Författararkiv: Sandra

MMCCCI Sonja och upptäckten

Läser en intervju i Dagen med före detta Nöjesguiden-bloggaren Sonja Abrahamsson som länge lidit av depressioner och social fobi och i höstas blev troende kristen. Jag har delvis följt hennes bloggar sedan dess (den privata och den på Nöjesguiden, avslutad för knappt två veckor sedan) och det är fantastisk läsning – för att hon har hittat rätt och för att hon mår bättre, naturligtvis, men också på grund av det hon väljer att säga, och hur. Hon gläder sig åt sin egen upptäckt och berättar (oväntat insiktsfullt!) hur man kan gå tillväga om man vill göra den själv. Och hon beskriver hur hon tänkte innan det inträffade, om hur hon tyckte synd om ”naiva och eventuellt hjärntvättade kristna” och hur kristnas sanningsanspråk inte var ”schysst mot andra religioner”.

Det är inte alls konstigt, egentligen, att de åsikterna är så vanligt förekommande och nyckelordet är sanningsanspråk, som betraktas av många med stark skepsis. I Dagen-intervjun säger inte Sonja Abrahamsson att hon trivs så bra med nya kristna vänner eller något i den stilen, tvärtom har hon i sitt bloggande beskrivit kyrkan som något hon behöver närma sig med små steg (trots att alla är välkomna där på sina villkor, vill jag gärna poängtera). Däremot säger hon: ”Det kanske finns de som tycker jag är konstig och galen, men det här är på riktigt, det är sant.” Och som svar på frågan om vad hon vill säga till den som inte tror: ”Att Jesus lever, att han är på riktigt. Frälsningen är verklig […].” När det pratas offentligt om religion, vare sig det gäller samhällsdebatt, etiska spörsmål eller andlig hälsa, betraktas den ofta som en kultur eller en livsstil eller ett värderingspaket och mer sällan som en övertygelse (om man inte debatterar IS). Det är nog enklare att prata om sådant man ha olika meningar om. Man kan diskutera fina eller förfärliga traditioner (kultur), synen på alkohol (livsstil) och hur man ska och inte ska behandla sina medmänniskor (värderingar). Det är stora och viktiga frågor, men om man, som undertecknad, har en övertygelse, eller om man är en uppriktig sökare, är den viktigaste frågan den om sanningen. Att fråga om någons omdöme om kristen tro, om den är bra eller dålig, låter i mina öron som: ”Vad tycker du, är jorden rund eller platt?” Frågan om kristen tro, eller vilken annan tro som helst, är i första hand en ja-eller-nej-fråga. Antingen är ett sanningsanspråk riktigt eller oriktigt.

Att fundera över kristen tro är alltså inte att undra vad man skulle tycka om att gå i kyrkan eller kanske låta bli att supa skallen av sig under helgen, beroende på vad man råkar ha för fritidsintressen, utan att undra om budskapet är verkligt eller påhittat. Kommer man fram till att det inte kan stämma, eller att en annan trosuppfattning stämmer, är det enda man behöver göra att, i religionsfrihetens namn, respektera den som nått en annan slutsats. Kommer man fram till att det inte går att komma fram till något får man tills vidare fortsätta vara sökare. Kommer man fram till att det är verkligt – att man är skapad och älskad av Gud och att Jesus har betalat priset för ens gemenskap med honom – kan man börja fundera över vad konsekvenserna blir. En del av dem påverkar ens yttre livsstil, för vissa mer än andra, men det mesta sker på insidan. Det har Sonja Abrahamsson börjat uppleva. Jag gratulerar henne hjärtligt.

MMCCC Nu är det påsk

Jag har lämnat mitt hjälpligt påskpyntade hem, med mitt flera år gamla ris och tygfåglar från Nepal i den lilla julgranen, numera påskträd. Mellan långfredag och påskafton bor jag över hos föräldrarna.

