I kväll har Distansfilmklubben återigen sett en dokumentär om en jazzstjärna. ”Miles Davis – Birth of the Cool” är klassiskt uppbyggd, kronologisk, med stillbilder och filmsekvenser från olika epoker, intervjuer med vänner, en fru och ett par flickvänner, musikerkolleger och familjemedlemmar och massor av musik.
Följande intryck fastnade särskilt:
Hans fysiska och psykiska tillstånd gick upp och ner, men mest ner, vilket var oerhört sorgligt att följa. Missbruk av alkohol, kokain och mediciner var nog både höna och ägg i sammanhanget.
Eftersom jag nyligen såg den franska filmen ”Hiss till galgen” (bilden ovan) med Miles Davis musik var det kul att höra en del om dess tillblivelse ur hans perspektiv, om hur han såg filmen och samtidigt improviserade fram låtarna.
Kanske är hans märkliga musik från sent 1960-tal och 1970-tal genialisk, men tröskeln är för hög för att jag någonsin ska ge den en ärlig chans. (Därefter blev det visst mer lättlyssnat igen, men helt annorlunda – någon gång kring 2000 köpte jag hans ”Tutu” från 1986, popjazz med en massa synth bakom trumpeten.)
Miles Davis kan inte ha varit lätt att ha att göra med alla gånger, särskilt inte för hans närmaste och särskilt inte när han var i någon av sina låga faser. Han kunde bli svartsjuk och till och med våldsam. Efter en persons död är det lätt att lyfta fram alla fina sidor och handlar det dessutom om en stor begåvning och världsstjärna kommer superlativen fram naturligt, men intervjuerna övertygade mig om att han var genuint älskad och är genuint saknad.
Nu har LW och jag och vår Distansfilmklubb avslutat sviten om Pia. Vi såg i kväll den andra och sista delen av den sista dokumentärfilmen om henne, ”Det sköra livet”. (Tidigare filmer är omskrivna här.)
Flera år avverkas på 58 minuter. I en sekvens från 2015 träffar Pia en vän som fortfarande lever ett ganska trasigt liv och de går tillsammans och ser en utställning på Fotografiska, där en videoinstallation visar filmklipp från Kina. 2016 bläddrar hon fram två uppslag i Situation Sthlm där hon är intervjuad. Hela filmsviten börjar med att Pia säljer tidningen vid Karlaplan 2001, men nu, nämner Tom Alandh som speakerröst, är det knappt någon av försäljarna från den tiden som lever. 2017 flyttar Pia tillbaka till Stockholm från Hudiksvallstrakten där hon bott ett antal år. Det bidrar till att seriens cirkel sluts. 2018 följer vi med Pia och hennes mamma Ann-Mari – nu med en grav synskada – på en Lars Lerin-utställning på Liljevalchs. 2020 fyller Pia 65 och ska fira med familjen kring ett fikabord med tårta. När hon sitter med smink och spegel innan de andra kommer säger hon, med sin vanliga uppsluppna men svarta humor, att man måste måla sig mycket i den här åldern och dessutom måste hon bli så snygg att folk inte tänker på att hon, på grund av sin sjukdom, har slang i näsan.
Pias värld har smält samman med min. Kanske såg jag henne sälja de hemlösas tidning någonstans i Stockholms innerstad 2001 och kanske såg jag henne på Fotografiska eller Liljevalchs under 2010-talet – jag besökte de båda utställningarna. Även om jag till och med köpte ett tidningsnummer av Pia någon gång säger det sig självt att distansen är kortare till den som går runt och ser på konst i samma utställningslokal som man själv.
Nu har jag genomspoilat hela dokumentärfilmsserien, men bara det faktum att filmen från 2001 om missbrukaren Pia fått uppföljningar fram till 2020 avslöjar att hon inte går under. Hur som helst kan jag varmt rekommendera allihop, men inte fristående utan som en helhet, och även om det är svårt att recensera dokumentära livsskildringar har det också varit riktigt givande att ha filmklubbssamtal genom serien.
Nästa Distansfilmklubbsmöte handlar om något annat.
