När jag stod vid en av självservicekassorna på Willys hörde jag en tydlig flämtning från en kund vid kassan bakom min. När jag vände mig om stod en tjej där med blicken nervänd mot mobilskärmen och sa till killen bredvid att valet var avgjort. Jag kontrollerade på min egen mobil. Här har man suttit klistrad framför en eller annan skärm i flera dygn och så händer det när man pysslar med annat och inte ens har lurar i öronen. På Willys. Trots att jag firade inombords kunde jag inte låta bli att gräma mig över det ovärdiga sammanhanget för det stora ögonblicket.
Sverige, många andra länder samt halva USA drar en lättnadens suck.
Tänkte bara säga att jag befunnit mig en bra bit ifrån 2020 års amerikanska presidentval i nästan tre timmar eftersom Distansfilmklubben just nu har tema 1600-tal. Förra veckan: Två avsnitt av Hermans historia om Gustav II Adolf. I kväll: Två avsnitt av SVT:s dramatiserade dokumentärserie om trettioåriga kriget. Klart man skulle ha en temaenlig bakelse! (Tyvärr tappade jag påsen i golvet på Tranströmerbibblan, så chokladkungen är här återmonterad så gott det gick.) Men nu så, åter till Pennsylvania, Georgia och Arizona.
Under arbetstid är jag ganska disciplinerad, kollar bara notiser, men all övrig tid – CNN. Om inte USA-podden sänder, den går alltid först. Bästa nyhetsappen just nu har visat sig vara den från NBC, som har tydligast valstatistik.
Terminens sista digitala bokcirkel i ”Lysande utsikter”-serien är avklarad – vi pratade om den prisbelönta Norrlandsdeckaren Silvervägen av Stina Jackson – och inget är som förlängd valvaka och en japansk sheet mask när man verkligen vill koppla av. Kartor och staplar med John King på CNN, statistik och spänning, världens väl och ve står på spel.
Podden ”Ear Hustle”, inspelad på San Quentin State Prison i Kalifornien, är en av mina favoriter och en av få löpande poddar som jag hört precis alla avsnitt av, möjligen med undantag för något specialavsnitt med enbart musik. Idén med podden är att den ska vara en motvikt till TV-serier och annan populärkultur som utspelar sig i fängelsemiljö, men kanske inte ligger så nära verkligheten. Programledarna beskriver fängelselivet i ambitiös reportageform utifrån olika teman, alltifrån cellkamrater och matservering till djupt personliga berättelser om de intagnas bakgrund.
Det slog mig redan från början att den allmänna stämningen i samtalen är så oväntat avslappnad och familjär och det vore ju hemskt trevligt, men väldigt osannolikt, om det var en representativ återgivning av klimatet på San Quentin. Är det snarare en medvetet vald inriktning för att lyfta fram en sällan skildrad sida av fängelsevardagen? Eller kanske en konsekvens av att de medverkande i första hand är välanpassade, driftiga personer med lust att engagera sig i projekt som poddinspelning? Visserligen sägs med jämna mellanrum att fängelset inte sällan är en våldsam plats och ett återkommande ämne är uppdelningen av de intagna efter hudfärg, som man väl får anta inbegriper något slags rivalitet, men en bit in i serien nämner den ena programledaren att de, i de allra flesta avsnitten, väljer bort att förknippa enskilda intagna med sina brott. Just det, tänker jag, så är det ju, och det valet säger en hel del om poddens fokus. Det händer att den typen av information kommer fram ändå, men i allmänhet är de intagna med och pratar om avsnittets tema – till exempel familjen på utsidan eller relationen med kriminalvårdarna – utan att det är relevant för historien varför de hamnat på San Quentin. Därmed inte sagt att man någonsin glömmer att det är ett fängelse det handlar om. Allt präglas av ofrihet och begränsningar – tider att passa, vissa tillåtna kläder, brist på hygienartiklar, sällsynta besök, avbrutna telefonsamtal och en ständig nedräkning till frigivning, eller möjligen ett hopp om förkortat straff. Självklart finns det också avsnitt som handlar om ruskiga händelser eller svåra omständigheter i intagnas förflutna och är otroligt mörka.