I år ägnar jag mig också åt autentiskt norskt påskekrim. På bokhandeln Ark i Oslo köpte jag ett pocketexemplar av Jørn Lier Horsts senaste deckare Blindgang och nu sitter jag och tragglar med norskan. Det går lite långsamt men det är egentligen inte alls svårt.

MMCCXCVIII En dos konstmusik

I går skickade en kollega ut ett mail till alla på Stadsbiblioteket om att hon hade en Konserthusbiljett till samma kväll som hon inte tänkt använda. Jag gick raka spåret till den plats där hon skrivit att hon lagt biljetten och knep den.

Kungliga Filharmonikerna och Stockholms Kammarbrass, eller Stockholm Chamber Brass, framförde ”Memories from a Cloud” (inte ”of a Cloud” som det står på biljetten) och efter pausen fick vi höra Allan Petterssons Symfoni nr 4. Den sistnämnda förlyssnade jag på på Spotify på låg volym under tiden jag jobbade, så åtminstone mitt undermedvetna var förberett. Ingetdera var lättlyssnat, men upplevelsen var ändå riktigt fin.

Så här i efterhand gör jag lite research. På Stockholm Chamber Brass Soundcloud-sida finns stycken som är betydligt lättare att ta till sig. Allan Petterssons musik, däremot, har inget vidare hopp om att kunna omfamna. Men en som gjort det är ”a Wisconsin-born, corn-fed American currently based in Helsinki”, som mellan 2011 och 2014 bloggade under rubriken ”Allan Pettersson 100 år” (svensk rubrik av någon anledning, bloggtext på engelska). Amerikanen skriver i den här posten: ”Pettersson’s Symphony No. 4 marks the end of his ‘early’ period, which consists of the works written during the 1950s. […] Although the Symphony No. 2 is now my favorite of the early symphonies, before I began this survey I considered the Symphony No. 4 to be superior, at least in terms of its surface accessibility.” Eftersom jag bara vid några få tillfällen upplevde accessibility, om än ytlig då kanske, är det förmodligen ingen bra idé att ge sig på någon av de andra symfonierna. Men jag är glad över att ha hört den fjärde där i Konserthuset. Om man inte tränar öronen kommer man aldrig vidare.

MMCCXCVII Författaren nummer 1 2016

Tidskriften Författaren är Sveriges Författarförbunds medlemstidskrift som ”bevakar författarvillkor både inom och utom landet, upphovsrätt, yttrande- och tryckfrihet, kulturpolitik, bokbransch och biblioteksfrågor”.

I går var det release på Hedengrens för första numret för året. Det mest intressanta diskussionsämnet – för det blev faktiskt lite diskussion – var den om författaryrket och ålder. Kulturjournalisten Ylva Lagercrantz Spindler hade intervjuat några personer i branschen och kommit fram till att en mycket ung eller mycket gammal debutant är lättare för förlaget att sälja in än någon i medelåldern. Den gruppen är det lite synd om, sa hon, men en person i publiken (som hon uppenbarligen kände eftersom hon tilltalade henne med namn) sa emot med hjälp av andra uppgifter. Vanligast är tydligen att debutera som författare i 35-årsåldern och ser man till inkomst ligger medelålders författare bäst till. Jag som tveklöst håller på att själv bli tant på allvar tyckte att dessa två kvinnor, sannolikt i femtioårsåldern, var absolut mest givande att lyssna på. Det faktum att de var så verbala visade att de var pålästa, och det är mycket möjligt att de yngre kvinnorna (alla som öppnade munnen så länge jag var på plats var kvinnor) också hade koll på fakta och välgrundade åsikter, men stilen var en annan.

Som en av de första på plats (det trodde jag aldrig när jag kastade mig iväg från jobbet) fick jag ett exemplar av det nyutgivna numret och efter småläsning och bläddrande verkar blandningen lovande, från längre reportage till författartweets till goda skäl att läsa Strindberg.

MMCCXCVI Gulgrå harmoni

Dagens arbetsmaterial, oarrangerat.

