MDCXXXVIII Efterhandsrapport från Vietnam 3: Klart vi ville åka godsbåt

I dag har jag suttit på Östasiatiskas café mittemot Helena, som låtit mig prata ohämmat om Vietnamresan. I detalj. Även om vi båda gillar att resa har vi lite olika smak och stil, där jag är den som mest uppskattar att lämna komfortzonen. Åt turen med godsbåten, en av de absoluta höjdpunkterna, skakade Helena bara på huvudet. Inte hennes kopp te. Jag har inga problem att leva mig in i det, jag har ju trots allt för vana att om och om igen återkomma till mina upptrampade stigar i turisttrygga städer, men behöver ibland komplettera det bekväma med att släppa taget. De riktiga äventyrsresenärerna skulle skratta åt mina små avsteg från stigen, men ändå, principen är att de mest intressanta upplevelserna kräver något av mig i utbyte.

När det gäller mina och Jennys dagar i Mekongdeltat är det bara att erkänna att allt praktiskt var förenat med större ansträngningar än i Ho Chi Minh City. Och självklart kommer våra favorithistorier från resan just från de dagarna, för att allt var så annorlunda och för att vi gång på gång tvingades lita på våra medmänniskors hjälpsamhet.

Här ger jag en sammanfattning av resan med godsbåten, som tog oss mellan Bến Tre och Tra Vinh, men upplevelsen är värd lite fylligare rapportering.

IMG_9181

Vi softar på det lilla hotellet i Bến Tre, drivet av en äldre herre från Nya Zeeland, innan vi slits upp ur vår ro när det kommer fram att båten glömt oss och vi behöver skoterskjuts till nästa brygga, med våra stora ryggsäckar och allt.

IMG_9216

Här tillbringade vi sedan våra knappa fem restimmar, bland diverse gods. Besättningen, bestående av två personer, talade inte engelska. Det gjorde inget.

IMG_9214

Om någon undrar hur tuppar fraktas på en flodbåt så är det i den här typen av flätad väska.

IMG_9991

Det lastas och lossas.

IMG_9993

Stänker genom fönstergluggarna ibland.

IMG_9257

Härligast var att sitta i fören. Jag lyckades somna, men trillade inte i.

SONY DSC

Kokosnötshantering längs stora delar av sträckan.

IMG_1950

Framme! Hotellpersonalen hjälpte oss inte bara med att ha kontakt med kaptenen och skjutsa oss till båten, de såg också till att kaptenen lagom lång stund före ankomst ringde en taxi åt oss, som stod och väntade i närheten och tog oss ut bland risfälten. Men det är en annan historia.

MMCDLXII Draken i Furth im Wald

Jag undrar om min Milano-kompis Andrea har en enda centraleuropeisk liten håla kvar att upptäcka. Helst ska de ha minst en ålderstigen borg och besökas tillsammans med ett helt kompani bekanta från olika delar av världen. Rätt som det är dimper det ner ett vykort på min hallmatta från en plats jag aldrig har hört talas om, som det här från Furth im Wald, en tysk liten stad precis vid tjeckiska gränsen, där de har en sedan 500 år återkommande folkfest kallad Drachenstich-Festspiele med en jättelik mekanisk drake i huvudrollen. Någon som kände till draken och drakstaden?

MMCCCXXXIV Mina första resor

”Nu är jag på en parkeringsplats i den där lilla staden i Portugal!” eller något liknande kan pappa säga rätt som det är, vilket betyder att han har fått en plötslig minnesbild från en vistelse på avlägsen ort.

Mina föräldrars reslust har gått i arv, antingen i form av en biologiskt betingad nyfikenhet på omvärlden eller som ett resultat av tidig och frekvent exponering för främmande platser eller både och, och inte bara reslusten utan också en stark dragning till nostalgi. Minnen från resor är ett aldrig sinande samtalsämne i min familj.

Därför är det konstigt att jag inte har bättre koll på min egen resehistoria. I dag kom den här bilden i ett mail från mamma, tagen under samma resa som den här, nämligen den till Mallorca 1978. Jag har ett otal gånger fått höra att jag besökte Akropolis som väldigt liten, men jag var ändå tvungen att fråga. Jo då, min första resa utomlands gick till Aten, min andra till Mallorca. Men min tredje och fjärde och så vidare kan jag inte redogöra för. Någon av dem, kanske båda, gick förmodligen till Köpenhamn.

MMCXCIX En servicegruppssöndag

Senast jag var i Korskyrkan, för två veckor sedan, var också dagen då jag missade två och ett halvt luciatåg. Eftersom jag min vana trogen släntrade in sent till gudstjänsten hade luciatåget med kyrkans barn redan börjat, men jag hann i alla fall se och höra det mesta. Därefter hade jag stämt träff med mamma på Stadsbiblioteket för det traditionella lussandet på första galleriet, men tiden var inte densamma som under – åtminstone – de senaste fjorton åren, så vi var två timmar sena. En googling visade att det snart skulle vara luciakonsert i Engelbrektskyrkan, så vi gick dit, men möttes av kanske hundra besvikna köare som tvingats vända för att kyrkan redan var full. Så det lilla lussandet i Korskyrkan fick alltså utgöra mitt luciafirande för året. När gudstjänsten var slut fick de medverkande barnen godispåsar och Jenny H och jag höll oss lägligt framme för att få varsin av de påsar som blivit över, som enda vuxna, med andra vuxnas avundsjuka blickar och kommentarer som naturlig följd.

