Etikettarkiv: Deckare

Störst av allt – en bästsäljande kriminalroman som tål att pratas om

Kanske har de flugit hit henne så att hon kan få sitta här bland de vita formfranskorna likt en Queen Latifah på Nobelkonserten.

I min – eller rättare sagt Stadsbibliotekets – bokcirkelserie ”Lysande utsikter” har vi i kväll pratat om Störst av allt av Malin Persson Giolito. Jag tyckte att den var bra. Jag blev kanske inte stum av hänförelse som författarens berömda far lär ha blivit (en historia jag gillade när jag hörde den), men jag behövde inte alls ställa samma fråga som efter att ha läst The Silent Patient, alltså: ”Hur kunde just den här, av alla spänningsromaner, bli så enormt populär?” Störst av allt sticker ut innehållsmässigt, det är bra driv i berättelsen – och dessutom råkar jag ha en särskild dragning till rättegångsskildringar, så hos mig landade den väl av det skälet.

Ett av flera teman är den unga huvudpersonens tankar om att förhålla sig på ett klokt sätt till andra etniska ursprung. En kommentar om en ”ylande” kvinna i rättssalen – möjligen en mormor till den mörkhyade skolkamraten Dennis – fick mig att skratta högt, när den plötsligt bröt av med ett, ja, oväntat bildspråk. Queen Latifah bland formfranskor. Mitt i skuld, ångest, plötsligt våld och unga människors utsläckta liv finns glimtar av drastisk ironi.

Och trots att en av deltagarna råkat läsa fel bok blev det en bra digital cirkel, med diskussionsämnen som gott och väl räckte timmen ut.

En andra boktipssändning från Stadsbibliotekets styrelserum

Det här var andra gången jag och kollegan boktipsar under rubriken ”Litteratur med Sporrenstrand & Thorburn” och konceptet har vidareutvecklats med ett tydligare genomgående tema – vi valde det lite publikfriande ”spänningslitteratur” vid det här tillfället – samt småkakor.

Varsågoda – sex bra böcker med spännande intriger!

Nu går Stadsbiblioteket över till digitala cirklar

Den digitala bokcirkeln från Stadsbibblans styrelserum gick bättre än väntat, jag var fullt förberedd på tekniskt strul. Uppsalastudenten i biblioteks- och informationsvetenskap som var med som iakttagare måste ha undrat vad det var vi läst egentligen – vi pratade om en död farmor i en fåtölj, ett barn på stöldturné, en stackars man som hängde och dinglade i en fälla men lyckligtvis överlevde och andra märkliga och obehagliga inslag.

Trots de makabra delarna gillade jag Kåda, ger den fyra stjärnor av fem. Den röda tråden under vårterminens träffar i bokcirkelserien ”Lysande utsikter” är att de böcker vi pratar om har tilldelats deckarpriset Glasnyckeln och Kåda av danska Ane Riel alltså är en sådan, 2016 års vinnare. Men det är ingen deckare. Den har fått ett par andra priser också, för böcker i spänningsgenren, och spännande är den, historien om vad som händer en isolerad familj med förvrängd världsbild.

Varför just The Silent Patient?

(Jag avslöjar inte gåtans lösning, men beskriver vissa aspekter av handlingen och utfärdar därför en *SPOILERVARNING* för den som vill hålla sitt blad oskrivet inför läsning av The silent patient/Den tysta patienten.)

Även om det är ganska sällsynt så händer det att jag sätter upp en deckare eller thriller på läslistan. Antingen behöver den behandla ämnen som särskilt intresserar mig (jag har en märklig dragning till ryska inslag och till organiserad brottslighet, tillsammans eller var för sig) eller också blir jag lockad av extra entusiastiska omdömen. Sedan blir spänningsromanerna sällan prioriterade, trots att de hamnat i listan, men nu har en blivit avbetad – som så ofta tack vare en bokcirkel, den här gången min och HA:s – och det var den allmänna hyllningskören som fick mig att trilla dit. Yukiko Dukes rekommendation i sin YouTube-kanal blev till slut den avgörande faktorn.

Jag har svårt att förklara hur mina förväntningar kan bli så höga. Om jag faktiskt fick stora läsupplevelser, eller i alla fall spänningskickar, av att läsa thrillers skulle jag väl göra det oftare. Istället inbillar jag mig då och då – som inför läsningen av The Silent Patient av Alex Michaelides, avhandlad med HA i går – att jag kommer att bli lika uppslukad av nervpirrande läsning som recensenterna och bokbloggarna och blir i slutänden lite besviken, nästan varje gång.

