en podd jag följer släpper nya avsnitt blir jag gladare ju längre de är.

”Resepodden Tur & Retur” är av den snackiga sorten, i samtals- eller intervjuformat, utan ambitioner att vara särskilt tajt och stringent, men ofta trevlig. Det hjälper så klart att jag är väldigt intresserad av ämnet. Aspekterna på resande växlar en del, så jag väljer och vrakar, ”Att resa med hund i Europa” hoppade jag över, till exempel, men i dagarna har jag lyssnat både på ”Att resa ensam” och ”Yrke: Flygvärdinna”, på en dryg timme respektive en och en halv.

Avsnittet om att resa ensam är ett samtal mellan programledaren och en väninna till henne, båda vana resenärer. De pratar om bättre och sämre sidor av ensamresande utifrån egna erfarenheter och skiljer sig visserligen genom att ha ensamrest i olika åldrar, till olika slags platser, under olika långa tidsperioder och med olika syften, men de känner varandra sedan länge och samtalsformen gör att de dras mot konsensus. Det är alltså inte en objektiv och mångsidigt belysande exposé över fenomenet och när en viss hållning slås fast av den ena talaren är den andra inne på samma spår.

Det gör inget – ”Tur & Retur” är en personligt hållen podd om resor, inte ett samhällsmagasin från SR, och var jag en poddproducerande privatperson skulle jag säkert göra likadant – det är bara min källkritiska sida som inte kan låta bli att reflektera över att det är skillnad på poddar och poddar. Och sådana reflektioner kommer gärna till en när man inte riktigt håller med om innehållet, i det här fallet för att jag helt enkelt har andra intressen och syn på resande än de två personer jag lyssnar på. Till vissa delar, vill säga, där finns mycket igenkänning också.

Något som tas upp, och som är återkommande i podden, är resande för att – i liten skala – prova på ett annat liv, genom att välja ett Airbnb-boende istället för hotell i en främmande stad och skaffa sig vanor, som att gå till ett gym och få ett favoritcafé. Jag är helt med på noterna. Det handlar också ganska mycket om traditionellt sol-och-bad-resande, som inte alls är min kopp te. En anledning att vilja resa som nämns som tämligen självskriven är att vilja komma bort från vardagen. ”Svenskarna reser inte till någonting … dom reser från någonting”, står det i inledningen till min favoritfilm ”Sällskapsresan”. Så har det aldrig varit för mig, jag är alltid hundra procent intresserad av att besöka själva resmålet, inte av att komma bort. Om något är jag nog FOMO-drabbad – ”fear of missing out”, för den som inte hajar klyket – och grämer mig över missade födelsedagsfikor eller någon spännande talare på biblioteket som mina kolleger får ta hand om, medan jag själv högst frivilligt sitter på en restaurang i New York eller ett tåg i Indien. Mer arbetsamma aspekter av vardagen – balkongens sprickande trätrall, ett stort uppdateringsarbete i Stockholmskällans databas – är med största sannolikhet kvar när jag kommer tillbaka. Och svenska väderlekar stör mig inte.

De båda resenärerna i podden är också helt överens om att det borde vara okontroversiellt att under en resa med en eller flera vänner välja att ta en dag eller några timmar för sig själv. Det är något jag kanske bör hålla med om och jag kan acceptera det i teorin. Jag har också, enstaka gånger, varit iväg på resor där jag och resesällskapet skilts åt, men allt beror på hur det görs och även vad det är för slags resa. Det är väl enklare att praktisera ensamtid på en sol-och-bad-vistelse än under krävande strapatser i en oprövad kultur, men oavsett, skulle jag säga, behöver sådant dryftas innan man åker för att förväntningarna ska bli rätt. Reser man helt på egen hand, däremot, är ju friheten total. Den friheten kan, enligt podden, utnyttjas till att röra sig snabbt genom ett museum istället för att gå in på djupet och ”läsa alla lappar”. Återigen – vi är olika.

Sedan önskar jag att jag hade modet att inspireras av de sätt de nämner att man kan träffa folk på, som att bo på hostel, vilket inte längre nödvändigtvis är en plats som befolkas uteslutande av festglada ungdomar, och att man kan komma in i ett lokalt gäng som utövar samma träningsform som man själv. Jag har inte rest mycket ensam, men när jag har gjort det har jag följt samma mönster som när jag reser med sällskap, nämligen redan på hemmaplan bokat konsertbiljetter och guidade turer, markerat butiker jag vill besöka och packat böcker jag vill läsa och sedan sysselsatt mig med detta. Med andra ord är jag inte ens ute efter det som poddpratarna menar är det kanske viktigaste skälet att resa ensam, nämligen den maximala möjligheten att vara spontan. Fast jag hårdrar igen, mellan inbokade aktiviteter finns alltid utrymmen att gå vilse i gränder, impulsköpa fler böcker, fika och annat viktigt. Och då tänker jag på en storstad i väst eller av liknande snitt. På vietnamesisk landsbygd får man vara sjukt flexibel.

Några ord om intervjun med flygvärdinnan också. Jag visste inte att: Det kan hända att en flygplansdörr öppnas i ”armerat” läge av misstag, vilket leder till utlöst rutschkana vilket är jättedyrt. Kapten och styrman äter olika maträtter, i den händelse maten är dålig. Vissa bolag slår på säkerhetsbältesskylten när den ena av piloterna lämnar cockpit för att gå på toaletten. Besättningen måste motsvara en person per femtio säten så snart det finns passagerare ombord, oavsett om det är en enda eller ett fullt flygplan.

Flygvärdinneavsnittet var ett bra exempel på fördelarna med att det får ta tid, det var informationsrikt och pedagogiskt samtidigt som det inte fanns någon anledning att stressa igenom intervjun, så även det personliga hanns med. De nyfikna frågorna hade definitivt kunnat vara mina egna.

Vi resenärer är långt ifrån en homogen grupp, även om själva passionen är gemensam. Jag är hemskt förtjust i att resepassionen har gett upphov till resepoddar och resepoddarna får sedan leva med att jag med min personliga passion plockar isär, analyserar, hissar och dissar. Jag tänkte säga att det särskilt under coronaåret 2020 är lockande att konsumera andras reseerfarenheter, men det är det faktiskt alltid.