Tillgång till vård på nära håll är bra och i brist på det bra vägar och transportmöjligheter. Och i brist på det? Motorcykelambulanser! Det är säkert ingen vidare upplevelse att skjutsas i vagn efter en motorcykel genom svår terräng på väg till sjukhuset, men det är en fiffig lösning på problemet.
Det blev en slant till PMU:s satsning på mc-ambulanser för gravida kvinnor och ett gåvobevis till mamma som mors dagspresent.
Här lyssnar SR:s migrationskorrespondent Alice Petrén på Petter Jakobsson, handläggare för mobilisering och utbildning på Diakonia, under en seminariekväll i Immanuelskyrkan om flyktingsituationen i världen. Jag var där, och några till, men alldeles för få. Det handlade om omänsklig flyktingpolitik och hot mot journalister som bevakar migration, om vilken diakoni som kan utövas i dagens svenska församlingar, om kristna ledare i Syrien som stannar kvar och gör sitt jobb trots brutal förföljelse och om hur klimatförändringar förstör gynnsamma naturförhållanden vilket leder till konflikter vilket leder till flykt.
Som avslutning lästes den här bönen upp:
Må Gud välsigna dig med olust inför enkla svar, lätta sanningar och ytliga relationer, så att du må leva från djupet av ditt hjärta.
Må Gud välsigna dig med vrede över orättvisa, förtryck och utnyttjande, så att du må arbeta för rättvisa, frihet och fred.
Må Gud välsigna dig med tårar att fälla för dem som lider av smärta, avvisande, svält och krig, så att du må sträcka ut en hand till tröst.
Och må Gud välsigna dig med dåraktighet nog att tro att du kan förändra världen, så att du kan göra det andra kallar omöjligt.
Må välsignelsen från Gud – Skapare, Förnyare och Upprätthållare – vara med dig nu och för evig tid.
”Tjuvjägare tjänar 20 000 dollar på att döda en elefant. En elefant som får leva sin naturliga livslängd drar uppskattningsvis in 1,6 miljoner dollar till landet genom turism. Afrika sitter på en guldgruva och kan bli en ‘super power’ inom naturturism”, sa Nick Brandt när hans utställning ”Inherit the Dust” smyginvigdes under en ”members preview” på Fotografiska i går.
Det här är tredje gången Nick Brandts bilder på elefanter, lejon, noshörningar och andra vilda djur på den afrikanska kontinenten ställs ut på Fotografiska, nu med det varnande budskapet tydligare än någonsin – äldre bilder tagna på djur i sin naturliga miljö har ställts upp på samma plats, som i dag är skövlad och används till exempelvis stenbrott.
Under den förra utställningen, berättade Nick Brandt, skänkte Fotografiskas besökare motsvarande 50 000 dollar som användes till att köpa en Land Cruiser till de rangers som skyddar ett område i Östafrika där Nick Brandts organisation Big Life Foundation är aktiv. Den här gången kommer det också att göras en insamling, men till ett annat ändamål, nämligen ett stängsel som ska hindra vildmarken från att användas till åkermark. Den afrikanska kontinenten är överbefolkad, sa Nick Brandt, vilket gör att utrymmet för vild natur och vilda djur krymper, och det är ett betydligt större hot än tjuvjakt.
Det här lät i mina öron som att afrikanska människors och djurs överlevnadsrätt ställdes emot varandra och att djurens rätt utan vidare var överordnad, och eftersom lokalbefolkningen inte begriper kontinentens bästa ska ett stängsel rent fysiskt förhindra dem att odla marken. Nu tror jag att frågan är mer genomtänkt än vad som framgick under det korta invigningstalet, men det krävs mer och annan information än den här för att mina pengar ska hamna i insamlingen.
I vilket fall som helst är bilderna storslagna. ”Fota och sprid budskapet”, fick vi höra från Fotografiskas sida, så det gjorde jag. Nedan är alltså en preview av utställningen från gårdagens preview av utställningen. Från och med i dag är den öppen för alla och i kväll kommer jag att vara på plats igen för att få se och veta mer.
