Att resa billigt är bra, och dyrt är bra också

Häromdagen drömde jag mig bort med ”Resepodden Tur & Retur” igen (även avhandlad här). Den här gången var det ett avsnitt om att resa billigt. Det är nog få av oss som reser gärna och mycket som har möjlighet att bortse från den aspekten, så jag var nyfiken på vad de hade att säga.

De båda poddpratarna ansåg bland annat att det är mer givande att bo enkelt och billigt, till exempel inneboende genom Airbnb, än att ta in på lyxhotell med alltför uppmärksam service, och att det är smart att i alla fall ibland ersätta restaurangbesök med att handla i mataffär och äta i sitt Airbnb-rum eller i en park. De gånger man vill äta på lokal bör man lägga ner lite jobb på att hitta enkla ställen med bra mat och skippa inte bara turistfällor utan också dyra stjärnkrogar. Kollektivtrafik är både billigare och mer intressant än taxiresor. Prylköp bör man undvika för att spara både pengar och utrymme i packningen.

På de flesta punkter tänkte jag ”ja, men å andra sidan …”. Jag brukar säga att de enda slags resor jag inte uppskattar är de som bara går ut på sol och bad. I övrigt har jag förstås preferenser, men är öppen för olika sorters resande, inklusive olika prisnivåer.

Jag har sovit på ett rustikt och mycket prisvärt bed and breakfast på rumänsk landsbygd, i hallen hemma hos ett trångbott par på Manhattan alldeles gratis och på ett fruktansvärt sjavigt ställe i Krakows utkant, där vilket rumspris som helst hade varit alldeles för dyrt. ”Private bathroom!” proklamerade värden för mig och mina två vänner i samma ögonblick som han slog upp dörren till badrummet, där en skäggig man stod och borstade tänderna. Boendet var en riktig nitlott, men få badrum under mina resor har gjort så starkt intryck. Min mest minnesvärda snålnatt var den då jag och min tågluffarkompis skulle ta oss med en mindre färja från Brindisi i Italien till Patras i Grekland. Vi var inte de enda budgetresenärerna, några få medpassagerare tillbringade liksom vi natten ute på däck istället för i de lutbara fåtöljerna vi såg innanför färjans fönster. Jag utgår ifrån att det fanns hytter också, men vem behöver en hytt när vädret tillåter en natt under himlapällen? Vi letade upp en avskild plats under en trappa där det stod två frysboxar, men fanns utrymme på det sotiga golvet att bre ut våra regnkappor. ”Excuse me, ladies!” sa en röst när vi lagt oss. Det var en hovmästarklädd mansperson som skulle hämta något i den ena frysboxen och gentilt nog inte verkade höja ett ögonbryn ens åt vårt läger. Jag hade sällan känt mig mindre som en ”lady” under mitt nästan 23-åriga liv, men erfarenheter gör en rik, som bekant, och på den tågluffen – min första – håvade jag in en förmögenhet i den valutan.

Min dyraste hotellövernattning – hittills – ägde rum i november 2017, på Keio Plaza Hotel i Shinjuku i Tokyo. HA och jag, två medelålders bibliotekarier, hade bokat ett av tre Hello Kitty Princess-rum. ”Yes, ni ska bo i ett Hello Kitty-rum”, sa hotellreceptionisten när vi checkade in. ”Hello Kitty Princess”, förtydligade HA för säkerhets skull. Möbleringen, utsikten över en skog av skyskrapor, frukosten på rummet – allt var en japansk dröm. Urbant, kitschigt, roligt, kawaii. Det är ingen överdrift att kalla det ett minne för livet, en upplevelse som bidrar starkt till min erfarenhetsbank, efter att den grävt ett stort hål i plånboken.

Mitt budskap här är förstås att de billiga och de dyra boendealternativen är bra på olika sätt, men båda har också sina nackdelar. Att låga priser kan innebära stora avkall på bekvämlighet är uppenbart, men beroende på vem man är och vad man gillar kan just det obekväma – fast bildligt talat – vara lyxmiljöernas baksida. Vem ska jag ge dricks och hur mycket? Är det ofint att hindra en bellhop från att bära ens väska, som man utan problem just rullat omkring med över halva stan stan? Dessutom – sådant som självklart ingår på genomsnittliga hotell, som wifi, har jag fått betala för på lyxigare hotell och under en New York-vistelse behövde jag lägga några dollar för att få ta emot ett litet paket som skickats med posten till det fina hotellet jag och JF bodde på nära Times Square. Det hade aldrig hänt hos de rumänska damerna som drev bed and breakfast i Stejărișu.

