(Jag avslöjar inte gåtans lösning, men beskriver vissa aspekter av handlingen och utfärdar därför en *SPOILERVARNING* för den som vill hålla sitt blad oskrivet inför läsning av The silent patient/Den tysta patienten.)

Även om det är ganska sällsynt så händer det att jag sätter upp en deckare eller thriller på läslistan. Antingen behöver den behandla ämnen som särskilt intresserar mig (jag har en märklig dragning till ryska inslag och till organiserad brottslighet, tillsammans eller var för sig) eller också blir jag lockad av extra entusiastiska omdömen. Sedan blir spänningsromanerna sällan prioriterade, trots att de hamnat i listan, men nu har en blivit avbetad – som så ofta tack vare en bokcirkel, den här gången min och HA:s – och det var den allmänna hyllningskören som fick mig att trilla dit. Yukiko Dukes rekommendation i sin YouTube-kanal blev till slut den avgörande faktorn.

Jag har svårt att förklara hur mina förväntningar kan bli så höga. Om jag faktiskt fick stora läsupplevelser, eller i alla fall spänningskickar, av att läsa thrillers skulle jag väl göra det oftare. Istället inbillar jag mig då och då – som inför läsningen av The Silent Patient av Alex Michaelides, avhandlad med HA i går – att jag kommer att bli lika uppslukad av nervpirrande läsning som recensenterna och bokbloggarna och blir i slutänden lite besviken, nästan varje gång.

Jag hade inte tråkigt när jag läste The Silent Patient, tvärtom. Och tack vare min bristande beläsenhet i genren förutsåg jag heller inte upplösningen. Men kom igen, ska vi gå på att ”den tysta patienten” – den morddömda kvinnan som inte sagt ett ord på flera år – har skrivit en dagbok med genomtänkt dramaturgi och fullständiga dialoger? Och att hon i realtid skriver att hon tror att någon bryter sig in i hennes hus? Och sedan att kriminalvårdsanstalten där hon spärrats in bedrivs som en lekstuga? Inte för att HA och jag är särskilt insatta i kriminalvård, men vi hade svårt att köpa behandlingen av de intagna och personalens intriger sinsemellan, för att inte tala om att bokens huvudperson, psykoterapeuten Theo, agerar grävande privatdetektiv i den tysta patientens fall som komplement till de mycket tysta terapisessioner han har med henne. Av kollegerna på anstalten betraktas hon som ett hopplöst fall, så han får full kreativ frihet när han som nyanställd terapeut ber att få ta sig an just henne.

Som vanligt när jag har läst ut en bok som jag tycker har vissa brister blir jag extra nyfiken på hur omdömena på Goodreads ser ut. Är det en så här omskriven bok – dessutom utsedd till fjolårets bästa thriller på sajten – kan man vara säker på att många velat dela med sig av sina uppfattningar och analyser. När twisten i slutet väl avslöjats tänker jag mig att genren i allmänhet kräver att läsaren ska begripa vad som hänt och varför och därför var det intressant att se att olika tolkningar representerades av olika Goodreads-medlemmar. Inte för att twisten i sig var tvetydig, utan för att en viss persons bevekelsegrunder kunde uppfattas på olika sätt, eller flera sätt samtidigt. Jag kan inte bestämma mig för om det ger boken en extra dimension eller om det, på grund av just kriminalgenren, är ett slags misslyckande.

Egentligen tror jag att underavdelningen ”domestic thrillers” eller ”domestic crime novels”, den som varit så populär sedan Gone Girl kom och som The Silent Patient också tillhör, är en som passar mig ganska bra. Författaren briljerar inte med svåra termer från någon obskyr polisgren, det finns inslag av klurigt lurendrejeri vars avslöjande är själva belöningen och jag tänker mig att möjligheterna är stora att ge historien litterära kvaliteter. Det finns inga fasta roller i ”domestic”-genren, ingen lönnfet och försupen kommissarie behövs, utan relationer och livsöden står i fokus. Det är kanske den förhoppningen, om det goda hantverket, som gör mig lite snopet otillfreds, men mest förbryllar det mig att något som ter sig som en dussinthriller – spännande, men smått ologisk och lite tafflig – höjs till skyarna. Varför just den här? Den som har svar på frågan, vill säga emot mig eller tipsa om bättre spänningsläsning får gärna höra av sig.