Det är klart att det skulle bli av förr eller senare. Sveriges första kattcafé, Java Whiskers, öppnade för knappt ett år sedan ett stenkast från jobbet, men trots att kattcaféer är min grej kastade jag mig inte över besöksbokningen. Det blev så där som när Starbucks, Uniqlo och andra favoritkedjor kom till Sverige. Visst, jag kan gå dit, men jag är inte särskilt lockad, och så har mina utomlandsnöjen förstörts.

För kattcafébesök är ju ett av mina främsta utomlandsnöjen. I tretton länder har jag klappat katter, sådana som hålls beskyddade i en starkt avskärmad miljö under personalövervakning, medan man på nåder får vistas i samma rum, och sådana som rör sig fritt överallt och kråmar sig kring kassaapparaten när man köper sitt fika. På kattcaféet i mitt fjortonde land i listan, närmare bestämt i Vasastan, var det den avskärmade modellen, men ändå ganska avslappnat och väldigt vänligt. När H och jag var där förra veckan var det första dagen på kattcaféet för det nya gänget på nio katter och därmed släpptes bara fyra personer in i taget. Gästglesheten bidrog nog till trivselkänslan, det var lugnt och fridfullt – när katterna inte for som skottspolar under lek och jakt genom lokalen – och behagligt att sitta och fika eller gå runt och socialisera med de katter som var sällskapligt sinnade just för stunden.

Upplägget verkar genomtänkt, med en grupp katter som lärt känna varandra, ett besökarfritt rum de kan avvika till när som helst och arrangemanget att låta kattsugna gäster träffa möjliga nya familjemedlemmar. Caféets katter kommer antingen från ett katthem eller från privatpersoner och söker nya, permanenta hem. De olika kattcaféer jag besökt har haft olika upplägg och syften och den här varianten är nog den mest sympatiska, som i alla fall nästan motiverar avgiften på 149 kronor per person och timme. Fikat kostar förstås också pengar och ett besök kan bli ganska kostsamt.

Men om man går med på priset får man gott fika och trevligt kattumgänge i en för sammanhanget väldigt fin miljö, som både är katt- och människovänlig. Det var en riktigt mysig aktivitet en mörk januarikväll. Både en och annan förbipasserande stannade till och sökte kontakt med en svartvit katt som gillade att ligga i fönstret och själv var man glad att vara på insidan.

(För den som undrar har jag varit på kattcafé i Köpenhamn, Berlin, Vilnius, Wien, Barcelona, Nice, Amsterdam, London, Hongkong, Tokyo, Sydney, Christchurch och två i New York.)