Mina tre senaste cirkelträffar och allt som rymts i dem

För tre veckor sedan ledde jag terminens första träff i läsecirkelserien ”Lysande utsikter”, om The White Tiger av Aravind Adiga, och den här veckan blev det två cirkelträffar, den första av tre med kollegan J om årets Stockholm läser-bok, Carina Rydbergs Den högsta kasten, och en med privata cirkeln, om Jag for ner till bror av Karin Smirnoff.

Ska jag rangordna utifrån innehåll uppskattade jag The White Tiger mest av dessa tre väldigt olika romaner, trots en del jobbigt, stötande och politiskt tveksamt innehåll. Den beskriver ett Indien som lever upp till alla ens fördomar om lågkastigas starkt begränsade människovärde, släktens överdrivna äktenskapskontroll, fiffel och fusk för att överleva dagen eller tjäna ännu några miljoner rupier. Men så är den också så där underhållande som jag hoppades att den skulle vara. Skruvad och bitsk.

Kombinationen av igenkänning och det fullständigt främmande var optimal under min läsning. Mina korta men intensiva möten med Indien – två besökta orter är med i boken – gav ett försprång, men det som var bekant var inte bara sådant jag sett och upplevt på plats. Huvudpersonen säger att han utifrån sitt livs historia vill berätta hur man blir en bra indisk entreprenör, och han rör sig från barndomens kontakt med Ganges heliga men omåttligt förorenade vatten (som man sett på TV, även om man inte varit där) till storstadens callcenterkontor (som man också hört talas om i media). Däremellan gör han en klassresa på absurda vägar och gör de mest befängda bekantskaper. De flesta vill honom inte väl och han har själv heller inga problem att offra människor på vägen – bokstavligen.

Styrelserummet var bokat till ett annat möte, så jag fick ta gruppen till det näst bästa rummet på Stadsbibliotekets administrativa plan, nämligen runda rummet (det är inte runt, men där finns ett runt bord). Nästan alla var väldigt pratsugna och ungefär halva styrkan hade varit i Indien och ville gärna dela med sig av sina erfarenheter och intryck. Vi pratade mycket om moral och hierarkier mellan människor, social kontroll, manipulation och förtryck. Det är lätt att koka ner bokens handling till den typen av allvarliga frågor, men samtidigt tyckte jag ju att läsupplevelsen var så rolig. Det verkar inte riktigt som att de andra höll med. Jag kanske har konstig humor.

En given koppling mellan The White Tiger och Den högsta kasten är att den senare delvis också utspelar sig i Indien, ungefär halva boken om inte mer, men skildringarna är så enormt olika att jag knappt associerar den ena handlingen med den andra alls.

Jag och min medledare J har haft svårt att locka folk till våra tre Stockholm läser-cirkelträffar på Stadsbiblioteket – vi konkurrerar både med oss själva och varandra inom Stockholms stadsbibliotek, även om underlaget egentligen borde finnas i Stockholm för ganska många boksamtal – så den här gången hade vi bara två deltagare. Jag är väl bekant med båda, eftersom de var stammisar på Sture biblioteks läsecirkelträffar i flera år.

Det knepigaste med att ha en läsecirkel om romanen Den högsta kasten är att den redogör för verkliga händelser bland verkliga, namngivna – och ofta välkända – personer och därmed inte låter sig diskuteras utifrån vanliga romanfrågeställningar. Varför låter författaren advokaten Rolf vara så avvisande gentemot Carina efter att hon förklarat honom sin kärlek? hade man kunnat fråga, om inte författaren och bokens Carina varit samma person och Rolf en verklig Stockholmsadvokat som liksom Carina under 90-talets mitt frekventerade krogen PA & Co, där de lärde känna varandra. Står det att han var avvisande får man alltså anta att han var det och istället diskutera varför Carina väljer att så öppenhjärtigt beskriva sin olyckliga kärlek, hur mycket av hennes beskrivning av till exempel Rolfs beteende som är hennes subjektiva uppfattning – eller om hon trots allt förvrängt verkligheten för att den ska passa romanen. För Den högsta kasten utger sig inte för att vara en självbiografi eller ett reportage, utan just en roman.

