MDCXLII ”Opartiskhet, saklighet och Israel”

IMG_0092

När Lars Adaktusson bjuder in till ett seminarium i Europahuset med rubriken ”Opartiskhet, saklighet och Israel – om Mellanösterns enda demokrati i politik och medier” är det klart att det finns en agenda och gästerna representerar mer eller mindre samma synpunkt ur olika perspektiv – nämligen den att själva opartiskheten brister i rapporteringen – men jag uppskattar verkligen konceptet ändå.

Vi i publiken fick höra många exempel på hur kritik mot den palestinska sidan i konflikten tystas medan kritik mot den israeliska sidan lyfts fram, från Lars Adaktusson under hans tid som SVT-korrespondent, från en palestinsk journalist som skriver för Jerusalem Post och från prästen och författaren Annika Borg, som skrivit en rapport om svenska mediers förhållningssätt till Israel, på uppdrag av Kristdemokraternas Brysselkansli.

Om inte annat spetsar jag öronen på ett annat sätt när jag hör rapportering i svenska och utländska medier framöver.

Ur beskrivningen av kvällens medverkande:

Den prisbelönte journalisten Khaled Abu Toameh växte upp i en arabisk by i Israel med en arabisk pappa och en palestinsk mamma. Genom sin rapportering i ansedda Jerusalem Post är han välkänd, men också hotad. Hans journalistiska avslöjanden om allvarlig korruption inom Palestinska myndigheten har gett honom mäktiga fiender.

Som korrespondent för Sveriges Television i Mellanöstern lärde Lars Adaktusson känna Khaled Abu Toameh – nu möts de igen. Vid seminariet i Europahuset kommer den arabisk-israeliske journalisten att ge sin syn på nyhetsrapporteringen om Mellanöstern och bilden av Israel i medier och politik.

Vid seminariet presenteras också en nyskriven rapport om svenska mediers förhållningssätt till Israel. Rapporten är sammanställd av prästen och författaren Annika Borg på uppdrag av Kristdemokraternas Brysselkansli.

MMCXV Söndagsintervjun med Åsne Seierstad

Screen Shot 2015-10-14 at 18.31.52 PM

Två mediefavoriter – Martin Wicklin och Åsne Seierstad – i samma program. Fast med Åsne i fokus, förstås. Måste säga att jag blev lite överraskad av att hennes privata jag verkar skilja sig en hel del från det professionella, men hur som helst är hon en av mina favoritjournalister som förvaltar och förmedlar sina upplevelser och intryck så att vi på hemmaplan nästan kan känna att vi är på plats där det händer.

Ett intressant spår i samtalet var det om skönlitterär stil i reportage med sanningsanspråk, vilket ju också blev hastigt aktualiserat när det avslöjades att Nobelpriset i litteratur går till Svetlana Aleksijevitj (något som P1:s Medierna för övrigt tycktes ha svårt att smälta att döma av frågorna som ställdes i senaste avsnittets inslag om huruvida Nobelpriset gått till journalistik). För Åsne Seierstad är det en icke-fråga. Hon skriver reportage och om personer som uttalar sig om hennes böcker får för sig att innehållet låter påhittat är det de som blandat ihop det traditionellt skönlitterära språket med fiktion.

MMLVIII Radiokorrespondenterna på Södra Teatern 2015

Så har årets stora radiokorrespondentevenemang ägt rum (här i Stockholm i alla fall, korrespondenterna ska under de kommande veckorna beta av resten av Sverige). Tidigare år har jag varit ledig och köat utanför Södra Teatern, den här gången kom jag lagom till första seminariestarten efter den inledning och presentation på Stora scenen som jag missade. 16.15 började seminarier på fyra scener och jag gick direkt till den där jag bedömde att det var lättast att få plats, nämligen Kägelbanan. Där avlöste korrespondenterna varandra i kvartslånga samtal, här Lotten Collin som berättar om cykelolyckan hon var med om i São Paulo – när hon skulle rapportera om cykeltrafiken i São Paulo (reportaget finns att höra här).

