MMCDXLII 10 sonetter av 154

Nä, man hade behövt lyda rådet på lappen, att lägga pappersasken i en tät glasask hjälpte inte alls när man får för sig att äta sina zürichska Luxemburgerli (Schweiz svar på macarons) tio dagar efter inköpet. De var knapriga som pepparkakor.

Kanske kunde vi dra lite nytta av sockerkicken i alla fall under tiden vi sovrade bland Shakespeares 154 sonetter. Helena och jag planerar en läsecirkelträff i höst då vi ska diskutera ett litet sonetturval, vi tror att tio är lagom, och dagens uppgift var att bestämma vilka. Vi kommer att behöva läsa på en del, men utlovar verkligen ingen sonettföreläsning, det ska vara som en läsecirkelträff vilken som helst, där alla bidrar med tankar, tolkningar och tyckande. Vi får se hur många vi lyckas locka. Själv känner jag mig hur som helst mer bevandrad i sonetterna nu än jag någonsin varit tidigare (men så startade jag också på en synnerligen låg nivå, trots ett par års litteraturvetenskapliga studier en gång i tiden).

Min favoritsajt för att förstå sonetterna rent språkligt är för övrigt Sparknotes och dess avdelning No Fear Shakespeare. Sonetterna översatta till modern engelska – till skillnad från litterära nytolkningar – var precis vad jag behövde.

MMCDXL Swimming Home – en fransk mardrömssemester

Joe reckoned this was the worst day of his holiday so far. He was too old, too busy to have to endure a village full of idiots more fascinated with him than he was with them.

En berömd brittisk poet, hans fru krigskorrespondenten, deras fjortonåriga dotter och ett par ur fruns vänkrets hyr ett semesterhus i bergen ovanför Nice. En främmande ung kvinna, vacker och plågad, tar sig in i deras grupp och stör den sedan tidigare knappt existerande friden. Här finns inte en enda relation i balans. Det är varmt. Semestern ska vara avkopplande, men alla är på helspänn. Den unga kvinnans galenskap tränger sig på, den river ner de sköra strukturer av normalitet som den lilla familjen byggt upp och det är ingen slump att hon är där.

Swimming Home av Deborah Levy är kort men tät och full av berättartekniska idéer, lite för många, kanske. Särskilt intressant var det förstås att ha den som läsecirkelbok i Sture biblioteks ”Res i litteraturen”-serie en dryg vecka efter att ha kommit hem från Nice, även om jag avhöll mig från att kasta ur mig personliga associationer när vi satt sju personer på två utbredda filtar framför Kungliga biblioteket i Humlegården, med fikat i mitten och olika utgåvor av boken i händerna. Helena och jag hade läst den på originalspråket engelska – författaren är född i Sydafrika och uppvuxen i England – och alla våra cirkeldeltagare hade valt den svenska översättningen, Simma hem. På Helenas omslag var det en simmande kvinna, medan den bok jag hade – den ovan – var otroligt intetsägande. Men jag gillar ju det, när den bok man sett knappa men intressanta uppgifter om i bibliotekskatalogen visar sig ha ett tråkigt omslag och det faktiskt inte alls behöver tas i beaktande.

En riktigt lyckad aspekt, i alla fall under just min läsning, var presentationen av persongalleriet, som sker ganska tidigt och ganska snabbt, och ändå kristallklart. Jag fick tydliga inre bilder av alla i huset och förutom dem grannkvinnan, vaktmästaren, killen som driver caféet. Därmed kunde mer hjärnkapacitet läggas på att analysera de relationer som skildras mellan raderna, de kringströdda symbolerna, återkommande teman, stämningen och den delvis klichémättade semestermiljön på Rivieran.

Eftersom både Helena och jag är känsliga för överdrifter tyckte vi att den fras som avslutar hela boken – ”especially when it rains” – var lite väl smäktande, vi kunde gott ha nöjt oss med det symboliska regn som redan behandlats ett flertal gånger. Att vår läsecirkel sedan hastigt bröt upp efter en dryg timme på grund av en plötslig regnskur kunde vi ju inte göra något åt.

MMCDXXIV Mina 500 bästa vänner – inte mycket mer än ganska intressant

Den blev ingen favorit, den kulturbranschskildrande novellsamlingen Mina 500 bästa vänner av Johanna Adorján. Vissa av berättelserna hade sina kvaliteter och byggde på intressanta idéer – som den om journalisten som utgår ifrån att han kommer att vinna ett prestigefyllt pris och den om förläggaren som tvingas framföra att succéförfattarens andra bokmanus inte är särskilt bra – men hantverket tilltalade mig inte. Det var för många slut jag inte tyckte om, språket – eller översättningen – svajade ibland, de vulgära bitarna var vulgära i överkant och de noveller som hade tillräckligt lite av de störande momenten för att faktiskt fånga mig var egentligen bara mediokra.

