MDVII Mitt franska paraply är tillbaka

I kön till säkerhetskontrollen på flygplatsen i rumänska Cluj-Napoca kom jag på det. Efter att ha suttit i baksätet under en veckas kringresande i minibuss hade jag på vägen till flygplatsen suttit fram och videodokumenterat resans sista skälvande minuter genom vindrutan. Axelväskan hade jag knät och när vi var framme och Răzvan öppnade bagageutrymmet tog jag min ryggsäck. Den svarta tygkassen i baksätet blev kvar.

Som tur var var det inte så mycket i den, ett paraply och ett par frukter som jag hade plockat på en odling vi besökte tre dagar tidigare. Nu hade jag visserligen ett extraparaply hemma, men paraplyet jag glömde hade jag fått i födelsedagspresent av Jenny F i en liten paraplybutik i Nice, Maison Bestagno, det var mullvadsfärgat och kompakt och helt enkelt ett väldigt bra paraply.

När jag stod med min lilla kabinvänliga packning i den oordnade säkerhetskontrollskön tillsammans med Kerstin mötte vi upp vår reseledare Luiza, i en ände av labyrinten vi snirklade oss fram i. Förutom en farvälkram hann jag med att tala om vad jag glömt. Hon skulle ta hand om det.

För övrigt har jag nog aldrig rest så slimmat – en vinröd textilryggsäck, omkring 40 centimeter hög, och en enkel, mjuk och ganska plastig svart axelväska, kanske 25 gånger 30 centimeter, som började sin resbana för femton år sedan. Jag gillar den egentligen inte och övervägde att slänga den sista dagen, men den fick följa med hem. I övrigt var packningen slänganpassad, jag gjorde mig av med underkläder, en tröja, en kjol och sista dagen också skorna, alltihop välanvänt och slitet, naturligtvis, och så reste jag hem i mina nyinköpta Gore-Tex-stövlar som jag hade med för kunna gå runt med i lera (vilket jag också gjorde, även om det var en ovanligt torr vecka med ovanligt lite lerighet). Med den nätta packningen slapp jag Wizz Airs bagagekostnad, som när vi köpte biljetterna, med relativt god framförhållning, var högre än själva biljettpriset, och efter att ha slängt saker, tänkte jag, skulle det finnas utrymme för eventuella inköp. Förutom ett par örhängen och en myggbettskräm, som tog ungefär ingen plats alls, köpte jag två flaskor hemkokt flädersaft på ett pensionat. Och, ja, det var ju vätska, så de hamnade i Jenny H:s resväska.

Luiza, som stannade kvar ett tag i Rumänien innan hon åkte hem till Linköping, hade vägarna förbi Stockholm i dag, precis tre veckor efter att vi skildes åt i Cluj-Napoca, så jag mötte upp henne vid Cityterminalen och fick tygkassen och paraplyet. Frukten fick jag klara mig utan. Sedan skulle hon vidare till Bålsta, jag kunde bidra med en del information om hur man kommer dit och pekade ut den riktning hon skulle gå, en märklig känsla och en liten, liten återbetalning efter att Luiza tolkat, guidat och på alla sätt jämnat vägen för oss svenskar genom östra Rumänien.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s