Jag visste ingenting om baltutlämningen till Sovjetunionen efter andra världskrigets slut innan vi i bokcirkeln bestämde att vi skulle läsa något av nyligen bortgångna P.O. Enquist och valde dokumentärromanen Legionärerna från 1968, och nu vet jag ännu mindre. Nä, det är inte sant, jag vet mycket mer, men det P.O. Enquist försöker reda ut genom att under 60-talet gräva i och följa upp händelserna – både hur det egentligen gick till och om olika svenska aktörer gjorde rätt eller fel – ter sig nu som ett ännu mer komplext och kompakt mysterium.

Mest förbryllande är det litterära verkets form och ideologiska grund. Innehållet är dokumentärt, men klassifikationen är roman och därmed finns fiktiva inslag, men vi vet inte vilka. Bonniers litterära magasin ska tydligen 1970 ha avslöjat att boken innehåller påhittade personer – men P.O. Enquist har sitt på det torra, det han har skrivit är ju skönlitteratur. Vanligtvis är en dokumenärroman en i grunden sann historia där författaren har tagit sig vissa friheter, som att förenkla en alltför trasslig väv av trådar eller använda sin fantasi på de punkter där dokumentationen inte kan ge besked, som hur dialoger kan ha låtit och vad som kan ha försiggått i personernas tankar och känsloliv, men så ser inte Legionärerna ut. Där följer vi ”undersökaren”, en person som av allt att döma är identisk med författaren, och hans självpåtagna uppdrag att utreda alla turer kring de 167 baltiska soldater som stred på axelmakternas sida, befann sig i Sverige 1945 och på Sovjetunionens begäran överlämnades till dem och ett ovisst öde. Politiker fattade beslutet på märkliga grunder. Diverse svenska organisationer protesterade. Media tog ställning åt ena hållet, sedan åt andra. Så komplex brukar ju verkligheten vara, det snåriga förloppet köper jag, men märkligast av allt i sammanhanget är att det så småningom framkommer att ”undersökaren”, med sina vänstersympatier, från början bestämt sig för att den svenska regeringens beslut var riktigt, vilket förmodligen, säger han, styr honom i undersökarrollen.

När jag jobbade på Slussens bibliotek, där vi från folkbiblioteket kompletterade Stadsmuseets Faktarums litteraturutbud bland annat med ett skönlitterärt bestånd om Stockholm och Stockholms historia, brukade en av museimedarbetarna mellan raderna uttrycka sin skepsis till nyttan av att lära sig något om historia genom romaner. Vad vet man som läsare om en romanförfattares förmåga och ambitioner att göra research? Eller hur många medvetet utbroderade eller rent kontrafaktiska inslag boken har? Jag förstår så klart hur han tänkte, men har samtidigt många gånger konstaterat romanens förmåga att förflytta en till en plats och en tid på så sätt att man plötsligt får ett sammanhang och historien blir begriplig. Per Anders Fogelströms Henning har aldrig existerat, men han har gett mängder av läsare en förståelse för en inflyttad arbetares liv i Stockholm under 1800-talets andra hälft. (Ett dåligt exempel, egentligen, eftersom jag själv inte läst Mina drömmars stad. Jag grundar detta på ofta upprepad hörsägen.)

P.O. Enquists undersökning var omfattande, både i form av arkivgrävande och inhämtande av information i samtiden, tillräckligt kort tid efter själva händelserna för att inblandade personer fortfarande skulle vara i livet och möjliga att söka upp. Ändå valde han romanformen och var därmed fri att behandla sitt material hur han ville, behövde inte förhålla sig till en journalists eller forskares formella och etiska regler, kunde skruva till och hitta på vid behov och behålla sina förutfattade meningar. Under läsningen vacklade jag mellan åsikten att det var ett intressant beslut som kan ha gjort slutprodukten bättre och frustrationen över att jag förkovrade mig i ett för mig främmande ämne, men att nästan 500 sidor lärdomar inte var att lita på.

Så här i efterhand är jag mest benägen att hålla med museikollegan. ”[E]ftersom den är en roman kan den förbli i den spänning som byggs upp i den, utan att behöva ge facit, någon slutgiltig förklaring, någon förlösning”, stod det i Svenska dagbladet 2018, då Legionärerna fyllde 50 år och gavs ut på nytt. Jag ser det inte så, det är snarare skönlitteraturen som brukar vilja paketera verkligheten med början, mitt och slut, medan den dokumentära formen får lov att acceptera att någon slutgiltig förklaring inte går att vaska fram. Med andra ord kräver jag inte att P.O. Enquist skulle servera en komplett redogörelse och ett moraliskt ställningstagande angående baltutlämningen, särskilt inte det sistnämnda, men jag hade nog hellre än en dokumentärroman läst just en undersökning.