Jag har många gånger tagit sats för att skriva något om mitt eget och Sveriges förhållningssätt till tiggeriet på våra gator, men sedan avstått. Jag vet inte vad jag ska säga. Inte ens konferensen om utsatta EU-medborgare som jag var på i Göteborg i höstas ledde till någon egentlig rapportering här i bloggen, hur många tankar den än väckte och hur mycket ny information jag än fick, för den gav mig trots allt ingen tydlig vägledning att enkelt dela med mig av. Visserligen en del hoppfull bekräftelse på de idéer kring möjliga åtgärder som jag redan haft, men när jag lämnade konferensen tänkte jag å-ena-sidan-å-andra-sidan i det oändliga.

I väntan på en uppenbarelse om rätt väg att gå och rätt sätt att tänka i förhållande till de hitresta tiggarna agerar jag utifrån en magkänsla som jag egentligen inte är särskilt bekväm med, men jag ska i alla fall försöka förklara den.

På väg till och från jobbet i går lyssnade jag på programserien EU-migranterna som sändes i P1 mellan 21 januari och 25 februari och som jag då inte lyssnade på alla avsnitt av. Serien är gjord av två svenskar som gjort den motsatta resan, migrerat till Bukarest, och innehåller reportage både om svåra ämnen som fattigdom, korruption och romers utanförskap och om lättsammare rumänska kulturfenomen. När jag på hemvägen passerade tiggarplatsen utanför Wasahallen var det för en gångs skull en slevförsäljare som satt där, så jag stängde av radioprogrammet, som just då upplyste mig om rumänsk filmcensur, och gick fram och köpte en träslev för 50 kronor, som jag hade lovat mig själv att göra nästa gång jag såg någon som sålde och det fanns kontanter i min plånbok. I går ska också en liten summa pengar ha anlänt till organisationen Hjärta till Hjärta. Jag la in betalningen i min bankapp när jag satt i Oslo domkirke under palmsöndagens gudstjänst och prästen sa att kollekten skulle gå till omkostnaderna för att hålla kyrkan öppen nattetid. ”Nattåpen domkirke” är en plats för stillhet men inte för övernattning, där istället Kirkens Bymisjon och Röda Korset ställer upp, men med tanke på det ganska stora antalet tiggare som samlats utanför kyrkporten inför gudstjänstens början var det till deras behov mina tankar vandrade, och istället för att ge kollekt, hur jättebra det än är med ett öppet, och tydligen välbesökt, kyrkorum nattetid, knappade jag in en framtida inbetalning till Hjärta till Hjärta.

Hittills har jag aldrig gett pengar till någon av de tiggare jag passerar. Till en början hade det att göra med en vag känsla av osäkerhet, tanken att hur lite konkret inblick man än har i en hjälporganisations förehavanden är pengar direkt i en främmande människas hand en ännu osäkrare donation. Vad går pengarna till? Hjälper eller stjälper mitt givande? Och ska jag ge lite till alla eller mycket till några? Även om det allra mesta pekar på att skänkta pengar behålls av tiggaren själv och att tiggaren ifråga lever i svår fattigdom och försöker spara ihop till en bättre levnadsstandard för sig och sin familj surrar andra begrepp i mitt huvud. Kortsiktighet. Cementering. Ovärdighet. Jag tänker på det råd jag fick i Nepal nyligen, från missionärerna vi var med där, från Lonely Planet och från någon artikel jag läste, att turister ska avhålla sig från att ge pengar eller saker till de barn som tigger, för så länge vi gör det kommer de själva och de vuxna i deras närhet att dra den helt korrekta slutsatsen att tiggeri är ett bra sätt att försörja sig. För stunden. I förlängningen växer en tiggande generation upp i landet.

