MMCCCV Brutalismen och vad jag tycker om den

”Stockholms innerstad ruvar på en arkitektonisk skatt som bara väntar på att bli upptäckt av alla som är beredda att se sig omkring utan förutfattade meningar.”

Redan första meningen i Sthlm brutal provocerar mig! Jag hör till skaran som anser att brutalism är objektivt sett urfult och misstänker att de som gillar det är samma personer som skulle komplimentera kejsaren för hans nya snygga svid.

Nu kanske jag tar i en aning – särskilt med tanke på personer i bekantskapskretsen som råkar ha något slags faiblesse för eländet – men vid en första bläddring i boken såg jag en del av Polishuskvarteret som jag ofta passerar, där ett hörn av Kronobergshäktet i all sin bedrövlighet har fått formgivna ventilationstrummor som ser ut så här. Om det kallas arkitektonisk skatt så tror jag inte att jag kommer att gilla resten heller.

Men är man ålagd att arbeta med Stockholmslitteratur så är man. Jag bläddrar vidare.

4 thoughts on “MMCCCV Brutalismen och vad jag tycker om den

    • Ja, det var ju synnerligen blandade miljöer, allt från sovjetiskt aggressiva vinklar i rått grått material (hugaligen!) till sådant som verkar ha inspirerats av antika palats (hurra!). Jag vet inte vad som är bäst och värst – när enstaka hiskeliga 60-talsklossar dimper ner i stockholmska sekelskifteskvarter eller när de får utgöra ett helt landskap, som på vissa av fotona från Frankrike. Inte vackert, men enhetligt.

      (Jag tror att min arkitektoniska smak är mer eller mindre obotlig.)

  1. Helt ok, jag försöker inte bota dig, jag är inte brutalist jag heller (dock gillar jag ofta det som är strikt och symetriskt, är tex svag för nya musikhögskolan, dock arg på den mixade stil de har fått till i det kvarteret).

    Jag är hemskt förtjust i länkens första bild (från Les Arcades du Lac), som jag tycker är ren poesi, samt i bilderna från Les Espaces d’Abraxas, särskilt den sista bilden, ett område inspirerat av klassisk tempelstil (den bästa inspirationskällan). Lite läskigt, bitvis vackert och imponerande.

    Och som svar på vad som är bäst och värst: värst= hiskeliga 60-talsklossar i sekelskiftesmiljö, det borde förbjudas! Bäst= hela landskap eftersom det faktiskt kan bli bra.

    • Det försonande draget hos strikta byggnader som Musikhögskolan och andra mer eller mindre prestigefulla nya satsningar är materialen och i viss mån färger. Det är nästan så att jag kan acceptera Sven-Harrys konstmuseum, till exempel, för att det är så där lyxigt guldigt.

      Fotot från Arcades du Lac är ju ett konstverk i sig och Espaces d’Abraxas är inte alltför brutalt, bara de spröjsade fönstren lättar upp stämningen ordentligt.

      Och allt kan ju inte se ut som stockholmsk jugend och nationalromantik (även om jag skulle önska)!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s