Distansfilmklubb: Leva livet

Det går bra för Pia! Nu har LW och jag sett ”Leva livet”, del tre i dokumentärserien vi följer. Den förra filmen var från 2004 och den här kom 2011, med sekvenser filmade under åren däremellan. Pia lämnar det gamla missbrukarlivet steg för steg – håller sig drogfri, får bättre boendemöjligheter, börjar jobba, tar körkort – och har vid filmens slut bytt sida helt och hållet och är nu den som hjälper andra som fastnat i träsket. Samtidigt knyts filmen ihop med de tidigare delarna på så sätt att luckor fylls i, vi får veta mer om Pias familjeförhållanden och tragedier genom livet och hon sätter också nya ord på sin relation med sin mamma, hennes mest beständiga stöd i livet, som hon inte kunnat låta bli att utnyttja på ett nedbrytande sätt.

Att mamma Ann-Mari blir äldre och svagare är sorgligt men naturligt. Att Pias dotter mår dåligt är betydligt mer oroande. Kommer hon att följa i sin mors spår?

Medan film två var som en förlängning av film ett var den här, trots nedslagen under flera års tid, som en summerande uppföljning, en bonusfilm för att vi ska få veta vad som hände sedan. Det verkar närmast bekymmersamt att Tom Alandh har haft stoff till två filmer till.

En hittills obesvarad fråga är om och i så fall hur själva filmandet har påverkat Pias resa. Har det varit ett störande moment, en stress över att privatlivet lämnas ut, en chans att få analysera och bolla den egna situationen, kanske rentav en spark i baken på väg framåt? Vi får se om frågan tas upp innan filmsviten tar slut.

Distansfilmklubb: Det svåra livet

LW:s och min Distansfilmklubb har följt ett antal olika linjer, från glättigt till seriöst, med eller utan samband från gång till gång, och nu har vi valt ytterligare ett nytt spår, nämligen att ägna flera träffar i följd åt en serie dokumentärfilmer. Nyligen har SVT Play lagt upp de sista två filmerna i Tom Alandhs dokumentärsvit om Pia, vars liv präglats av drogmissbruk och hemlöshet, men vi börjar från början. I går kväll såg vi den första filmen, ”Det svåra livet”, från 2001.

Det framgår inte hur processen bakom filmens tillkomst såg ut, hur idén uppstod och hur Tom Alandh kom i kontakt med de medverkande. Han säger, som speakerröst i filmen, att han första gången såg Pia när hon sålde Situation Sthlm vid Karlaplan och det låter som att tanken att följa henne var mer eller mindre spontan, även om det förstås inte behöver vara så. Men det var så mina tankar gick under filmen – vad intressant det måste vara att som filmande, skrivande eller ljudupptagande person, vilket medium man nu föredrar, bara välja ut och följa någon. Inte till ett kort reportage, utan något matigare. Ett sammanhang, en livshistoria, en vardag. Som tittare har man nog redan en uppfattning om beståndsdelarna i en hemlös och utsatt persons liv, som kampen för att få tak över huvudet, mötena med socialtjänsten, vännerna i samma situation, återfallen i drogmissbruk, och allt det där finns med, men för oss som varken är hemlösa eller jobbar som socialsekreterare är det ändå upplysande, och hur mycket en människa än följer ett mönster är hon unik.

Filmen är mycket mer gestaltande än redogörande, med lågmält talande ögonblick från Pias och ex-partnern Gunnars dagar och nätter, men genom Pias mamma Ann-Mari får vi bakgrundsinformation, om än helt kortfattad. Kontrasten är slående när vi möter mamman, pensionerad lärare, i hennes ljusa lägenhet med prydlig bokhylla, porslinssaker, lampetter och förgyllda ramar. Hon nämner hur alkohol och droger kom i Pias väg när hon gick i skolan på 60- och 70-talet och beskriver de olika slags svårigheter som uppstår när ens nu 46-åriga dotter är hemlös drogmissbrukare, framför allt våndan att sedan länge vara beredd på det värsta, men också hur ”etablerade damer”, som hon säger, reagerar när de just berättat om sina framgångsrika barn och Ann-Mari säger att hennes dotter Pia är narkoman.

Gunnar, far till Pias ena barn och fortfarande med på en kant av Pias liv, porträtteras som en djupt sympatisk och empatisk person, mitt i sitt eget elände. I början berättar han att han hittat ”ett superbt soprum” att övernatta i och senare delar han och Pia golvutrymme i obestämbara miljöer.

