Pesten i gammal översättning

På träffen med min privata bokcirkel för fem veckor sedan hade en av deltagarna uppmärksammat att Pesten av Albert Camus har lyfts fram i media som en återaktualiserad roman och tyckte att den vore intressant som cirkelbok till nästa tillfälle. Visserligen skulle den läsas som en krigsallegori när den kom 1947, men det är förstås som epidemiskildring den är intressant i våra dagar, och inte behöver man vara någon särskilt skarp litteraturanalytiker för att se parallellerna.

Det börjar med några få sjukdomsfall för att sedan öka. Myndigheterna rapporterar dödssiffror, men invånarna i den drabbade staden har till en början svårt att tolka dem, eftersom de inte vet i vilken takt människorna där dör under vanliga omständigheter. Samhället får brist på viktigt material. Vissa butiker stänger. Vården går på högvarv och begravningsfrågan blir mer och mer akut. Sjuka måste isoleras och deras anhöriga får inte träffa dem.

Hade jag läst boken för bara några månader sedan hade jag inte haft en aning om hur realistisk beskrivningen av förloppet är och förmodligen hade jag upplevt den som ganska tradig, särskilt som den svenska översättningen från 1948 är styltigt gammalmodig. Trots att jag hade goda incitament, med en cirkelträff framför mig och all igenkänning, var språket ett visst hinder – så när jag för bara några dagar sedan upptäckte att den nyöversättning jag gärna hade önskat alldeles snart kommer ut på Bonniers visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta. Cirkelträffen hade vi i går, så tajmingen för oss var inte perfekt, men hur perfekt är den inte för det läsande Sverige som just nu inte verkar vilja något hellre än att läsa Pesten? På biblioteket är den gamla översättningen väldigt efterfrågad och efter den nya blir det förmodligen rusning.

Det var inte så dumt att prata av sig med de andra – i WhatsApp – när det nu handlade om något som vi alla berörs av. Men jag har bestämt mig – jag ska läsa Jan Stolpes översättning också, med förord av Per Svensson, så snart jag kan.

The Sellout – som skriven av sinnessjuka änglar

När jag gjorde reklam på Stadsbibblans Instagram för cirkelträffen om The Sellout av Paul Beatty, träff två i terminens ”Lysande utsikter-serie”, citerade jag en blurb på bokens baksida: ”The Sellout is brilliant. Amazing. Like demented angels wrote it.”

Brilliant – jo, kanske, jag har inte läst något liknande och ger den höga poäng för innovation och berättarkonst. Det är bitvis som att läsa ursinnigt framförd estradpoesi.

Amazing – det är en fråga om smak. För mig blev förhållandet mellan ansträngning och behållning inte det bästa. De långa, vilt formulerade meningarna kan både uppfattas som ytterst raffinerade och onödigt tillkrånglade. De är fullmatade med substans och signaler, men tränger undan själva handlingen i lite för stor utsträckning.

Like demented angels wrote it – det är ett sätt att uttrycka det. Innehållet är både lyriskt och politiskt, med ett akademiskt lager och en gangsters grova språk.

I det jag läst och hört om boken har den sammanfattats som en amerikansk satir om en man som får för sig att lokalt återinföra slaveri och segregation. Den skulle vara skruvad och humoristisk. Nu har jag inte läst recensioner eller längre texter, bara kortare beskrivningar och boktips, men utifrån den informationen föreställde jag mig något slags skröna om en bisarr alternativ verklighet. Istället är det en hyfsat realistisk skildring av en socialt utsatt kalifornisk småstad och en rad invånare – några av dem ordentligt bisarra, visserligen – som brottas med diverse svårigheter, alltid med rasism i botten. Bonbons pappa och sedan Bonbon själv arbetar med stort engagemang för att väcka debatt kring sakernas tillstånd, men med helgalna metoder. Särskilt pappan. Och det som slog mig mest, och som jag tycker definierar romanen lika mycket som själva sedeskildringen, är att handlingen alltså förmedlas med en vokabulär som är som hämtad från valfri barnförbjuden hiphopskiva. Inte oavbrutet, men som en genomgående stil. Stereotypa uppfattningar om afroamerikaner (eller ”afrikanamerikaner”, enligt den svenska översättningen) kritiseras och problematiseras, samtidigt som det klassiska svarta ghettospråket befästs. (Detta trots att den lilla staden som beskrivs, Dickens, inte är en klassisk asfaltsdjungel, åtminstone inte helt och hållet, med tanke på att Bonbon har odlingar och boskap och rider på sin häst till den lokala donutbutiken, för att delta i mötena med den tankesmedja hans pappa grundat.)