UPPDATERING
Det längre samtalet med Nick Brandt under öppningsdagens kväll var mer upplysande. Den uppodlade marken är utspridd på ett sätt så att de vilda djuren bara har en smal passage att migrera genom, och elefanter hamnar dessutom ofta på åkrarna och äter av grödorna, vilket medför att de blir avlivade av bönderna. Ett stängsel skulle alltså gynna både människor och djur, och jag utgår ifrån, även om det inte nämndes, att odlingsmark skulle vara ett mindre problem om den planerades strategiskt utifrån ett vildmarksbevarande perspektiv.
Nick Brandts insatser verkar hedervärda, genomtänkta och effektiva, men att jag missuppfattade stängslets funktion vid en första presentation lär ha att göra med att det tveklöst är djuren och det natursköna Afrika som står i centrum. Det framgår att fotografen är medveten om det mänskliga lidandet i samma östafrikanska länder, men det krävs också att man delar hans utgångspunkt för att uppfatta bilderna på avsett sätt. På bilden från en skräpig plats vid betongpelare under en bro, där ett foto av en elefanthona med familj i naturlig storlek ställts upp, omges det av hemlösa vuxna och barn, varav flera har fäst flaskor vid ansiktet för att kunna sniffa lim utan att ens använda händerna. Hjärtat blöder när man ser den ultimata, fullständigt passiva utsattheten. Just då struntar jag, ärligt talat, i ett gäng elefanter.
Men någon måste bry sig om elefanterna också. En annan missuppfattning från min sida var att de foton som tryckts upp på stora skärmar och placerats i olika miljöer var tagna just på de platserna. I flera fall är de så väl inkorporerade i omgivningen, med samma landskap och horisont i bakgrunden, att de smälter in perfekt, men platserna är utvalda för att rent generellt visa den typ av miljöer som uppstått när människor och mänsklig aktivitet spritt ut sig i områden som fram till nyligen var orörda. Intrycken blir deprimerande. Men jag kan inte önska bort människorna, som sagt, bara önska en mer miljökänslig samexistens.
Jag har många gånger tagit sats för att skriva något om mitt eget och Sveriges förhållningssätt till tiggeriet på våra gator, men sedan avstått. Jag vet inte vad jag ska säga. Inte ens konferensen om utsatta EU-medborgare som jag var på i Göteborg i höstas ledde till någon egentlig rapportering här i bloggen, hur många tankar den än väckte och hur mycket ny information jag än fick, för den gav mig trots allt ingen tydlig vägledning att enkelt dela med mig av. Visserligen en del hoppfull bekräftelse på de idéer kring möjliga åtgärder som jag redan haft, men när jag lämnade konferensen tänkte jag å-ena-sidan-å-andra-sidan i det oändliga.
I väntan på en uppenbarelse om rätt väg att gå och rätt sätt att tänka i förhållande till de hitresta tiggarna agerar jag utifrån en magkänsla som jag egentligen inte är särskilt bekväm med, men jag ska i alla fall försöka förklara den.
På väg till och från jobbet i går lyssnade jag på programserien EU-migranterna som sändes i P1 mellan 21 januari och 25 februari och som jag då inte lyssnade på alla avsnitt av. Serien är gjord av två svenskar som gjort den motsatta resan, migrerat till Bukarest, och innehåller reportage både om svåra ämnen som fattigdom, korruption och romers utanförskap och om lättsammare rumänska kulturfenomen. När jag på hemvägen passerade tiggarplatsen utanför Wasahallen var det för en gångs skull en slevförsäljare som satt där, så jag stängde av radioprogrammet, som just då upplyste mig om rumänsk filmcensur, och gick fram och köpte en träslev för 50 kronor, som jag hade lovat mig själv att göra nästa gång jag såg någon som sålde och det fanns kontanter i min plånbok. I går ska också en liten summa pengar ha anlänt till organisationen Hjärta till Hjärta. Jag la in betalningen i min bankapp när jag satt i Oslo domkirke under palmsöndagens gudstjänst och prästen sa att kollekten skulle gå till omkostnaderna för att hålla kyrkan öppen nattetid. ”Nattåpen domkirke” är en plats för stillhet men inte för övernattning, där istället Kirkens Bymisjon och Röda Korset ställer upp, men med tanke på det ganska stora antalet tiggare som samlats utanför kyrkporten inför gudstjänstens början var det till deras behov mina tankar vandrade, och istället för att ge kollekt, hur jättebra det än är med ett öppet, och tydligen välbesökt, kyrkorum nattetid, knappade jag in en framtida inbetalning till Hjärta till Hjärta.