”Det sköra livet” är sista filmen om Pia, men delad i två timslånga avsnitt. Nu har LW och jag sett del 1.
Vid det här laget har man hamnat långt ifrån den första filmens avsikt – att följa en människa som lever på samhällets baksida – vilket förstås är en fantastisk förändring. Det är med andra ord helt andra aspekter av livet än droger och hemlöshet nu definierar Pias liv. Den typen av problematik hör istället hemma i hennes jobb med missbrukande kvinnor – precis som i den förra filmen – och den finns också kvar hos gamla vänner som hon träffar på gatan i Stockholm ibland. Och hos dottern, som åkt fast för narkotikabrott. Dottern är fortfarande det stora orosmolnet. I övrigt behandlas vardagsliv, flyttar, vänner, sjukdom, mamma Ann-Maris kamp mot sin allt svagare syn, sonens nya flickvän och hennes två hundar. Nästan det enda som gör dokumentärens objekt – några familjemedlemmar i fyra generationer – speciella är att de varit med i en rad dokumentärfilmer och man undrar hur det ska gå för dem.
Det går bra för Pia! Nu har LW och jag sett ”Leva livet”, del tre i dokumentärserien vi följer. Den förra filmen var från 2004 och den här kom 2011, med sekvenser filmade under åren däremellan. Pia lämnar det gamla missbrukarlivet steg för steg – håller sig drogfri, får bättre boendemöjligheter, börjar jobba, tar körkort – och har vid filmens slut bytt sida helt och hållet och är nu den som hjälper andra som fastnat i träsket. Samtidigt knyts filmen ihop med de tidigare delarna på så sätt att luckor fylls i, vi får veta mer om Pias familjeförhållanden och tragedier genom livet och hon sätter också nya ord på sin relation med sin mamma, hennes mest beständiga stöd i livet, som hon inte kunnat låta bli att utnyttja på ett nedbrytande sätt.
Att mamma Ann-Mari blir äldre och svagare är sorgligt men naturligt. Att Pias dotter mår dåligt är betydligt mer oroande. Kommer hon att följa i sin mors spår?
Medan film två var som en förlängning av film ett var den här, trots nedslagen under flera års tid, som en summerande uppföljning, en bonusfilm för att vi ska få veta vad som hände sedan. Det verkar närmast bekymmersamt att Tom Alandh har haft stoff till två filmer till.
En hittills obesvarad fråga är om och i så fall hur själva filmandet har påverkat Pias resa. Har det varit ett störande moment, en stress över att privatlivet lämnas ut, en chans att få analysera och bolla den egna situationen, kanske rentav en spark i baken på väg framåt? Vi får se om frågan tas upp innan filmsviten tar slut.
Nu har vi sett Tom Alandhs dokumentärfilm ”Det nya livet” från 2004, om Pias fortsatta kamp mot drogmissbruk och en osäker boendesituation. Egentligen tyckte jag nog bättre om den första filmen om Pia, ”Det svåra livet”, som LW och jag såg vid vårt förra Distansfilmklubbmöte, men det var intressant att träffa dem igen två, tre år senare, Pia, Gunnar, Pias mamma Ann-Mari och vid det här tillfället också dottern Jenny och väninnan Ami, med flera personer i Pias närhet. Ami står för filmens förvandlingsnummer, när hon får nya tänder. Hon förändras från en till synes tandlös gumma med insjunket ansikte till en mycket fräschare person med fullt garnityr, ny hållning och tydligare tal.
Ett nytt fokus i filmen, och ett nytt fokus i Pias liv, får man anta, är konsten. Pia har ärvt konstnärligt anlag från sin mor och även Ami målar, de går på kurs och är representerade på en konstutställning. Vi får också se Pia och Ann-Mari tillsammans mer än i förra filmen och kan lägga ett par små nya pusselbitar till Pias bakgrund, men mestadels är det ändå mer av samma sak som sist – Pias chanser och misslyckanden, som följer på varandra under filmens tillblivelse, och mammans reaktioner på dessa.
