Mannen på balkongen

Jag hade bara läst en av tio i sviten ”Roman om ett brott” av Maj Sjöwall och Per Wahlöö, nämligen Den vedervärdige mannen från Säffle, så det gladde mig att den som valts ut till kursen ”Stockholm i litteraturen” var en annan, Mannen på balkongen från 1967. Det är den tredje i serien och antagligen den som tydligast skildrar Stockholm, den läsare som kan Vasastan, framför allt, kan enkelt följa i förövarens och polisernas spår.

Under gårdagens distansbokcirkel med H – som återigen ställer upp som diskussionskompis kring en av mina kursböcker – pratade vi om staden, tiden, polisväsendet. Brotten är grymma, en flickmördare går lös, men trots mördaren, en brutal rånare i en biroll och allmänt fokus på samhällets förfall skvallrar många detaljer om en mer oskuldsfull tid och en stad som verkar ha vimlat av poliser. Mördaren slår till i parker och att han lyckas välja platser och tidpunkter då ingen polispatrull håller uppsikt tycks vara oerhört förvånande. I övriga sammanhang genom boken, när någon i stans vimmel behöver anmäla något otillbörligt, finns alltid en konstapel i närheten.

Vi gillade boken båda två. Stilen är torrt rapporterande, men jakten är ändå en jakt, en kamp mot klockan och irrelevanta stickspår, och genom dialoger och interaktion lär vi känna poliserna, Martin Beck, Gunvald Larsson och de andra. I utgåvan från Piratförlaget finns lite bonusmaterial i slutet, som förteckningen över poliser ovan.

Lite svamligt men engagerat är pratet mellan tre Sjöwall Wahlöö-fans i ”Podd om ett brott” – jag började lyssna på avsnittet om Mannen på balkongen för att få lite extra kött på benen när jag hade ett par kapitel kvar, men stängde av för att lyssna vidare senare när jag upptäckte att slutet avslöjas – men den som är nyfiken på de politiska aspekterna av historien och vilka starka känslor läsare kan få för respektive polis rekommenderas att lyssna. Då och då beskrivs detaljer ur handlingen en aning felaktigt, men det kan man leva med.

MCCCLXXV Deckarklichéer

Tyckte bloggposten ”Top Ten Clichés in Crime Fiction” på Mulholland Books sajt var rätt bra. Som nummer sju, ”The snitch as cannon fodder”:

You know that joke about how it was always the crewmembers in red shirts who were killed on Star Trek? In crime fiction it’s the snitch. They’re a safe kill—not so virtuous that we really feel bad, not so integral to the main cast that we’re terribly shocked. But they’ve usually got a strong enough relationship with the protagonist that you know some bloody vengeance is coming down the pike.

DCCLXVIII Och så lite Dorothy Sayers

Kriminalromankursen fortsätter. Just nu håller jag på med Dorothy Sayers Kamratfesten, tack och lov mindre rå än Val McDermids Sjöjungfrun sjöng sin sång, som jag läste ut häromdagen.

Den aktuella, obligatoriska seminariediskussionen har jag inte gett mig in i ännu. Den rör ”hög” respektive ”låg” litteratur och kriminallitteraturens statusresa. Intressanta områden – i allmänhet är jag ganska bra på att fejka pålästhet bara genom att uttrycka en handfull tvärsäkra åsikter, men här måste jag nog plöja den angivna facklitteraturen ordentligt och dessutom tänka till.

Men när det gäller ”hög” och ”låg” litteratur handlar ju faktiskt allt om åsikter. Här finns inga objektiva sanningar. I värsta fall får jag väl i förbifarten nämna mina elva år i biblioteksbranschen i diskussionen och på så sätt försöka ge lite tyngd åt de synpunkter jag väljer att framföra.

DCCLIX Moderna kriminalromaner 7,5 hp

I år föll jag för frestelsen och anmälde mig till en rad sommardistanskurser, varav jag till slut valde att gå Moderna kriminalromaner, som ges av Umeå universitet. Jag gillar deckargenren, men läser väldigt få deckare och är dessutom kräsen, vilket innebär att jag egentligen inte kan nämna särskilt många deckare som jag läst de senaste åren och verkligen uppskattat. Och det innebär i sin tur att jag har svårt att ge specifika rekommendationer när en deckarsugen biblioteksbesökare vill ha tips. Har jag tur har jag lyckats lägga på minnet vad andra tyckt om olika böcker som jag ser i hyllan när jag står bredvid den arma människan som litar på min kunskap och kompetens.

Så nu tänkte jag slå några flugor i en smäll. Under kursens gång tvingar jag mig att avverka ett antal deckare av mestadels nu verksamma författare, det ingår förstås också att läsa en del historik och teori, jag får diskutera läsningen med andra, vilket jag uppskattar mycket, och i största allmänhet är det en härlig känsla att gå en universitetskurs igen.

I kväll skrev jag, två timmar före deadline, mitt bidrag till en seminariediskussion om skillnader mellan äldre och moderna deckare. Det blev snabbt skrivet, lite på en höft, men jag hade valt att jämföra själva hjältarna och tyckte att jag hittade oväntat stora likheter. Att läsa Sherlock Holmes-historien Baskervilles hund och Män som hatar kvinnor är verkligen helt olika upplevelser, och samtidigt är Holmes och Salander väldigt nära besläktade. De är övermänniskor, excentriker, skulle eventuellt kunna diagnostiseras med aspergers syndrom, autism eller liknande, går längre än alla andra för att lösa ett fall, hittar samband och drar korrekta slutsatser tack vare sin analytiska förmåga och exceptionella minne och blir båda beskrivna för läsaren genom en beundrande vän som uppfattar dem som originella men enormt skickliga.

Sedan finns det några skillnader också, mellan Lisbeth Salander och Sherlock Holmes. Skulle jag behöva få tag på information som inte ens en bibliotekarie kan ta fram vore Lisbeth den vassaste resursen, men jag skulle hellre äta middag med Sherlock.