Jag brukar ju tänka, och ibland uttrycka, att jag rör mig längre och längre ifrån bokromantisering – att gilla själva åsynen av böcker och boksamlingar, att äga dem eller vistas bland dem, för att inte tala om doften, som så många nämner – men att jobba med gamla böcker kan faktiskt vara en visuell fest, det tycker jag fortfarande. Med betoning på gamla, kanske, för att sådant som är nytt, inte minst böcker, är grällt och oharmoniskt. Å andra sidan – jag älskar ju att jobba med ny litteratur. Och att skylta med den. Hur som helst. Att få botanisera i magasinen och ta del av äldre publikationer om Stockholm för Stockholmskällans räkning kan vara enormt stimulerande, och som bonus matchar ofta omslagen.

MMCCXCV Läsecirkelledare i Kista

I går hade Helena och jag kortkort läsecirkelkurs för några bibliotekarier på Kista bibliotek i deras skarpt belysta aktivitetsrum kallat ”blackbox” (ett begrepp jag måste ha missat). På en och en halv timme försökte vi hinna med en lägesrapport för social läsning i Sverige, konkreta läsecirkelledartips och en praktisk övning. Jag hoppas att de fick ut något av det. De var väldigt trevliga att ha att göra med och såg i alla fall glada ut under vår lilla insats. Framöver kommer de att erbjuda läsecirklar på flera olika språk.

MMCCXCIV Oslo – resten

Tar den här bloggposten aldrig slut? kommer du att undra. Jo, det gör den, efter 22 kommenterade bilder, varav nästan hälften visar hur vackert väder vi hade i helgen som gick.

Under fredagen, ankomstdagen, betade vi av Google-kartans pärlband av inprickade ställen att besöka och sedan var vi klara. Med Oslo. Ja, jazzkonserten vi skulle gå på var på lördagen och gudstjänsten på söndagen och vi hade ännu inte gått upp på operahusets tak, men i övrigt hade vi gjort det vi ville göra. Därför sa vi, halvt på skoj, att nästa dag fick vi väl äta frukost på hotellet, hänga på låset när vårt nya favvocafé Steam skulle öppna och sedan sitta där halva dagen. Vi hängde inte på låset, men efter frukosten gick vi direkt till fikat på Steam och stannade i tre timmar. Vi var begravda i läsning och poddlyssning och sa inte så mycket mer än till exempel: ”Å, vilka goda marsipanägg.”

Bara på en norsk coffee shop kan man beställa en müslibulle med mesost till sin espressoshake.

Vi tyckte att vi kom i god tid till ”Glasshuset”, tillbyggnaden till Konserthuset, där vi skulle höra Majken Christiansen Kvartett.

Men grejen var tydligen att komma jättetidigt och köpa dryck och diverse sötsaker i baren, så det satt folk vid alla bord. Vi klämde ändå in oss långt fram bland pensionärerna – även i grannlandet är det det äldre gardet som upprätthåller kulturlivet, även om vi trots allt inte var allra yngst – och hörde trivsamma jazz standards i två timmar med paus. Personligen tröttnar jag aldrig på klassikerna, jag kan lyssna på gamla och nya versioner oavbrutet.

Vi och resten av Oslo gick sedan fram och tillbaka längs hamnpromenaden.

Det fanns en båtringlinje som passerade ett antal bryggor, en lagom tur som tog en tillbaka till kajen vid Rådhuset på en timme. Eftersom det var en lokaltrafikresa, motsvarande SL, var det lätt och förhållandevis billigt att köpa biljett i en app.