Jag kommer att tänka på Hostage, en dokumentär grafisk roman av min favoritserietecknare Guy Delisle, om en hjälparbetare som blir kidnappad och hålls fången i Tjetjenien. Jag blir aldrig uttråkad när jag läser Guy Delisles böcker, jag uppskattar dem från början till slut, inklusive Hostage, men jag märkte att den bitvis var ovanligt långsam och repetitiv. Det slog mig först efteråt att det var en självklarhet – berättelsens tempo och innehåll skulle matcha en kidnappad mans upplevelser. Det är händelsefattigt att hållas fången under lång tid.
Jag försöker tänka på samma sätt om ”Det nya livet”, där ett par år har gått sedan sist, men det mest bara fortsätter att vara mer av samma sak. Om det är livets stora drag som ska skildras, och det ska göras uppriktigt, är det så det ser ut för de flesta av oss, tyvärr också för många som försöker bryta ett destruktivt mönster.
På sätt och vis finns det ett större hopp om ett ordnat liv i den här delen, men också mer sorg. LW ville gärna se den tredje filmen med en gång – hur ska det gå? – men vi nöjde oss med en och har nu tre filmer kvar.
LW:s och min Distansfilmklubb har följt ett antal olika linjer, från glättigt till seriöst, med eller utan samband från gång till gång, och nu har vi valt ytterligare ett nytt spår, nämligen att ägna flera träffar i följd åt en serie dokumentärfilmer. Nyligen har SVT Play lagt upp de sista två filmerna i Tom Alandhs dokumentärsvit om Pia, vars liv präglats av drogmissbruk och hemlöshet, men vi börjar från början. I går kväll såg vi den första filmen, ”Det svåra livet”, från 2001.
Det framgår inte hur processen bakom filmens tillkomst såg ut, hur idén uppstod och hur Tom Alandh kom i kontakt med de medverkande. Han säger, som speakerröst i filmen, att han första gången såg Pia när hon sålde Situation Sthlm vid Karlaplan och det låter som att tanken att följa henne var mer eller mindre spontan, även om det förstås inte behöver vara så. Men det var så mina tankar gick under filmen – vad intressant det måste vara att som filmande, skrivande eller ljudupptagande person, vilket medium man nu föredrar, bara välja ut och följa någon. Inte till ett kort reportage, utan något matigare. Ett sammanhang, en livshistoria, en vardag. Som tittare har man nog redan en uppfattning om beståndsdelarna i en hemlös och utsatt persons liv, som kampen för att få tak över huvudet, mötena med socialtjänsten, vännerna i samma situation, återfallen i drogmissbruk, och precis det där finns med i filmen, men för oss som varken är hemlösa eller jobbar som socialsekreterare är det ändå upplysande, och hur mycket en människa än följer ett mönster är hon unik.
Filmen är mycket mer gestaltande än redogörande, med lågmält talande ögonblick från Pias och ex-partnern Gunnars dagar och nätter, men genom Pias mamma Ann-Mari får vi bakgrundsinformation, om än helt kortfattad. Kontrasten är slående när vi möter mamman, pensionerad lärare, i hennes ljusa lägenhet med prydlig bokhylla, porslinssaker, lampetter och förgyllda ramar. Hon nämner hur alkohol och droger kom i Pias väg när hon gick i skolan på 60- och 70-talet och beskriver de olika slags svårigheter som uppstår när ens nu 46-åriga dotter är hemlös drogmissbrukare, framför allt våndan att sedan länge vara beredd på det värsta, men också hur ”etablerade damer”, som hon säger, reagerar när de just berättat om sina framgångsrika barn och Ann-Mari säger att hennes dotter Pia är narkoman.
Gunnar, far till Pias ena barn och fortfarande med på en kant av Pias liv, porträtteras som en djupt sympatisk och empatisk person, mitt i sitt eget elände. I början berättar han att han hittat ”ett superbt soprum” att övernatta i och senare delar han och Pia golvutrymme i andra, obestämbara miljöer.