I förmiddags var det Jenny och jag som utgjorde dagens servicegrupp i Korskyrkans kök. Vanligtvis är vi betydligt fler, men till en mellandagsgudstjänst, där man inte räknade med jättemånga deltagare och därför höll till i kyrkkaffesalen, var det helt okej att bara vara två. Vi kokade kaffe, skar saffranslängder och kanellängder, la upp pepparkakor, ställde fram koppar, fixade blommor och allt annat som skulle göras och kom ut från köket lagom till gudstjänstens början. Salen var i princip fullsatt. Förutom julig psalmsång och predikan om den gudfruktiga mannen Symeon och profetissan Hanna kom en kvinna fram till mikrofonen för att hon hade något viktigt att säga. Jag kände igen henne, vi har bara hälsat helt kort en gång, men jag vet att hon pratat en del med mina föräldrar. Efter att ha vinkat fram sin vuxna dotter berättade hon på lite tvekande engelska att hon flytt från Syrien där hon fick lämna allt, hem, arbete och pengar, och hamnat i Sverige utan bostad. Ett par i församlingen har nu henne som inneboende. Nu hade också dottern kommit till Sverige, via Grekland dit hon åkt med båt, och trots mammans vädjan till Migrationsverket hade hon inte fått komma till Stockholm utan till norra Sverige, men efter att värdarna bekostat tågbiljetter hade de nu äntligen fått träffas. Kvinnan ville helt enkelt uttrycka sin tacksamhet för den vänlighet hon mött, i synnerhet hos dem hon fått bo hos förstås, men också hos resten av församlingen.

Förutom ett litet gäng som hade församlingsbön var Jenny och jag sist kvar. Det var dags för mat, vi stannade och handlade på Hemköp och svängde ihop fajitas hemma hos mig som vi åt medan vi ägnade några eftermiddagstimmar åt att diskutera viktiga saker för det kommande året, bland annat resmål. Vi har egentligen inte rest tillsammans, utöver vår dygnslånga vistelse i Boston för två och ett halvt år sedan, dit jag tog en avstickare från New York och där Jenny var för att träffa andra vänner, men det kan bli ändring på den saken. Hur som helst är det ett märkligt faktum att man tillhör den lilla, lilla andel människor i den här världen som kan sitta och överväga närapå vilka länder och orter som helst för möjliga framtida resor. Inte för att vi har privatjet och är ekonomiskt oberoende, men alla nödvändiga förutsättningar finns. Vi kan spara ihop pengarna. Vi kan ta ut ett antal semesterdagar. Vår nationalitet är välkommen mer eller mindre överallt. Vi talar dessutom engelska, har vänner och bekanta i alla möjliga länder och inte sällan är kristna församlingar ett utmärkt nätverk för att komma in under skinnet på en främmande plats. Sammantaget är möjligheterna så stora och spännande att det svindlar.

MDCCCXXXI Upplevelsen att bo på ett riktigt uselt ställe

Jag är en av alla hängivna resenärer som också gillar att ta del av resande i teorin, att läsa om resebranschen, flygplansinnovationer, InterRail-nyheter, fjärran vandringsleder, storstadstips, proffsig packning, fiffiga prylar – och givetvis andra resenärers äventyr. Under en rensning skulle jag kasta Res nummer 4 2011, började bläddra och fick ögonen på chefredaktör Johan Lindskogs inledande text, som jag nog inte läst tidigare. Jag är inte alls särskilt intresserad av att uppleva det han upplevt under en vistelse i norra Afghanistan och har inte någon egen erfarenhet som når samma nivå, men ändå – jag läser med något slags igenkänning, skrattar högt och blir trots allt lite, lite kittlad.

Det är ju en upplevelse att bo på ett riktigt uselt ställe. Därför kan Mazar Guesthouse rekommenderas, men inte ur någon som helst annan aspekt än att det är en upplevelse man sent ska glömma. Inte för småsaker som hundratals brännmärken i den spräckliga heltäckningsmattan, den knöliga madrassens alla nyanser av brunt, sängklädernas märkliga världskarta av odefinierbara fläckar, det svaga sjukhusljus som fönstrens gröna solfilter skänker, att ac:n med ojämna mellanrum ger ifrån sig ett hjärtskärande skrik mitt i natten eller att duschen är en hård tortyrstråle rakt ur väggen mitt i slaktarbadrummet. Men duschen tjänar sitt syfte. Man vaknar. Man blir blöt. Man erkänner allt.

Mer svårsmält är att det vandrar omkring skalliga amerikanska legosoldater med skärsår i ansiktet i korridoren. Att man barrikaderar dörren och sover med kamerastativet i sängen för att ha något att tjonga i huvudet på eventuella inkräktare. Eller att jag fick väcka receptionisten väldigt försiktigt när vi skulle checka ut eftersom han låg inrullad i en matta och kramade en Kalashnikov. Det får förödande konsekvenser om en sådan kille vaknar på fel sida. Självklart är Mazar Guesthouse också ganska dyrt.