Vi behövde i alla fall inte överrumplas av genreproblematiken, med tanke på att vi cirkelledare skrivit den nya pocketutgåvans bokcirkelfrågor och alltså redan vänt ut och in på boken – grundligt – och formulerat diskussionsämnen som är anpassade till bokens speciella form. Under träffen kom vi bland annat in på bilder och symbolik, som är extra kul att prata om med vana, uppmärksamma läsare. Att episoden om att döda korpar och den om att rädda fjärilar var varandras spegelbilder hade inte gått dem förbi (och det tänkte jag på först vid andra läsningen).

Även mötet om den tredje boken, Jag for ner till bror, ägde faktiskt rum på Stadsbiblioteket. Hittills har min privata bokcirkel alltid träffats på caféer, men så frågade jag dem om de var intresserade av en visning med påföljande cirkelträff på min arbetsplats, och det var de. Så vi tog en snabb titt på lite inredningsdetaljer och konst och gick i några hemliga utrymmen innan vi pratade om boken – i fina Styrelserummet, förstås.

Jag for ner till bror, första delen i romantrilogin om syskonen Kippo, blev ju enormt hyllad när den kom 2018 och man får en särskild känsla när man väl läst en sådan bok och plötsligt vet vad det är alla snackar om. Efter alla dessa år av cirklande tycker jag fortfarande lika mycket om att dela mina läsintryck och brukar kunna babbla på hur länge som helst, men jag verkar få svårare och svårare att avgöra vad jag egentligen tycker, och det gäller inte minst när jag på förhand tagit del av många andras åsikter. Hur känner jag inför den här historien som forsade fram mellan pärmarna, full av våld, hemligheter och äktsvensk landsbygdsvardag? Jag köpte inte allt, men blev aldrig less. Våldsskildringarna var groteska, men språket imponerade. Vill jag ha mer? Jag vet inte.

Två i gruppen hade redan läst nästa del, men vi höll samtalet till del ett, om Janas återkomst till hemorten Smalånger någonstans i Västerbotten (bara författaren vet var, om ens hon) och hennes utforskande av invånarnas kollektiva minne. Ibland minns de olika och vissa ljuger, men Jana frågar vidare och den historia som rullas upp visar sig vara hennes egen. När nu dessa berättelser ur det förflutna ska komma i dagen, hur ska de nå Jana och oss läsare? Jo, hon hittar inte bara tillbaka till sin bror och sina grannar, hon får också jobb i hemtjänsten och därmed dagliga doser historiskt skvaller. Jag måste erkänna att jag trots all brutalitet lät mig dras med i handlingen, men läser man vissa omständigheter som författartrick snarare än naturligt händelseförlopp är det trots allt ett tecken på distans.

Under en välfungerande läsecirkelträff är det lika intressant att få bekräftelse som att bli emotsagd och förutsättningen är att alla vill och vågar vara uppriktiga. Den av oss som tyckte minst om boken, och som uppenbarligen inte rycktes med alls, sa att hon skulle ha gett upp på sidan 60 om det inte varit en bokcirkelbok. Den som tyckte mest om boken, en helt ny medlem, hyllade den helt oberörd av den kritik som bland annat kom från mig. Och min kritik blev också bemött av en som såg annorlunda på det beteende bland byborna som jag uppfattade som extremt och knappast trovärdigt. Det extrema i att i Bullerbyaktiga Vaxholm få reda på att en granne går runt beväpnad kan jämföras med samma information i en utsatt betongförort, sa hon för att sätta Smalångers självmordsnormalisering i perspektiv. Det ligger något i det.

Från ett myllrande Indien till Stockholms krogvärld, därifrån till en liten påhittad västerbottnisk ort och vidare vart då? Vart som helst. Det är det fina.

Bokcirkeln har läst Sent på dagen av Tessa Hadley

LateAtt jag hade hört så mycket gott om Tessa Hadley från kolleger och andra läsande personer påverkade förstås min inställning till hennes roman Late in the Day (Sent på dagen), som kom ut för ganska precis ett år sedan, och det fick inte alls den där negativa effekten som höga förväntningar kan ge, utan tvärtom. Hade jag inte vetat något om boken hade jag kanske, till en början, uppfattat historien om två par i Londons intellektuella övre medelklass som ett lite banalt känslosamt drama, mellan konstnärinnan med dåligt självförtroende, den egocentriska före detta poeten, den vackra, ytliga lyxhustrun och den jovialiska konstgalleriägaren vars plötsliga död utspelar sig på de första sidorna. Men när jag nu visste att andra sett ett djup utgick jag ifrån att det fanns där.