Podden är inne på sin sjätte säsong och det senaste avsnittet heter ”The Great Ear Hustle Cook Off”. Det är vad det låter som, en matlagningstävling, där ”four formerly-incarcerated people replicate meals they used to make inside their cells, using only the tools and ingredients they would have had access to in prison.” Ingenting om kriminalitet, mest bara gemytligt småprat och lagande av knappt ätliga rätter, och eftersom det handlar om före detta, och inte nuvarande, kåkfarare får pratet om fängelselivet för en gångs skull ett nostalgiskt skimmer. Det är inte ett representativt avsnitt, men ett exempel som visar att ”Ear Hustle” är allt annat än en true crime-podd av vanligt snitt.
Dagens tips är alltså att börja lyssna, gärna från början, och så småningom bli kompis med Nigel Poor, Earlonne Woods, Lieutenant Sam Robinson och de andra. Viktiga termer i den amerikanska fängelsevärlden – som att ”ear hustle” betyder att tjuvlyssna – lär man sig på köpet.
Finns det ens stavningstävlingar för barn och unga i Sverige? I USA är det ju en stor grej och kvällens Distansfilmklubbsfilm ”Spelling the Dream” handlade om sådana – och mer specifikt om att många av de tävlande som gör riktigt bra ifrån sig har indiskt ursprung.
Även om själva tävlingarna är ett spritt och populärt fenomen måste elitstavningsbarnen och deras familjer och livsstil utgöra en mycket smal nisch, och det är det som gör sådana här filmer sevärda. Hur är det att ägna all sin fritid åt att studera svåra ord? Hur gör man det på snabbast möjliga sätt? Hur kan föräldrar och syskon hjälpa till?
En lagom rolig, intressant och annorlunda feel-good-film om stenhårda proffs vars karriär tar slut senast vid 15 års ålder.
Det finns ju en och annan restaurang i Stockholm med amerikansk profil och det här året valde S och jag Vassa Eggen på Birger Jarlsgatan – ett ”högkvalitativt steakhouse med New York-känsla”, enligt dem själva – för vår 4:e juli-middag. Vällagat, trevligt, amerikanska portioner, men dåliga coronaavstånd mellan sällskapen.
Därefter långpromenad till Götgatan och lägenheten där S bor över och kattvaktar tre devon rex-damer, varav en var ett nytillskott. De två ljusa har jag träffat förut, men den mörka Rosie, extra petite, flyttade nyligen in och tog sig genast en framträdande plats i kattgruppen. Hon var också den mest sällskapliga av de tre när S och jag satt i köket, kollade gågatans fotgängartrafik uppifrån och åt Oreos och Ben & Jerry’s Cookie Dough. En ultimat 4:e juli-kväll, helt enkelt.
Romanen Mudbound av Hillary Jordan – Mississippi på svenska – var inte dålig, men ingen favorit. Precis som när jag läst andra halvbra romaner som utspelar sig i ett visst sammanhang i historien, i det här fallet det segregerade södra USA under andra världskriget, uppskattade jag den för inblicken i det historiska skeendet, även om den skönlitterära upplevelsen inte var fantastisk. Det var inte bortkastad lästid, trots allt.
Tillräckligt engagerad blev jag för att vilja se Netflix-filmatiseringen, för jämförelsens skull snarare än längtan att dyka ner i Mississippigyttjan och den ohyggliga diskrimineringen igen. Efter lite övertalning lyckades jag få LW att gå med på att ha den som Distansfilmklubbsfilm.
