”Är det den med skyltdockan?” frågade kollegan J när jag sa att jag skulle börja läsa Karin Boyes roman Astarte från 1931. Det sa jag att det var, för det var ungefär det jag fått reda på av snabb research inför läsningen av boken som kurslitteratur på ”Stockholm i litteraturen”. Därför var jag inställd på att en skyltdocka skulle stå i centrum för alltihop, rentav vara huvudperson, och nog för att historien är udda, men centralfigurerna är ändå människor.

Precis som med Hjalmar Söderbergs Förvillelser gick H med på att ha Astarte som cirkelbok innan den tas upp på kommande föreläsning på min kurs och vi diskuterade den i förmiddags. Det var, som alltid, bra att få prata om den efter läsningen, men ingen av oss uppskattade den eller såg riktigt dess förtjänster. På sätt och vis är det en Stockholmsskildring, men mest på ett filosofiskt plan. Det handlar om konsumism, modernitet, ytlighet, kvinnligt och manligt, social och intellektuell status, småstads- och storstadsliv – Karin Boye passar på att stoppa in ämne efter ämne i tablåerna som beskriver ett antal ungdomar och vuxna vars vägar korsas, men som inte hålls ihop av en samlad intrig.

I sin samtid beskrevs romanen av recensenterna, givetvis manliga, som en liten ”damroman”, som uppehåller sig vid mode och liknande fenomen, men även om vanan att läsa politiskt och symboliskt laddade romaner såg annorlunda ut 1931 och bokens djup och budskap gick recensenterna förbi undrar jag hur den kunde läsas som något lättsamt. Personligen uppfattade jag den som överlastad av ideologiska reflektioner och skulle som recensent inte ge den något högt betyg, men som underhållningslitteratur skulle den än mindre hålla måttet.

Jag tar med mig en insikt av läsningen och kan nästan garantera att det inte är något Karin Boye hade kunnat ana skulle ha någon vidare betydelse för framtida läsare. Ynglingen Tage står på Sankt Eriksbron och ser ljusreklam och Kungstornens restauranger – på den här tiden var det Sveriges högsta skyskrapor och det var väl inte så mycket i vägen för sikten, trots att de ligger en bra bit bort – och bara det ger mig en schyst tidsreseupplevelse, men så står det också att ”bron skakade av spårvagnsdån och ett norrgående tåg djupt nedanför 
svepte in honom i ett fuktigt moln av vit ånga”. Jag måste ha gått över Sankt Eriksbron många gånger medan tåg passerat där nedanför och att det fanns ånglok vid den här tiden är heller ingen nyhet, men just det här var ett fenomen jag varken läst om tidigare eller hade räknat ut själv. En klockren ögonblicksskildring levandegör Karin Boyes Stockholm för mig. Symboliken i den klassklättrande Tages ärelystna spejande över staden, och kanske också tågets framfart där nere, blir genast mindre intressant.