Medieetiska resonemang i lekprogramsformat

”När är det befogat att någon hängs ut i media – och när ska en person tvärtom skyddas från offentligheten? […] Mediecheferna Jan Helin, Karin Olsson och Stefan Eklund utsätts för påhittade men realistiska situationer och får välja om de ska publicera eller ej. Därefter avgör medieombudsmannen Ola Sigvardsson om han skulle fria eller fälla publiceringen.”

Vilken otrolig ynnest att innehållet från Bokmässan – som genomförs utan besökare för första gången sedan 1985 – gjorts fritt tillgängligt för alla på mässans webbplats. Jag har gjort en lång lista på föredrag och samtal som jag betar mig igenom och i går såg jag en paneldiskussion med ett ovanligt upplägg under rubriken ”Uthängd eller skyddad?”. Jag tror så här – seriösa yrkespersoner, i det här fallet mediechefer, medieombudsmannen och en kulturantropolog, är nog både måna om sin professionella image och fast i givna former när det gäller framträdanden på scener och framför kameror och funderar inte så mycket på om formatet för ett panelsamtal kan varieras, till och med hanteras lite kreativt. Ett allvarligt ämne som medieetik inbjuder knappast till spexiga idéer, och vem vill riskera att framstå som tillgjord eller plojig i sin yrkesroll?

Jag ska inte utmåla personer i de branscher som dessa fyra representerar som trista och fyrkantiga – jag har hört hur många spännande samtal som helst med journalister och publicister av olika slag – men kan konstatera att någon den här gången fick en bra idé och att jag gärna skulle se fler seriösa scensamtal stöpas i en form som förtydligar innehållet på ett så här lättillgängligt sätt. Moderatorn målar upp ett scenario där de tre panelisterna ska tänka sig att de arbetar på en ”lokal redaktion i en mellanstor kommun i Sverige”. Där startar en sen kväll ett händelseförlopp som inleds med en eldsvåda och snart växer till en story med känsliga detaljer om lokalt kända personers privatliv. Inför varje vändning i förloppet får de tre frågan om de skulle välja att publicera eller inte och på vilka grunder de fattar sina beslut. Allt går snabbt, både samtalet och de fiktiva nyhetshändelserna, det hinner bli både rörigt och snaskigt – allt för att utmana deras omdömen – och till sist kommer medieombudsmannen med utlåtanden och avslutande resonemang. Det är pedagogiskt, medryckande, rätt kul – och seriöst. Bra jobbat.

Familjen – ett förklarande reportage utan slut

I går läste jag ut maffiaskildringen Familjen av Johanna Bäckström Lerneby. Anledningen till att det tog mig en vecka har helt och hållet att göra med min fulla kalender, det är en riktig bladvändare, som grundligt och medryckande skildrar en släkt som står för omfattande kriminalitet i Göteborgsområdet och som just nu förekommer flitigt i media i och med vad som verkar vara deras nya specialitet – vägspärrar.

Jag vill gärna uppleva att jag fått nya insikter och lärdomar när jag vänt sista sidan i en bok, i synnerhet en fackbok förstås, och jag funderar nu på vad jag har lärt mig. Jag skulle vilja säga att jag förstår klanideologin bättre – hur konflikter ska lösas inom släkten eller med hjälp av respekterade personer inom den egna kulturen – och det gör jag väl, men frustrationen under och efter läsningen är stor och frågorna många.

Särskilt grundligt beskrivs familjens överhuvud, en imam som i sin roll som religiös ledare gärna vill framstå som from, men som man med större säkerhet – utifrån boken – kan kalla stolt. Och mäktig. Och mot journalisten Johanna Bäckström Lerneby oerhört sympatisk och översvallande gästfri. Så länge de har den relationen, som intervjuad och intervjuare i imamens hem i Angered, har han chansen att framställa sig som en klok man från en annan kultur, där medling i konflikter är ett välgörande, fredsskapande uppdrag, och att polisen har missförstått allting när de menar att han skapar och upprätthåller ett parallellsamhälle där rättsväsendet stängs ute. Själv är han ostraffad och när det gäller hans barns och barnbarns kriminalitet svarar han bara att familjen är stor och att han inte kan ha kännedom om allt eller veta något med säkerhet ifall den han konfronterar i frågan nekar till att ha begått brott.