Och i centrum står Pia, med sitt illrött färgade hår. Stark och svag samtidigt, som hon både säger och visar när kameran följer henne genom motgångarna och de mindre och mer sällsynta ljusningarna. Hon är förtvivlad över den situation hon hamnat i och trött på smörgåsar, ständigt dessa smörgåsar som välmenande organisationer skänker. Men hon är inte otacksam, bara trött. Och på mötena med socialsekreterarna gaskar hon upp sig och lyfter fram att hon faktiskt kämpar på riktigt bra under rådande omständigheter.
De 19 år som gått sedan inspelningen ger dokumentärfilmsupplevelsen en extra dimension – samtidsskildringen, avsedd att vara en osminkad rapport från verkligheten runtomkring oss, har fått nostalgisk patina. När jag följer Pia och Gunnar, hänger med in i Situation Sthlms lokaler, ner i tunnelbanan och ut på gatan, är det omöjligt att inte notera den gamla kassaapparaten och de gamla telefonerna, för att inte tala om telefonkioskerna. Mycket är sig likt i de olika Stockholmsmiljöerna, men jag letar per automatik efter olikheterna.
Filmens tempo är långsamt och berättandet är inte särskilt rafflande, men jag vill veta vad som hände sedan och väntar ganska otåligt på Distansfilmklubbens nästa möte.
”Ni kommer att höra djurens läten under natten”, sa våra guider när JF och jag övernattade i safaritält på Taronga Zoo i Sydney i höstas, och de poängterade att vi skulle hålla oss vid tältklungan och inte röra oss längre bort än till byggnaden med enkla toaletter och duschar. Det var nog mest för att vi inte skulle villa bort oss i mörkret, det strök inte runt några farligare djur än vilda kalkoner och de vanliga smådjuren som gillar träd och buskar, men helt omöjligt var det inte att inhägnade djur rymde. ”If it’s the chimps, you’re on your own!” – deras sätt att med djurskötarskämt upplysa oss om att schimpansen betraktas som deras farligaste djur.
I går var LW:s och min distansfilmklubbsfilm ”Jane” från 2017, en dokumentär om Jane Goodall. Den absolut största behållningen var att se de många filmklippen från 60-talet, då naturfotografen Hugo van Lawick, senare hennes make, kom till Gombe i Tanzania, där Jane Goodall observerade schimpanser – och själv observerades genom Hugos filmkamera. Bland det mest spektakulära var också det faktum att Jane – 26 år när hon ensam inledde sin vistelse i schimpansernas habitat – inte var det minsta nervös inför närheten till de vilda djuren. Först en bra bit in i studien fick hon se exempel på det extrema våld schimpanserna kan utsätta varandra för.
Det är en film om både liv och verk, vilket förstås är vanligt i biografiska dokumentärer, men jag reagerar ändå på öppenhjärtigheten kring det privata, som familjeliv och moderskap. Å ena sidan – det privata och professionella var integrerat på ett sällsynt sätt i Jane Goodalls forskargärning. Å andra sidan – dokumentationen i rörliga bilder och hennes egna reflektioner kring sig själv och sina närmaste i speakerform blir en väldigt intim kombination.
I vilket fall som helst är det en unik inblick i ett unikt liv och i en otroligt spännande kunskapsresa på området schimpanser, från gissningar och missuppfattningar till belagt vetande.
Inför Michelle Obamas Sverigebesök i april förra året pratade Sara Stenholm och Ginna Lindberg i USApodden om kommentarer i dansk media efter att ex-first ladyn varit i Köpenhamn. Den show hon turnerade med, uppbyggd kring hennes självbiografi från 2018, beskrevs som en mammagruppsträff som kanske hade gått hem i USA och besvikelsen var stor över att intervjufrågorna som ställdes till henne var ”fördummande”. Men hade de verkligen förväntat sig politiskt innehåll, undrade SR-journalisterna, när nu Michelle Obama varit så tydlig med att hennes offentliga politiska engagemang är över. I USApodden-avsnittet veckan därpå nämnde de kort att de båda varit på Michelle Obamas show i Globen, att de inte imponerats av det peppiga innehållet och – de kunde inte låta bli att säga det – att det var för lite politik.