Jag vet inte om det var mina ojanden efter romanläsningen, filmens trailer eller något annat som fått LW att utgå ifrån att filmen skulle vara ett enda vältrande i förtryck och grymhet, men när hon väl sett den tyckte hon att den trots allt hade vissa nyanser. Det har den, och förutom att visa hur en hårt arbetande och jämförelsevis självständig svart familj hålls nedtryckt av ortens rasister finns flera andra lager och beståndsdelar – lantbruks- och markägarliv, trohet och otrohet, föräldrar och barn, krig och krigserfarenhet och gränsöverskridande vänskap. Och Ku Klux Klan. Förtrycket och grymheten får ändå sista ordet. Nästan.
Under vårt eftersnack kunde jag inte låta bli att redogöra för skillnaderna i förhållande till boken, vad som skurits bort och hur personporträtten förenklats. Vissa osympatiska sidor hade faktiskt slipats till i kanterna, som tittare orkar man väl inte hur depraverade drag som helst.
Jag vet inte om jag kan rekommendera filmen. Den som väljer att se den behöver hur som helst vara på ett gott och stabilt grundhumör.
Inför Michelle Obamas Sverigebesök i april förra året pratade Sara Stenholm och Ginna Lindberg i USApodden om kommentarer i dansk media efter att ex-first ladyn varit i Köpenhamn. Den show hon turnerade med, uppbyggd kring hennes självbiografi från 2018, beskrevs som en mammagruppsträff som kanske hade gått hem i USA och besvikelsen var stor över att intervjufrågorna som ställdes till henne var ”fördummande”. Men hade de verkligen förväntat sig politiskt innehåll, undrade SR-journalisterna, när nu Michelle Obama varit så tydlig med att hennes offentliga politiska engagemang är över. I USApodden-avsnittet veckan därpå nämnde de kort att de båda varit på Michelle Obamas show i Globen, att de inte imponerats av det peppiga innehållet och – de kunde inte låta bli att säga det – att det var för lite politik.
De reaktionerna hade jag i bakhuvudet när LW och jag skulle ägna Distansfilmklubbens möte åt Netflix-dokumentären i samma ämne och med samma namn som Michelle Obamas bok och scenshow, ”Becoming”. Framför allt handlar dokumentären om den USA-turné som föregick framträdandena i Europa och om jag förstod det lite otydliga upplägget rätt visar den hur hon dels om och om igen upprepar showen, där intervjuaren byts ut från stad till stad, och dels deltar i gruppdiskussioner med ungdomar, i synnerhet unga mörkhyade kvinnor och flickor. Därutöver boksigneringar med långa köer och insprängt bland turnéklippen en del privat inriktat innehåll, scener från föräldrahemmet, några personliga intervjufrågor, gamla foton från uppväxten. Enligt dokumentären gör hon stormsuccé vart hon än kommer och även om klippen kanske inte är hundra procent representativa tror jag som danskarna – det här går hem i USA på ett helt annat sätt än i Skandinavien. Tjejerna nästan svimmar i hennes närvaro, hennes betydelse som kändis och förebild är kolossal. Vi förstår att hon är intelligent, kompetent och en framgångsrik yrkesperson, men det är den personliga framgångssagan som lyfts fram. Klassresan och pionjärinsatserna. ”Om jag kunde komma så här långt kan du det också.”
Jag var inte påläst på Michelle Obamas bakgrund och blev lite upplyst på det området, men mer än en dokumentär är detta 90 minuter hopklippt turnédokumentation och utifrån de nedslagen ett idolporträtt av en kvinna som är lätt att se upp till, inget snack om den saken. Störst underhållningsvärde hade interaktionen mellan Michelle Obama och hennes hardcore fans, så starstruck att de inte vet vart de ska ta vägen. Och där sitter fru Obama bakom signeringsbordet, cool as a cucumber, van att hantera beundrare vars hänryckning strålar ur ögonen och orsakar tunghäfta, tårar och andra åkommor. Då är det amerikanskt på ett ganska härligt sätt.