The Sellout – som skriven av sinnessjuka änglar

När jag gjorde reklam på Stadsbibblans Instagram för cirkelträffen om The Sellout av Paul Beatty, träff två i terminens ”Lysande utsikter-serie”, citerade jag en blurb på bokens baksida: ”The Sellout is brilliant. Amazing. Like demented angels wrote it.”

Brilliant – jo, kanske, jag har inte läst något liknande och ger den höga poäng för innovation och berättarkonst. Det är bitvis som att läsa ursinnigt framförd estradpoesi.

Amazing – det är en fråga om smak. För mig blev förhållandet mellan ansträngning och behållning inte det bästa. De långa, vilt formulerade meningarna kan både uppfattas som ytterst raffinerade och onödigt tillkrånglade. De är fullmatade med substans och signaler, men tränger undan själva handlingen i lite för stor utsträckning.

Like demented angels wrote it – det är ett sätt att uttrycka det. Innehållet är både lyriskt och politiskt, med ett akademiskt lager och en gangsters grova språk.

I det jag läst och hört om boken har den sammanfattats som en amerikansk satir om en man som får för sig att lokalt återinföra slaveri och segregation. Den skulle vara skruvad och humoristisk. Nu har jag inte läst recensioner eller längre texter, bara kortare beskrivningar och boktips, men utifrån den informationen föreställde jag mig något slags skröna om en bisarr alternativ verklighet. Istället är det en hyfsat realistisk skildring av en socialt utsatt kalifornisk småstad och en rad invånare – några av dem ordentligt bisarra, visserligen – som brottas med diverse svårigheter, alltid med rasism i botten. Bonbons pappa och sedan Bonbon själv arbetar med stort engagemang för att väcka debatt kring sakernas tillstånd, men med helgalna metoder. Särskilt pappan. Och det som slog mig mest, och som jag tycker definierar romanen lika mycket som själva sedeskildringen, är att handlingen alltså förmedlas med en vokabulär som är som hämtad från valfri barnförbjuden hiphopskiva. Inte oavbrutet, men som en genomgående stil. Stereotypa uppfattningar om afroamerikaner (eller ”afrikanamerikaner”, enligt den svenska översättningen) kritiseras och problematiseras, samtidigt som det klassiska svarta ghettospråket befästs. (Detta trots att den lilla staden som beskrivs, Dickens, inte är en klassisk asfaltsdjungel, åtminstone inte helt och hållet, med tanke på att Bonbon har odlingar och boskap och rider på sin häst till den lokala donutbutiken, för att delta i mötena med den tankesmedja hans pappa grundat.)

Om jag ändå ska nämna en bok jag kan dra paralleller till vore det den också nyligen lästa The Sympathizer. Klurigt och kunnigt skriven, bitvis våldsam och grov och behandlande ett allvarligt och konfliktbelastat ämne ur 1900-talets historia.

Inför kvällens cirkelträff läste jag de första kanske 30 sidorna på både svenska och engelska, sedan valde jag svenska, sedan bytte jag till engelska på slutet. Översättaren tycks ha fattat beslutet att prioritera innehåll före stil. Det är ofta uppenbart vilka fraser som används i originalet, eftersom de har översatts ordagrant. Vi konstaterade i kväll att boken uppfattas som grövre på svenska, när diverse fula och nedsättande ord har tagits ur sina mer idiomatiska sammanhang, men trots den typen av konsekvenser kan jag inte kritisera översättarens insats. Det går inte att både behålla både ordens egentliga innebörd (”if you snooze, you lose” blir ”sover du, förlorar du”) och uttryckens ton, och väljer man tonen skulle den ändå aldrig bli densamma på svenska. Som översättningskänslig läsare såg jag förstås några missar på de sidor jag läste på båda språken, ett tolkningsfel och två små felstavningar, men det är ingenting mot de klavertramp man nästan alltid hittar om man letar i översatta böcker.

För att höra lite mer om innehållet – kolla gärna Yukiko Dukes boktipsvideo (från 1.52).

Running From COPS

900x900bb-75På sista tiden har jag lyssnat extra mycket på amerikanska poddserier i genren undersökande journalistik, lite braskande, som amerikanskt rapporterande gärna blir, men övervägande bra och informativt. Häromdagen lyssnade jag klart på Running From COPS, sex avsnitt och ett bonusavsnitt från april och maj i fjol.

COPS syftar här på reality-TV-serien som sedan 1989 visar polisarbete på gatorna i en lång rad amerikanska städer, ofta tufft och stökigt. Serien må vara långlivad och populär, men långt ifrån oproblematisk. Hur mycket realitet finns kvar när avsnitten redigerats ihop? Hur pressade är poliserna att skapa spännande situationer, när de har ett TV-team flåsande i nacken? Hurdana blir landets poliskårer när vissa poliser dragits till yrket efter att ha växt upp med COPS som TV-underhållning? Vad händer med bilden av de – ofta små – städer vars problem med kriminalitet är det enda som visas upp för omvärlden? Och en fråga nog många tittare ställer sig: Behöver TV-bolaget de uthängda men odömda brottslingarnas tillstånd till medverkan? Och i så fall – hur får de dem att skriva på?