Och i centrum står Pia, med sitt illrött färgade hår. Stark och svag samtidigt, som hon både säger och visar när kameran följer henne genom motgångarna och de mindre och mer sällsynta ljusningarna. Hon är förtvivlad över den situation hon hamnat i och trött på smörgåsar, ständigt dessa smörgåsar som välmenande organisationer skänker. Men hon är inte otacksam, bara trött. Och på mötena med socialsekreterarna gaskar hon upp sig och lyfter fram att hon faktiskt kämpar på riktigt bra under rådande omständigheter.

De 19 år som gått sedan inspelningen ger upplevelsen en extra dimension – samtidsskildringen, avsedd att vara en osminkad rapport från verkligheten runtomkring oss, har fått nostalgisk patina. När jag följer Pia och Gunnar, hänger med in i Situation Sthlms lokaler, ner i tunnelbanan och ut på gatan, är det omöjligt att inte notera den gamla kassaapparaten och de gamla telefonerna, för att inte tala om telefonkioskerna. Mycket är sig likt i de olika Stockholmsmiljöerna, men jag letar efter olikheterna.

Filmens tempo är långsamt och berättandet är inte särskilt rafflande, men jag vill veta vad som hände sedan och väntar ganska otåligt på Distansfilmklubbens nästa möte.

(Gårdagens spårade ur lite på slutet.)

Distansfilmklubb: Jane

”Ni kommer att höra djurens läten under natten”, sa våra guider när JF och jag övernattade i safaritält på Taronga Zoo i Sydney i höstas, och de poängterade att vi skulle hålla oss vid tältklungan och inte röra oss längre bort än till byggnaden med enkla toaletter och duschar. Det var nog mest för att vi inte skulle villa bort oss i mörkret, det strök inte runt några farligare djur än vilda kalkoner och de vanliga smådjuren som gillar träd och buskar, men helt omöjligt var det inte att inhägnade djur rymde. ”If it’s the chimps, you’re on your own!” – deras sätt att med djurskötarskämt upplysa oss om att schimpansen betraktas som deras farligaste djur.

I går var LW:s och min distansfilmklubbsfilm ”Jane” från 2017, en dokumentär om Jane Goodall. Den absolut största behållningen var att se de många filmklippen från 60-talet, då naturfotografen Hugo van Lawick, senare hennes make, kom till Gombe i Tanzania, där Jane Goodall observerade schimpanser – och själv observerades genom Hugos filmkamera. Bland det mest spektakulära var också det faktum att Jane – 26 år när hon ensam inledde sin vistelse i schimpansernas habitat – inte var det minsta nervös inför närheten till de vilda djuren. Först en bra bit in i studien fick hon se exempel på det extrema våld schimpanserna kan utsätta varandra för.

Det är en film om både liv och verk, vilket förstås är vanligt i biografiska dokumentärer, men jag reagerar ändå på öppenhjärtigheten kring det privata, som familjeliv och moderskap. Å ena sidan – det privata och professionella var integrerat på ett sällsynt sätt i Jane Goodalls forskargärning. Å andra sidan – dokumentationen i rörliga bilder och hennes egna reflektioner kring sig själv och sina närmaste i speakerform blir en väldigt intim kombination.

I vilket fall som helst är det en unik inblick i ett unikt liv och i en otroligt spännande kunskapsresa på området schimpanser, från gissningar och missuppfattningar till belagt vetande.

Distansfilmklubb: Becoming

Inför Michelle Obamas Sverigebesök i april förra året pratade Sara Stenholm och Ginna Lindberg i USApodden om kommentarer i dansk media efter att ex-first ladyn varit i Köpenhamn. Den show hon turnerade med, uppbyggd kring hennes självbiografi från 2018, beskrevs som en mammagruppsträff som kanske hade gått hem i USA och besvikelsen var stor över att intervjufrågorna som ställdes till henne var ”fördummande”. Men hade de verkligen förväntat sig politiskt innehåll, undrade SR-journalisterna, när nu Michelle Obama varit så tydlig med att hennes offentliga politiska engagemang är över. I USApodden-avsnittet veckan därpå nämnde de kort att de båda varit på Michelle Obamas show i Globen, att de inte imponerats av det peppiga innehållet och – de kunde inte låta bli att säga det – att det var för lite politik.

De reaktionerna hade jag i bakhuvudet när LW och jag skulle ägna Distansfilmklubbens möte åt Netflix-dokumentären i samma ämne och med samma namn som Michelle Obamas bok och scenshow, ”Becoming”. Framför allt handlar dokumentären om den USA-turné som föregick framträdandena i Europa och om jag förstod det lite otydliga upplägget rätt visar den hur hon dels om och om igen upprepar showen, där intervjuaren byts ut från stad till stad, och dels deltar i gruppdiskussioner med ungdomar, i synnerhet unga mörkhyade kvinnor och flickor. Därutöver boksigneringar med långa köer och insprängt bland turnéklippen en del privat inriktat innehåll, scener från föräldrahemmet, några personliga intervjufrågor, gamla foton från uppväxten. Enligt dokumentären gör hon stormsuccé vart hon än kommer och även om klippen kanske inte är hundra procent representativa tror jag som danskarna – det här går hem i USA på ett helt annat sätt än i Skandinavien. Tjejerna nästan svimmar i hennes närvaro, hennes betydelse som kändis och förebild är kolossal. Vi förstår att hon är intelligent, kompetent och en framgångsrik yrkesperson, men det är den personliga framgångssagan som lyfts fram. Klassresan och pionjärinsatserna. ”Om jag kunde komma så här långt kan du det också.”