Jag är alltså bara delvis enig med poddpratarna på den här punkten och detsamma gäller maten. Noma i Köpenhamn togs upp som exempel – tidigare rankad som världens bästa restaurang, fortfarande med hög placering på listan – och nej, jag har aldrig valt att betala så mycket för en matupplevelse och det är inte säkert att jag skulle uppskatta den efter förtjänst, men det händer att jag lägger ganska mycket pengar på god mat, bland annat just i Köpenhamn. Vad som är en dyr restaurang är förstås relativt, men hade målet bara varit att slippa gå hungrig hade jag kunnat betala en bråkdel. Som kontrast kan nämnas de rumänska damernas husmanskost på hemodlade ingredienser. Det var enkelt, bondskt och mättande och den ena av de två rumänerna i vårt rumänsksvenska sällskap på sex personer var eld och lågor när det serverades typiska rätter, sådant som ”ens mamma alltid lagade”. Det var en av de absolut trevligaste middagarna jag upplevt i mitt liv. Vi pratade svenska, rumänska och engelska, bland mycket annat om iakttagelser av svenska fraser ur utifrånperspektiv. Jag skrattade våldsamt.

När det gäller transporter är det ofta priset som styra för min del, men det beror på vilken del av världen jag är i. I Köpenhamn har jag aldrig åkt taxi, där blir det buss de få gånger jag och eventuellt sällskap inte nöjer oss med apostlahästarna, medan Uber i Ho Chi Minh City var så väldigt prisvärt och smidigt att det knappast var värt att välja den krångligare kollektivtrafiken av ekonomiska skäl. Men en gång åkte vi buss, från en förort in till stan, efter att några expats gett oss den information vi behövde. Vi fick vänta länge vid hållplatsen, men till slut så. Stadsbuss i Vietnam – check! Sedan, när vi åkte mellan städer, blev det både minibussar och långfärdsbussar, varav en utgjordes helt av liggplatser.

Återstår prylar. Poddpratet om den saken började med att slå fast att det är onödigt och dumt att köpa saker när man är ute och reser, varpå programledaren nämnde att hon gärna köper små saker som hon har användning för i vardagen, och sedan skulle jag säga att 180-gradersvändningen var fullbordad när hon konstaterade att de kläder och skor hon bar för dagen var köpta på olika resmål. Det var under resan till Kalifornien sommaren 1996, med mamma, pappa och brorsan, som jag på riktigt upptäckte tjusningen i att köpa saker att inkorporera i vardagen hemmavid. Jag hade hunnit bo ett år i en möblerad etta i Norrköping, sista året på gymnasiet, och därefter ett år i den ännu mindre etta i Uppsala, där jag skulle bli kvar i nästan åtta år till. När jag kom hem till den hängde jag upp min kaliforniska kökshandduk, ställde in ett par ekologiska kryddor i det ena av mina två köksskåp och stuvade undan några väskor i olika storlekar som jag hade köpt på en ”garage sale” arrangerad av Los Angeles-polisen.

Till syvende och sist handlar smart spenderande förstås om vad man uppskattar. I podden pratades det till exempel entusiastiskt om barer, klubbar och vin till maten – utgifter som jag över huvud taget inte har. De slantarna lägger jag kanske på en kvälls fine dining istället. Med något annat än vin i glaset.

En sista kommentar om att inte behöva välja bara det ena. Som slutkläm i podden konstateras att det finns två sorters människor, ”de som gillar att åka tillbaka till ställen där de redan har varit, för att de känner att det är tryggt och fint, och så finns det de som säger å, där har jag aldrig varit, dit måste jag åka!” Poddpratarna menar att de tillhör den senare kategorin. Jag tillhör tveklöst både och, och på sätt och vis stämmer kanske det där med tryggt, jag har många gånger återkommit till New York och London, där jag förstår vad folk säger och känner igen mig i miljön, och kanske ännu fler gånger till Köpenhamn, där jag också har rätt bra koll på stan (men inte förstår särskilt mycket av vad folk säger), men framför allt reser jag förstås tillbaka gång på gång för att New York, London och Köpenhamn har mycket att erbjuda som jag tycker om. Jag skulle för övrigt bli väldigt förvånad om varken programledaren eller hennes gäst har några återkommande favoritresmål.