De reaktionerna hade jag i bakhuvudet när LW och jag skulle ägna Distansfilmklubbens möte åt Netflix-dokumentären i samma ämne och med samma namn som Michelle Obamas bok och scenshow, ”Becoming”. Framför allt handlar dokumentären om den USA-turné som föregick framträdandena i Europa och om jag förstod det lite otydliga upplägget rätt visar den hur hon dels om och om igen upprepar showen, där intervjuaren byts ut från stad till stad, och dels deltar i gruppdiskussioner med ungdomar, i synnerhet unga mörkhyade kvinnor och flickor. Därutöver boksigneringar med långa köer och insprängt bland turnéklippen en del privat inriktat innehåll, scener från föräldrahemmet, några personliga intervjufrågor, gamla foton från uppväxten. Enligt dokumentären gör hon stormsuccé vart hon än kommer och även om klippen kanske inte är hundra procent representativa tror jag som danskarna – det här går hem i USA på ett helt annat sätt än i Skandinavien. Tjejerna nästan svimmar i hennes närvaro, hennes betydelse som kändis och förebild är kolossal. Vi förstår att hon är intelligent, kompetent och en framgångsrik yrkesperson, men det är den personliga framgångssagan som lyfts fram. Klassresan och pionjärinsatserna. ”Om jag kunde komma så här långt kan du det också.”
Jag var inte påläst på Michelle Obamas bakgrund och blev lite upplyst på det området, men mer än en dokumentär är detta 90 minuter hopklippt turnédokumentation och utifrån de nedslagen ett idolporträtt av en kvinna som är lätt att se upp till, inget snack om den saken. Störst underhållningsvärde hade interaktionen mellan Michelle Obama och hennes hardcore fans, så starstruck att de inte vet vart de ska ta vägen. Och där sitter fru Obama bakom signeringsbordet, cool as a cucumber, van att hantera beundrare vars hänryckning strålar ur ögonen och orsakar tunghäfta, tårar och andra åkommor. Då är det amerikanskt på ett ganska härligt sätt.
I går kopplade Distansfilmklubben upp sig igen. LW och jag såg den här gången en dokumentär, ”American Factory” från 2019, inspelad på och kring en fabrik i Ohio, tidigare General Motors, därefter Fuyao, efter ett kinesiskt uppköp. Där tillverkas bilglas av amerikansk och kinesisk personal.
Grupperna kunde förstås inte vara mer olika. Kineserna är disciplinerade, välorganiserade och skickliga, till priset av att vara hårt styrda och osjälvständiga och dessutom långt ifrån sina familjer, och amerikanerna, som borde uppleva fördelen att befinna sig på hemmaplan, stämplas som ineffektiva och tvingas finna sig i både sänkta löner och en arbetskultur de inte förstår sig på. Den som väljer att revoltera behandlas inte nådigt.
Vi såg också en bonusfilm på tio minuter där paret Obama, som har gått in i filmproduktionsbranschen, pratar med de två filmarna bakom dokumentären, som också är ett par. Samtalet var mest ett ömsesidigt hyllande och gav inte någon vidare inblick i filmskapandet, men i alla fall en kort bakgrund till parets initiativ att göra dokumentären.
Det var också det vi pratade om när själva filmklubben drog igång – motiv, blick, bakomliggande historia. Som svensk tittare står man ideologiskt närmare amerikanerna, men kanske särskilt vad gäller arbets- och företagskultur är vi snarare en tredje punkt i förhållande till USA och Kina, med platta organisationer och hög arbetsmoral. För oss är alltså hela bunten – arbetsgivare och arbetstagare av båda nationaliteter – främmande fåglar, samtidigt som filmens perspektiv är amerikanskt. Vissa kineser kommer till tals och vi följer med in på möten specifikt för kinesiska medarbetare, men ambitionen är knappast objektivitet. Det vore för övrigt en svår konst att inför västerländska ögon skildra en företagsfest under några amerikaners besök på Fuyao i Kina på ett kulturellt begripligt sätt. Filmarna föll istället för frestelsen att visa en av de amerikanska företagsrepresentanterna blankögd av för mycket risvin och intervjua honom under de omständigheterna. Han – och vi – har just sett sång- och dansbegåvade medarbetare framföra musikaliska hyllningar till Fuyaos företagsanda i en poppigt dunkande show och djupt rörd uttrycker den salongsberusade amerikanen sin insikt: ”We are one.”
