Förortsskildringen Klass

Inför sista föreläsningen i ”Stockholm i litteraturen” kunde vi välja mellan att läsa Still av Hassan Loo Sattarvandi och Klass av Elise Karlsson. Min kurslitteraturbokcirkelkompis H och jag valde gemensamt den av de två förortsskildringarna som inte verkade handla om droger, nämligen Klass. Cirkeln hade vi i förrgår.

En SVT-skribent skriver att Klass ”utforskar förorten, universitetet och resan däremellan” och hade jag bara läst den formuleringen hade jag säkert kunnat bli sugen på boken även om den inte var kurslitteratur. Nu kan jag konstatera att beskrivningen stämmer, men det var inte en bok för mig. Jag tycks nämligen ha stora empatiproblem när det gäller romaner om unga kvinnor som ältar, velar och inte kommer någonvart.

Hon är fast, Hélène, i ett slags psykologisk förortsfälla och även i begränsningen som kommer av att hon varit utstött i skolan. Bara det hade varit tillräckliga hinder i en skildring av en ung människas väg till och genom universitetsstudier, men här skruvas handlingen till av två extra element. Det ena är att Hélène visserligen har en ickesvensk förälder, men till skillnad från dem hon växt upp med i Rinkeby har hon nordiskt utseende. Alltså upplever hon att hon sticker ut hemma i sin förort och på universitetet smälter hon in till utseendet, men är på insidan en förortstjej som känner sig främmande bland medelklasstudenterna. Det andra tillskruvandet är att en lärare Hélène hade på högstadiet har skrivit en bok om sin tid med klassen i Rinkeby och när den nu ska publiceras blir Hélène och en av hennes gamla klasskamrater på förhand upprörda över den bild de förväntar sig att få se etablerad som sanning, lärarens bild av dem och platsen de kommer ifrån. På flera sätt ställs alltså frågor om vem som får och kan representera och definiera förorten.

De frågorna i sig är intressanta och meningsfulla och jag har egentligen ingenting emot premisserna, men det finns definitivt svagheter i händelseförloppet, särskilt kring boken om skolklassen. Hélène och klasskompisen som, på varsitt sätt, bävar inför en snedvriden beskrivning av sig själva, bestämmer att Hélène i den coolare kompisens namn ska skriva en motskrift som avslöjar hur det egentligen var och de räknar med att deras bok ska göra succé. Den planen, i kombination med hur Hélène genom att förföra lärarens pojkvän kommer över hennes bokmanus före publiceringen, tillhör de mer orimliga inslagen och personligen är jag inte heller så förtjust i den skrivprocess som följer. Hélène bearbetar lärarens manus genom att spränga in sina egna erfarenheter och perspektiv och det hela blir ett övertydligt sätt att visa att förortsrepresentanten själv kan ta över tolkningsföreträdet.

Så långt var H och jag ganska överens, men skildringen av huvudpersonens inre liv och handlingar, eller brist på handlingar, var det jag som hade problem med. Den enkla förklaringen är att jag inte känner igen mig och därför inte förstår, Hélène är formad av erfarenheter jag inte har haft och hennes personlighet, värderingar, hur hon analyserar sin omgivning – de flesta av hennes egenskaper är raka motsatsen mot mina egna. Att drabbas av osäkerhet och skylla sina tillkortakommanden på andra är en naturlig följd av att själv ha blivit förfördelad och jag får dåligt samvete av att jag låter mig provoceras av det som nog ska ses som allmänt mänsklig svaghet, men kan inte låta bli att med viss upprymdhet nicka åt DN-recensentens krassa tolkning:

[Hélènes] bild av andra människors världar är den där sortens aggressiva abstraktion som man håller sig med en bit upp i åren, och sedan förhoppningsvis mjukar upp; föreställningen att alla andra är på ett visst sätt, alla andra är ytliga/självsäkra/lyckliga.

Det är en aning trångt att som läsare vara inlåst i jagberättarens syn på världen, eftersom man kan ana vidden av hur en ung, depressivt färgad självupptagenhet styr hennes blick.