Den beskrivning av romanens handling som jag i alla fall fått för mig att jag hört, och som lät ganska intressant, var att den skulle utforska hur de tre återstående personerna i en nära sammansvetsad kvartett hanterar den fjärdes bortgång, men dödsfallet var snarare ett berättartekniskt verktyg för att ställa relationer fullständigt på ända och sedan genom tillbakablickar gradvis avslöja hur relationerna uppstod.

Jag tror att avsikten är att läsaren ska fundera på frågor om könsroller, klass och status, värderingar som går i arv eller revolteras mot eller både och, självuppfyllelse, misstag och moral. Jag tror också att ens uppfattning om romanfigurerna och deras agerande kan se väldigt olika ut beroende på ens egna övertygelser. Att författaren bygger upp och bibehåller mitt engagemang för de fyra huvudpersonerna, som inte sällan är osympatiska – förutom den som dött, jag tror hon leker med det typiska beteendet att bara minnas en människas ljusaste sidor – ser jag som ett slags kvalitetsbevis, eftersom rena relationsdramer egentligen inte är min genre, men jag hittar snart det sätt att läsa boken som passar mig. De många tillbakablickarna ger inte bara en kronologisk bakgrund, utan är ett intrikat pussel där nya bitar hela tiden kompletterar bilden och avslöjar nya motiv. En del bitar är allmän utfyllnad, medan andra är starkt betydelsebärande och tvingar mig omvärdera de redan lagda. Då börjar jag tycka att det är riktigt intressant.

När det gäller avslöjanden om personernas karaktärsdrag utifrån vad de gjort och sagt i det förflutna tror jag också att läsupplevelsen kan vara ganska individuell. De flesta hajar nog till lite extra under ett särskilt öppenhjärtigt samtal mellan Alex (den före detta poeten) och Zachary (galleristen), där det framgår hur Alex egentligen ser på sin frus konstnärliga begåvning och potential. Själv lyfte jag fram på bokcirkeln på Non Solo Bar i kväll att det som råkade få mig att ändra uppfattning om Alex var det mer anspråkslösa samtalet där frun nämner inför vännerna att Alex när han tog körkort inte sa något till henne förrän han var godkänd och klar. Han må alltså vara stolt och högdragen, men inte tillräckligt självsäker för att lita på att han redan från början hade det där körkortet som i en liten ask. Bäst att inte riskera att tappa ansikten inför frugan. Är det ett beteende värdigt den uppburna poeten?

Av oss fyra i min privata bokcirkel hade en läst boken på svenska, en lyssnat på svenska, en lyssnat på engelska och jag hade läst den på engelska. Omdömena var blandade men ganska mittemellan, ingen hade upptäckt en ny favorit, ingen hade ogillat den, men det fanns en hel del att prata om och tolkningarna skiftade. På sista tiden har jag läst en bit i fortsättningen på den bok vi pratade om i gruppen senast, Haruki Murakamis En idé uppenbarar sig eller del ett av Mordet på kommendören (jag har hittills aldrig hört någon använda den där deltiteln) och det var en befrielse att läsa Tessa Hadleys språk, både följsamt och lagom komplext, som passade mig mycket bättre. Och så gillade jag att det var så londonskt.

MDLVII Djupdykning i tio sonetter

Trots vår omfattande cirkelerfarenhet var det i kväll premiär för både Helena och mig att leda en läsecirkel om poesi. Sedan är ju Shakespeares sonetter inte vilken poesi som helst, det finns väl knappt några mer genomanalyserade dikter i hela litteraturhistorien.

