Hur ofta ser jag filmer på hindi? Även om de i allmänhet gör ett på tok för överspänt intryck på nordisk filmpublik är det kul att det finns ett visst utbud på Netflix. LW och jag i Distansfilmklubben såg i kväll ”Satyagraha” (uttalat något i stil med satt-ja-gra). Jag kände inte igen ordet, men det är tydligen vad Mahatma Gandhi kallade sin icke-våldsfilosofi, ”sanningens väg” på sanskrit.

En av skådespelarna var i alla fall bekant, nämligen Amitabh Bachchan, den äldre mannen till vänster i bild. Hösten för snart två år sedan bodde AE och jag fyra nätter på Royal Residency Hotel i Gorakhpur i nordöstra Indien och åt frukost varje morgon i dess restaurang Shahansha, vilket lär syfta på actionfilmen ”Shahensha” från 1988, där Amitabh Bachchan spelar en dubbelnatur, både polis och bov, om jag förstått saken rätt. Restaurangens väggar var tapetserade med bilder från hans filmer från olika decennier. Hans utseende har förstås förändrats över tid, från svarthårig yngling till svarthårig medelålders man med vitt skägg och svartbågade glasögon till salt-och-peppar-looken i ”Satyagraha” från 2013, med betoning på salt, men han är alltid lätt att känna igen.

Den här gången spelar han den pensionerade läraren Dwarka, en man med starkt rättspatos och självuppoffrande hjältemod. Huvudperson är dock hans sons bästa vän Manav – längst till höger – som gör en hastig moralisk resa från pengahungrig player till politisk aktivist mot stadens korrumperade styre. Det är också filmens hela konflikt och budskap – den ohederliga lokala makthavaren är inte lite ohederlig och folket måste gå samman och göra hårt motstånd, men inte så hårt att det går överstyr. Det gör det, förstås.

LW och jag pratade en hel del om igenkänning utifrån våra respektive Indienvistelser, något jag ju kan riktigt vältra mig i, men den här gången gällde mina starkaste associationer inte bara verklighetens Indien utan också diktens. Den som nog kan kallas huvudperson i Aravind Adigas Last Man in Tower, som HA och jag läste nyligen, är Masterji, en principfast man som liksom Dwarka är pensionerad lärare och änkling och bryr sig mer om andra värden en pengar. Vidare indisk kulturkonsumtion får utvisa om det här är standardattribut hos en stoisk hjälte.

”Satyagraha” har inga ambitioner att röra sig inom trovärdighetens ramar och det händer till och med att karaktärerna brister ut i sång på bästa Bollywoodmanér. Den har fått etiketten ”Inspiring” av Netflix. Jodå. Överspelad till tusen, men det är en fin, sedelärande och uppmuntrande historia om civilkurage.