Jag var inte påläst på Michelle Obamas bakgrund och blev lite upplyst på det området, men mer än en dokumentär är detta 90 minuter hopklippt turnédokumentation och utifrån de nedslagen ett idolporträtt av en kvinna som är lätt att se upp till, inget snack om den saken. Störst underhållningsvärde hade interaktionen mellan Michelle Obama och hennes hardcore fans, så starstruck att de inte vet vart de ska ta vägen. Och där sitter fru Obama bakom signeringsbordet, cool as a cucumber, van att hantera beundrare vars hänryckning strålar ur ögonen och orsakar tunghäfta, tårar och andra åkommor. Då är det amerikanskt på ett ganska härligt sätt.

Distansfilmklubb: American Factory

I går kopplade Distansfilmklubben upp sig igen. LW och jag såg den här gången en dokumentär, ”American Factory” från 2019, inspelad på och kring en fabrik i Ohio, tidigare General Motors, därefter Fuyao, efter ett kinesiskt uppköp. Där tillverkas bilglas av amerikansk och kinesisk personal.

Grupperna kunde förstås inte vara mer olika. Kineserna är disciplinerade, välorganiserade och skickliga, till priset av att vara hårt styrda och osjälvständiga och dessutom långt ifrån sina familjer, och amerikanerna, som borde uppleva fördelen att befinna sig på hemmaplan, stämplas som ineffektiva och tvingas finna sig i både sänkta löner och en arbetskultur de inte förstår sig på. Den som väljer att revoltera behandlas inte nådigt.

Vi såg också en bonusfilm på tio minuter där paret Obama, som har gått in i filmproduktionsbranschen, pratar med de två filmarna bakom dokumentären, som också är ett par. Samtalet var mest ett ömsesidigt hyllande och gav inte någon vidare inblick i filmskapandet, men i alla fall en kort bakgrund till parets initiativ att göra dokumentären.

Det var också det vi pratade om när själva filmklubben drog igång – motiv, blick, bakomliggande historia. Som svensk tittare står man ideologiskt närmare amerikanerna, men kanske särskilt vad gäller arbets- och företagskultur är vi snarare en tredje punkt i förhållande till USA och Kina, med platta organisationer och hög arbetsmoral. För oss är alltså hela bunten – arbetsgivare och arbetstagare av båda nationaliteter – främmande fåglar, samtidigt som filmens perspektiv är amerikanskt. Vissa kineser kommer till tals och vi följer med in på möten specifikt för kinesiska medarbetare, men ambitionen är knappast objektivitet. Det vore för övrigt en svår konst att inför västerländska ögon skildra en företagsfest under några amerikaners besök på Fuyao i Kina på ett kulturellt begripligt sätt. Filmarna föll istället för frestelsen att visa en av de amerikanska företagsrepresentanterna blankögd av för mycket risvin och intervjua honom under de omständigheterna. Han – och vi – har just sett sång- och dansbegåvade medarbetare framföra musikaliska hyllningar till Fuyaos företagsanda i en poppigt dunkande show och djupt rörd uttrycker den salongsberusade amerikanen sin insikt: ”We are one.”

”American Factory” är långt ifrån en solskenshistoria, men den är inte heller alltför besvärande mörk. En tillgängligt framställd samtidsskildring.

Japan med Sue Perkins

Lättsamma dokumentärserier om Asien med brittiska komedienner, det verkar vara en helt egen genre, åtminstone Asien med Sue Perkins respektive Joanna Lumley. ”Ganges med Sue Perkins” hade jag sett, likaså ”Joanna Lumleys indiska äventyr”, och nu upptäckte jag ”Japan med Sue Perkins” på UR Play.

Jag uppskattade avsnitten – bara två den här gången – som TV-underhållning, en tilltalande produktion med opretentiöst innehåll. Där finns förväntade inslag som sumobrottning och geishor och om en europé med gott humör, hjälplig respekt och rappa kommentarer ska rapportera inifrån genom att prova på dessa verksamheter är nog Sue Perkins bland de bästa kandidaterna. Hon bjuder generöst på sig själv och man får bara hoppas att sumobrottarna och geishorna är så vänligt inställda till intrånget som de ser ut att vara.