Det var svårare än vanligt att veta hur lång tid samtalet skulle ta. De tio sonetter vi valt ut gick vi igenom med gruppen en och en, lyssnade på uppläsningar av några av dem (det finns ett rätt bra utbud på Spotify) och jämförde de engelska originalen med Eva Ströms svenska tolkningar. Hennes sonettsamling är verkligen ett suveränt verktyg i sammanhanget – på varje uppslag finns originalet, översättningen och en kort analys, tillsammans ett utmärkt underlag för diskussion. Vi hade också bett deltagarna att inför träffen välja ut en favoritrad, vilket väl hade hörsammats sådär, men jag gillade ändå greppet, eftersom det hjälpte till att leda in samtalet på språk, ordval, versmått, allitteration och vidare på stämningar och igenkänning. Det är fascinerande att påminna sig om att texterna är 400 år gamla.

När vi kom till sonetten med nummer 116, som börjar med raden ”Let me not to the marriage of true minds”, tog vi fram iPaden och visade ett klipp ur filmatiseringen av Sense and Sensibilty, där Willoughby gör ett smått skrattretande försök att charma Marianne genom att visa att han liksom hon kan sonetten utantill. En Ang Lee-film från 1995 byggd på en Jane Austen-roman från 1811 som citerar en Shakespeare-sonett från sekelskiftet 1600.

Det blev en ovanligt lång kväll, men jag tyckte i alla fall själv att den blev givande och är nöjd med experimentets utfall.

Här är alla sonetter vi pratade om. Länkarna leder till respektive sonett i fulltext tillsammans med en analys, och den som vill läsa sonetterna omskrivna på modern engelska hittar dem på No Fear Shakespeare.

12: When I do count the clock that tells the time
18: Shall I compare thee to a summer’s day?
43: When most I wink, then do mine eyes best see
66: Tired with all these, for restful death I cry
73: That time of year thou mayst in me behold
90: Then hate me when thou wilt; if ever, now
104: To me, fair friend, you never can be old
116: Let me not to the marriage of true minds
130: My mistress’ eyes are nothing like the sun
154: The little Love-god lying once asleep

MDXL Färdigpratat om Shylock

56be74a21800002d0080be6d

I kväll hade vi andra och sista träffen i Sturebibblans Shylock-serie. Efter att ha läst Köpmannen i Venedig till träffen för två veckor sedan tog jag itu med Howard Jacobsons roman, som bygger på pjäsen, och hade för avsikt att tugga mig igenom den på engelska, men gav upp. De två första kapitlen läste jag i det engelska originalet, Shylock Is My Name, och bläddrade parallellt i den svenska översättningen, Jag heter Shylock, och under läsningen av resten av boken gjorde jag tvärtom. Som vanligt när jag tittar närmare på översättningar hittade jag fel, mer eller mindre allvarliga. Trots att jag inte alls gjorde någon noggrann jämförelse, bara läste samma rad på båda språken när det var något särskilt jag undrade över, fick jag ihop en liten lista. Några av missarna tog jag upp under kvällens samtal, men jag försökte vara återhållsam.

Dessvärre var varken jag själv eller någon annan i gruppen särskilt förtjust i Jacobsons romanexperiment. Den växlar mellan reflekterande samtal två judiska män emellan – varav den ena heter Shylock och är direkt sprungen ur Shakespeares pjäs och den andra är en nutida förmögen man i nordvästra England – och ett händelseförlopp som bygger på moderniseringar av pjäsens företeelser. Portias motsvarighet, till exempel, är fortfarande en uppburen arvtagerska, men en som gjort sig känd inom reality-TV, och köpmannen Antonio har fått en ny identitet som excentrisk konst- och antikvitetshandlare.

Trots kritikerkårens positiva omdömen verkade alltså cirkeldeltagarna ganska överens om att det här beställningsverket i Hogarth Shakespeare-serien blev en märkligt krystad och i överkant skruvad kopia av originalet. Visst kan romanen säga något om hur vår tids antisemitism kan ta sig uttryck, men försöket att stöpa berättelsen i pjäsens form samtidigt som författaren tycks vara mest intresserad av att låta två judiska män diskutera sitt gemensamma utanförskap tyckte inte någon av oss ledde till en särskilt tilltalande läsupplevelse. Tyvärr.

Men det tonar inte ner min störtförtjusning i det här fördjupningskonceptet, två samtal om två besläktade böcker med samma cirkelgrupp. Mina kunskaper om Shakespeares tragiska komedi Köpmannen i Venedig och möjliga analyser av densamma har gått från noll till hundra på drygt två veckor.