Jag hade inte tråkigt när jag läste The Silent Patient, tvärtom. Och tack vare min bristande beläsenhet i genren förutsåg jag heller inte upplösningen. Men kom igen, ska vi gå på att ”den tysta patienten” – den morddömda kvinnan som inte sagt ett ord på flera år – har skrivit en dagbok med genomtänkt dramaturgi och fullständiga dialoger? Och att hon i realtid skriver att hon tror att någon bryter sig in i hennes hus? Och sedan att kriminalvårdsanstalten där hon spärrats in bedrivs som en lekstuga? Inte för att HA och jag är särskilt insatta i kriminalvård, men vi hade svårt att köpa behandlingen av de intagna och personalens intriger sinsemellan, för att inte tala om att bokens huvudperson, psykoterapeuten Theo, agerar grävande privatdetektiv i den tysta patientens fall som komplement till de mycket tysta terapisessioner han har med henne. Av kollegerna på anstalten betraktas hon som ett hopplöst fall, så han får full kreativ frihet när han som nyanställd terapeut ber att få ta sig an just henne.

Som vanligt när jag har läst ut en bok som jag tycker har vissa brister blir jag extra nyfiken på hur omdömena på Goodreads ser ut. Är det en så här omskriven bok – dessutom utsedd till fjolårets bästa thriller på sajten – kan man vara säker på att många velat dela med sig av sina uppfattningar och analyser. När twisten i slutet väl avslöjats tänker jag mig att genren i allmänhet kräver att läsaren ska begripa vad som hänt och varför och därför var det intressant att se att olika tolkningar representerades av olika Goodreads-medlemmar. Inte för att twisten i sig var tvetydig, utan för att en viss persons bevekelsegrunder kunde uppfattas på olika sätt, eller flera sätt samtidigt. Jag kan inte bestämma mig för om det ger boken en extra dimension eller om det, på grund av just kriminalgenren, är ett slags misslyckande.

Egentligen tror jag att underavdelningen ”domestic thrillers” eller ”domestic crime novels”, den som varit så populär sedan Gone Girl kom och som The Silent Patient också tillhör, är en som passar mig ganska bra. Författaren briljerar inte med svåra termer från någon obskyr polisgren, det finns inslag av klurigt lurendrejeri vars avslöjande är själva belöningen och jag tänker mig att möjligheterna är stora att ge historien litterära kvaliteter. Det finns inga fasta roller i ”domestic”-genren, ingen lönnfet och försupen kommissarie behövs, utan relationer och livsöden står i fokus. Det är kanske den förhoppningen, om det goda hantverket, som gör mig lite snopet otillfreds, men mest förbryllar det mig att något som ter sig som en dussinthriller – spännande, men smått ologisk och lite tafflig – höjs till skyarna. Varför just den här? Den som har svar på frågan, vill säga emot mig eller tipsa om bättre spänningsläsning får gärna höra av sig.

Mannen på balkongen

Jag hade bara läst en av tio i sviten ”Roman om ett brott” av Maj Sjöwall och Per Wahlöö, nämligen Den vedervärdige mannen från Säffle, så det gladde mig att den som valts ut till kursen ”Stockholm i litteraturen” var en annan, Mannen på balkongen från 1967. Det är den tredje i serien och antagligen den som tydligast skildrar Stockholm, den läsare som kan Vasastan, framför allt, kan enkelt följa i förövarens och polisernas spår.

Under gårdagens distansbokcirkel med H – som återigen ställer upp som diskussionskompis kring en av mina kursböcker – pratade vi om staden, tiden, polisväsendet. Brotten är grymma, en flickmördare går lös, men trots mördaren, en brutal rånare i en biroll och allmänt fokus på samhällets förfall skvallrar många detaljer om en mer oskuldsfull tid och en stad som verkar ha vimlat av poliser. Mördaren slår till i parker och att han lyckas välja platser och tidpunkter då ingen polispatrull håller uppsikt tycks vara oerhört förvånande. I övriga sammanhang genom boken, när någon i stans vimmel behöver anmäla något otillbörligt, finns alltid en konstapel i närheten.

Vi gillade boken båda två. Stilen är torrt rapporterande, men jakten är ändå en jakt, en kamp mot klockan och irrelevanta stickspår, och genom dialoger och interaktion lär vi känna poliserna, Martin Beck, Gunvald Larsson och de andra. I utgåvan från Piratförlaget finns lite bonusmaterial i slutet, som förteckningen över poliser ovan.