Jag betvivlar inte alls att författaren ihärdigt ställde honom mot väggen, men skulle så gärna vilja komma närmare sanningen. I vilken mån tror han på sina egna ord? Kanske är han from och rättrådig i sina egna ögon, tror fullt och fast på intern konfliktlösning och ser konflikterna i sig som ofrånkomliga och helt naturliga vardagsfenomen – det framgår tydligt vid ett intervjutillfälle att hämndspiraler som konsekvens av hederskränkning, hur obetydligt den än börjar, betraktas som det mänskliga och enda möjliga sättet att agera och att bara en uppgörelse mellan rätt familjeföreträdare kan stoppa förloppet. Författaren jämför med sin egen kultur och menar att det i hennes släkt också är självklart att ställa upp för varandra, men att det snarare handlar om att ”hjälpa till att flytta, vara barnvakt, sjösätta en båt eller låna ut ett släp”. Eftersom konflikterna i Angeredsfamiljen kan börja med att unga pojkar bråkar, varpå de blandar in äldre bröder och därefter fäder, trycker hon också på att när vuxna blir inkopplade i barns bråk är den självklara följden att bråket stoppas, inte att det eskalerar. Hon får inte tillstymmelsen till gehör för tankegången, vare sig från imamen eller från den son som sitter med. Här, om inte förr, blir det uppenbart hur massiv kulturkrocken är och att det tycks vara omöjligt för polis och andra myndigheter att resonemangsvägen styra in familjemedlemmarna på ett laglydigt spår.

Och här, om inte förr, måste man börja påminna sig regelbundet om att alla från Mellanöstern inte hamnar i och upprätthåller konflikter som sätter skräck i hela grannskapet. För det är vad som pågår här, det handlar inte bara om en hedersfokuserad moralsyn, utan om en kriminell livsstil som är mycket svårare att förklara än att bara hänvisa till vikten av heder. Misshandels- och mordfall tycks kunna härledas till hedersrelaterade konflikter och allmänt samlande av våldskapital – vilket borde få vilken människa som helst, oavsett kulturell tillhörighet, att omvärdera familjens livsstil – men indrivning av påhittade skulder, narkotikaförsäljning, systematiskt bidragsfusk och allsköns trafikförseelser – hör allt det där till den kriminalitet inom familjen som imamen tyvärr inte har någon säker vetskap om? Förmodligen inte, för det verkar alla andra ha.

Boken bygger på mängder av dokument upprättade av olika myndigheter, på författarens närvaro vid rättsliga förhandlingar och på intervjuer med bland annat polisen och till viss del familjen själv. Det är nog så gediget det kan bli. Min frustration över obesvarade frågor är väl ofrånkomlig, jag kan bara pussla ihop en bild av familjen utifrån den information som har gått att få fram kring just de brottsaktiva individerna och själva den ljusskygga verksamheten, sammanställd av och filtrerad genom en journalist. Det är en imponerande journalistisk gärning jag tar del av, men ändå. Min fyrkantiga förväntan på insikter och kunskap var väl helt enkelt orimlig från början.

