Distansfilmklubb: Jane

”Ni kommer att höra djurens läten under natten”, sa våra guider när JF och jag övernattade i safaritält på Taronga Zoo i Sydney i höstas, och de poängterade att vi skulle hålla oss vid tältklungan och inte röra oss längre bort än till byggnaden med enkla toaletter och duschar. Det var nog mest för att vi inte skulle villa bort oss i mörkret, det strök inte runt några farligare djur än vilda kalkoner och de vanliga smådjuren som gillar träd och buskar, men helt omöjligt var det inte att inhägnade djur rymde. ”If it’s the chimps, you’re on your own!” – deras sätt att med djurskötarskämt upplysa oss om att schimpansen betraktas som deras farligaste djur.

I går var LW:s och min distansfilmklubbsfilm ”Jane” från 2017, en dokumentär om Jane Goodall. Den absolut största behållningen var att se de många filmklippen från 60-talet, då naturfotografen Hugo van Lawick, senare hennes make, kom till Gombe i Tanzania, där Jane Goodall observerade schimpanser – och själv observerades genom Hugos filmkamera. Bland det mest spektakulära var också det faktum att Jane – 26 år när hon ensam inledde sin vistelse i schimpansernas habitat – inte var det minsta nervös inför närheten till de vilda djuren. Först en bra bit in i studien fick hon se exempel på det extrema våld schimpanserna kan utsätta varandra för.

Det är en film om både liv och verk, vilket förstås är vanligt i biografiska dokumentärer, men jag reagerar ändå på öppenhjärtigheten kring det privata, som familjeliv och moderskap. Å ena sidan – det privata och professionella var integrerat på ett sällsynt sätt i Jane Goodalls forskargärning. Å andra sidan – dokumentationen i rörliga bilder och hennes egna reflektioner kring sig själv och sina närmaste i speakerform blir en väldigt intim kombination.

I vilket fall som helst är det en unik inblick i ett unikt liv och i en otroligt spännande kunskapsresa på området schimpanser, från gissningar och missuppfattningar till belagt vetande.

Nu har vi läst ut Last Man in Tower

Så har HA och jag haft Facetime-bokcirkel nummer två om Last Man in Tower av Aravind Adiga. Vid tillfälle ett satt jag på balkongen med möjlig risk att störa mina grannar bakom balkongavdelarna med tämligen långvarigt pladder om en bok om just grannar. Vid det här tillfället var jag inomhus, högblank i ansiktet framför skärmen, men med nyfärgade fransar och bryn. Det hör inte till vanligheterna att jag bokar in en ansiktsbehandling, men för några timmar sedan skakade jag av mig regnet efter promenaden genom stan och blev nedbäddad på en brits på en salong på Rehnsgatan, och själva frans- och brynfärgningen var en premiär. Ögonbrynen bryr jag mig egentligen inte så mycket om och jag bad om mycket diskret färgning, men att få mörkare ögonfransar gillar jag skarpt. Kanske klarar jag mig med mindre frekvent mascaraanvändande framöver.

Last Man in Tower hamnade på min TBR-lista efter att jag läst och uppskattat författarens debutroman The White Tiger och trots att genre och ämne inte riktigt är HA:s kopp te gick hon med på cirkelbokvalet med påpekandet att det är bra att bredda sin läsning. Det slutade också, väntat nog, med att jag var den som tyckte bäst om boken, även om den inte var en lika häftig läsupplevelse som The White Tiger. Det finns förstås likheter – båda romanerna skildrar ett orättvist och hierarkiskt uppdelat indiskt samhälle och persongalleriet är färgstarkt och skruvat på ett delvis liknande sätt – men trots dramatiken, från det dagliga spionaget grannar emellan till den skurkaktiga fastighetsmagnatens obehagliga metoder, är Last Man in Tower jämförelsevis subtil, och kanske lite onödigt ordrik.

Grannarna är många i det hus historien kretsar kring, de introduceras i rask takt och utmejslas därefter genom sina interaktioner i ett ganska utdraget tempo, samtidigt som vi får reda på hur var och en resonerar kring handlingens stora fråga – de boende erbjuds dubbla marknadsvärdet för sina lägenheter, men bara om alla väljer att anta erbjudandet och lämna torn A i bostadsrättsföreningen Vishram Society, där många av dem bott i stora delar av sina liv. Lyckas de komma överens om detta – spoiler: att komma överens är svårt – ska huset rivas och lämna plats för lyxbostäder. Trots personförteckningen i bokens början går en hel del av ens läsfokus åt till att hålla isär Ajwani, Kothari och Kudwa, familjen Puri och paret Pinto och diverse barn. De gånger vi lämnar Vishram Society är det oftast för att följa historiens bad guy Dharmen Shah, den fula fisk till affärsman som började från noll och har bestämt sig för att bygga upp sitt imperium till vilket pris som helst, och jag behövde ärligt talat anstränga mig en hel del även för att få grepp om honom.