Jag höll mig till Kägelbanan ända till åttatiden, då alltihop var slut, förutom när Maria Persson Löfgren, Johanna Melén och Thella Johnson pratade i Södra bar under rubriken ”Ryssen kommer” för en hopträngd, angelägen publik. Nu presenterade jag dem bakochfram, från höger till vänster, i taltidsordning. Maria Persson Löfgren fick eller tog nästan alla frågor, från moderatorn och publiken, vilket var naturligt både med tanke på hennes långa erfarenhet och förmåga att formulera insiktsfulla svar. Inget ont alls om den yngre generationen korrar, de gör utmärkta radioinslag, men gör sig bäst med manus, i mitt tycke, medan deras äldre kolleger är överlägsna i spontana sammanhang. Staffan Sonning, Kristian Åström och Margita Boström var av samma anledning en fröjd att höra i intervjufåtöljen på Kägelbanan, och tre undantag bland de yngre är Lotten Collin, Anna Landelius och David Carlqvist. (Uppdelningen i yngre och äldre gör jag för övrigt helt på känsla, gissar att de förra är under 40 och de senare över 50.)

Här hittas en lång lista med poddavsnitt från dagen, framöver kanske kompletterad med avsnitt inspelade i andra städer.

MMXLV BBC News-appen

Och där kvalificerade sig BBC News-appen för en plats på mobilens hemskärm. Sedan möjligheten tillkom att välja favoritämnen och i vilken ordning de visas är jag mycket mer benägen att gå in och läsa. Så här ser mina val ut för närvarande.

Under den spännande rubriken ”News from Elsewhere” rapporteras för övrigt om ”an angry reaction to anti-begging adverts which have been plastered across walls on Stockholm’s underground system”, med en bild på de blåsvarta textraderna i rulltrappan ner mot perrongerna på Östermalmstorgs tunnelbanestation, den enda station där reklamen sitter, för övrigt, trots att artikeln antyder att den skulle sitta på fler ställen. Typiskt nog är den i blickfånget från Sture bibliotek.

MMXV Indienskildringen Bakom det evigt vackra – några utsvävningar om form och innehåll

Min smarta kollega Salomon sa för en tid sedan att han brukar scanna av sin egen bokhylla när det är dags att välja titlar till läsecirklar i jobbet. Kanske finns där någon lämplig oläst bok som väntar på en anledning att läsas. En genial metod! Jag tillämpade den omedelbart och avslöjar härmed att De osynliga av Roy Jacobsen kommer att avhandlas på Sturebibblans litterära sommarsalong 30 juli på grund av att jag råkade få ett exemplar av den på en förlagspresentation i våras och på salongen i kväll pratade vi om Bakom det evigt vackra (Behind the Beautiful Forevers) av Katherine Boo. För ett och ett halvt år sedan läste jag ungefär en fjärdedel av ett låneex, innan något annat kom emellan, och inför den litterära salongen investerade jag i ett eget, begagnat storpocketex på engelska. Som bokmärke under läsningen använde jag ett kvitto som visade att den förra ägaren, sannolikt, köpte naturell yoghurt på Sainsbury’s i Woodford Green i utkanten av London 1 juli 2013.

I den engelska pocketen läste jag kanske fyra femtedelar med den svenska översättningen bredvid och på slutet växlade jag, läste på svenska och bläddrade i originaltexten när något behövde kollas upp. Att jag ville kika på den svenska översättningen, och ha lämpliga uppslagssajter redo, hade att göra med de ovanligt kniviga orden som jag inte alltid förstod. Inte kunde jag heller nöja mig med att enbart läsa på svenska när jag upptäckt större och mindre missar i översättningen. Av respekt för författare och läsare ska text alltid översättas så korrekt som möjligt, naturligtvis, och en extra dimension i just det här fallet, då bokens hela romanlika innehåll enligt författaren är autentiskt och belagt så gott hon bara kunnat, är att personer och skeenden beskrivs felaktigt när översättningen fallerar och måttet av autenticitet dras ner. Jag besparar er exempel, men tro mig, felen är uppenbara och skulle kunna avhjälpas med en ganska okomplicerad revidering.

En annan – svårare – aspekt är att matcha originalets ton. Ett grepp jag hade önskat att översättaren hanterat annorlunda var författarens användande av orden ”undercity”, om slummen i Mumbais utkanter, och ”overcity”, om det officiella Mumbai, motsatsord som översättaren genomgående, såvitt jag kunde se, trollat bort där något av dem förekom genom omformuleringar av meningarna. Jag kan inte säga att jag har några självklara förslag till direkta översättningar av ordparet, men något slags svenska motsvarigheter hade behövts för att bibehålla den språkliga effekten. Jag vet inte om orden på något sätt är känsliga eller bara mer eller mindre etablerade på olika håll, men nyligen upptäckte jag att underrubriken till det amerikanska originalet är ”Life, Death and Hope in a Mumbai Undercity”, vilket i den brittiska utgåvan blivit ”Mumbai Slum”. På det svenska omslaget kan det för övrigt stå ”Livet, döden och den ljusa framtiden i Mumbais slum” eller rentav ”Livet, döden och den vackra framtiden i Mumbais slum”. Varför ordet ”hope” broderats ut så till den mildra grad, och dessutom i olika grad, kan jag inte riktigt räkna ut.