Imamen förblir ostraffad (förlåt, det är nog en spoiler för den som liksom jag dras in i berättelsen som om det vore en thriller), men får det mer hett om öronen när rättsväsendet ligger på och han slutar så småningom också att svara på författarens intervjuförfrågningar. Att ställa upp på intervjuer är frivilligt och när familjemedlem efter familjemedlem åker fast för det ena eller andra och man själv blir brottsmisstänkt är väl livssituationen pressad. Men som läsare blir man så klart nyfiken. Skulle han återigen ha bjudit på frukt i sitt kök och vidhållit att familjen på det stora hela är hederlig men missförstådd? Angående hans egen roll tar författaren sig friheten att formulera hans tankar:

Och nu hade polisen mage att gripa honom. Familjens överhuvud. En religiös from man. Ostraffad sedan tidigare, och en medborgare som under årens lopp hjälpt polisen att hålla ordning i stadsdelen. Så många gånger som han hade medlat mellan familjer eller gäng som var i luven på varandra. Så många gånger som han hade sett till att det inte spillts blod i Angered. Han hade hjälpt polisen, och det här var tacken.

Man vill så gärna att det ska finnas en lösning. Även om det finns delar av den presenterade moralsynen som jag själv ser som förkastlig är det fullt möjligt att bekräfta andra delar. Att stå vid varandras sida inom familjen, att respektera sina äldre, även att medla och lösa konflikter är bra, och konflikter uppstår inom alla familjer. Omfattande lagbrott, däremot, förekommer inte i alla familjer, och i de fall det sker räcker det aldrig med familjens eget problemlösande ansvar.

Sekulariserade svenskar brukar inte vilja bli påminda om att svensk lagstiftning bygger på en kristen syn på rätt och fel, men så ser historien ut, och i andra delar av världen har andra uppfattningar varit rådande. Det har legat där i bakhuvudet under hela läsningen.

I slutet av boken säger författaren att ett slut är svårt att få till, eftersom berättelsen pågår där ute. Att det stämmer är lätt att se även för oss som befinner oss en bit ifrån Göteborg – media rapporterar, som sagt, om Angered i synnerhet och gängkriminalitet i allmänhet nästan varje dag just nu. Jag har knappt googlat någonting under läsningen, faktiskt, utan har velat följa bokens kronologi, men så föll jag till föga och kollade upp den advokat familjen konsekvent anlitar. Det första jag såg var en dygnsgammal artikel om att han just fått en skarp varning från Advokatsamfundet efter att ha fört ut information från sina häktade klienter, i strid med restriktioner.

Något som drar ner min läsupplevelse är de återkommande avsnitten som handlar om Maria, en caféägare som har fått ett gäng skoningslösa utpressare efter sig och inte vågar vända sig till polisen. Hon är påhittad. Det spelar tyvärr ingen roll att allt som händer henne är hämtat från verkliga fall, Marias historia hör hemma i en roman. Det är min främsta invändning mot en annars genomintressant skildring direkt ut verkligheten.

(Är det dålig smak mitt i allt elände att äta violpistoler under läsningen?)

Snart får vi veta mer om The Missing Cryptoqueen

”You didn’t think we were just going to stop, did you?”

För ett par veckor sedan läste jag en lista över rekommenderade true crime-poddar för att hitta något spännande att lyssna på till och från jobbet, men själva brotten lät bara alltför motbjudande. Efter att ha fördjupat mig i 90-talets stora sensationsmord i podden ”Confronting O.J. Simpson” var jag inte upplagd för fler lik och blodpölar. Och ändå – för mig och många andra var inkörsporten den skickligt uppbyggda ”Serial” och när man väl kommer in i en kriminalhistoria som gräver i det som faktiskt är intressant så vet man att man får ett annat perspektiv och obehagliga detaljer blir plötsligt relevanta ledtrådar.

