Jag och 49 andra på Berwaldhallens parkett

Efter ett långt coronauppehåll skulle Radiokören i eftermiddag sjunga inför publik, även om vi inte var mer än 50 personer i Berwaldhallen. Under den inledande presentationen blev vi ombedda att vänta med applåder i samband med några stycken som hängde ihop, men vilken del av programmet det gällde var oklart. Det allra första stycket, ”A Choral Fanfare”, lät just fanfarlikt och sprudlande och körmedlemmarna avslutade framförandet med ett intensivt durackord och lyckliga leenden – och vi i publiken, få och utspridda i den stora lokalen, svarade med tveksam tystnad. Det var då jag förstod att det inte bara var jag som inte förstått, utan att alla valt den säkra linjen att låta bli att klappa redan från början. Jag hörde ett par fnissningar, någon hann röra händerna mot varandra men hejdade sig. Kören fick acceptera avsaknaden av applåder under hela den timslånga konserten, varpå vi försökte kompensera med en avslutande rungande jätteapplåd, vilket är oerhört krävande för 50 personer i en konserthall. Händerna sved, men det fick det vara värt.

Hur som helst var det förstås fenomenalt roligt att höra Radiokören, att över huvud taget uppleva livemusik efter lång kulturevenemangssvält och att besöka Berwaldhallen, en favoritarena på sitt helt egna sätt. På Instagram ville jag uttrycka att den brutalistiska bunkern i Östermalms yttersta ände egentligen är motsatsen till den arkitektur jag uppskattar, men att den tilltalar mig genom ett slags nostalgiska vibbar, och kollegan Salomon förstod mig:

MMCCCV Brutalismen och vad jag tycker om den

”Stockholms innerstad ruvar på en arkitektonisk skatt som bara väntar på att bli upptäckt av alla som är beredda att se sig omkring utan förutfattade meningar.”

Redan första meningen i Sthlm brutal provocerar mig! Jag hör till skaran som anser att brutalism är objektivt sett urfult och misstänker att de som gillar det är samma personer som skulle komplimentera kejsaren för hans nya snygga svid.

Nu kanske jag tar i en aning – särskilt med tanke på personer i bekantskapskretsen som råkar ha något slags faiblesse för eländet – men vid en första bläddring i boken såg jag en del av Polishuskvarteret som jag ofta passerar, där ett hörn av Kronobergshäktet i all sin bedrövlighet har fått formgivna ventilationstrummor som ser ut så här. Om det kallas arkitektonisk skatt så tror jag inte att jag kommer att gilla resten heller.

Men är man ålagd att arbeta med Stockholmslitteratur så är man. Jag bläddrar vidare.

MDCCCLXII Inifrån Arkitekturskolan

Går en stadsvandring om jugend och nationalromantik och passerar brutalistiska Arkitekturskolan just när en student går förbi och hejar på vår guide, som precis har sagt att byggnaden må vara ful och rå utvändigt, men på insidan är det ännu värre. ”Vill ni komma in?” frågar studenten. ”Ja!” jublar gruppen. Jag älskar stadsvandringar.

MCCXL Stockholms modernistiska inslag

Det här hade kunnat vara min före detta arbetsplats, om inte Gunnar Asplund tänkt om ganska rejält och gjort det arkitektoniskt världsberömda Stadsbiblioteket till en orange fyrkant med en uppstickande cylinder i mitten.

Nu tycker jag att Stadsbiblioteket blev riktigt snyggt, men många andra exempel jag, mamma och resten av den stora gruppen passerade på stadsvandringen om modernistisk arkitektur hade Stockholm mått bra av att slippa. Så många fina tankar om funktionellt boende, takterrasser med plats för grönska och sociala utrymmen i och utanför flerbostadshus – och så fula resultat. En fråga om smak, naturligtvis, men även underhållet är det sisådär med. En kloss till hus med fuktskadad fasad och rostiga balkongräcken bredvid ett sekelskiftespalats för inte mina tankar till arkitektonisk briljans.