Torvehallerne i Köpenhamn, det vill säga de två saluhallsbyggnaderna fulla av delikatesser nära Nørreport, är ett måste under ett besök i stan, men de läckra tårtorna, färska pastaknytena, hummusen i lösvikt och mycket annat gott får man bara lov att passera. Sötsaker med längre hållbarhet, däremot, och även sådant som bröd går att köpa med sig, och från förra helgen har jag både flødeboller i ett köksskåp och ett tungt och kompakt rågbröd i frysen, som jag skivade så tunt och jämnt jag kunde utan att det hela föll sönder i mjukt smul.
I dag kunde jag därmed bjuda LW på danskt fika, både mackor och sött. Köpenhamnsupplevelse på Kungsholmen.
En tyst överenskommelse mellan SB och mig på våra resor är att vi inte snålar på restaurangbesök. Här ses först två av flera vackra rum i lägenheten vi bor i (vi håller oss allra mest till gästrummet med utflykter till badrum och kök, men man måste bara gå runt litegrann och kika på resten av inredningen) och från lägenheten vid Nørreport tog vi i går morse en långpromenad till Vesterbro för brunch på Café Dyrehaven. Det går långsamt att läsa kulturdelen i Politiken över sina ägg Benedict, men det går, och vi hade inte bråttom.
En butiksrunda och en stunds vila senare inföll helgens främsta restaurangupplevelse – middag på Keyser Social, en nyöppnad restaurang i princip bokstavligen på krypavstånd från vårt boende. Det var vår värdinna som hade tipsat oss även om det här stället (liksom om Ferment i förrgår) och efter lite bokningstrassel – plötsligt kom nämligen den nya coronaregeln att restauranger ska stänga klockan 22.00 – hade vi ett bord och var laddade för spännande asiatisk mat. Så pass laddade var vi att det blev tiorättersmenyn.
Den ena rätten efter den andra dansade in, eller rättare sagt ett par åt gången. Vackert, smakrikt och mystiskt, inte bara för att många ingredienser var främmande för oss utan för att de hade presenterats på danska.
Allt. Var. Så. Gott.
Bönor med frön, kyckling i sås, inlindad gurka, krispiga flak, grytor, soppor, krustader. Så småningom började vi tro att de hade missuppfattat vår beställning och trott att vi ville ha den allra mest maxade menyn på tretton rätter, för så mycket fick vi, om inte mer. Men vi vet ju att det här med att räkna gör de på sitt eget sätt i Danmark. Det stod tiorättersmeny på kvittot.
Slog vi av på takten och åt en måttlig frukost efter gårdagens frosseri? Nej. Vi gick till Møller i Nørrebro och beställde frukostmat som täckte hela bordet, inklusive te från Cocoon Tea Artisans, som väckte vår entusiasm lite extra. Det var nämligen ett minne från vår vistelse hos The Norrmans för två år sedan, det löjligt läckra boutiquehotellet någon timme söder om Köpenhamn.
På krypavstånd från lägenheten låg också Bethesda-kyrkan, som hyser församlingen Københavnerkirken. Det finns förstås en mängd alternativ även för icke dansktalande när det gäller gudstjänst en söndagsförmiddag i Köpenhamn – den kyrka jag återkommit till mest är anglikanska St Alban’s – men den här gången avgjorde närhetsprincipen. Att de skulle ha tolkning till engelska framgick på hemsidan och det fanns hörlurar att låna, men en bit in i predikan försvann ljudet, mitt i en mening. Det gick inte att se var tolken satt någonstans och han kan mycket väl ha suttit och tolkat hela resten av predikan ut i tomma intet. Det var hopplöst svårt att förstå danskan från estraden – utom under sången, med text på skärm. På bilden syns texten till en barnsång, en av flera som sjöngs innan barnen hämtades till söndagsskolan av en person i en dräkt som såg ut ungefär som Bolibompadraken.
Innan vi tog tåget hem åt vi på Halifax Burgers, där man kan göra så många egna val att burgaren knappt ens blir en burgare. Den var kanske inte så fotogenisk, men jag tog en variant med rösti. Den stod man sig på länge.
Jag inser att det inte går att jämföra coronarestriktioner med gränser som stängts mellan länder av andra anledningar, men har sällan varit så tacksam över att ha släppts in i ett grannland och sedan fått åka hem.
Kvällens konstigaste bild från restaurangen Keyser Social. Samtidigt som jag saboterar SB:s fotografering av takväxterna gör vår munskyddsbärande servitör detsamma på sitt sätt.