Och det som faktiskt är intressant är ju frågor om bakomliggande orsaker och själva händelseförloppet – vi vill veta varför förövare, offer, vittnen och andra agerar som de gör och vad som egentligen hände – särskilt när sanningen finns under den sten som ingen råkat vända på eller har dolts av lögner under lång tid. Tyvärr struntar ju de flesta deckarförfattare och krimpoddmakare i att våld och död inte är nödvändiga ingredienser i receptet, men det finns undantag. I en bonuslista under de som klassades som egentliga true crime-poddar hittade jag serien ”The Missing Cryptoqueen” från BBC, åtta avsnitt från i höstas (oktober-november 2019). Skulle jag verkligen uppskatta historien om krypotvalutan Onecoin, vars grundare försvunnit? Jag lade till den bland mina poddar, i alla fall, och började lyssna i söndags. I går – onsdag – lyssnade jag på det sista avsnittet sånär som på de avslutande minuterna och fick också en notis om att ett nytt, kortkort avsnitt precis nu, med perfekt tajming, lagts till i serien. I morse lyssnade jag på de där sista minuterna – små återblickar på personer man fått följa under seriens gång – och det kortkorta avsnittet. Poddmakarna ville bara meddela att det kommer mer. Historien är inte slut. Och det är ju exakt vad man vill höra.

Poddserien innehåller inte en enda bloddroppe, men väl hot och rädsla – och mängder av människors förstörda privatekonomi. För att inte tala om det lidande många av dessa människor upplever när de inser att de både gått på en investeringsbluff för egen del och spridit den vidare till nära och kära som nu också förlorat stora summor pengar.

Precis som i ”Serial” och andra bra grävande poddar skapades delar av innehållet i ”The Missing Cryptoqueen” under seriens gång. Det innebär både att realtidsrespons på tidiga avsnitt används i de senare och att fokus flyttas från bluffens försvunna frontfigur till dess stora utbredning, bland väldigt rika och väldigt fattiga i hela världen, för att det visade sig vara en minst lika viktig berättelse.

Det finns till och med svenska kopplingar i BBC:s historia om Onecoin, ett bedrägeri som det tydligen har rapporterats en del om, men som jag hade missat totalt. Jag känner mig upplyst. Och väldigt sugen på mer.

MDCXLII ”Opartiskhet, saklighet och Israel”

IMG_0092

När Lars Adaktusson bjuder in till ett seminarium i Europahuset med rubriken ”Opartiskhet, saklighet och Israel – om Mellanösterns enda demokrati i politik och medier” är det klart att det finns en agenda och gästerna representerar mer eller mindre samma synpunkt ur olika perspektiv – nämligen den att själva opartiskheten brister i rapporteringen – men jag uppskattar verkligen konceptet ändå.

Vi i publiken fick höra många exempel på hur kritik mot den palestinska sidan i konflikten tystas medan kritik mot den israeliska sidan lyfts fram, från Lars Adaktusson under hans tid som SVT-korrespondent, från en palestinsk journalist som skriver för Jerusalem Post och från prästen och författaren Annika Borg, som skrivit en rapport om svenska mediers förhållningssätt till Israel, på uppdrag av Kristdemokraternas Brysselkansli.

Om inte annat spetsar jag öronen på ett annat sätt när jag hör rapportering i svenska och utländska medier framöver.

Ur beskrivningen av kvällens medverkande:

Den prisbelönte journalisten Khaled Abu Toameh växte upp i en arabisk by i Israel med en arabisk pappa och en palestinsk mamma. Genom sin rapportering i ansedda Jerusalem Post är han välkänd, men också hotad. Hans journalistiska avslöjanden om allvarlig korruption inom Palestinska myndigheten har gett honom mäktiga fiender.

Som korrespondent för Sveriges Television i Mellanöstern lärde Lars Adaktusson känna Khaled Abu Toameh – nu möts de igen. Vid seminariet i Europahuset kommer den arabisk-israeliske journalisten att ge sin syn på nyhetsrapporteringen om Mellanöstern och bilden av Israel i medier och politik.

Vid seminariet presenteras också en nyskriven rapport om svenska mediers förhållningssätt till Israel. Rapporten är sammanställd av prästen och författaren Annika Borg på uppdrag av Kristdemokraternas Brysselkansli.