”American Factory” är långt ifrån en solskenshistoria, men den är inte heller alltför besvärande mörk. En tillgängligt framställd samtidsskildring.
Lättsamma dokumentärserier om Asien med brittiska komedienner, det verkar vara en helt egen genre, åtminstone Asien med Sue Perkins respektive Joanna Lumley. ”Ganges med Sue Perkins” hade jag sett, likaså ”Joanna Lumleys indiska äventyr”, och nu upptäckte jag ”Japan med Sue Perkins” på UR Play.
Jag uppskattade avsnitten – bara två den här gången – som TV-underhållning, en tilltalande produktion med opretentiöst innehåll. Där finns förväntade inslag som sumobrottning och geishor och om en europé med gott humör, hjälplig respekt och rappa kommentarer ska rapportera inifrån genom att prova på dessa verksamheter är nog Sue Perkins bland de bästa kandidaterna. Hon bjuder generöst på sig själv och man får bara hoppas att sumobrottarna och geishorna är så vänligt inställda till intrånget som de ser ut att vara.
En del mindre självklara områden av det japanska livet visas också upp, som de äldre kvinnorna som fridyker efter skaldjur och företag som hyr ut låtsasfamiljemedlemmar. Det inslag jag kanske tyckte var mest intressant i sin enkelhet var besöket på något slags klubb, ett trångt, spartanskt rum med ingång genom ett garage, där en popgrupp bestående av sex tjejer i docksöta sjömansklänningar framträder på en scen inför en helmanlig publik. Männen – karaktäriserade av Sue som mellanchefer på konferens – tjoar glatt, viftar entusiastiskt med ljusstavar och dansar lite på stället, vissa i T-shirt, vissa i skjorta och slips. Det är så typiskt japanskt, alla beståndsdelar man redan känner till finns med – skolflicksidealet, nördigheten, munskydden – men för en som inte är insatt i hur den här popkulturen konsumeras i praktiken var det upplysande att följa med in på föreställningen. Efter att ha stuffat loss med en ljusstav i var hand och ställt frågor till ett kostymklätt, medelålders fan står Sue på gatan utanför och delar den korta reflektion eller analys framför kameran som avslutar varje litet reportage. Analyserna förmedlar i allmänhet att ”det där såg tokigt ut, men om man tänker efter är det ganska fint ändå”, och just detta kommer hon fram till även efter den här bisarra upplevelsen. Hon hade gått dit med den uppfattning som ligger nära till hands i ett sammanhang där medelålders män går och tittar på unga, söta tjejer på en scen, men sedan slagits av den familjära och oskuldsfulla atmosfären och konstaterat att den här grenen av japanskt nöjesliv trots allt genomsyras av gamla, rekorderliga värderingar.
Priset för en lättsmält dokumentär är förstås att djupet saknas och utifrån ett kort inslag vet man inte vad man ska tro. Männen på konserten betonar att de uppskattar själva idolkulturen, lojaliteten mellan bandet och deras fans, och på scenen dansar och sjunger tjejer i tjugoårsåldern utan utmanande manér, istället klädda som barn. Ska man tro Wikipedia är den japanska lolitakulturen inriktad på det söta estetiska idealet (kawaii), ungdomlighet och oskuldsfullhet, med andra ord en bra bit ifrån Nabokovs roman. Men även om företeelsen är fri från de mer smaklösa sidorna har jag svårt att tro att den betraktas som smakfull. Eller? Varför har tjejgrupperna inte tjejer och killar i tonåren som fans? Vad säger den stora majoritet män (antar jag) som inte har som hobby att gå på garagespelningar med dockliknande unga sångerskor? Så många frågor.
Theomis 