Hittills har jag aldrig gett pengar till någon av de tiggare jag passerar. Till en början hade det att göra med en vag känsla av osäkerhet, tanken att hur lite konkret inblick man än har i en hjälporganisations förehavanden är pengar direkt i en främmande människas hand en ännu osäkrare donation. Vad går pengarna till? Hjälper eller stjälper mitt givande? Och ska jag ge lite till alla eller mycket till några? Även om det allra mesta pekar på att skänkta pengar behålls av tiggaren själv och att tiggaren ifråga lever i svår fattigdom och försöker spara ihop till en bättre levnadsstandard för sig och sin familj surrar andra begrepp i mitt huvud. Kortsiktighet. Cementering. Ovärdighet. Jag tänker på det råd jag fick i Nepal nyligen, från missionärerna vi var med där, från Lonely Planet och från någon artikel jag läste, att turister ska avhålla sig från att ge pengar eller saker till de barn som tigger, för så länge vi gör det kommer de själva och de vuxna i deras närhet att dra den helt korrekta slutsatsen att tiggeri är ett bra sätt att försörja sig. För stunden. I förlängningen växer en tiggande generation upp i landet.
För kanske något år sedan – jag önskar att jag mindes var och när – läste jag en artikel där uttalanden från fyra hjälporganisationer sammanställts. Alla hade fått samma fråga: Ska vi ge pengar i tiggarnas muggar? Kort sammanfattat svarade en ja och en nej och två sa att det går att resonera på olika sätt och att beslutet är upp till var och en. Jag har inte följt debatten slaviskt, särskilt inte efter årsskiftet, så jag har förmodligen inte hängt med i det senaste, men under hösten och även nu i vår tycks två läger stångas mot varandra, nämligen de som tycker att EU-medborgare i nöd inte bara har rätt att komma hit och be mer välbärgade medmänniskor om pengar, utan att det borde vara en självklarhet för den välbärgade att ge, och å andra sidan de som pekar på strukturer, juridik och samhälleliga konsekvenser i Sverige och i ursprungsländerna och förespråkar andra, indirekta lösningar.
Jag vill gärna kunna se mig själv som en person som väljer det goda alternativet så långt jag förmår. Min nålskräck hindrar mig inte från blodgivning och inte heller min kommunala bibliotekarielön från att välja ekologiska matvaror eller mitt behov av fritid och vila från att ställa upp för hungriga hemlösa emellanåt. Varför bryr jag mig om resonemang som leder till att jag ska gå förbi en medmänniska som lever i svår fattigdom och i desperation har kommit till ett främmande land för att be allmänheten, alltså mig, om pengar?
Det var dags att läsa Det kunde varit jag, Sara Olaussons bok om rumänska Felicia, i form av tecknade serier kombinerade med berättande text, intervjuer och fotografier. Jag har följt Facebook-sidan med samma namn ganska länge och hört Sara Olausson både på biblioteket och i radio och boken har legat hemma en tid. I går kväll blev den sträckläst, berättelsen om hur Sara, stressad trebarnsmor i Stockholm, plötsligt och oväntat får kontakt med den tiggande Felicia vid Liljeholmstorget, de blir vänner och Sara reser flera gånger till Rumänien för att umgås med Felicia där och se hennes livssituation med egna ögon. Hela tiden berättar hon om sina erfarenheter i media och via Facebook-sidan samlar hon in pengar till Felicias familj.
