MMXXX Måste bara läsa krigsdagböckerna snart

De senaste dagarna har det stått två reserverade exemplar av Astrid Lindgrens Krigsdagböcker 1939-1945 i hyllan vid informationsdisken på Östermalms bibliotek, exemplar som alltså ska hämtas av andra, men som jag har smygläst lite i under lugna stunder. Alltså, vilken skatt. Förutom att krigsutvecklingen blir påtaglig och begriplig – så begriplig den kan bli – i all sin tragik får man den lindgrenska skärpan och kvickheten på köpet.

Ur dagboksanteckningen 7 december 1939: ”Finland har vädjat till Nationernas Förbund men Molotov vägrar att delta i någon konferens. Ryssland är inte i krig med Finland, påstår den lille raringen, di håller bara på att befria det finska folket, som trilskas och vägrar låta sig befrias.”

MMXVIII Hédi Frieds Sommar i P1

Hedi_Fried

Nu har jag efterhandslyssnat på Hédi Frieds sommarprat, om hennes tid i Auschwitz och Bergen-Belsen, vad som hände före och vad som hände efter. Det enda som gör lyssnandet uthärdligt är vetskapen om att hon sitter livs levande i en radiostudio i Stockholm 2015.

2002 besökte Jenny F, Helen och jag Auschwitz, som ett stopp på vår tågluff. För att göra upplevelsen verklig för mig själv, lyckas koppla bort vår trivsamt äventyrliga tågresa, läste jag i förberedelsesyfte Hédi Frieds Skärvor av ett liv – vägen till och från Auschwitz på färden genom Europa och var, om jag minns rätt, klar med boken precis innan vi skulle resa mot Oświęcim, som det stod på skyltarna. Auschwitz heter staden på tyska.

Hédi Frieds bok gavs ut 1992 och en nyutgåva kom senast 2009. Den tar upp det hon berättade om i Sommar-programmet, men det fina med att läsa boken är att den, naturligtvis, innehåller mycket mer, och det fina med att lyssna på Sommar-programmet är att den livshistoria hon där berättar sträcker sig in på 2000-talet. 2004 kom hon för första gången tillbaka till Auschwitz och gick runt i det museum som lägret förvandlats till. Hon beskriver hur svårt det var att ta till sig det hon såg i montrarna, fångars tillhörigheter och avrakade hår. Två år tidigare tittade Jenny, Helen och jag in i samma montrar. De obehagskänslor jag kan tänka tillbaka på måste ha varit så ytliga i jämförelse.

Lyssna gärna på en av få som finns kvar i livet och kan dela med sig av sina erfarenheter av koncentrationsläger. För övrigt uppskattar jag mycket att bilder tas på Sommar-värdarna vid inspelningen och läggs ut på SR:s sajt, särskilt i det här fallet.