Två utlandsresor har ställts in i år och jag tänkte verkligen att jag skulle vänta tills det är möjligt att göra just de resorna, till USA respektive Norge, och inte resa bara för sakens skull om det istället skulle gå att komma in någon annanstans. Den självbehärskningen hade jag visst inte. SB och jag är i Köpenhamn.
För andra gången hyr vi gästrummet i den fantastiska lägenheten nära Nørreport, där vi också bodde för två år sedan (och där LW och jag bodde redan 2014, det är ett ställe man gärna återkommer till). Vi tränar vår danskförståelse med värdparet och har gångavstånd till det mesta, som Torvehallerne, där vi åt tacos från den lilla tacokiosen Hija de Sanchez till lunch, och Ferment, en liten asiatisk restaurang som värdinnan rekommenderade, där vi åt middag.
I det här landet är det munskyddstvång på vissa platser. Det känns verkligen inte naturligt, men det är väl en vanesak.
När jag köpte den här … koftan? tunikan? tygbiten? på Kilt i Christchurch på Nya Zeeland sa tjejen i butiken att jag kunde kolla klädmärkets YouTube-kanal och hitta tips på hur man knyter den. Nu har jag äntligen gjort det och kommit fram till ett intressant Robin Hood-aktigt sätt att bära den, inte ett av förslagen i filmen, men ett eget påhitt. (Apropå gårdagens långa inlägg om multifunktionalitet. Det här är ett plagg designat för kreativitet. Jag älskar det.)
När JH och jag vandrade mellan design- och modebutikerna i hippa Telliskivi i Tallinn i vintras fastande jag för ett par knälånga byxor i sammetslent material. Priset var nedsatt och högst överkomligt, jag har glömt hur mycket jag gav för dem, men inte mer än 15 euro. Det där var en riktigt bra deal, sa tjejen bakom disken, de tillhörde en äldre kollektion av en ”famous Estonian designer”. Det lät ju kul, tyckte jag. Jag kunde inte verifiera det hon sa så där i stunden, men det spelade ingen roll, det viktigaste var förstås att jag gillade dem, och redan det faktum att de var från Telliskivi skulle ge dem en spännande air och proveniens i min garderob.
Efteråt kollade jag upp designern, Xenia Joost. Namnet sa mig inget, men på hennes hemsida namedroppar hon ”Vivienne Westwood fashion house in London”, där hon arbetat, och Vogue Italy respektive UK, där hennes plagg funnits med. Och visst, då blev de grå knäbyxorna ännu lite roligare.
För övrigt är byxor för mig inget annat än fritidsplagg. Något man bär när man tränar, promenerar, är på någon friluftsmässig utflykt eller har enklare ärenden i de närmaste kvarteren. Att jag har burit de här på jobbet i dag är med andra ord helt unikt.
Torsdag 20 februari, fem månader sedan. Vårt resesällskap på sju personer delade på sig efter att ha bott sista natten på Hotel Rural El Patio vid bananplantagen på Teneriffas nordvästra sida och tog varsin väg mot den sydvästra. Medan min bror, svägerskan och brorsbarnen körde runt nästan hela ön längs kusten valde mamma, pappa och jag slingriga bergsvägar med spektakulära vyer.
Vi stannade vid Mirador de la Cruz de Hilda, en utsiktsplats och en enkel servering med bergstoppar så långt ögat nådde, och förmodligen en startpunkt för vandringsleder, av skyltarna i närheten att döma. Trots att bilvägen inte var särskilt spatiös hade det mer eller mindre bildats en parkeringsplats där, med bilar längs bergväggen och lite varstans. Vi ställde vår lilla hyrbil i en ledig lucka. Serveringen låg en bit nedanför själva vägens nivå och eftersom pappa har svårt att gå i trappor stannade han i bilen och bredde ut sig i baksätet medan mamma och jag gick ner och köpte glass.
