Åtta veckor med ”Stockholm i litteraturen”

Hemtentan återstår, men föreläsningarna och seminarierna i kursen ”Stockholm i litteraturen” är över. Alla ägde förstås rum coronaanpassat digitalt, en planerad stadsvandring ställdes in och tekniken fallerade totalt en av veckorna så att seminariet i Zoom uteblev. Och jag lärde mig aldrig själva lärplattformen Athena, som jag tyckte var väldigt ointuitivt upplagd. Litteraturlistan, föreläsningsdatumen, nya meddelanden – det mesta låg under rubriker som inte passade alls, om man frågar mig, och information jag en gång sett kunde jag senare bara hitta tillbaka till genom att systematiskt gå igenom hela strukturen. Det har varit hemskt mycket att läsa i veckorna, jag har inte hunnit med allt och en av veckorna missade jag till och med att man först skulle se en inspelad föreläsning, så jag anslöt direkt till seminariet med gruppdiskussioner och det hela blev rätt pinsamt.

Men det är ju tur att jag älskar läsning, fördjupning, hela konceptet att tillsammans med andra lägga tid och möda på gamla texter och prata om vad de säger oss. I slutet av det sista seminariet, som ägde rum i kväll, pratade vi lite om kursen överlag och vad som kan förbättras och en åsikt som kom upp var att hela romaner som kurslitteratur är mer intressant än kortare texter. På den digra litteraturlistan står enstaka hela romaner, någon per vecka, och i övrigt fackartiklar, noveller och utdrag ur romaner. Jag vet inte exakt vad den kursdeltagaren menade, men personligen föredrar jag åtminstone avslutade berättelser, några kapitel mitt i en thriller (vilket förekommit) är ganska otillfredsställande, medan en utvald novell ur en samling är helt okej. Bäst är hela romaner, men det får också vara någon måtta på kurslitteraturens omfång.

Alla föreläsare har inte varit lika vana vid den digitala formen, men på det hela taget har det funkat helt okej och den kursansvariga, som föreläste vid första och sista tillfället, var bra. Jag kommer till och med att sakna farbröderna som troget varit med och till skillnad från de flesta kursdeltagarna hela tiden har haft kamera och mikrofon påslagna och laptopskärmen lutad framför sig så att man sett rätt upp i näsan på dem. Och så dricker de kaffe, hostar, skrattar till, och när de låter ersätter deras ruta föreläsarens som den största i bild. Även om jag hade önskat att föreläsarna tipsat om att vi deltagare inte behöver synas och höras när det inte är vår tur att bidra uppskattar jag att det har pratats minimalt om själva tekniken. På jobbet, åtminstone när vi för ett antal veckor sedan började hålla i princip alla möten i Skype, har många känt sig manade att uttrycka sina tekniska framsteg och bakslag högt och länge. ”Hallå? Hallå?” ”Det funkar!” ”Oj, vad hände nu! Syns jag?” ”Jag ser inte Kerstin!” ”Var ska man klicka, sa ni?” ”Eva! Eva! Jag hör inte dig! Birgitta, hör du Eva?” (Påhittade namn. Märkligt nog finns varken någon Kerstin, Eva eller Birgitta i min sektion.)

Om jag ska hitta en personlig ljusglimt i vårt nuvarande märkliga läge så har allt inställt – konserter, museibesök, kompisfikor och inte minst resande – frigjort tid till kursen. Det betyder verkligen inte att jag föredrar den här stiltjen och de extremt begränsade sociala kontakterna, men det har i alla fall blivit färre hysteriska läsnätter.

Och nu är det alltså dags att skriva 10 000 tecken litteraturanalys. Jag utgår ifrån att det trots allt kommer att krävas en del nattligt arbete, förmodligen förlagt väldigt nära deadline.

Karin Boyes Astarte

Ur ett brev från Karin Boye till Astartes danska översättare.

”Är det den med skyltdockan?” frågade kollegan J när jag sa att jag skulle börja läsa Karin Boyes roman Astarte från 1931. Det sa jag att det var, för det var ungefär det jag fått reda på av snabb research inför läsningen av boken som kurslitteratur på ”Stockholm i litteraturen”. Därför var jag inställd på att en skyltdocka skulle stå i centrum för alltihop, rentav vara huvudperson, och nog för att historien är udda, men centralfigurerna är ändå människor.

Precis som med Hjalmar Söderbergs Förvillelser gick H med på att ha Astarte som cirkelbok innan den tas upp på kommande föreläsning på min kurs och vi diskuterade den i förmiddags. Det var, som alltid, bra att få prata om den efter läsningen, men ingen av oss uppskattade den eller såg riktigt dess förtjänster. På sätt och vis är det en Stockholmsskildring, men mest på ett filosofiskt plan. Det handlar om konsumism, modernitet, ytlighet, kvinnligt och manligt, social och intellektuell status, småstads- och storstadsliv – Karin Boye passar på att stoppa in ämne efter ämne i tablåerna som beskriver ett antal ungdomar och vuxna vars vägar korsas, men som inte hålls ihop av en samlad intrig.