Vi köpte biljetten för två personer ungefär tio minuter före avgång och giltighetstiden på en timme började ticka ner, men ingen ville titta på den när vi gick ombord. Biljetten skulle alltså gå ut lite innan vi skulle gå av och jag såg framför mig hur vi vid ilandstigning stod med ogiltigt färdbevis och skulle åka på en avgift av norska dimensioner, så när drygt halva resan gått frågade jag tjejen som jobbade ombord när man visar biljetten. Hon böjde sig fram och teaterviskade: ”Hvis det er kontroll.” Sedan log hon och hänvisade till ”tillits-Norge”. Jag vet inte om det är ett vedertaget begrepp, men det låter ju oerhört sympatiskt. Sedan vann båttjejen ännu fler trivselpoäng. Det var två barn ombord som rusade runt med walkie-talkies, kanske på något slags hemligt uppdrag, och plötsligt sprang de fram och bankade energiskt på en ruta till den lilla hytt som syns här ovan. Tjejen kom ut och de visade en ganska lång skruv eller spik som de hade hittat. ”Takk. Denne er meget viktig”, sa hon med allvarligt tonfall.

Det blev ganska kyligt, men självklart satt vi ute på däck och spejade på öarna under hela turen.

Sedan gick vi till Creperie de Mari och värmde upp oss. Jag valde en ”Fjellet” som kunde beställas med chèvre, brie eller något som hette ”Snøfrisk”. Först nu har jag tagit reda på att det också är getost, fast en bredbar variant. Det hade jag ju velat testa, men nu var jag feg och valde brie (men den som vet något ställe i Stockholm som säljer Snøfrisk får hemskt gärna tipsa!). Sammantaget var fyllningen i galetten god, men hade mindre lyckade proportioner. Framför allt var det en skog av rucola både på och i.

Den varma chokladen med Nutella däremot … Fullträff.

Det är två veckor sedan jag kom hem från Nepal och jetlagen borde ha gått över för länge sedan, men jag har nog aldrig varit så kvällstrött och relativt morgonpigg som under den här perioden. Sedan blev det väl en förstärkande effekt av att i fredags ta 5.55-tåget. I vilket fall som helst gick jag upp tidigt på söndagsmorgonen och tog en egen promenad längs med Akerselva, ett stenkast från hotellet.

I Ankerbruas fyra hörn står fantasifulla skulpturer. En Facebook-vän undrade om den här föreställer Kristoffer och Sven (Frost-fans förstår direkt vad som avses, och även vi som har små släktingar i Frost-åldern).

Därefter frukost. I matsalen har man satsat mer på funktion än på form, men utbudet är helt okej och allt känns fräscht.

En förmiddagstur till slottet, eller åtminstone till backen framför.

I snåren växte krokusar.

Palmsöndagsgudstjänst i Oslo domkirke. De som sitter på bänken längst fram hör till ett sällskap som gick fram för barndop. Den lilla flickan hette Mariel. Sedan höll prästen en fin predikan om att Jesus, som red in i Jerusalem på en åsna, kan anlända i människors liv på många olika sätt – kanske sker det när du får veta att din ”bestemor” bett för dig varje dag sedan du föddes.

Trots dopinslaget, de många psalmerna och de många gudstjänstdeltagarna som gick fram för nattvard gick vi bara en timme och tjugo minuter senare ut från kyrkan och tog emot varsitt palmbladskors.

Det nya operahuset, invigt 2008, är ju inte riktigt i min smak, men jag förstår att det är populärt bland Oslobor och besökare att gå omkring på det asymmetriska taket.

Det bildades sneda linjer överallt, och utsikten gick inte att klaga på.

Få butiker och caféer har söndagsöppet i Oslo, men som tur var är Pastel de Nata ett sådant ställe. Där åt vi potatis- och purjolökssoppa …

… och varsin ljuvlig portugisisk Pastel de Nata.

Återstoden av tiden ägnade vi åt … fika, förstås. Vi gick tidigt till Sentralstasjonen och hittade till vår ohämmade förtjusning ett Steam som var öppet och parkerade oss vid ett bord.

Jag tog en ”dansk kanelsnurr”.

Sedan tog vi tåget hem. Jag växlade mellan att läsa i den lilla japanska romanen The Guest Cat av Takashi Hiraide och att lyssna på ”Misunderstanding Japan”, ett avsnitt i BBC World:s dokumentärpoddserie, och tyckte att jag använde tiden väl. Sedan tittade jag på Mr Bean på mobilen.