Vykort från Assia

Hur avis blir man inte när man får vykort från en resenär denna coronasommar! Min italienska, globetrottande vän A.V. skriver att det ju är ”a bit complicated to go to Asia” och att han istället har rest till ”Assia”, som italienarna kallar det tyska förbundslandet Hessen. Hö hö. Det ser fint ut, i Marburg närmare bestämt. Jag skulle ge mycket bara för att kunna åka till Marburg!

Lyssnar på resepodd

Jag har upptäckt att jag är långpoddlyssnare. Är avsnittet under 50 minuter är det över för fort, knappt värt att börja. Jag hårdrar det lite, förstås, det finns ett antal poddar i min lista som gör välproducerade avsnitt på kanske en halvtimme och dessutom hinner jag inte lyssna klart på långa avsnitt om jag till exempel lyssnar på väg till jobbet, vilket innebär tråkig uppstyckning, men faktum kvarstår – när en podd jag följer släpper nya avsnitt blir jag gladare ju längre de är.

”Resepodden Tur & Retur” är av den snackiga sorten, i samtals- eller intervjuformat, utan ambitioner att vara särskilt tajt och stringent, men ofta trevlig. Det hjälper så klart att jag är väldigt intresserad av ämnet. Aspekterna på resande växlar en del, så jag väljer och vrakar, ”Att resa med hund i Europa” hoppade jag över, till exempel, men i dagarna har jag lyssnat både på ”Att resa ensam” och ”Yrke: Flygvärdinna”, på en dryg timme respektive en och en halv.

Avsnittet om att resa ensam är ett samtal mellan programledaren och en väninna till henne, båda vana resenärer. De pratar om bättre och sämre sidor av ensamresande utifrån egna erfarenheter och skiljer sig visserligen genom att ha ensamrest i olika åldrar, till olika slags platser, under olika långa tidsperioder och med olika syften, men de känner varandra sedan länge och samtalsformen gör att de dras mot konsensus. Det är alltså inte en objektiv och mångsidigt belysande exposé över fenomenet och när en viss hållning slås fast av den ena talaren är den andra inne på samma spår.

Det gör inget – ”Tur & Retur” är en personligt hållen podd om resor, inte ett samhällsmagasin från SR, och var jag en poddproducerande privatperson skulle jag säkert göra likadant – det är bara min källkritiska sida som inte kan låta bli att reflektera över att det är skillnad på poddar och poddar. Och sådana reflektioner kommer gärna till en när man inte riktigt håller med om innehållet, i det här fallet för att jag helt enkelt har andra intressen och syn på resande än de två personer jag lyssnar på. Till vissa delar, vill säga, där finns mycket igenkänning också.

Något som tas upp, och som är återkommande i podden, är resande för att – i liten skala – prova på ett annat liv, genom att välja ett Airbnb-boende istället för hotell i en främmande stad och skaffa sig vanor, som att gå till ett gym och få ett favoritcafé. Jag är helt med på noterna. Det handlar också ganska mycket om traditionellt sol-och-bad-resande, som inte alls är min kopp te. En anledning att vilja resa som nämns som tämligen självskriven är att vilja komma bort från vardagen. ”Svenskarna reser inte till någonting … dom reser från någonting”, står det i inledningen till min favoritfilm ”Sällskapsresan”. Så har det aldrig varit för mig, jag är alltid hundra procent intresserad av att besöka själva resmålet, inte av att komma bort. Om något är jag nog FOMO-drabbad – ”fear of missing out”, för den som inte hajar klyket – och grämer mig över missade födelsedagsfikor eller någon spännande talare på biblioteket som mina kolleger får ta hand om, medan jag själv högst frivilligt sitter på en restaurang i New York eller ett tåg i Indien. Mer arbetsamma aspekter av vardagen – balkongens sprickande trätrall, ett stort uppdateringsarbete i Stockholmskällans databas – är med största sannolikhet kvar när jag kommer tillbaka. Och svenska väderlekar stör mig inte.

De båda resenärerna i podden är också helt överens om att det borde vara okontroversiellt att under en resa med en eller flera vänner välja att ta en dag eller några timmar för sig själv. Det är något jag kanske bör hålla med om och jag kan acceptera det i teorin. Jag har också, enstaka gånger, varit iväg på resor där jag och resesällskapet skilts åt, men allt beror på hur det görs och även vad det är för slags resa. Det är väl enklare att praktisera ensamtid på en sol-och-bad-vistelse än under krävande strapatser i en oprövad kultur, men oavsett, skulle jag säga, behöver sådant dryftas innan man åker för att förväntningarna ska bli rätt. Reser man helt på egen hand, däremot, är ju friheten total. Den friheten kan, enligt podden, utnyttjas till att röra sig snabbt genom ett museum istället för att gå in på djupet och ”läsa alla lappar”. Återigen – vi är olika.