Lite svamligt men engagerat är pratet mellan tre Sjöwall Wahlöö-fans i ”Podd om ett brott” – jag började lyssna på avsnittet om Mannen på balkongen för att få lite extra kött på benen när jag hade ett par kapitel kvar, men stängde av för att lyssna vidare senare när jag upptäckte att slutet avslöjas – men den som är nyfiken på de politiska aspekterna av historien och vilka starka känslor läsare kan få för respektive polis rekommenderas att lyssna. Då och då beskrivs detaljer ur handlingen en aning felaktigt, men det kan man leva med.

MCCCLXXV Deckarklichéer

Tyckte bloggposten ”Top Ten Clichés in Crime Fiction” på Mulholland Books sajt var rätt bra. Som nummer sju, ”The snitch as cannon fodder”:

You know that joke about how it was always the crewmembers in red shirts who were killed on Star Trek? In crime fiction it’s the snitch. They’re a safe kill—not so virtuous that we really feel bad, not so integral to the main cast that we’re terribly shocked. But they’ve usually got a strong enough relationship with the protagonist that you know some bloody vengeance is coming down the pike.

DCCLXVIII Och så lite Dorothy Sayers

Kriminalromankursen fortsätter. Just nu håller jag på med Dorothy Sayers Kamratfesten, tack och lov mindre rå än Val McDermids Sjöjungfrun sjöng sin sång, som jag läste ut häromdagen.

Den aktuella, obligatoriska seminariediskussionen har jag inte gett mig in i ännu. Den rör ”hög” respektive ”låg” litteratur och kriminallitteraturens statusresa. Intressanta områden – i allmänhet är jag ganska bra på att fejka pålästhet bara genom att uttrycka en handfull tvärsäkra åsikter, men här måste jag nog plöja den angivna facklitteraturen ordentligt och dessutom tänka till.

Men när det gäller ”hög” och ”låg” litteratur handlar ju faktiskt allt om åsikter. Här finns inga objektiva sanningar. I värsta fall får jag väl i förbifarten nämna mina elva år i biblioteksbranschen i diskussionen och på så sätt försöka ge lite tyngd åt de synpunkter jag väljer att framföra.

DCCLIX Moderna kriminalromaner 7,5 hp

I år föll jag för frestelsen och anmälde mig till en rad sommardistanskurser, varav jag till slut valde att gå Moderna kriminalromaner, som ges av Umeå universitet. Jag gillar deckargenren, men läser väldigt få deckare och är dessutom kräsen, vilket innebär att jag egentligen inte kan nämna särskilt många deckare som jag läst de senaste åren och verkligen uppskattat. Och det innebär i sin tur att jag har svårt att ge specifika rekommendationer när en deckarsugen biblioteksbesökare vill ha tips. Har jag tur har jag lyckats lägga på minnet vad andra tyckt om olika böcker som jag ser i hyllan när jag står bredvid den arma människan som litar på min kunskap och kompetens.

Så nu tänkte jag slå några flugor i en smäll. Under kursens gång tvingar jag mig att avverka ett antal deckare av mestadels nu verksamma författare, det ingår förstås också att läsa en del historik och teori, jag får diskutera läsningen med andra, vilket jag uppskattar mycket, och i största allmänhet är det en härlig känsla att gå en universitetskurs igen.

I kväll skrev jag, två timmar före deadline, mitt bidrag till en seminariediskussion om skillnader mellan äldre och moderna deckare. Det blev snabbt skrivet, lite på en höft, men jag hade valt att jämföra själva hjältarna och tyckte att jag hittade oväntat stora likheter. Att läsa Sherlock Holmes-historien Baskervilles hund och Män som hatar kvinnor är verkligen helt olika upplevelser, och samtidigt är Holmes och Salander väldigt nära besläktade. De är övermänniskor, excentriker, skulle eventuellt kunna diagnostiseras med aspergers syndrom, autism eller liknande, går längre än alla andra för att lösa ett fall, hittar samband och drar korrekta slutsatser tack vare sin analytiska förmåga och exceptionella minne och blir båda beskrivna för läsaren genom en beundrande vän som uppfattar dem som originella men enormt skickliga.

Sedan finns det några skillnader också, mellan Lisbeth Salander och Sherlock Holmes. Skulle jag behöva få tag på information som inte ens en bibliotekarie kan ta fram vore Lisbeth den vassaste resursen, men jag skulle hellre äta middag med Sherlock.