För kanske något år sedan – jag önskar att jag mindes var och när – läste jag en artikel där uttalanden från fyra hjälporganisationer sammanställts. Alla hade fått samma fråga: Ska vi ge pengar i tiggarnas muggar? Kort sammanfattat svarade en ja och en nej och två sa att det går att resonera på olika sätt och att beslutet är upp till var och en. Jag har inte följt debatten slaviskt, särskilt inte efter årsskiftet, så jag har förmodligen inte hängt med i det senaste, men under hösten och även nu i vår tycks två läger stångas mot varandra, nämligen de som tycker att EU-medborgare i nöd inte bara har rätt att komma hit och be mer välbärgade medmänniskor om pengar, utan att det borde vara en självklarhet för den välbärgade att ge, och å andra sidan de som pekar på strukturer, juridik och samhälleliga konsekvenser i Sverige och i ursprungsländerna och förespråkar andra, indirekta lösningar.

Jag vill gärna kunna se mig själv som en person som väljer det goda alternativet så långt jag förmår. Min nålskräck hindrar mig inte från blodgivning och inte heller min kommunala bibliotekarielön från att välja ekologiska matvaror eller mitt behov av fritid och vila från att ställa upp för hungriga hemlösa emellanåt. Varför bryr jag mig om resonemang som leder till att jag ska gå förbi en medmänniska som lever i svår fattigdom och i desperation har kommit till ett främmande land för att be allmänheten, alltså mig, om pengar?

Det var dags att läsa Det kunde varit jag, Sara Olaussons bok om rumänska Felicia, i form av tecknade serier kombinerade med berättande text, intervjuer och fotografier. Jag har följt Facebook-sidan med samma namn ganska länge och hört Sara Olausson både på biblioteket och i radio och boken har legat hemma en tid. I går kväll blev den sträckläst, berättelsen om hur Sara, stressad trebarnsmor i Stockholm, plötsligt och oväntat får kontakt med den tiggande Felicia vid Liljeholmstorget, de blir vänner och Sara reser flera gånger till Rumänien för att umgås med Felicia där och se hennes livssituation med egna ögon. Hela tiden berättar hon om sina erfarenheter i media och via Facebook-sidan samlar hon in pengar till Felicias familj.

Det är klart att jag blir berörd. Det allra värsta var att läsa om några sällsynt – hoppas jag – obarmhärtiga poliser, väktare och andra med ansvar för att upprätthålla lag och ordning här i Sverige, om vilka otäcka inslag en dag på trottoaren kan ha och om hur onödigt okänsligt och brutalt en lägerröjning kan gå till.

Och ändå. Det senaste inlägget på Facebook-sidan ”Det kunde varit jag” är just nu tre timmar gammalt och handlar om att Felicia och hennes man Ionuț åkte hem till Rumänien i går efter en månads tiggande i Sverige som inte varit lönsamt. De behöver vara hemma med sin dotter och sidans följare uppmanas sätta in 20 kronor i månaden på Felicias konto. Jag känner ödmjukhet och tacksamhet inför engagemanget, det gör jag verkligen. Sara Olausson har mött mycket hatiskt och orättvist motstånd och ändå inte gett upp, tiggeriet har fått mänskliga ansikten och namn och Felicia och hennes man har kunnat bygga ett bättre hus. Men där någonstans, vid frågan om huset, vaknade mina tveksamma tankar under läsningen av boken. På frågan varför många från Felicias rumänska by åker utomlands och tigger svarar hon att de vill kunna bygga nya hus. Det stämmer och är ett bra svar. De ska inte överlämna pengarna till slavdrivande Sverigeresearrangörer och inte heller mata redan feta bankkonton, verkligen inte. De kalla små egenhändigt byggda stugorna som beskrivs i texten och syns på bilder borde definitivt få ersättas av ordentliga bostäder. Men sedan då? Jag hoppades att det skulle finnas ett svar på den frågan också, men Sara ställde den till Felicia i boken och det fanns inget. Facebook-sidan startades i oktober 2013 och där börjar också berättelsen i boken, som gavs ut i september 2015. Nu i mars 2016 behöver Felicia och hennes man fortfarande lämna sin dotter i Rumänien för att tigga i Sverige, alternativt förlita sig på en Facebook-grupps månatliga 20-lappar. Och Felicia måste vara en av de tiggare i Sverige som fått allra, allra mest hjälp och stöd.