MMCXV Söndagsintervjun med Åsne Seierstad

Screen Shot 2015-10-14 at 18.31.52 PM

Två mediefavoriter – Martin Wicklin och Åsne Seierstad – i samma program. Fast med Åsne i fokus, förstås. Måste säga att jag blev lite överraskad av att hennes privata jag verkar skilja sig en hel del från det professionella, men hur som helst är hon en av mina favoritjournalister som förvaltar och förmedlar sina upplevelser och intryck så att vi på hemmaplan nästan kan känna att vi är på plats där det händer.

Ett intressant spår i samtalet var det om skönlitterär stil i reportage med sanningsanspråk, vilket ju också blev hastigt aktualiserat när det avslöjades att Nobelpriset i litteratur går till Svetlana Aleksijevitj (något som P1:s Medierna för övrigt tycktes ha svårt att smälta att döma av frågorna som ställdes i senaste avsnittets inslag om huruvida Nobelpriset gått till journalistik). För Åsne Seierstad är det en icke-fråga. Hon skriver reportage och om personer som uttalar sig om hennes böcker får för sig att innehållet låter påhittat är det de som blandat ihop det traditionellt skönlitterära språket med fiktion.

MMLVIII Radiokorrespondenterna på Södra Teatern 2015

Så har årets stora radiokorrespondentevenemang ägt rum (här i Stockholm i alla fall, korrespondenterna ska under de kommande veckorna beta av resten av Sverige). Tidigare år har jag varit ledig och köat utanför Södra Teatern, den här gången kom jag lagom till första seminariestarten efter den inledning och presentation på Stora scenen som jag missade. 16.15 började seminarier på fyra scener och jag gick direkt till den där jag bedömde att det var lättast att få plats, nämligen Kägelbanan. Där avlöste korrespondenterna varandra i kvartslånga samtal, här Lotten Collin som berättar om cykelolyckan hon var med om i São Paulo – när hon skulle rapportera om cykeltrafiken i São Paulo (reportaget finns att höra här).

Jag höll mig till Kägelbanan ända till åttatiden, då alltihop var slut, förutom när Maria Persson Löfgren, Johanna Melén och Thella Johnson pratade i Södra bar under rubriken ”Ryssen kommer” för en hopträngd, angelägen publik. Nu presenterade jag dem bakochfram, från höger till vänster, i taltidsordning. Maria Persson Löfgren fick eller tog nästan alla frågor, från moderatorn och publiken, vilket var naturligt både med tanke på hennes långa erfarenhet och förmåga att formulera insiktsfulla svar. Inget ont alls om den yngre generationen korrar, de gör utmärkta radioinslag, men gör sig bäst med manus, i mitt tycke, medan deras äldre kolleger är överlägsna i spontana sammanhang. Staffan Sonning, Kristian Åström och Margita Boström var av samma anledning en fröjd att höra i intervjufåtöljen på Kägelbanan, och tre undantag bland de yngre är Lotten Collin, Anna Landelius och David Carlqvist. (Uppdelningen i yngre och äldre gör jag för övrigt helt på känsla, gissar att de förra är under 40 och de senare över 50.)

Här hittas en lång lista med poddavsnitt från dagen, framöver kanske kompletterad med avsnitt inspelade i andra städer.

MMXLV BBC News-appen

Och där kvalificerade sig BBC News-appen för en plats på mobilens hemskärm. Sedan möjligheten tillkom att välja favoritämnen och i vilken ordning de visas är jag mycket mer benägen att gå in och läsa. Så här ser mina val ut för närvarande.

Under den spännande rubriken ”News from Elsewhere” rapporteras för övrigt om ”an angry reaction to anti-begging adverts which have been plastered across walls on Stockholm’s underground system”, med en bild på de blåsvarta textraderna i rulltrappan ner mot perrongerna på Östermalmstorgs tunnelbanestation, den enda station där reklamen sitter, för övrigt, trots att artikeln antyder att den skulle sitta på fler ställen. Typiskt nog är den i blickfånget från Sture bibliotek.