En del mindre självklara områden av det japanska livet visas också upp, som de äldre kvinnorna som fridyker efter skaldjur och företag som hyr ut låtsasfamiljemedlemmar. Det inslag jag kanske tyckte var mest intressant i sin enkelhet var besöket på något slags klubb, ett trångt, spartanskt rum med ingång genom ett garage, där en popgrupp bestående av sex tjejer i docksöta sjömansklänningar framträder på en scen inför en helmanlig publik. Männen – karaktäriserade av Sue som mellanchefer på konferens – tjoar glatt, viftar entusiastiskt med ljusstavar och dansar lite på stället, vissa i T-shirt, vissa i skjorta och slips. Det är så typiskt japanskt, alla beståndsdelar man redan känner till finns med – skolflicksidealet, nördigheten, munskydden – men för en som inte är insatt i hur den här popkulturen konsumeras i praktiken var det upplysande att följa med in på föreställningen. Efter att ha stuffat loss med en ljusstav i var hand och ställt frågor till ett kostymklätt, medelålders fan står Sue på gatan utanför och delar den korta reflektion eller analys framför kameran som avslutar varje litet reportage. Analyserna förmedlar i allmänhet att ”det där såg tokigt ut, men om man tänker efter är det ganska fint ändå”, och just detta kommer hon fram till även efter den här bisarra upplevelsen. Hon hade gått dit med den uppfattning som ligger nära till hands i ett sammanhang där medelålders män går och tittar på unga, söta tjejer på en scen, men sedan slagits av den familjära och oskuldsfulla atmosfären och konstaterat att den här grenen av japanskt nöjesliv trots allt genomsyras av gamla, rekorderliga värderingar.

Priset för en lättsmält dokumentär är förstås att djupet saknas och utifrån ett kort inslag vet man inte vad man ska tro. Männen på konserten betonar att de uppskattar själva idolkulturen, lojaliteten mellan bandet och deras fans, och på scenen dansar och sjunger tjejer i tjugoårsåldern utan utmanande manér, istället klädda som barn. Ska man tro Wikipedia är den japanska lolitakulturen inriktad på det söta estetiska idealet (kawaii), ungdomlighet och oskuldsfullhet, med andra ord en bra bit ifrån Nabokovs roman. Men även om företeelsen är fri från de mer smaklösa sidorna har jag svårt att tro att den betraktas som smakfull. Eller? Varför har tjejgrupperna inte tjejer och killar i tonåren som fans? Vad säger den stora majoritet män (antar jag) som inte har som hobby att gå på garagespelningar med dockliknande unga sångerskor? Så många frågor.

Kvar på UR Play har jag ”Joanna Lumley längs Sidenvägen” och – serien jag tar härnäst – ”Joanna Lumleys japanska äventyr”.

MDXI Inför Vietnam 5: Krigsdokumentär

screen-shot-2016-10-25-at-23-51-30-pm

Rubriken på den Youtube-uppladdade BBC-dokumentär JH och jag såg i kväll, ”How Vietnam was Lost”, lovar egentligen för mycket. Jag fick inte Vietnamkriget förklarat för mig, däremot inblickar i dels ett slag mellan amerikanska och vietnamesiska soldater, som amerikanerna förlorade men mörkade för den amerikanska allmänheten, och dels en studentdemonstration mot Vietnamkriget på University of Wisconsin, den första i en demonstrationsvåg. Båda händelserna inträffade i oktober 1967. Personer som var inblandade – överlevande militärer, anhöriga till slagets offer, demonstranter, poliser som bröt upp demonstrationen med våld – kommenterade och berättade ur sina respektive perspektiv och händelserna rörde upp hemska minnen. Det blev känslosamt ibland. Bra. Det hände, det var fruktansvärt och människors trauman ska inte sopas undan. Även amerikanska militära befäl kan bryta ihop under en intervju.

CCLXIX Män som simmar

Intresserad av 71 minuter feel-good? Se ”Män som simmar”! En charmig dokumentär om Sveriges enda (?) konstsimlag för män, skapad av en av simmarna. Han är själv speakerröst – Dylan Williams är walesare och som speaker pratar han engelska – samtidigt som filmen även följer hans resa som ny i Sverige i jakt på vänner och jobb. Konstsimlaget blir hans sätt att umgås med svenskar som är i samma läge i livet som han, runt 40, varken unga eller gamla, kanske fast i mönster, sökande efter meningsfull sysselsättning. Under lagets första år är det mest på skoj, de är inte så särskilt duktiga men får en del kul gig ändå, eftersom de är så annorlunda. Allvarligare blir det när de förstår att det finns andra konstsimlag för herrar i världen att tävla mot.