Vi tittade på utsikten, satte oss en liten stund vid ett bord i blåsten och köpte med oss en glass till pappa också innan vi gick tillbaka uppför trappan. Det var då det egendomliga inträffade. En man korsade just vägen, från den sida där vår bil stod parkerad över till den andra, och först noterade jag inget särskilt, men så kom han fram mot oss med min ryggsäck i handen och sa något i stil med: ”Den här var därborta” – han pekade mot bilen – ”och mannen där sa att ni var och köpte glass.” Jag tackade när han lämnade över ryggsäcken, han gick vidare och min hjärna började måla upp ett möjligt logiskt sammanhang. Hade jag tagit ut ryggsäcken ur bilen, ställt den i vägrenen, glömt den där och gått iväg? Nej. Jag hade min handväska över axeln, behövde inget från ryggsäcken just då och hade inte rört den där den stod på golvet där framme på passagerarsidan, det var jag faktiskt helt säker på. Därefter hade jag slut på rimliga förklaringar. Vi gick in i bilen, jag berättade för pappa att jag just återfått min ryggsäck från en främmande karl och pappa sa då att en man hade öppnat den olåsta passagerarframdörren och frågat hur läget var. Pappa hade svarat att det var bra och att han satt och väntade på oss. Återigen tänkte hjärnan att jo, när pappa sitter så där och slumrar mitt på dagen kan det faktiskt se ut som att han inte mår något vidare och en omtänksam förbipasserande kanske vill höra sig för …
Men det var väl helt enkelt en tjuv som körde ett knep där vid turistansamlingen, antog att han sedan plötsligt mötte sina offer med stöldgodset fullt synligt och var på vippen att bli påkommen. Och så drog han till med något som lät hyfsat trovärdigt. Jag kollade förstås direkt om något fattades i ryggsäcken, konstaterade att det enda av värde – nämligen mina stora brusreducerande lurar – var kvar och antog att innehållet var intakt, men dragkedjan var stängd på ett sätt som jag aldrig stänger den, så jag visste att jag själv inte var den sista som drog i den. Det tog någon dag innan jag kunde konstatera att två saker var borta – laddkabeln till min powerbank, som jag kan leva utan, jag har en till likadan, och mitt kära franska paraply, som det är värre med.
Paraplyet, som jag fått i present i Nice, var min trotjänare från 2016 och framåt, jag återfick det efter att ha glömt det i rumänska Cluj-Napoca samma år och det var så kompakt och samtidigt robust och hade en så fin och ovanlig färg – men jag betvivlar starkt att tjuven såg de här företrädena. Jag tror inte heller att han var ute efter en laddkabel. De båda prylarna kanske hamnade i vägkanten vid Mirador de la Cruz de Hilda efter att den klåfingriga människan hastigt öppnat och stängt min ryggsäck, varpå han gentilt återbördade den.
Jag grunnade länge på den ovanliga stölden, eller stöldförsöket, och gjorde sedan som jag brukar när jag förlorat någon ägodel jag var fäst vid – försökte ersätta den. Jag lade en massa tid på googling, hittade några paraplymodeller med liknande mått, några andra med liknande färg, några från samma märke och till slut några av samma modell men med helt fel nyanser. Några verkade trots allt hyfsat snygga och praktiska, så jag slog till. Hur många blev det till slut – fem, kanske? Av någon anledning kompenserade jag kvantitativt.
Att jag fick ett paraply i födelsedagspresent för tre veckor sedan berodde nog inte på att JH och SB noterat att min paraplysamling växt och antagit att jag börjat samla, snarare att de vet att jag är regnfantast och gillar katter. Så jag fick ett kattparaply. I dag invigde jag det (himlen är blå på bilden, men det regnade faktiskt). Skulle jag bara ha ett enda paraply skulle jag inte välja ett mönstrat, men så är ju inte fallet. Nu känns det helt rätt att bland alla enfärgade ha en lite skojigare variant att välja vid lämpliga tillfällen.
I dag skulle jag ha varit hemma på Manhattan. Dumma corona. Just nu tröstas jag bara av att någon sa på radio att New York för närvarande är ungefär lika händelserikt som Åtvidaberg.
Jag väljer nästan aldrig bort att gå på gudstjänst på söndagsförmiddagar och det här var definitivt första gången jag låter bli att gå till kyrkan på grund av smittrisk trots att jag inte är sjuk. Korskyrkan, liksom många andra församlingar, anpassade sig genom att livesända på Facebook. Oj oj oj, det var ingen teknisk succé, men till slut var det ordning på både ljud och bild. Predikan – ”De obetydligas Gud” – gick att höra och se utan problem, hållen av Daniel, som bland annat hämtade stoff från sin vardag inom Frälsningsarmén, där han jobbar med utsatta människor.
Efteråt hade JH och jag planerat in ett möte inför vår kommande USA-resa. Det blev inget möte och det blir sannolikt ingen USA-resa, åtminstone inte vid den tidpunkt vi tänkt oss, nu när gränserna är stängda. Vi tog ett strategisnack över telefon istället och hoppas att vi inte kommer att förlora alltför mycket pengar.
Det var snö på Arlanda när vi kom fram och eftersom det är fettisdag bara måste dagen avslutas med en semla, trots att klockan är alldeles för mycket. Palmer och blå himmel är fantastiskt trevligt, men svensk februari är ändå svensk februari. Det ska vara råkyla, semlor och tulpaner (gärna fräschare än de här, som stått framme en dryg vecka).
Theomis 