MMXV Indienskildringen Bakom det evigt vackra – några utsvävningar om form och innehåll

Min smarta kollega Salomon sa för en tid sedan att han brukar scanna av sin egen bokhylla när det är dags att välja titlar till läsecirklar i jobbet. Kanske finns där någon lämplig oläst bok som väntar på en anledning att läsas. En genial metod! Jag tillämpade den omedelbart och avslöjar härmed att De osynliga av Roy Jacobsen kommer att avhandlas på Sturebibblans litterära sommarsalong 30 juli på grund av att jag råkade få ett exemplar av den på en förlagspresentation i våras och på salongen i kväll pratade vi om Bakom det evigt vackra (Behind the Beautiful Forevers) av Katherine Boo. För ett och ett halvt år sedan läste jag ungefär en fjärdedel av ett låneex, innan något annat kom emellan, och inför den litterära salongen investerade jag i ett eget, begagnat storpocketex på engelska. Som bokmärke under läsningen använde jag ett kvitto som visade att den förra ägaren, sannolikt, köpte naturell yoghurt på Sainsbury’s i Woodford Green i utkanten av London 1 juli 2013.

I den engelska pocketen läste jag kanske fyra femtedelar med den svenska översättningen bredvid och på slutet växlade jag, läste på svenska och bläddrade i originaltexten när något behövde kollas upp. Att jag ville kika på den svenska översättningen, och ha lämpliga uppslagssajter redo, hade att göra med de ovanligt kniviga orden som jag inte alltid förstod. Inte kunde jag heller nöja mig med att enbart läsa på svenska när jag upptäckt större och mindre missar i översättningen. Av respekt för författare och läsare ska text alltid översättas så korrekt som möjligt, naturligtvis, och en extra dimension i just det här fallet, då bokens hela romanlika innehåll enligt författaren är autentiskt och belagt så gott hon bara kunnat, är att personer och skeenden beskrivs felaktigt när översättningen fallerar och måttet av autenticitet dras ner. Jag besparar er exempel, men tro mig, felen är uppenbara och skulle kunna avhjälpas med en ganska okomplicerad revidering.

En annan – svårare – aspekt är att matcha originalets ton. Ett grepp jag hade önskat att översättaren hanterat annorlunda var författarens användande av orden ”undercity”, om slummen i Mumbais utkanter, och ”overcity”, om det officiella Mumbai, motsatsord som översättaren genomgående, såvitt jag kunde se, trollat bort där något av dem förekom genom omformuleringar av meningarna. Jag kan inte säga att jag har några självklara förslag till direkta översättningar av ordparet, men något slags svenska motsvarigheter hade behövts för att bibehålla den språkliga effekten. Jag vet inte om orden på något sätt är känsliga eller bara mer eller mindre etablerade på olika håll, men nyligen upptäckte jag att underrubriken till det amerikanska originalet är ”Life, Death and Hope in a Mumbai Undercity”, vilket i den brittiska utgåvan blivit ”Mumbai Slum”. På det svenska omslaget kan det för övrigt stå ”Livet, döden och den ljusa framtiden i Mumbais slum” eller rentav ”Livet, döden och den vackra framtiden i Mumbais slum”. Varför ordet ”hope” broderats ut så till den mildra grad, och dessutom i olika grad, kan jag inte riktigt räkna ut.