Sedan önskar jag att jag hade modet att inspireras av de sätt de nämner att man kan träffa folk på, som att bo på hostel, vilket inte längre nödvändigtvis är en plats som befolkas uteslutande av festglada ungdomar, och att man kan komma in i ett lokalt gäng som utövar samma träningsform som man själv. Jag har inte rest mycket ensam, men när jag har gjort det har jag följt samma mönster som när jag reser med sällskap, nämligen redan på hemmaplan bokat konsertbiljetter och guidade turer, markerat butiker jag vill besöka och packat böcker jag vill läsa och sedan sysselsatt mig med detta. Med andra ord är jag inte ens ute efter det som poddpratarna menar är det kanske viktigaste skälet att resa ensam, nämligen den maximala möjligheten att vara spontan. Fast jag hårdrar igen, mellan inbokade aktiviteter finns alltid utrymmen att gå vilse i gränder, impulsköpa fler böcker, fika och annat viktigt. Och då tänker jag på en storstad i väst eller av liknande snitt. På vietnamesisk landsbygd får man vara sjukt flexibel.

Några ord om intervjun med flygvärdinnan också. Jag visste inte att: Det kan hända att en flygplansdörr öppnas i ”armerat” läge av misstag, vilket leder till utlöst rutschkana vilket är jättedyrt. Kapten och styrman äter olika maträtter, i den händelse maten är dålig. Vissa bolag slår på säkerhetsbältesskylten när den ena av piloterna lämnar cockpit för att gå på toaletten. Besättningen måste motsvara en person per femtio säten så snart det finns passagerare ombord, oavsett om det är en enda eller ett fullt flygplan.

Flygvärdinneavsnittet var ett bra exempel på fördelarna med att det får ta tid, det var informationsrikt och pedagogiskt samtidigt som det inte fanns någon anledning att stressa igenom intervjun, så även det personliga hanns med. De nyfikna frågorna hade definitivt kunnat vara mina egna.

Vi resenärer är långt ifrån en homogen grupp, även om själva passionen är gemensam. Jag är hemskt förtjust i att resepassionen har gett upphov till resepoddar och resepoddarna får sedan leva med att jag med min personliga passion plockar isär, analyserar, hissar och dissar. Jag tänkte säga att det särskilt under coronaåret 2020 är lockande att konsumera andras reseerfarenheter, men det är det faktiskt alltid.

MDCXXXVIII Efterhandsrapport från Vietnam 3: Klart vi ville åka godsbåt

I dag har jag suttit på Östasiatiskas café mittemot HA, som låtit mig prata ohämmat om Vietnamresan. I detalj. Även om vi båda gillar att resa har vi lite olika smak och stil, där jag är den som mest uppskattar att lämna komfortzonen. Åt turen med godsbåten, en av de absoluta höjdpunkterna, skakade HA bara på huvudet. Inte hennes kopp te. Jag har inga problem att leva mig in i det, jag har ju trots allt för vana att om och om igen återkomma till mina upptrampade stigar i turisttrygga städer, men behöver ibland komplettera det bekväma med att släppa taget. De riktiga äventyrsresenärerna skulle skratta åt mina små avsteg från stigen, men ändå, principen är att de mest intressanta upplevelserna kräver något av mig i utbyte.

När det gäller mina och JH:s dagar i Mekongdeltat är det bara att erkänna att allt praktiskt var förenat med större ansträngningar än i Ho Chi Minh City. Och självklart kommer våra favorithistorier från resan just från de dagarna, för att allt var så annorlunda och för att vi gång på gång tvingades lita på våra medmänniskors hjälpsamhet.

Här ger jag en sammanfattning av resan med godsbåten, som tog oss mellan Bến Tre och Tra Vinh, men upplevelsen är värd lite fylligare rapportering.

IMG_9181

Vi softar på det lilla hotellet i Bến Tre, drivet av en äldre herre från Nya Zeeland, innan vi slits upp ur vår ro när det kommer fram att båten glömt oss och vi behöver skoterskjuts till nästa brygga, med våra stora ryggsäckar och allt.