Podden innehåller samtal med poliser, TV-folk och filmade gripna vars eventuella skuld avgörs långt senare och vars ansikten syns på TV år efter år i repriser. Där hörs också lokalpolitiker som valt att förbjuda den här typen av samverkan mellan polis och TV-team under pågående polisärt arbete. Kritiska politiker har för övrigt inte bara COPS att bekymra sig för – sedan 2016 finns också omåttligt populära Live PD, som även de filmar actionfyllda polisingripanden. Som namnet antyder är det – mestadels – fråga om direktsänd TV.

Svaret på frågan om tillstånd är ja, de filmade måste godkänna sin medverkan. Ska man tro poddens rapportering handlar det dock om underskrifter framtvingade antingen under hård press eller med missvisande lockelser om ett fördelaktigare läge i den kommande processen på polisstationen. Personer som är berusade eller i en psykiskt utsatt situation är inte heller vid sina sinnens fulla bruk när underskriften efterfrågas. Flera personer som intervjuas i podden vidhåller att de aldrig skrev på.

Det här med obligatoriska underskrifter gäller COPS, men för Live PD är det annorlunda. Det programmet räknas nämligen som nyhetsrapportering istället för underhållning, vilket innebär att skyddande av utsatta personers identitet inte är nödvändigt.

COPS är en sensationsbaserad underhållningsserie i dokumentärkostym och man behöver förstås ställa sig frågan om Running From COPS hör hemma i samma fack. Det skulle inte passa dess agenda att hitta alltför reko TV-poliser och -producenter eller att konstatera att serien väcker samhällsengagemang och empati hos tittarna. Hur det än är med den saken lyckas podden vara en nyttig övning i problematisering och ett gott exempel på hur en populärkulturell företeelse kan betraktas från många relevanta sidor.

MCMXXXVII Friast i världen?

Amerikanerna har så höga tankar om sig själva. Man vet inte om man ska glädjas eller uppröras. I West Wing, som jag återigen tittar maniskt på, älskar de att säga att de arbetar för ”the leader of the free world”, men just här tar Vita husets pressansvariga C.J. Cregg självglorifieringen till nya nivåer.

    

Det var nog knappt ens sant på nybyggartiden.

MDCCXV Greetings from Las Vegas to Storvreten

IMG_7943När jag, Jenny och Karolina slagit oss ner vid matbordet, dukat på ett påvert och ogenomtänkt sätt som min mor aldrig hade kunnat stå bakom, ringde Bettan på dörren och Uffe stod och kollade från deras garageuppfart. Eftersom de har post- och vattningsansvar medan mina föräldrar är bortresta ville de se att det verkligen var jag och ingen obehörig som tagit sig in. En väl fungerande grannsamverkan.

Just för att det skulle vara någon i huset förlades veckans hemgruppssamling hit, jag sover också över och har uppdrag som har att göra med fallfrukt och inspelning av TV-program.

Sent i kväll – mitt på dagen för mamma och pappa – facetimade vi en stund, jag från vardagsrumssoffan, de från foajén i det pyramidformade hotellet Luxor i Las Vegas. Jag försökte fånga både dem och bakgrunden på bild, det gick väl sådär, men det var roligt och surrealistiskt – som vanligt, får man väl börja säga – att facetima från varsitt land och se en extremt annorlunda plats i realtid. Verkligen extremt annorlunda. Las Vegas är ett galet ställe.

Och det var långt ifrån första inblicken i päronens hejdundrande USA-resa, som började hos familjen Sidhu i Anaheim, varifrån vi familjemedlemmar och Facebook-vänner fått se en hel del glimtar. Paret Sidhu var vår familjs hyresvärdar i Granada Hills 1987-88 och vi har därefter hållit kontakten, med allt vad det inneburit – jag och mina vänner har bott i deras gästhus, brorsan och hans kompis Petter likaså, Petter med familj har därefter varit tillbaka och nyttjat gästfriheten flera gånger och mamma och pappa har förstås också hälsat på med några års mellanrum. De har umgåtts, ätit hemlagat indiskt, pratat tro – mamma och pappa är kristna, Harry och Gin sikher – och varit ute med båten och vattenskotrarna och vad det nu är för leksaker som Sidhus kan erbjuda. Den här gången var de ute och flög i Harrys lilla sportplan.

IMG_7955

Den strida strömmen bilder är inte riktigt som att själv vara på plats – men nästan.

CXLI Mighty Maple

Jag säger bara Mighty Maple! Jordnötssmör med lönnsirap. Mums! Tänk vad de hittar på, amerikanerna. Hos dem finns inte antingen eller, bara både och. Från hemsidan: ”People have been telling us that they love to spread peanut butter on pancakes and waffles for years. They love the way the rich and creamy peanut butter blends with sticky, sweet maple syrup to create an unbelievable taste sensation. This new variety of peanut butter is a tasty way to enjoy two great flavors – try it on toast, stirred over oatmeal, or on a sandwich with crispy bacon!”