Nog om petitesser på ordnivå, nu går vi upp ett steg. Det här är alltså en dokumentärroman, eller ett långt reportage, som står bland facklitteraturen på biblioteken, under signum Oab, ”Sociala strukturer”. Ingen av deltagarna på gårdagens litterära salong kände till boken sedan innan, vilket inte är så konstigt, jag vet inte hur mycket uppmärksamhet den fått i Sverige, men förlaget som gett ut den (Marcus Förlag) är inte ett av de mest kända och böcker som inte klassas som skönlitteratur, trots att de är upplagda på ungefär det sättet och gott och väl kan attrahera en romanläsare, hamnar åtminstone på biblioteken lite i skymundan. Oab-klassificeringen ställer dessutom till det lite extra – den facklitteraturläsare som är intresserad av ”sociala strukturer” och botaniserar i den hyllan kanske inte är ute efter en dokumentärroman om Indien och den som är intresserad av Indien hittar förmodligen inte till hyllan med litteratur om ”sociala strukturer”, för att inte tala om den generella fritidsläsaren som bara vill ha en bra bok.

Och särskilt den här boken, i den gränsöverskridande dokumentärromangenren, är väl värd att lyfta fram. Den amerikanska journalisten Kathrine Boo levde i fyra år nära en grupp människor i slumområdet Annawadi nära Mumbais internationella flygplats och återger sina erfarenheter i form av ett komplext drama, på den enskilda tonåriga sopsamlarens nivå, liksom sopsamlarens familjs, grannskapets, lokalpolitikernas, myndigheternas, Indiens och världens. Man skulle önska att den genomgående röda tråden var något fint, som gemenskap, eller människovärde, men den mest slående ingrediensen – jag tror inte jag är ensam om den uppfattningen – är korruption, och i förlängningen en misär byggd på orättvisor. Man behöver vara riktigt ordentligt insatt i den krassa verkligheten för att inte baxna inför oegentligheternas omfattning, bland politiker, poliser, jurister, läkare, just de yrkespersoner allmänheten är beroende av att ha förtroende för. Mest smärtsamt att läsa om är inhemska och utländska välgörenhetsprojekt, som både är djupt välvilliga och innehållsmässigt genomtänkta, men som saboteras fullständigt av människor som på grund av girighet eller desperation eller både och tillskansar sig pengarna med falska bevis på de ändamål de skulle ha gått till, ofta satsningar för utsatta barn. Vem vet, kanske kan en redogörelse som Katherine Boos öppna några ögon tillhörande rätt personer, personer med inflytande över hjälpprojekt i Mumbai, och få till stånd en bättre kontroll. Man vill ju tro på en ljus framtid, kanske till och med vacker.

Men det dystra i läsupplevelsen går alltså inte att bortse ifrån, och jag vet inte om jag ska säga att det vägs upp av skildringarna av fina – om än inte friktionsfria – relationer mellan vänner och familjemedlemmar och av de unga som både besitter drivkraft och rättskänsla mot alla odds. Men historien är spännande, och intressant, hela vägen. Vill man dessutom veta vad som ”hände sedan”, efter 2011, då Katherine Boo avslutade sin research för boken, är det inte svårt att googla fram artiklar, som i åtminstone vissa avseenden ger svar.

Lyssningstips: En sju minuter lång intervju med Katherine Boo om Behind the Beautiful Forevers.

MCLXXXVIII Metropol hälsar på

20130917-234901.jpg
Här är Rasmus, radioreporter från Metropol, som sände fyra korta inslag från Slussens bibliotek i dag. Jag fick boktipsa och svara på frågor, riktigt bra frågor, som jag fick ett par timmar i förväg och hade kunnat förbereda mig bättre på om jag inte typiskt nog hade haft ett bibliotek att sköta. Vilket Stockholm skildras i litteraturen? Finns det aspekter på Stockholm som det inte skrivs om? Varför ska man läsa om Stockholm, räcker det inte med att öppna dörren och gå ut på stan? Och så vidare.

15-25-åringar är kanalens främsta målgrupp, och jag fick veta att det var okej att prata om Strindberg, men i så fall fick jag gärna prata lite ”roligt” om Strindberg. Han blev faktiskt nämnd på ett hörn, men mycket kort. Sedan tror jag unga stockholmare kan få ut en hel del både av Rocky och Röda rummet.