Problem och händelseförlopp är intressanta, men inte rafflande, och man behöver gripas av dem för att hålla sig motiverad genom mer än 400 sidor – om man inte, som jag, så lätt fångas av atmosfären i en schyst Indienskildring. Jag som i de flesta fall har svårt för skönlitterära miljöbeskrivningar låter mig tjusas av det en gång så stolta torn A i Vishram Society, nu nedgånget, med vittrande fasad och stillastående hiss, men ändå med en standard – eller kanske bara en nedärvd, symbolisk status – som gör lägenheterna till medelklassbostäder, i kontrast till slummens kyffen precis runt knuten.

För den som vill fördjupa sig i urban utveckling, klassklyftor, individualism och moral i förhållande till pengar är Last Man in Tower en rik källa att ösa ur, och jag hade förväntat mig den typen av problematisering av samhällsstrukturer, men också lite mer äventyr. Tur att Aravind Adiga har skrivit fler böcker. Jag blev inte helt såld den här gången, men heller inte ett dugg avskräckt.

USA-feeling på Norr- och Södermalm

Det finns ju en och annan restaurang i Stockholm med amerikansk profil och det här året valde S och jag Vassa Eggen på Birger Jarlsgatan – ett ”högkvalitativt steakhouse med New York-känsla”, enligt dem själva – för vår 4:e juli-middag. Vällagat, trevligt, amerikanska portioner, men dåliga coronaavstånd mellan sällskapen.

Därefter långpromenad till Götgatan och lägenheten där S bor över och kattvaktar tre devon rex-damer, varav en var ett nytillskott. De två ljusa har jag träffat förut, men den mörka Rosie, extra petite, flyttade nyligen in och tog sig genast en framträdande plats i kattgruppen. Hon var också den mest sällskapliga av de tre när S och jag satt i köket, kollade gågatans fotgängartrafik uppifrån och åt Oreos och Ben & Jerry’s Cookie Dough. En ultimat 4:e juli-kväll, helt enkelt.

Min födelsedag coronaåret 2020

Här har fikat ställts fram på bryggan nere vid Norr Mälarstrand och en flaska handdesinfektion syns till vänster, för att verkligen markera vilket år bilden är ifrån. Födelsedagsfirande på den här platsen är ju faktiskt något återkommande, inte en särskild coronaanpassning.

Men jag är glad över uppslutningen, att folk ger sig ut i kollektivtrafik eller över huvud taget deltar i en sammankomst är ingen självklarhet just nu. Dessutom blev jag uppmärksammad på jobbet i dag, med blommor och ett fint paket Earl Grey från kollegan J, kollegan A brast ut i spontan födelsedagssång i korridoren och kollegan K gjorde detsamma i kundtjänstrummet, samtidigt som han storstilat sträckte fram ett blad brutet från en krukväxt.

Confronting: O.J. Simpson – hårdvinklad true crime

När jag bingetittade på dramaserien ”The People v. O.J. Simpson” för några år sedan kunde jag konstatera att den långa, direktsända biljakten var det enda jag mindes från rapporteringen om mordfallet 1995. Efter seriens slut, med följande slukande av en dokumentärserie om samma fall, var jag under en period O.J. Simpson-expert. Kanske hade mitt omdöme om podden ”Confronting: O.J. Simpson With Kim Goldman” blivit annorlunda om det inte hade gått så lång tid mellan min intensiva O.J. Simpson-fas och poddupptäckten, men nu har jag lyssnat med blandade känslor.

Kim Goldman vill påminna världen om att mordet hade två offer – inte bara O.J.:s exfru Nicole, som förstås drog åt sig nästan all uppmärksamhet när det begav sig, utan också Kims bror Ron – och hon söker svar på frågor som uppstod under rättegången där O.J. Simpson slutligen frikändes, en dom som blivit minst sagt ifrågasatt.

De här avsikterna med podden är helt rimliga och relevanta. Det blir fruktansvärt sorgligt när minnena av Ron står i fokus och vad gäller grävandet i svårbegripliga beslut och skeenden under rättegången imponeras jag av de stora namn som låter sig intervjuas under poddseriens gång, delvis samma personer som jag såg tolkade av skådespelare i dramaserien. Eftersom min expertfas var ganska kortvarig och det lär finnas ett oändligt utbud av böcker, filmer och annat dokumentärt, granskande och analyserande material kan jag inte bedöma hur unika intervjuerna är, men det låter onekligen som att Kim Goldman bemöts som en gammal bekant av de intervjuade och att flera av dem med en informell ton kommer med ganska avslöjande detaljer och egna åsikter kring rättegången och allt som omgärdade den.