IMG_9216

Här tillbringade vi sedan våra knappa fem restimmar, bland diverse gods. Besättningen, bestående av två personer, talade inte engelska. Det gjorde inget.

IMG_9214

Om någon undrar hur tuppar fraktas på en flodbåt så är det i den här typen av flätad väska.

IMG_9991

Det lastas och lossas.

IMG_9993

Stänker genom fönstergluggarna ibland.

IMG_9257

Härligast var att sitta i fören. Jag lyckades somna, men trillade inte i.

SONY DSC

Kokosnötshantering längs stora delar av sträckan.

IMG_1950

Framme! Hotellpersonalen hjälpte oss inte bara med att ha kontakt med kaptenen och skjutsa oss till båten, de såg också till att kaptenen lagom lång stund före ankomst ringde en taxi åt oss, som stod och väntade i närheten och tog oss ut bland risfälten. Men det är en annan historia.

MMCDLXII Draken i Furth im Wald

Jag undrar om min Milano-kompis AV har en enda centraleuropeisk liten håla kvar att upptäcka. Helst ska de ha minst en ålderstigen borg och besökas tillsammans med ett helt kompani bekanta från olika delar av världen. Rätt som det är dimper det ner ett vykort på min hallmatta från en plats jag aldrig har hört talas om, som det här från Furth im Wald, en tysk liten stad precis vid tjeckiska gränsen, där de har en sedan 500 år återkommande folkfest kallad Drachenstich-Festspiele med en jättelik mekanisk drake i huvudrollen. Någon som kände till draken och drakstaden?

MMCCCXXXIV Mina första resor

”Nu är jag på en parkeringsplats i den där lilla staden i Portugal!” eller något liknande kan pappa säga rätt som det är, vilket betyder att han har fått en plötslig minnesbild från en vistelse på avlägsen ort.

Mina föräldrars reslust har gått i arv, antingen i form av en biologiskt betingad nyfikenhet på omvärlden eller som ett resultat av tidig och frekvent exponering för främmande platser eller både och, och inte bara reslusten utan också en stark dragning till nostalgi. Minnen från resor är ett aldrig sinande samtalsämne i min familj.

Därför är det konstigt att jag inte har bättre koll på min egen resehistoria. I dag kom den här bilden i ett mail från mamma, tagen under samma resa som den här, nämligen den till Mallorca 1978. Jag har ett otal gånger fått höra att jag besökte Akropolis som väldigt liten, men jag var ändå tvungen att fråga. Jo då, min första resa utomlands gick till Aten, min andra till Mallorca. Men min tredje och fjärde och så vidare kan jag inte redogöra för. Någon av dem, kanske båda, gick förmodligen till Köpenhamn.

MMCXCIX En servicegruppssöndag

Senast jag var i Korskyrkan, för två veckor sedan, var också dagen då jag missade två och ett halvt luciatåg. Eftersom jag min vana trogen släntrade in sent till gudstjänsten hade luciatåget med kyrkans barn redan börjat, men jag hann i alla fall se och höra det mesta. Därefter hade jag stämt träff med mamma på Stadsbiblioteket för det traditionella lussandet på första galleriet, men tiden var inte densamma som under – åtminstone – de senaste fjorton åren, så vi var två timmar sena. En googling visade att det snart skulle vara luciakonsert i Engelbrektskyrkan, så vi gick dit, men möttes av kanske hundra besvikna köare som tvingats vända för att kyrkan redan var full. Så det lilla lussandet i Korskyrkan fick alltså utgöra mitt luciafirande för året. När gudstjänsten var slut fick de medverkande barnen godispåsar och Jenny H och jag höll oss lägligt framme för att få varsin av de påsar som blivit över, som enda vuxna, med andra vuxnas avundsjuka blickar och kommentarer som naturlig följd.