Den Linköpingbaserade biståndsorganisationen Hjärta till Hjärta har haft fokus på ekonomiskt eftersatta länder i Europa sedan starten för 25 år sedan och det skulle kunna sägas väldigt mycket om deras verksamhet, inte minst om de redogörelser jag blev så imponerad av på höstens EU-medborgarkonferens. Långsiktighet, helhetsgrepp, kulturell insikt och anpassning, krav på motprestation istället för villkorslösa gåvor, samarbete med inhemska organisationer – där fanns allt det jag efterfrågat, och insatserna görs på plats, i bland annat Rumänien. När fattigdomen nu blivit synlig på våra egna gator är den ena polen att göra en konkret insats på egen hand, vilket innebär att ta sig an en eller några individer, som i Felicias fall. På minuskontot finns då avundsjuka bland andra i samma situation (det skildras i boken) och det faktum att allmosorna måste fortsätta pumpas in på obestämd tid. Den andra polen är att inte se sig själv som delaktig alls och överlåta den tragiskt orättvisa och akuta situationen till politiker och andra beslutsfattare. Men hade politikerna suttit på lösningarna hade frågan redan varit löst, så varför skulle jag, som medmänniska till tiggarna, förlita mig på fler möten i sammanträdeslokaler runtom i Europa? Mitt beslut – man kan kalla det kompromiss om man önskar – har blivit att stötta den organisation som för mig har presenterat de mest förtroendeingivande strategierna och resultaten.

Därmed känner jag mig tillfreds över att inte vara en alldeles passiv åskådare, jag kan åtminstone vara med och göra en liten insats, ge en knuff åt rätt håll, men jag måste fortfarande förhålla mig till kvinnan utanför ICA Kungsholmstorg och mannen vid tunnelbanan på Hantverkargatan, som jag passerar i egenskap av bostadsrättsinnehavare i Stockholms innerstad.

Jag försöker rannsaka mig själv: Har jag valt den enkla utvägen? Nja, jag tror inte det. Vardagen hade nog blivit en aning enklare och trevligare om jag hade bestämt mig för att ge en liten slant till alla jag passerar istället för som det är nu – pengarna jag skickar till satsningar på jobb, utbildning och utveckling i rumänska byar kanske inte berör just dem jag träffar på gatan ett skvatt, så det enda jag erbjuder är ett vänligt bemötande och då och då lite mat. Till Immanuelskyrkans verksamhet för romska kvinnor har jag ett par gånger skänkt kläder. Svält och kyla, resonerar jag, har de allra flesta svenskar sluppit i många år och det är inte värdigt att låta utländska personer innanför landets gränser drabbas av sådant lidande.

Men det kanske skulle passa mig bättre att slippa se tiggare i min i övrigt välmående stad? Det här är den obekväma biten, för jag är benägen att svara ja, och det är också på den här punkten, tiggandets vara eller inte vara, som det skaver när jag läser de där debattinläggen jag borde hålla med om, om att det är ovärdigt att blunda för en utsträckt tiggarmugg. För tiggandet, i min instinktiva uppfattning, är egentligen inte värdigt i sig.

