MMCDLXVI Grönkålssmoothie

Är jag en sådan som svänger ihop en daglig grönkålssmoothie? Nej! Men nu har jag gjort en sats och tänker skryta om den.

Inspirationen kom från någon detoxbok på bibblan, där jag råkade få syn på en grönkålssmoothie av det betydligt grönare slaget, med havregryn, ingefära, avokado och vatten utöver grönkålen, inget sött alls. Min version:

– En persika i bitar
– Ett päron i bitar
– En näve grönkål
– En liten lime, juice och en del fruktkött
– Lite krossade linfrön
– En skvätt naturell yoghurt

Attackeras stötvis med stavmixer.

Konsistensen blev bra, smaken blev ganska söt men ändå en aning hälsobetonad och dessutom är den mättande. Jag är nöjd. Det var inte svårt. Jag borde kunna göra det igen.

MMCCCLIV Kalkonpaj à la Visätter

Nu är de slut – jag önskar att jag hade fler bitar i frysen av den här goda, smakrika kalkonpajen, nästan för smakrik, den hade passat ännu bättre som tarteletter.

Ett av mammas favoritresmål på Vikbolandet, där vi bodde tidigare, är Visätter kalkongård, och när hon har varit där och handlat åt sig själv och pappa har jag flera gånger beställt lite rökt kalkonkött. Efter påsk fick jag en leverans, och i samma veva såldes tärnad, stark cheddar till väldigt bra pris på T-Jarlen. Jag köpte tre påsar och använde två till pajen. Hade kunnat dra i den sista också.

Jag hoppas kunna komma till Visätter kalkongård snart, det står på min lista. De har alpackor också. Tre av dem vann pris på en alpackautställning i Skövde i april. Bara en sådan sak.

13051581_1253362041345469_4344272543105364407_n

(Bilden knyckt från Visätter kalkongårds Facebook-sida.)

MMCCXVI Julgodisprovning i januari

När Mireia uttryckte sin sorg över att missa 2015 års julgodisprovning – den inföll under hennes månadslånga Costa Rica-resa – ville jag naturligtvis arrangera en extra. Sofia och Jenny F missade också den första och Jenny H hade inget emot att komma på två.

Av Sofia fick jag hembakta parmesankex och av Mireia klassisk spansk turrón, nytt för mig. Den kommer från Pastisseria Munoz, som verkar väldigt stylish, och där den prisbelönta konditorn är Mireias barndomsvän.

Jag hade hittat ett recept i Anna och Fanny Bergenströms fina medelhavskokbok Kärlek, oliver och timjan – 15 år gammal, men fortfarande tidlöst snygg – på citronkyckling i ugn. Nästa gång ska jag gömma mer av örterna under det andra, så att de inte blir så anfrätta, och tänka på att de små steklökarna är fantastiskt pilliga att skala, annars var det en ganska okomplicerad rätt. Därtill tzatziki och fullkornscouscous, uppiffad med spenatblad, körsbärstomater och lite parmesan.

Det fanns också ett Bergenström-recept på ett bröd fyllt med rucola och fetaost. Det blev lite degigt just vid fyllningen, jag vet inte om det ens går att undvika, men i övrigt blev konsistensen fin. Konstigt nog, tycker jag nästan, att det gick så lätt att få till ett schyst bröd. Ingen knådning, en timmes jäsning. Busenkelt.

Och så julgodis, förstås. De här pyntade polkagriskäpparna blev inte ens framtagna i julas, och det hemmagjorda var också kompletterat med jul-M&M’s från New York, med jordnötssmör respektive vit choklad och mint, och så plockade jag fram knapriga majssnacks med kanel som brorsan köpt i Litauen. I kannan julte från mormor. Jag försökte maxa på alla fronter …

… inklusive klädsel, och Mireia hade tänkt likadant.

MMCCVII Var det inte jag som skulle äta mer hälsosamt 2016?

Lite märkligt var det ju att beställa från brunchmenyn när eftermiddagsmörkret fallit över Nytorget, men så sent som en dryg timme tidigare råkade jag se en Instagram-bild som Urban Deli lagt upp, där de talade om vilka side orders man kunde beställa till deras ”Nyårsbrunch Deluxe”. Själva deluxebrunchen var jag inte intresserad av – men som side order fanns mac’n’cheese! Det åt Lena och jag senast för drygt två veckor sedan, på trivsamma Building on Bond i Brooklyn. Jag hörde mig för, och Lena var intresserad. Strax före halv fyra, då det skulle bli för sent att beställa från brunchmenyn, fick vi platser vid bardisken och hann få varsin mac’n’cheese-portion. Mmm, gott.