Om jag ändå ska nämna en bok jag kan dra paralleller till vore det den också nyligen lästa The Sympathizer, om Vietnamkriget. Klurigt och kunnigt skriven, bitvis våldsam och grov och behandlande ett allvarligt och konfliktbelastat ämne ur 1900-talets historia.

Inför kvällens cirkelträff läste jag de första kanske 30 sidorna på både svenska och engelska, sedan valde jag svenska, sedan bytte jag till engelska på slutet. Översättaren tycks ha fattat beslutet att prioritera innehåll före stil. Det är ofta uppenbart vilka fraser som används i originalet, eftersom de har översatts ordagrant. Vi konstaterade i kväll att boken uppfattas som grövre på svenska, när diverse fula och nedsättande ord har tagits ur sina mer idiomatiska sammanhang, men trots den typen av konsekvenser kan jag inte kritisera översättarens insats. Det går inte att behålla både ordens egentliga innebörd (”if you snooze, you lose” blir ”sover du, förlorar du”) och uttryckens ton, och väljer man tonen skulle den ändå aldrig bli densamma på svenska. Som översättningskänslig läsare såg jag förstås några missar på de sidor jag läste på båda språken, ett tolkningsfel och två små felstavningar, men det är ingenting mot de klavertramp man nästan alltid hittar om man letar i översatta böcker.

För att höra lite mer om innehållet – kolla gärna Yukiko Dukes boktipsvideo (från 1.52).

Litterärt afternoon tea om Det regnade fåglar

Visst, det ligger en hel del arbete bakom sådana här begivenheter, men ändå, vilken ynnest. I går fick man sitta på jobbet, prata om en riktigt bra bok, bjuda cirkeldeltagarna på afternoon tea på blommigt porslin och, bäst av allt, mittemot, vid bordets andra kortända, satt bokens översättare, pratade språktänk och bidrog med kuriosa direkt från författarens mun.

MCDXXXVIII Alice Munro på svenska

1618626_10152019263273124_1964806292_n
Så det här var alltså Peter Englunds favorit bland Alice Munros noveller – ”Miles City, Montana”, som i sin svenska översättning hamnat i Nära hem, samlingen som innehåller noveller från flera av Alice Munros böcker. Vi satt några damer i blandade åldrar och diskuterade ”Miles City, Montana” i Sturebibblans soffhörna i kväll.

Jag skulle kunna skriva en lång och olidligt detaljerad bloggpost om vad jag tycker om Alice Munros massakrerade noveller i svensk översättning. Den novell jag läste senast, förutom kvällens novell, var ”Amundsen” ur Brinnande livet, där jag genom parallelläsning upptäckte att översättningsmissar låg bakom allt från onödig urvattning till logiska luckor, och i och med den upptäckten gick det upp ett ljus för mig. Samma översättare står för novellsamlingen Kärlek, vänskap, hat, mitt första möte med Alice Munro, och jag förstår nu varför min läsning hakade upp sig oavbrutet, vilket gjorde att jag inte riktigt kunde se hur den här novellförfattaren kunde vara så mångas favorit för sina omsorgsfullt valda formuleringars skull.