I sin samtid beskrevs romanen av recensenterna, givetvis manliga, som en liten ”damroman”, som uppehåller sig vid mode och liknande fenomen, men även om vanan att läsa politiskt och symboliskt laddade romaner såg annorlunda ut 1931 och bokens djup och budskap gick recensenterna förbi undrar jag hur den kunde läsas som något lättsamt. Personligen uppfattade jag den som överlastad av ideologiska reflektioner och skulle som recensent inte ge den något högt betyg, men som underhållningslitteratur skulle den än mindre hålla måttet.

Jag tar med mig en insikt av läsningen och kan nästan garantera att det inte är något Karin Boye hade kunnat ana skulle ha någon vidare betydelse för framtida läsare. Ynglingen Tage står på Sankt Eriksbron och ser ljusreklam och Kungstornens restauranger – på den här tiden var det Sveriges högsta skyskrapor och det var väl inte så mycket i vägen för sikten, trots att de ligger en bra bit bort – och bara det ger mig en schyst tidsreseupplevelse, men så står det också att ”bron skakade av spårvagnsdån och ett norrgående tåg djupt nedanför 
svepte in honom i ett fuktigt moln av vit ånga”. Jag måste ha gått över Sankt Eriksbron många gånger medan tåg passerat där nedanför och att det fanns ånglok vid den här tiden är heller ingen nyhet, men just det här var ett fenomen jag varken läst om tidigare eller hade räknat ut själv. En klockren ögonblicksskildring levandegör Karin Boyes Stockholm för mig. Symboliken i den klassklättrande Tages ärelystna spejande över staden, och kanske också tågets framfart där nere, blir genast mindre intressant.

MMCCCLXXIV Flit i fyra färger

Milda Merkurius! För 21 år sedan, när jag var nybliven student, måste något slags grundskoleränder fortfarande ha suttit i. Jag känner igen de illustrerade anteckningarna när jag ser dem – och nu råkade jag se dem på grund av skåpsrensning – men oj vad detta känns avlägset. Hoppas jag lärde mig något om Sveriges befolkning under 1800-talet. Mer än eventuella historiekunskaper saknar jag min förlorade handstil.

MDCXCI Ukrainakursen är igång

IMG_7357.JPG

Jag räknar ner till tisdagskvällar, då jag får åka ut till universitetet och gå på föreläsningar i kursen ”Ukraina igår och idag”, som nu äntligen har börjat. Förra veckan var det en trivsam introduktionsföreläsning som tog upp smakprov på blandade ämnen – Ukrainafakta i siffror, klimat, export, svenskukrainska beröringspunkter – och det hela var så pedagogiskt och basic att jag satt och hoppades att kommande föreläsningar skulle vara ganska mycket djupare. Nu vill jag ha tillbaka den första föreläsaren. Kvällens pass, om Ukrainas historiska relationer till kringliggande länder, var så snårigt att jag inte bara tappade tråden utan misstänker att det inte fanns någon. Förmodligen hade det att göra med den vanliga missen att ett komplext skeende förenklas genom att de viktigaste punkterna presenteras och de logiska sambanden mellan dem hoppas över. Vet man inget om ämnet sedan innan förstår man alltså ingenting. Men många kursdeltagare är både pålästa och engagerade i Ukrainas sak, det märks tydligt på frågor och kommentarer, och sporrar mig att ta reda på mer. Mina förkunskaper om Ukraina? Närapå obefintliga.

MDCIII Ukrainakunskap

Ukraina

Efter vårens kurs i Stockholms historia – jätteintressant men krävande att kombinera med jobb och allt annat – lovade jag mig själv att inte söka någon kurs till hösten, och sista ansökningsdagen kom och gick. Men så i veckan kom det ett mail, som lär ha gått till alla oss som läste på historiska institutionen under vårterminen, om en ny kurs om Ukraina. Jag kunde inte låta bli. Det var först till kvarn som gällde, så jag svarade att jag var intresserad och fick positivt antagningsbesked redan nästa dag. Jag är inte säker på att jag kommer att kunna skriva tentan, vilket jag också informerade om för säkerhets skull, men föreläsningarna verkar hemskt intressanta.

Jag vet egentligen inte vad det var som fick mig att söka, förutom att jag lider av ett ohejdbart intresse för precis allt, men jag noterade inte förrän senare att kursen enligt beskrivningen passar för bibliotekarier (bland många andra grupper). Men vilken kurs passar inte för bibliotekarier? Som får frågor om vad som helst mellan himmel och jord?