En väldigt lagom nyårsdagsaktivitet.

MMCCVI Alla kan äta julbord

För ett par timmar sedan kom jag igenom alla avsnitt av julkalendern, ”Tusen år till julafton”. Man skulle kunna gå loss på åsikter, omdömen och analyser, men jag nöjer mig med att säga att underhållningsvärdet höll mig intresserad i 24 avsnitt, och det är länge sedan jag såg en komplett julkalender som vuxen. Senast var nog 1997, när jag som tjugoåring gick upp tidigt (tyckte jag, som student) och tittade på Pelle Svanslös på morgnarna. Jag bodde ju trots allt i Uppsala. Och hur det var på 90-talet blev jag påmind om i julkalenderns avsnitt 23.

Främsta anledningen till att jag började titta på årets julkalender är förstås att jag gillar Historieätarna, vilket också gjorde mig intresserad av att för första gången i livet äta julbord någon annanstans än hemma, utan att en arbetsgivare varit inblandad.

I juli bokade Jenny F och jag biljetter till Lotta Lundgrens och Erik Haags show “Alla kan äta julbord”, inklusive själva julbordet, på Artipelag och runt halv fem lördagen 14 december – samma dag som jag var med och tillredde julbord för hemlösa – klev vi på en av flera gula, chartrade bussar på Vasagatan. När vi var framme där ute i obygden myllrade massor av folk in i det spatiösa museet, först till glöggserveringen och sedan fick man ta plats i den stora salen med många och långa långbord. Av någon anledning tog det lång tid för personalen att komma fram till var någonstans vi och några till skulle sitta, bordsnumren saknades i listan just vid våra namn och en aning bekymrad hann man bli, skulle de kanske behöva sätta in ett extrabord i någon vrå? Men till slut leddes vi till våra platser – nästan längst fram vid estraden. Framförhållningens förtjänst, får man anta.

Själva föreställningen gick i stort sett ut på att berätta julbordets historia, inte så mycket om specifika rätter, men vilka principer som gjort att ett julbord är ett julbord. Framför allt blir en rätt en julbordsrätt när den gått från populär festmat till ratad mat, till exempel lutfisken, men man ändå inte riktigt vill överge den. Ibland har kändisar som Carl Larsson och Tore Wretman satt sina spår, den förstnämnda för att han i en julbordsmålning gav en stor skinka en prominent plats, vilket folk tog efter, och den senare för att han skapat ordning och fason på bufféätandet genom att skapa olika “turer”, där den första är sillen, och så vidare, och så vidare. Om jag förstod Lotta och Erik rätt, de svävade ut i allt möjligt annat också. En hel del under bältet, vissa saker rätt oskyldigt roliga, andra galet osmakliga – någonstans är man väl mentalt förberedd om man går på deras show, men jag begriper ändå inte poängen. Varför välja billig humor när man kan välja smart? Men de är intressanta personligheter och på det stora hela var det riktigt underhållande.

Det mesta av maten serverades vid bordet. De små portionerna dukades fram för grupper om sex personer, så vi två och fyra till skickade runt sillburkar, senapsburkar, grisfötter (premiär för mig), en potatiskarott som jag brände mig något vansinnigt på och en massa annat, medan andra delikatesser som ost och små köttbitar togs från en gemensam bräda lagd över två små trädstubbar på bordet. Det var trevliga och ytterst sociala människor vi hamnat vid, så det var enkelt att utgöra ett portionssällskap. Den varma maten serverades som buffé, men till skillnad från den bordsserverade var den dåligt beräknad, mycket var slut när Jenny och jag kom fram i kön, så när det var dags för den andra buffén, desserterna, störtade vi fram och kunde ta för oss så mycket vi ville av saffranspannkaka, äppelkaka, mjuk pepparkaka, klenäter och det mesta man kunde önska sig i dessertväg, medan konfekten kom till bordet på ett litet våningsfat. Maten skulle motsvara ett julbord 1907, men jag tror att de tänjt lite på gränserna när de serverade flortunna små flak av mörk choklad med ett rött pulver på, sannolikt frystorkade hallon eller jordgubbar, och små kuber av ljus fudge. Sammantaget var det ett riktigt bra julbord med vällagad mat, bara bestående av klassiska rätter men ändå väldigt omfattande. De många men små matbitarna visade tydligt att poängen var att uppleva smaker, inte att glufsa i sig av det man gillar mest.