På så sätt är podden definitivt intressant och upplysande. Att ett sådant här undersökande arbete görs med en personlig utgångspunkt brukar dessutom ge ett stort mervärde, men det är på den punkten det brister. Den som är bitter – ett förståeligt känslotillstånd i sammanhanget – har dåliga förutsättningar att agera professionellt och förhålla sig objektivt. Ett återkommande förlopp genom serien är att Kim Goldman intervjuar någon, nämner för vederbörande att hon hyser den största respekt, är enormt tacksam för medverkan och så vidare och så vidare på amerikanskt manér, varpå eftersnacket med producenten och samtalspartnern Nancy Glass visar att hon i själva verket var missnöjd med den intervjuade personen och vad han eller hon sagt. Jag vet inte om det i amerikanska öron ger ett uppriktigt intryck. Mina svenska tolkar det som falskt, som att lyssna på två tonårstjejer som bakom en låst dörr avslöjar för varandra vad de egentligen tycker om vissa klasskompisar, fast med ingredienser som död, våld, sorg och förmodad rättsröta.

Missnöjet som uppstår och uttrycks under poddavsnitten är i grunden detsamma som det egentliga skälet att spela in podden – den ouppfyllda önskan att en gång för alla få bekräftat och erkänt att O.J. Simpson mördade Kims bror, att rättegången skulle ha förlöpt och slutat på ett helt annat sätt och att familjen Goldman fått utstå dubbelt lidande. Man står tveklöst på Kim Goldmans sida, hon är ett offer som söker upprättelse, och de oegentligheter – ibland flagrant fulspel – som tycks ha försiggått i samband med rättsfallet är djupt upprörande, men den självhävdande attityden och dövheten för andra perspektiv är en störande grundton. Trots allt. Av den anledningen blev det ett långt uppehåll mellan januari, då jag lyssnade på åtta avsnitt, och nu i sommar, då jag lyssnat på de två återstående och tre kortare bonusavsnitt, mest för att slutföra det jag påbörjat. I synnerhet extraavsnitten bygger på att man genom podden jobbat upp engagemang i frågor om våld i nära relationer – vilket lär vara den yttersta orsaken bakom morden, nämligen O.J.:s okontrollerade våldsamhet mot exfrun – och om sorg. Eller snarare att man jobbat upp engagemang för Kim Goldman och hennes situation.

För den som är specialintresserad av fallet O.J. Simpson, eller kanske av brottsofferpsykologi, kan jag rekommendera podden. För den som är ute efter högkvalitativ true crime i allmänhet finns det bättre alternativ.

Fjolårets julmust

När fjolårets julmust i Stadsbibliotekets programförråd just passerat bäst-före-datumet får man hitta på något för att motivera sina kolleger att dricka upp den. Det blev en enkel julfest i lunchrummet. Bara kvällsbemannarna stannade kvar och deltog i julfika och mitt och J:s julquiz after hours, så vi var definitivt tillräckligt få för att hålla påbjuden coronadistans.

Distansfilmklubb: Välkommen till Marly-Gomont

Distansfilmklubbens senaste film var ”Mudbound”, som tog upp rasism i 40-talets Mississippi. Dessförinnan såg vi ”Becoming” om Michelle Obama, till stor del i egenskap av förebild som svart framgångsrik kvinna, och innan dess ”What Happened, Miss Simone?”, som åtminstone delvis handlar om Nina Simones engagemang i medborgarrättsrörelsen.

Graden av allvar i filmerna varierar, men ingen av dem kan tävla i lättsamhet med ”Välkommen till Marly-Gomont” (i original ”Bienvenue à Marly-Gomont”, på engelska ”The African Doctor”), som bygger på en verklig historia om rasistiska fördomar och berättar den i form av en komedi. En kongolesisk läkare – eller rättare sagt en läkare från Zaire – slår sig ned med sin familj i det lilla nordfranska samhället Marly-Gomont 1975, dit han rekryterats för att öppna en läkarpraktik för invånarna. De har länge saknat en lokal läkare, eftersom få i branschen ser en flytt till Marly-Gomont som ett smart karriärsdrag, men Seyolo Zantoko, som utbildat sig i Frankrike, vill gärna bli fransk medborgare och ge sina barn tillgång till fransk utbildning och det här ser han som en chans till det så god som någon.

En klassisk komediscen är när bussen kör iväg från en hållplats på en landsväg mellan åkrar, regnet faller och bakom bussen uppenbarar sig mamma, pappa och två barn med resväskor, mamman och barnen ditflugna från Zaire. De står på rad, som seriefigurer, och bestörtningen som mamman visar över att de inte precis ska bo på Champs-Élysées är långt ifrån realistisk, men att skådespelerskan Aïssa Maïga gör ett underhållande porträtt går inte att förneka (hon spelade också mamman i ”The Boy Who Harnessed the Wind”, som vi såg för några veckor sedan).

De tystlåtna och fördomsfulla bönderna, den godmodiga och uthålliga Seyolo Zantoko, hans frus bullriga släktingar från Bryssel, hans dotters sensationella fotbollstalang – allt är uppskruvat på max. Slutet är lyckligt. En konventionell men trevlig film om att vara snäll, med roliga 70-talskläder och fransk lantmiljö som bonus. En kopp varm choklad med tillbehör och ett filmsklubbssamtal på det och måndagskvällen är komplett.