Det är klart att jag blir berörd. Det allra värsta var att läsa om några sällsynt – hoppas jag – obarmhärtiga poliser, väktare och andra med ansvar för att upprätthålla lag och ordning här i Sverige, om vilka otäcka inslag en dag på trottoaren kan ha och om hur onödigt okänsligt och brutalt en lägerröjning kan gå till.
Och ändå. Det senaste inlägget på Facebook-sidan ”Det kunde varit jag” är just nu tre timmar gammalt och handlar om att Felicia och hennes man Ionuț åkte hem till Rumänien i går efter en månads tiggande i Sverige som inte varit lönsamt. De behöver vara hemma med sin dotter och sidans följare uppmanas sätta in 20 kronor i månaden på Felicias konto. Jag känner ödmjukhet och tacksamhet inför engagemanget, det gör jag verkligen. Sara Olausson har mött mycket hatiskt och orättvist motstånd och ändå inte gett upp, tiggeriet har fått mänskliga ansikten och namn och Felicia och hennes man har kunnat bygga ett bättre hus. Men där någonstans, vid frågan om huset, vaknade mina tveksamma tankar under läsningen av boken. På frågan varför många från Felicias rumänska by åker utomlands och tigger svarar hon att de vill kunna bygga nya hus. Det stämmer och är ett bra svar. De ska inte överlämna pengarna till slavdrivande Sverigeresearrangörer och inte heller mata redan feta bankkonton, verkligen inte. De kalla små egenhändigt byggda stugorna som beskrivs i texten och syns på bilder borde definitivt få ersättas av ordentliga bostäder. Men sedan då? Jag hoppades att det skulle finnas ett svar på den frågan också, men Sara ställde den till Felicia i boken och det fanns inget. Facebook-sidan startades i oktober 2013 och där börjar också berättelsen i boken, som gavs ut i september 2015. Nu i mars 2016 behöver Felicia och hennes man fortfarande lämna sin dotter i Rumänien för att tigga i Sverige, alternativt förlita sig på en Facebook-grupps månatliga 20-lappar. Och Felicia måste vara en av de tiggare i Sverige som fått allra, allra mest hjälp och stöd.
Den Linköpingbaserade biståndsorganisationen Hjärta till Hjärta har haft fokus på ekonomiskt eftersatta länder i Europa sedan starten för 25 år sedan och det skulle kunna sägas väldigt mycket om deras verksamhet, inte minst om de redogörelser jag blev så imponerad av på höstens EU-medborgarkonferens. Långsiktighet, helhetsgrepp, kulturell insikt och anpassning, krav på motprestation istället för villkorslösa gåvor, samarbete med inhemska organisationer – där fanns allt det jag efterfrågat, och insatserna görs på plats, i bland annat Rumänien. När fattigdomen nu blivit synlig på våra egna gator är den ena polen att göra en konkret insats på egen hand, vilket innebär att ta sig an en eller några individer, som i Felicias fall. På minuskontot finns då avundsjuka bland andra i samma situation (det skildras i boken) och det faktum att allmosorna måste fortsätta pumpas in på obestämd tid. Den andra polen är att inte se sig själv som delaktig alls och överlåta den tragiskt orättvisa och akuta situationen till politiker och andra beslutsfattare. Men hade politikerna suttit på lösningarna hade frågan redan varit löst, så varför skulle jag, som medmänniska till tiggarna, förlita mig på fler möten i sammanträdeslokaler runtom i Europa? Mitt beslut – man kan kalla det kompromiss om man önskar – har blivit att stötta den organisation som för mig har presenterat de mest förtroendeingivande strategierna och resultaten.