MDX Lektor i t-shirt

20140408-233912.jpg
En skäggig karl i jeans, t-shirt och sportig långärmad tröja höll kvällens föreläsning på Stockholmskursen, om synen på skolor och skolgång under det tidiga 1900-talet. Hade jag hamnat mittemot honom på tunnelbanan skulle jag aldrig ha gissat att han jobbar som lektor på Historiska institutionen på Stockholms universitet. Inte för att det egentligen var något hos honom som talade emot det, det skulle bara inte passa ihop med mina föreställningar. Och det gläder mig mycket, att nästa främmande bastanta karl i jeans och t-shirt jag möter mycket väl kan vara civilingenjör, jurist eller universitetslektor.

MCDXCIX Nog för att jag presterar som bäst under press

En gång skrev jag en B-uppsats i estetik, inklusive omfattande research, på fem dagar. Intervjuer och transkribering inför magisteruppsatsen i biblioteks- och informationsvetenskap tog sin tid, men själva uppsatsen skrevs på en vecka, mer eller mindre dygnet runt.

Under kursen i Stockholms historia har jag faktiskt läst ganska kontinuerligt – det har bara gått alldeles för långsamt. Så när det var dags för hemtenta var det väldigt mycket läsning kvar, men jag väntade in i det sista med att läsa strategiskt, alltså enbart hundra procent tentarelevanta avsnitt.

Om du har möjlighet – skriv din historiatenta först och åk på långweekend i Berlin sedan. När jag kom hem räknade jag timmarna till inlämning och läste på allvar igenom tentafrågorna. Stormaktstiden! Hur kunde de fråga om stormaktstiden när vi bara fått kurslitteratur om medeltid och frihetstid? Den enda stormaktstidsföreläsning vi haft tyckte jag inte var underlag nog för frågan, så jag började se mig omkring – hade jag någon lämplig litteratur i hyllorna här hemma? Jo, faktiskt, en liten bok om stormaktstidens privatpalats och två böcker med avsnitt om Stockholm under rätt tidsperiod (som är 1600-talet, för den som inte har stenkoll). Men mer behövdes. Under eftermiddagen tog jag en skrivpaus för att gå på ett författarbesök på Hedengrens, inbokat vid den tid då jag trodde att tentan skulle vara överstökad vid det laget, och efter att ha lyssnat på haitisk-kanadensiske Dany Laferrière tolkad från franska till svenska stack jag till Stadsbiblioteket och lånade Linnea Forsbergs Stormaktstidens Stockholm tar gestalt.

Två frågor klarades av under dagen, en kvar. Den grundade sig helt, tror och hoppas jag, på ett enda kapitel i en bok om 1700-talets köpmän, så jag började lusläsa, men inte hann jag skriva något innan energin tog slut någon gång efter midnatt. Det skulle få ske under inlämningsdagen, i informationsdisken på Slussens bibliotek. Jag var på plats ganska tidigt och skulle sätta igång innan vi öppnade. Boken hade jag med mig, skulle bara kolla frågan en gång till på universitetsplattformen. Men där kom jag inte in! Så jag fick chansa. Det var något med grosshandlare. Jag skrev ihop en text, som jag snart insåg handlade ganska mycket om hur besviken jag blivit på att avhandlingens jämförelse mellan förmögna och mindre förmögna grosshandlares bohag egentligen inte sa något intressant, utan borde ha utförts på ett annat sätt. Efter jobbet skulle jag ha åkt direkt ut till universitetet för att gå på första föreläsningen på kursens andra moment, men jag kastade mig hem emellan för att logga in på plattformen och kolla frågan. Oj då. ”Redogör för vad som var karakteristiskt för de stockholmska grosshandlarnas konsumtionsvanor …” Några snabba omformuleringar, klicka på skicka, skynda ut till bussen. Nu får det gå som det går.

MCDXCII En tjock bok om 1700-talspolitik i knät

20140326-001452.jpg
Håller mig vaken med våfflor – det är ju trots allt våffeldag – och försöker hålla Stadsmuseets biblioteksbok fri från hallonsylt och grädde. Klockan är massor. Vinden viner dramatiskt och fönsterrutorna är regnspräckliga. Gör mitt bästa för att intressera mig för hattar och mössor och övriga politiska inriktningar efter Karl XII:s död.

MCDLIII Stockholmskursen fortsätter

20140219-092559.jpg

den-franske-kammartjanarens-resa-minnen-fran-landerna-i-norr-pa-1660-taletFörutom alla andra nya förutsättningar vid pluggande på 2010-talet finns också möjligheten att hala upp mobilen, surfa in på biblioteket.se och reservera Den franske kammartjänarens resa så snart föreläsaren nämner den. Nu har jag fått ett exemplar av boken, en skildring av en ung parisares resa till Sverige på 1660-talet. Den andra och senaste föreläsningen handlade för övrigt om medeltiden och hölls av en av cheferna på Stadsmuseet och Medeltidsmuseet.