Tallinns bästa hotell?

Nu går vi och lägger oss på Hilton Tallinn Park med den här utsikten. Vi har fått utomordentlig service i receptionen, badat på spaavdelningen, kvällsfikat i varsin fåtölj vid vårt panoramafönster (med På spåret som underhållning) och ser fram emot morgondagens frukost.

Starlight

img_1011

Mot Tallinn! Här är två medelålders damer på färjans showbar Starlight.

(Dit vi gick för att se en film om att turista i Tallinn. Sedan fikade vi medhavda chokladrutor innan vi vid tiotiden tyckte att det var dags att knyta sig.)

En sista chokladgran

img_0551När J och jag var inne i stan under mellanlandningen i London (efter att ha rest från Christchurch, mellanlandat i Brisbane och mellanlandat i Dubai) lämnade jag henne på Costa, korsade Oxford Street och gick in på Marks & Spencer för att köpa några juliga sötsaker. Snabbt som ögat skulle det gå, vi skulle snart ta oss till Heathrow med allt bagage. Under Australien- och Nya Zeeland-vistelsen hade jag sett skojiga Cadbury-figurer med jultema, men sansat mig, vi skulle ju till England som allra sista anhalt på hemvägen, så nu spanade jag efter de typiskt lila Cadbury-produkterna. Och spanade och spanade. Ett par stycken, rätt trista, hittade jag, inte de drivor jag hade förväntat mig – Marks & Spencer kanske aldrig har det, när jag tänker efter – så jag fick ta ett varv till i godishyllorna och kolla efter något annat. Snabbt. Till slut fastnade jag för kolafyllda chokladgranar och rafsade åt mig åtta, en var till alla oss som skulle fira jul tillsammans plus en extra för säkerhets skull (det vill säga en extra till mig). Och så ställde jag mig i kö. Och så betalade jag. Och så tittade jag på kvittot och såg att det visst var tre för två, det hade ju inte framgått i hyllan. Då blev jag snål och tänkte att jag ju får en till gratis. Frågade kassörskan, som redan hade börjat hjälpa nästa kund. Jo, det skulle gå bra att hämta en till. Jag skyndade tillbaka in i butiken, tappade ett mynt ur plånboken, det försvann under en ställning, ingen idé att försöka ta fram det, hade inte ens någon aning om vilken valuta det kan ha varit. Hämtade en gran, viftade med den mot kassörskan när jag trängde mig förbi kunderna och gick mot närmaste utgång. Väl ute kände jag inte igen mig alls, jag hade hamnat på fel kurs och var inte kvar på Oxford Street. In i varuhuset igen och ut på andra sidan. Mot Costa, där min kopp med alldeles för varm varm choklad nu var mer lagom. Eller lite väl ljum, kanske.

Jag har nu ätit upp den sista granen och började fundera på hur det egentligen blev med de sju granarna till oss julfirare. Och faktiskt, jag glömde dem inte hemma i Stockholm, inte heller lades de i en skål på någon undanskymd plats för att bara gå åt till hälften. Granarna och ett fat med fikabröd stod på bordet framför TV:n kvällen före julafton, när vi alla hemma hos mamma och pappa tittade på ett avsnitt av barnprogrammet Bon (trots att bara två i sällskapet tillhörde målgruppen, vi har inte mer sofistikerad smak än så) och därefter en hopklippt kavalkad av filmade födelsedagar och midsommaraftnar på 80-talet. Pappa filmade för det mesta – med den där mastodontkameran kopplad till en videobandspelare med axelrem, jag minns det tydligt – och någon gång var det mamma som filmade och kommenterade lite i bakgrunden. Min bror och jag var nästan alltid huvudpersonerna i bild och ibland var storasyster med. Det är brorsan som har jobbat med att digitalisera och sätta ihop klippen på sista tiden och det måste vara väldigt många år sedan jag och föräldrarna såg dem, och svägerskan och brorsbarnen hade kanske inte sett någonting alls. I klippen blir vi syskon uppvaktade med födelsedagspresenter på sängen, sedan reses en midsommarstång, någon gång kom en luciasekvens – jag vägrar sjunga framför kameran, lillebror blir irriterad – och sedan är det ett nytt år med nya födelsedagspresenter. Ett värdigt tillfälle för gott fika med engelska chokladgranar (som jag hade uppskattat ännu mer om det inte hade varit för jultandvärken, men ändå).

(Möjligen är det nu någon som hållit antalet granar i huvudet – ja, det blev ytterligare en över. Den fick L på vår senaste film- och fudgekväll, som om det behövs extra sötsaker då.)

Nedräkning

I linje med mitt bloggmotto – om att se framtiden an med tillförsikt – gillar jag nedräkning och använder nedräkningsappen Big Days. Den är inte fantastisk och jag hoppas att jag kommer att hitta någon bättre, men tills vidare öppnar jag den emellanåt och räknar ner. Till resor och till jul. Höjdpunkterna i varje års kalender.

Träningsutrustning

Man gör vad man kan för att det ska bli roligt att träna. Även vid årets allra första pass på gymmet på Eriksdalsbadet behövs lite extra pepp.

Termosen köpte jag i en prylbutik i Brisbane (det är drygt fem veckor sedan nu, känns både kort och långt) och tygkassen är från en klädbutik i en galleria i Sydney, där jag köpte ett nattlinne och fick frågan om jag ville stötta ett hjälpprojekt i Uganda genom att köpa en av flera tygkassemodeller (den var väldigt billig, så jag undrar hur mycket som blev över till Uganda). En snabb googling visar mig just nu att märket på termosen – Typo – och kassen – Cotton On – verkar vara samma företag.

Pumpakärnorna är från en bensinmack på Koh Lanta.

Och så hittade jag vid en garderobsrensning häromveckan ett par träningsbyxor från Uniqlo, möjligen i Tokyo, helt bortglömda och knappt eller aldrig använda. Och jag som har skämts för mina gamla träningsbyxor som fått mer sliten yta och pösigare knän för varje år som gått.