Av oss sex var Jenny och jag sist kvar. Vi pratade lite med servitrisen när hon kom för att duka av, hon arbetade också som konstguide och verkade älska sitt jobb. En bra stund talade hon mycket varmt om både konsten och maten, beskrev vad man kunde se för utställningar och vilka fina bakverk som kom från det egna bageriet. Och ja, nu har vi varit på Artipelag, men någon konst har vi inte sett och heller inte de vackra omgivningarna, för det var förstås becksvart redan när vi kom dit. Det får bli en annan gång.

Så här såg det ut.

MMCCI Julia Rothmans guide till New York och food tour på Lower East Side

I går kväll kom så äntligen snön och la sig i ett ganska tunt men ändå vitt skikt på balkongen och taken här utanför fönstren och jag la mig pladask på soffan med en seriebok och en knäckemacka med mammas lantpaté. För en dryg vecka sedan gick jag runt på Strand på Broadway och hittade tre böcker jag ville ha (och betalade också i kassan för en av böckerna i Lenas lite större hög, så att vi båda skulle komma upp i summan som krävdes för att böckerna skulle packas i en fin tygkasse), och en av dem var Hello NY av Julia Rothman. Utifrån sin egen uppväxt, personliga iakttagelser och intervjuer med några olika personer – pappa, vänner, yrkespersoner runtom i stan – presenterar hon New York och dess olika delar. En ganska välbalanserad blandning av unika uppgifter och det klassiskt välbekanta.

När jag öppnade uppslaget om Lower East Side (som syns här) fanns där fyra tips på ställen att besöka varav tre ingick i den food tour Lena och jag gick i det området. Ett av ställena fick vi bara beskrivet av guiden medan vi stod utanför, de andra två testade vi. Bläddrar man till slutet av boken finns tre Lower East Side-tips till, ett doughnutcafé och en butik som bara säljer pickles – båda ingick i touren – och ett dumplingställe där vi inte var. Men det enda stopp på matvandringen som inte tas upp i boken var ett dumplingställe.

Under mina kanske tio resor – jag har tappat räkningen – till New York i vuxen ålder har jag inte förrän den här gången gått någon stadsvandring eller annat slags guidad tur, inte ens på museum. Att jag inte gått någon museivisning beror på att museerna oftast blivit bortprioriterade i konkurrens med så mycket annat, före årets resa har det bara blivit ett besök på MoMa och ett på Guggenheim, båda ganska spontana. Stadsvandringar i Stockholm är ju bland det bästa jag vet, men på en sådan känner man sig inte som en turist i en skock turister. Det har ju en del att göra med att jag de facto inte är turist i Stockholm, men också att de vandringar jag går är på svenska och med andra ord i turistväg rimligen bara lockar till sig sådana som bor på andra håll i Sverige, och jag misstänker att de är i minoritet. Alltså är det framför allt vi lokalhistoriskt intresserade stockholmare som utgör skocken, med vissa inslag av stockholmsbesökare. I New York lär det vara helt annorlunda, jag skulle bli mycket förvånad om den stora mängd guidade turer som erbjuds drar till sig New Yorkers i någon större utsträckning – och jag ska inte låtsas att jag inte vet att mitt val att hoppa över dessa turer är ett uttryck för ren och skär resesnobbism, för många av dem är säkert bra.

Så vad fick mig att vilja gå en food tour på Lower East Side tillsammans med andra New York-besökare från olika delar av världen? Kanske har runt tio resor gett mig lite extra trygghet – det brukar bota snobbism – men ännu viktigare var det specifika ämnet. Ju smalare desto mer intressant och desto mindre hejigt kameraviftande turistigt. Och anledningen till att jag över huvud taget började göra research var att mamma häromsistens visade en artikel om just food tours i New York. Många lät fantastiska, de i artikeln och andra jag läste om – och var hur dyra som helst. Till slut fastnade jag för Free Tours By Foot och deras food tours, vilket förstås inte är gratis matvandringar, men man betalar bara för det man har lust att äta och ger valfri summa i dricks till guiden.