Därmed känner jag mig tillfreds över att inte vara en alldeles passiv åskådare, jag kan åtminstone vara med och göra en liten insats, ge en knuff åt rätt håll, men jag måste fortfarande förhålla mig till kvinnan utanför ICA Kungsholmstorg och mannen vid tunnelbanan på Hantverkargatan, som jag passerar i egenskap av bostadsrättsinnehavare i Stockholms innerstad.
Jag försöker rannsaka mig själv: Har jag valt den enkla utvägen? Nja, jag tror inte det. Vardagen hade nog blivit en aning enklare och trevligare om jag hade bestämt mig för att ge en liten slant till alla jag passerar istället för som det är nu – pengarna jag skickar till satsningar på jobb, utbildning och utveckling i rumänska byar kanske inte berör just dem jag träffar på gatan ett skvatt, så det enda jag erbjuder är ett vänligt bemötande och då och då lite mat. Till Immanuelskyrkans verksamhet för romska kvinnor har jag ett par gånger skänkt kläder. Svält och kyla, resonerar jag, har de allra flesta svenskar sluppit i många år och det är inte värdigt att låta utländska personer innanför landets gränser drabbas av sådant lidande.
Men det kanske skulle passa mig bättre att slippa se tiggare i min i övrigt välmående stad? Det här är den obekväma biten, för jag är benägen att svara ja, och det är också på den här punkten, tiggandets vara eller inte vara, som det skaver när jag läser de där debattinläggen jag borde hålla med om, om att det är ovärdigt att blunda för en utsträckt tiggarmugg. För tiggandet, i min instinktiva uppfattning, är egentligen inte värdigt i sig.
Det framgår faktiskt inte i Sara Olaussons bok, men jag vill minnas att jag utifrån tidigare Facebook-inlägg dragit slutsatsen att hjälpen i form av intäkter från bokförsäljning och människors gåvor skulle vara en väg bort från tiggeriet för Felicia. Att öka förståelsen genom att berätta hennes historia bör alltså inte ha varit ett sätt att normalisera tiggeriet som ett jobb vilket som helst, även om det beskrivs som ett ganska arbetsamt dagsverke. Jag har aldrig varit i Rumänien, men jag tänker igen på Nepal, och kanske ännu mer på det jag såg och hörde i slummen i Delhi för några år sedan. Utifrån upplysningarna om situationen där förstod jag att jag knappast kan kräva att en fattig och utsatt människa, av sig själv och utan stöd, ska sätta samhällets bästa och faktiskt inte heller sin egen framtid före dagens, veckans, månadens behov av mat och tak över huvudet. Tiggeri, barnarbete, viss ljusskygg verksamhet som genererar pengar – allt det där ter sig helt enkelt som förnuftiga lösningar. Samma logik kan appliceras på en historia jag hörde från en av deltagarna på Nepalresan (som visade sig vara syster till en som var med på samma resa som jag till Delhi med omnejd och på senare tid blivit direktor för Hjärta till Hjärta – allt hänger ihop!). Hon berättade om en grupp tiggande romer som fått mycket ekonomisk hjälp av välvilliga svenskar för att klara sig bättre i hemlandet, men använde pengarna till att arrangera Sverigeresor för fler. Lika smart som att använda sina inkomster till att utöka sitt företags verksamhet istället för att genast ta ut mer lön. Och det fall jag fick höra om är inte unikt, jag hade tidigare hört om liknande händelseförlopp.