Nära hem har en annan översättare, som jag så här efter en mycket begränsad jämförelse tror är något bättre. I ”Miles City, Montana” hakade jag bara upp mig på några få meningar och ord, där jag hade föredragit andra lösningar. Den fria översättningen av en mening i början tycker jag är den stora missen. Så här beskriver berättarjaget en pojke hon kände när hon var liten: ”I had not liked him more often than I had liked him.” En otydlig mening som jag fick läsa några gånger innan jag fick till rätt betoning. I min översättning: ”Jag ogillade honom oftare än jag gillade honom.” I boken: ”Jag tyckte varken bra eller illa om honom.” I originalet finns det alltså både negativa och positiva känslor, men mest negativa. På svenska har det förvandlats till likgiltighet. Ett exempel på ett galet översatt enstaka ord är ”lemonade” som på svenska blivit ”sockerdricka”. Det handlar om en kanadensisk familj på 1960-talet, inte om familjen Svensson i Katthult.

Men jag la band på mig under kvällen. Den där märkligt översatta meningen om pojken tog jag upp, och så uppmanade jag till Munro-läsning på engelska hellre än svenska, om man kan och vill, just på grund av översättningsmissar, men annars lät jag det bero. Av de övriga hade fyra läst den på svenska och två på engelska, men det krävs ju att man tagit del av både och om man ska prata översättningskvalité.

Det var lätt att hitta en mängd teman och lager i den förhållandevis korta berättelsen, stora ämnen som självbild, minne, föräldraskap, klass, trauman och det besvärliga i att vara allmänt missnöjd med sina omständigheter.

Jag gillar att ge Alice Munro en chans då och då, och jag kommer säkert att göra det igen, men ännu är jag inte helt såld.

DCCXI Lilla Bokstockholm 1: Översättarprogram på Sturebibblan

Under två dagar förra veckan upplevde jag en märklig händelsekedja i det lilla litterära Stockholm, och förloppet börjar med Sture biblioteks kvällsprogram om översättning.

Inbjudna var översättarna Magdalena Sørensen och Olov Hyllienmark och de intervjuades av Lena Hammargren, som har många hattar – hon jobbar på Översättarcentrum, är själv översättare och driver tillsammans med en kompanjon förlaget Novellix.

Samtalet handlade bland annat om yrkets många utmaningar – kluriga ord, kulturskillnader mellan Sverige och bokens ursprungsland, misstag i originaltexten, översättarens magkänsla kontra redaktörens önskemål – och så småningom började åhörarna lägga sig i. Det var en liten men högst intresserad skara som samlats på biblioteket den här kvällen och det mest frekvent förekommande yrket i församlingen var, just det, översättare. För oss icke-översättare var det en riktigt bra bonus att få höra initierade kommentarer från personer som verkligen visste vad de pratade om. När frågan kom upp om hur man angriper texten, till exempel, fick vi därför höra ett flertal svar. Ska man göra helt rätt från början eller skriva ett utkast som gås igenom och görs om flera gånger? Den modell som överraskade mig mest var att översättningen görs parallellt med läsningen av boken, för har man läst boken innan man börjar är det ”tråkigt att veta hur den slutar”.


Samtalet pågår.


Blomsterpassagen under biblioteket hade gjort extrafina buketter.


Magdalena och Olov.


Ja, de hade bestämt innan att det var blommigt som gällde.

Det blev ett långt och underhållande eftersnack översättarna och bibliotekspersonalen emellan, och innan vi gick hem fick biblioteket förhandsexemplar av de kommande Novellix-novellerna av Lena. Jag ville läsa en av dem på en gång och valde att ta med Arne Dahls Migrän hem.

Så här långt inga konstigheter. Trevliga kvällsprogram på Sturebibblan har vi oavbrutet och Novellix är en av våra högt uppskattade samarbetspartner. Fortsättning följer.