I förmiddags var det Jenny och jag som utgjorde dagens servicegrupp i Korskyrkans kök. Vanligtvis är vi betydligt fler, men till en mellandagsgudstjänst, där man inte räknade med jättemånga deltagare och därför höll till i kyrkkaffesalen, var det helt okej att bara vara två. Vi kokade kaffe, skar saffranslängder och kanellängder, la upp pepparkakor, ställde fram koppar, fixade blommor och allt annat som skulle göras och kom ut från köket lagom till gudstjänstens början. Salen var i princip fullsatt. Förutom julig psalmsång och predikan om den gudfruktiga mannen Symeon och profetissan Hanna kom en kvinna fram till mikrofonen för att hon hade något viktigt att säga. Jag kände igen henne, vi har bara hälsat helt kort en gång, men jag vet att hon pratat en del med mina föräldrar. Efter att ha vinkat fram sin vuxna dotter berättade hon på lite tvekande engelska att hon flytt från Syrien där hon fick lämna allt, hem, arbete och pengar, och hamnat i Sverige utan bostad. Ett par i församlingen har nu henne som inneboende. Nu hade också dottern kommit till Sverige, via Grekland dit hon åkt med båt, och trots mammans vädjan till Migrationsverket hade hon inte fått komma till Stockholm utan till norra Sverige, men efter att värdarna bekostat tågbiljetter hade de nu äntligen fått träffas. Kvinnan ville helt enkelt uttrycka sin tacksamhet för den vänlighet hon mött, i synnerhet hos dem hon fått bo hos förstås, men också hos resten av församlingen.

Förutom ett litet gäng som hade församlingsbön var Jenny och jag sist kvar. Det var dags för mat, vi stannade och handlade på Hemköp och svängde ihop fajitas hemma hos mig som vi åt medan vi ägnade några eftermiddagstimmar åt att diskutera viktiga saker för det kommande året, bland annat resmål. Vi har egentligen inte rest tillsammans, utöver vår dygnslånga vistelse i Boston för två och ett halvt år sedan, dit jag tog en avstickare från New York och där Jenny var för att träffa andra vänner, men det kan bli ändring på den saken. Hur som helst är det ett märkligt faktum att man tillhör den lilla, lilla andel människor i den här världen som kan sitta och överväga närapå vilka länder och orter som helst för möjliga framtida resor. Inte för att vi har privatjet och är ekonomiskt oberoende, men alla nödvändiga förutsättningar finns. Vi kan spara ihop pengarna. Vi kan ta ut ett antal semesterdagar. Vår nationalitet är välkommen mer eller mindre överallt. Vi talar dessutom engelska, har vänner och bekanta i alla möjliga länder och inte sällan är kristna församlingar ett utmärkt nätverk för att komma in under skinnet på en främmande plats. Sammantaget är möjligheterna så stora och spännande att det svindlar.

MDCCCXXXI Upplevelsen att bo på ett riktigt uselt ställe

Jag är en av alla hängivna resenärer som också gillar att ta del av resande i teorin, att läsa om resebranschen, flygplansinnovationer, InterRail-nyheter, fjärran vandringsleder, storstadstips, proffsig packning, fiffiga prylar – och givetvis andra resenärers äventyr. Under en rensning skulle jag kasta Res nummer 4 2011, började bläddra och fick ögonen på chefredaktör Johan Lindskogs inledande text, som jag nog inte läst tidigare. Jag är inte alls särskilt intresserad av att uppleva det han upplevt under en vistelse i norra Afghanistan och har inte någon egen erfarenhet som når samma nivå, men ändå – jag läser med något slags igenkänning, skrattar högt och blir trots allt lite, lite kittlad.

Det är ju en upplevelse att bo på ett riktigt uselt ställe. Därför kan Mazar Guesthouse rekommenderas, men inte ur någon som helst annan aspekt än att det är en upplevelse man sent ska glömma. Inte för småsaker som hundratals brännmärken i den spräckliga heltäckningsmattan, den knöliga madrassens alla nyanser av brunt, sängklädernas märkliga världskarta av odefinierbara fläckar, det svaga sjukhusljus som fönstrens gröna solfilter skänker, att ac:n med ojämna mellanrum ger ifrån sig ett hjärtskärande skrik mitt i natten eller att duschen är en hård tortyrstråle rakt ur väggen mitt i slaktarbadrummet. Men duschen tjänar sitt syfte. Man vaknar. Man blir blöt. Man erkänner allt.

Mer svårsmält är att det vandrar omkring skalliga amerikanska legosoldater med skärsår i ansiktet i korridoren. Att man barrikaderar dörren och sover med kamerastativet i sängen för att ha något att tjonga i huvudet på eventuella inkräktare. Eller att jag fick väcka receptionisten väldigt försiktigt när vi skulle checka ut eftersom han låg inrullad i en matta och kramade en Kalashnikov. Det får förödande konsekvenser om en sådan kille vaknar på fel sida. Självklart är Mazar Guesthouse också ganska dyrt.