Lower East Side är immigrantkvarter som bara de senaste tio åren blivit gentrifierade. En rad olika grupper hamnade där genom åren, varav många från Östeuropa och många judar. Guiden, en mycket inspirerande sådan, stannade till på olika platser för att berätta valda delar av historien, som att många av de fattiga invandrarna försökte tjäna pengar på mat som de tillredde hemma och sålde från kärror, innan de eventuellt, och i så fall efter flera år, hade råd att skaffa en lokal. Vissa var först tvungna att tjäna ihop till kärran. Ett exempel på en verksamhet som började med försäljning från kärra är Yonah Schimmel Knish Bakery på East Houston Street, där vår vandring började. Den rumänska rabbinen Yonah Schimmel sålde sina potatisfyllda degknyten från 1890 och tjugo år framåt innan själva butiken kunde köpas, och den ligger kvar än i dag. Lena och jag var på plats ganska långt före guiden och Lena köpte en knish på en gång. Jag nöjde mig med att smaka lite, det var väldigt mäktigt, men gott.

Nästa anhalt var Prosperity Dumpling på Eldridge Street, ett hål i väggen med några sittplatser och ytterligare ett hål in till köket. Jag var först i kön, men de som stod där inne och lagade mat reagerade inte på en lång stund, trots att de omöjligt kan ha missat att en stor grupp just ramlat in. Till slut fick jag ögonkontakt, bad om ”chives and pork dumplings”, de godaste enligt guiden, och dessutom oförskämt billiga. Nu var jag ganska säker på att min beställning blivit uppfattad, men jag fick inget svar och kunde bara iaktta hur killen där inne började förbereda ett antal frigolitlådor, varav jag hoppades att en skulle vara till mig. Till slut fick jag mina dumplings och kunde sätta mig i fönstret och äta, och efter en stund hörde jag guiden säga till någon i gruppen att man får stirra på dem tills man får respons. Av flera skäl var alltså de här mycket goda och mycket prisvärda dumplingsarna mycket lätta att gå miste om. Jag hade inte valt att gå in om jag inte kände till stället och hade jag ändå gått in kanske jag hade vänt i dörren för att jag känt mig ovälkommen. Men nu vill jag gärna återkomma.

Vädret var inte särskilt promenadvänligt, men vi höll ut. Här har vi stannat utanför en lokal som fram till nyligen varit ett bageri, vars historia guiden berättade om, inklusive sina personliga minnen från det. Men det bästa med stoppet var ugglan. Dagen innan hade vi passerat den på väg mellan Koneko Cat Cafe och tunnelbanan som skulle ta oss till Brooklyn. Jag fotade ugglan och la upp bilden på Facebook och ångrade att jag inte noterat vilken gata jag sett den på. Hur stor är chansen att nästa dags food tour slingrar sig runt i precis samma kvarter och att ett av stoppen görs exakt vid ugglan? Manhattan blev plötsligt oändligt litet. Ugglan finns för övrigt på Suffolk Street nära korsningen med Rivington Street.

Jag vet inte hur jag fick nys om Pickle Guys, den märkliga butiken som mer eller mindre utgörs av tunnor med syrade grönsaker, men den har stått på min lista ett tag och det var väldigt kul att i det här sammanhanget bli lotsad just dit. Jag köpte en decimeterlång syrad gurka som jag knaprade i mig på en gång och en annan i gruppen köpte ananas, som man oväntat nog också kunde få syrad, och jag fick smaka en bit. Skulle vilja testa allt möjligt egentligen, jag älskar ju inlagda grejer.

Det här bilden blev inte särskilt aptitlig, men nästa stopp var Doughnut Plant, betydligt mer stylish än Dunkin’ Donuts och andra kedjor av det mer grälla slaget, och där fastande både jag och Lena för smaken ”marzipan” på julmenyn, så vi delade en doughnutstjärna med marsipansmak. Mums.

Sista stoppet var sugar Sweet sunshine Bakery (ja, versalt S bara i Sweet), där vi åt smarriga cupcakes, småpratade lite med trevlig personal och kollade in fotoväggen med stamkunders hundar. Jag som ränner på caféer och konditorier oavbrutet tyckte faktiskt att det var roligare att få tips på ställen som inte hade just sötsaker, men vill man ha cupcakes med kaka som faktiskt smakar något är det här stället ett bra val.

Och vill man läsa Hello NY, där alltså fyra av de här fem tipsen ingår, bland mycket annat, så kommer man inom kort att kunna låna den på Sture bibliotek, dit jag kommer att skänka den. Vi kommer sannolikt inte att ha den i beståndet så länge, det är ju de tre senaste årens litteratur som gäller och boken är från 2014, men när vi släpper den går den förmodligen vidare till ett annat bibliotek. De allra flesta av Sturebibblans grafiska romaner hamnar där på mitt önskemål och för böcker om New York gäller samma sak. Grafiska romaner om New York kan man vara nästan helt säker på att jag ligger bakom.