Nog om petitesser på ordnivå, nu går vi upp ett steg. Det här är alltså en dokumentärroman, eller ett långt reportage, som står bland facklitteraturen på biblioteken, under signum Oab, ”Sociala strukturer”. Ingen av deltagarna på gårdagens litterära salong kände till boken sedan innan, vilket inte är så konstigt, jag vet inte hur mycket uppmärksamhet den fått i Sverige, men förlaget som gett ut den (Marcus Förlag) är inte ett av de mest kända och böcker som inte klassas som skönlitteratur, trots att de är upplagda på ungefär det sättet och gott och väl kan attrahera en romanläsare, hamnar åtminstone på biblioteken lite i skymundan. Oab-klassificeringen ställer dessutom till det lite extra – den facklitteraturläsare som är intresserad av ”sociala strukturer” och botaniserar i den hyllan kanske inte är ute efter en dokumentärroman om Indien och den som är intresserad av Indien hittar förmodligen inte till hyllan med litteratur om ”sociala strukturer”, för att inte tala om den generella fritidsläsaren som bara vill ha en bra bok.

Och särskilt den här boken, i den gränsöverskridande dokumentärromangenren, är väl värd att lyfta fram. Den amerikanska journalisten Kathrine Boo levde i fyra år nära en grupp människor i slumområdet Annawadi nära Mumbais internationella flygplats och återger sina erfarenheter i form av ett komplext drama, på den enskilda tonåriga sopsamlarens nivå, liksom sopsamlarens familjs, grannskapets, lokalpolitikernas, myndigheternas, Indiens och världens. Man skulle önska att den genomgående röda tråden var något fint, som gemenskap, eller människovärde, men den mest slående ingrediensen – jag tror inte jag ensam om den uppfattningen – är korruption, och i förlängningen en misär byggd på orättvisor. Man behöver vara riktigt ordentligt insatt i den krassa verkligheten för att inte baxna inför oegentligheternas omfattning, bland politiker, poliser, jurister, läkare, just de yrkespersoner allmänheten är beroende av att kunna ha förtroende för. Mest smärtsamt att läsa om är inhemska och utländska välgörenhetsprojekt, som både är djupt välvilliga och innehållsmässigt genomtänkta, men som saboteras fullständigt av människor som på grund av girighet eller desperation eller både och tillskansar sig pengarna med falska bevis på de ändamål de skulle ha gått till, ofta satsningar för utsatta barn. Vem vet, kanske kan en redogörelse som Katherine Boos öppna några ögon tillhörande rätt personer, personer med inflytande över hjälpprojekt i Mumbai, och få till stånd en bättre kontroll. Man vill ju tro på en ljus framtid, kanske till och med vacker.

Men det dystra i läsupplevelsen går alltså inte att bortse ifrån, och jag vet inte om jag ska säga att det vägs upp av skildringarna av fina – om än inte friktionsfria – relationer mellan vänner och familjemedlemmar och av de unga som både besitter drivkraft och rättskänsla mot alla odds. Men historien är spännande, och intressant, hela vägen. Vill man dessutom veta vad som ”hände sedan”, efter 2011, då Katherine Boo avslutade sin research för boken, är det inte svårt att googla fram artiklar, som i åtminstone vissa avseenden ger svar.

Lyssningstips: En sju minuter lång intervju med Katherine Boo om Behind the Beautiful Forevers.

MCLXXXVIII Metropol hälsar på

20130917-234901.jpg
Här är Rasmus, radioreporter från Metropol, som sände fyra korta inslag från Slussens bibliotek i dag. Jag fick boktipsa och svara på frågor, riktigt bra frågor, som jag fick ett par timmar i förväg och hade kunnat förbereda mig bättre på om jag inte typiskt nog hade haft ett bibliotek att sköta. Vilket Stockholm skildras i litteraturen? Finns det aspekter på Stockholm som det inte skrivs om? Varför ska man läsa om Stockholm, räcker det inte med att öppna dörren och gå ut på stan? Och så vidare.

15-25-åringar är kanalens främsta målgrupp, och jag fick veta att det var okej att prata om Strindberg, men i så fall fick jag gärna prata lite ”roligt” om Strindberg. Han blev faktiskt nämnd på ett hörn, men mycket kort. Sedan tror jag unga stockholmare kan få ut en hel del både av Rocky och Röda rummet.