Sedan behöver man förstås inte lita på just mitt omdöme, boken är faktiskt något av en kritikerälskling, vilket är intressant i sig, eftersom kritikerna har den dubbla tillhörigheten i journalist- och kultursvängen, nämligen de två överlappande världar boken beskriver. När vi satt ett litet gäng och pratade om den på Sture biblioteks ”litterära sommarsalong” i Humlegården i kväll hade vi heller ingen brist på ingångar, det finns mycket att diskutera kring de lyckade, misslyckade, uppåtsträvande, utstötta, etablerade och nyupptäckta personligheter som utgör novellsamlingens påhittade berlinska kulturelit.

Samtidigt slog det mig hur svårt det kan vara att föra ett samtal om en novellsamling, inte alls omöjligt, men utmanande. En roman kan man prata sig igenom på ett annat sätt, ta upp aspekt efter aspekt och i alla fall ha en chans att se till att alla i gruppen är med på banan. Hoppar man i bokcirkelsamtalet från novell till novell för att diskutera röda trådar ställs höga krav på gruppen, den som inte har lagt alla detaljer på minnet blir snabbt bortkollrad. I Mina 500 bästa vänner finns många krokar, tydliga eller subtila, mellan berättelserna, framför allt i form av återkommande personer. Det var kanske lite föraktfullt av oss, men vi samtalsledare, Helena och jag, hade innan vi träffade gruppen kallat det prydliga ihopknytandet för skrivskoleövning, ett lite för uppenbart grepp, men å andra sidan var det sedan inte alla som lagt märke till de pusselbitar författaren placerat ut. Jag sätter en ära i noggrann läsning, även om jag definitivt inte kan skryta med hundraprocentigt upptäckande av ledtrådar och referenser, men den här gången undrar jag om inte den mer skummande läsaren fick en bättre upplevelse.

MMCDVI Northanger Abbey i brittiskt blommig miljö

Bokcirkel med bibliotekariekolleger på Tea & Garden – en sådan lyx! Själva afternoon tea-et, förstås, men framför allt att få prata om Jane Austens Northanger Abbey på precis det sätt vi vill – fullt fokus på boken (Helena kanske skulle protestera mot detta, AnnCharlotte och jag kom ofta in på de olika filmversioner vi sett), djupdykning i rollfigurer, vändningar i handlingen, vad vi skrattade åt, hur kul det tidiga 1800-talets läsare kan ha tyckt att de parodiska delarna var. Humorn är definitivt min favoritsida av Jane Austen.

Tack vare mina två besök i Bath kände jag igen några av miljöerna som beskrevs, som ”the Pump-room”, en mingelplats för societeten. Vill man dit i dag går det bra att boka via Bookatable.

MMCCCLXXV Slutet av Sture biblioteks läsecirkelvår i sammandrag

Blom Bilder ur SK

Förra veckan tog vårens läsecirkelsäsong på Sture bibliotek slut i och med vår sista aktivitet i Söderberg-satsningen, nämligen cirkel om novellen Blom. Här är några av bilderna jag plockade fram ur Stockholmskällan för att visa miljöer som huvudpersonen vistades i som nyutsläppt från Långholmens fängelse ungefär vid sekelskiftet 1900.

Hade vädret varit bättre hade vi cirklat i Humlan, vilket vi lyckats göra en gång i vår:

(Det var rätt kallt, men värt det, om man frågar mig.)

Istället blev det samling vid Hjalmar Söderberg-statyn utanför Kungliga biblioteket, där jag läste upp de första raderna av Söderberg-novellen Aprilviolerna på grund av att den börjar just i Humlegården, varpå vi gick till biblioteket i samlad tropp. På vägen gick jag och pratade med en av cirkeldeltagarna som också gick terminens läsecirkelledarkurs, och hon hade mycket att berätta. Genom att skriva en efterlysning i en kommentar till ett inlägg i en bokblogg hade hon fått ihop sju deltagare till en bokcirkel som precis haft sin första träff. Hon utgår ifrån tipsen vi förmedlade under kursen och gruppen ska snart träffas igen för att prata om Elin Wägners novell De blå silkesstrumporna. Man blir stolt och glad. Nästan rörd.

Här är hela den fina gruppen som gick terminens kurs.

Fikat under sista tillfället (det varierade under de fyra träffarna, men vi ansträngde oss ganska ordentligt på fikafronten varje gång).

Och apropå rörd – i slutet av sista tillfället, när vi delade ut goodie bags som en liten överraskning till deltagarna överraskade de oss ledare tillbaka med presenter, varsin anteckningsbok med olika motiv. De var inslagna i likadana lila påsar (jag kände igen dem, de hade Pocketshop-nyansen!) och det var viktigt att vi fick rätt påse, för motiven var speciellt utvalda. Så här såg min ut. Jag kommer att skriva i den med andakt.