Nog för att jag är ganska fast i min uppfattning – inte ens cirkelsamtalet fick mig att vekna, vilket faktiskt händer ibland – men jag försöker förstå. Jag har lyssnat på två författarintervjuer om boken och en radiorecension, utöver de recensioner jag läst. Nu blir jag inte klokare på boken, men om kursen ville få mig att reflektera över förortsskildrande litteratur är väl syftet uppnått.

MMCLXIII Social hållbarhet eller lyckliga och olyckliga gatan

Den här lycklighetsrankingen visades upp på ett kort seminarium med rubriken ”Social hållbarhet” under ”Framtidsdagen” i dag, den numera årliga halvdagssammankomsten för Kulturförvaltningens personal. Vi fick också se siffror och staplar som gällde tillit till andra människor i ens egen stadsdel och hur den tillfrågades utbildningsnivå påverkat svaret. De tydliga trenderna i undersökningsresultatet var att i mindre ekonomiskt välmående stadsdelar är tilliten till andra låg och bland de tillfrågade i de olika stadsdelarna var personer med kort utbildning mer benägna att ha låg tillit.

Jag funderar ofta på hönan och ägget i undersökningsresultat av det här slaget där allt negativt tycks hänga ihop – låg utbildning, låg tillit, dålig hälsa, hög kriminalitet … Ingen av de staplar vi tittade på gällde uttalat pengar, men en kommentar vid sidan om berättade att skillnaderna i tillit ”samvarierar med socioekonomisk profil”. Är ”samvariationen” mellan alla dessa negativa faktorer en ond cirkel, eller ond kedja, som kan ha sin början var som helst – kriminalitet leder till svårigheter att få jobb som leder till dålig ekonomi, lika gärna som svårigheter att få jobb leder till kriminalitet som leder till låg tillit – eller går det att definiera någon grundförutsättning för att stadsdelar och individer ska upprepa dåliga mönster i en nedåtgående spiral?

Att pengar i sig skulle vara en förutsättning för lycka går ju emot allt sunt förnuft (vilket också är ett av skälen till att jag utmanas av den här typen av statistik), men allvarlig brist på pengar får naturligtvis allvarliga negativa konsekvenser. Låt säga att de dåliga ekonomiska förutsättningarna i en stadsdel är så pass dåliga att de hindrar all utveckling mot en bättre tillvaro – hur skjuter man till pengar som faktiskt kan göra skillnad? Vad satsar man på för ekonomiska bidrag som inte leder till en allmosesituation och ett befäst beroende?

Om låg utbildningsnivå är den grundförutsättning som behöver avhjälpas för att trenden ska vändas – kommer fler och bättre grundskollärare att leda till bättre studieresultat och fortsatta, högre studier, eller kommer omständigheter som lågutbildade föräldrar, missbruk eller andra akuta problem i familjen, brist på studiero i ett trångt hem eller brist på förebilder att sluka all studiemotivation ändå?

Om alla de här negativa förhållandena hänger ihop i en kedja, cirkel, spiral, eller hur man nu väljer att se det faktum att det ena leder till det andra, så bör ju rimligtvis en positiv förändring i en faktor påverka nästa. Och det finns naturligtvis de som lyckas i livet trots att förutsättningarna i hemstadsdelen inte är de bästa. Vad som händer med dem? De flyttar, enligt Paul Alarcon, Stockholms stads hållbarhetschef, som höll i seminariet, så stadsdelsstatistiken, med låg utbildningsnivå i vissa delar av staden och hög i andra och så vidare, hålls konstant.

Jag kommer att tänka på dokumentärromanen Bakom det evigt vackra av Katherine Boo (som jag fördjupar mig i en ganska teknisk analys av här), där det mitt i en genomkorrumperad tillvaro i ett indiskt slumområde växer upp barn och ungdomar som trots allt besitter en stark rättskänsla. Det ger hopp om att framtiden inte behöver avgöras av trender och tendenser, sådant som statistiken visar, utan att individer kan välja en annan väg.

Hur som helst är det tur att det finns andra som arbetar med detta, med segregation, dåliga mönster och det så kallade ”frustrationsgapet”, alltså gapet mellan en individs livsmål och den reella möjligheten att nå dit. Själv fastnar jag i filosofin.