Det framgår faktiskt inte i Sara Olaussons bok, men jag vill minnas att jag utifrån tidigare Facebook-inlägg dragit slutsatsen att hjälpen i form av intäkter från bokförsäljning och människors gåvor skulle vara en väg bort från tiggeriet för Felicia. Att öka förståelsen genom att berätta hennes historia bör alltså inte ha varit ett sätt att normalisera tiggeriet som ett jobb vilket som helst, även om det beskrivs som ett ganska arbetsamt dagsverke. Jag har aldrig varit i Rumänien, men jag tänker igen på Nepal, och kanske ännu mer på det jag såg och hörde i slummen i Delhi för några år sedan. Utifrån upplysningarna om situationen där förstod jag att jag knappast kan kräva att en fattig och utsatt människa, av sig själv och utan stöd, ska sätta samhällets bästa och faktiskt inte heller sin egen framtid före dagens, veckans, månadens behov av mat och tak över huvudet. Tiggeri, barnarbete, viss ljusskygg verksamhet som genererar pengar – allt det där ter sig helt enkelt som förnuftiga lösningar. Samma logik kan appliceras på en historia jag hörde från en av deltagarna på Nepalresan (som visade sig vara syster till en som var med på samma resa som jag till Delhi med omnejd och på senare tid blivit direktor för Hjärta till Hjärta – allt hänger ihop!). Hon berättade om en grupp tiggande romer som fått mycket ekonomisk hjälp av välvilliga svenskar för att klara sig bättre i hemlandet, men använde pengarna till att arrangera Sverigeresor för fler. Lika smart som att använda sina inkomster till att utöka sitt företags verksamhet istället för att genast ta ut mer lön. Och det fall jag fick höra om är inte unikt, jag hade tidigare hört om liknande händelseförlopp.

För att slira in på ett ännu känsligare ämne går det ju inte att bortse ifrån att romernas historia som förtryckta och betraktade som underlägsna lämnat spår som finns kvar i dag, och rätta mig gärna om jag har fel i mina antaganden, men jag utgår ifrån att många fattiga romers livsstil präglas av låg utbildningsnivå i kombination med en inarbetad vana att befinna sig utanför det etablerade samhället. När sedan samhället – det rumänska tänker jag på i första hand – inte förmår stävja fattigdomen och integrera de utstötta, på grund av bristande resurser, bristande vilja, vad nu hindren består i, så har vi en grupp som själva måste se till sina grundläggande behov, på vilken framkomlig väg som helst, och som saknar traditioner, förebilder och kunskaper för att ta sig fram i och bli en del av ett utvecklat samhälle. Där ingår allt möjligt från förmågan att förvalta medel klokt till att sälja in sig själv på arbetsmarknaden genom att visa framfötterna och knyta kontakter. Det många svenskar nu ser är istället ett avvikande agerande som sker på ens egen bekostnad och ter sig passivt. Människor som stör en och vill ha ens pengar (för att de är utblottade), vissa av dem i konstiga kläder (för att de har andra traditioner än att bära H&M-plagg), och bygger anskrämliga skjul av skräp (för att de behöver en plats att övernatta). För det mesta har tiggaren och den förbipasserande svensken inget gemensamt språk att kommunicera på, det försvårar så klart brobyggen, och på utanförskaps- och uppgivenhetskontot skriver jag också upp somliga tiggares störande beteende i min arbetsmiljö, nämligen biblioteken.

Det är här jag möjligen kan anklagas för cynism, men jag lägger en viss summa pengar på att hjälpa dessa fattiga personer – som kunde varit jag – och måste göra ett val. Även om pengarna i kaffemuggen från 7-Eleven, precis som förespråkarna säger, går direkt, utan mellanhänder och omkostnader, till den behövande så undrar jag hur långt en ekonomisk gåva räcker för den som när det nya huset är färdigt ändå inte har tillgång till jobb, utbildning för sig själv eller barnen, sjukvård eller grundläggande demokratiska rättigheter, det vill säga står utanför samhället och utan den avgörande möjligheten att förvalta sina tillgångar och komma vidare. Akuthjälp ska absolut inte underskattas, men jag misstänker att givandet i tiggarmuggar visserligen kan släcka en del bränder, men också understödja en ohållbar och ofruktbar migrationssituation, precis som motståndarsidan förutspår. Vi vet att talet om att hjälpa flyktingar från kriget i Syrien på plats i deras hemland är ett fåfängt förslag, men Östeuropa är något helt annat.

Därför stöttar jag Hjärta till Hjärta och låter bli att ge pengar till tiggare, men jag köper gärna en slev. Försäljaren satt visserligen på marken, men mellan en försäljare (och sannolikt hantverkare) och en kund har hierarkin jämnats ut.

Tycker du annorlunda? Jag är öppen för diskussion.