För att slira in på ett ännu känsligare ämne går det ju inte att bortse ifrån att romernas historia som förtryckta och betraktade som underlägsna lämnat spår som finns kvar i dag, och rätta mig gärna om jag har fel i mina antaganden, men jag utgår ifrån att många fattiga romers livsstil präglas av låg utbildningsnivå i kombination med en inarbetad vana att befinna sig utanför det etablerade samhället. När sedan samhället – det rumänska tänker jag på i första hand – inte förmår stävja fattigdomen och integrera de utstötta, på grund av bristande resurser, bristande vilja, vad nu hindren består i, så har vi en grupp som själva måste se till sina grundläggande behov, på vilken framkomlig väg som helst, och som saknar traditioner, förebilder och kunskaper för att ta sig fram i och bli en del av ett utvecklat samhälle. Där ingår allt möjligt från förmågan att förvalta medel klokt till att sälja in sig själv på arbetsmarknaden genom att visa framfötterna och knyta kontakter. Det många svenskar nu ser är istället ett avvikande agerande som sker på ens egen bekostnad och ter sig passivt. Människor som stör en och vill ha ens pengar (för att de är utblottade), vissa av dem i konstiga kläder (för att de har andra traditioner än att bära H&M-plagg), och bygger anskrämliga skjul av skräp (för att de behöver en plats att övernatta). För det mesta har tiggaren och den förbipasserande svensken inget gemensamt språk att kommunicera på, det försvårar så klart brobyggen, och på utanförskaps- och uppgivenhetskontot skriver jag också upp somliga tiggares störande beteende i min arbetsmiljö, nämligen biblioteken.
Det är här jag möjligen kan anklagas för cynism, men jag lägger en viss summa pengar på att hjälpa dessa fattiga personer – som kunde varit jag – och måste göra ett val. Även om pengarna i kaffemuggen från 7-Eleven, precis som förespråkarna säger, går direkt, utan mellanhänder och omkostnader, till den behövande så undrar jag hur långt en ekonomisk gåva räcker för den som när det nya huset är färdigt ändå inte har tillgång till jobb, utbildning för sig själv eller barnen, sjukvård eller grundläggande demokratiska rättigheter, det vill säga står utanför samhället och utan den avgörande möjligheten att förvalta sina tillgångar och komma vidare. Akuthjälp ska absolut inte underskattas, men jag misstänker att givandet i tiggarmuggar visserligen kan släcka en del bränder, men också understödja en ohållbar och ofruktbar migrationssituation, precis som motståndarsidan förutspår. Vi vet att talet om att hjälpa flyktingar från kriget i Syrien på plats i deras hemland är ett fåfängt förslag, men Östeuropa är något helt annat.
Därför stöttar jag Hjärta till Hjärta och låter bli att ge pengar till tiggare, men jag köper gärna en slev. Försäljaren satt visserligen på marken, men mellan en försäljare (och sannolikt hantverkare) och en kund har hierarkin jämnats ut.
Tycker du annorlunda? Jag är öppen för diskussion.
När man har nöd runtomkring sig – flyktingströmmen, tiggarna, de hemlösa som under lång tid funnits på Stockholms gator – blir medvetenheten om den sällan riktigt chockartad. Man får gradvis upp ögonen för den, genom media och egna iakttagelser, även om tempot kan variera, och antingen får man en djupare och djupare förståelse, eller också hinner man bli blasé. Eller både och, samtidigt.
Men ibland slår en insikt ner som en blixt. Häromdagen såg jag, i en kort filmsekvens på webben, en grånad, mustaschprydd man, kanske i sextioårsåldern, kanske från Mellanöstern, såg ut att vara ganska spenslig. Skulle jag gissa är han gymnasielärare i matte, har barn och barnbarn, börjar fundera på pensionen. Men han stod inte i ett klassrum, han låg i vattnet med en flytväst utanpå skjortan, ett förskräckt uttryck i ansiktet och uppenbarligen en nyhetskamera riktad mot sig på nära håll, helt beroende av en hjälpande hand och en stabil båt för att klara livhanken.
Efter alla dessa nyhetsinslag som visar människor på flykt i alla möjliga förfärliga situationer fick jag av någon anledning ett hugg i hjärtat av just den människan. Kanske liknar han någon mina biblioteksbesökare, jag vet inte. Jag vet bara att all värdighet – för att inte tala om trygghet – har stulits ifrån honom och att jag inte står ut med tanken.
En andra insikt, eller vad det kan kallas, fick jag i går. Jag blir så fylld av sorg och uppgivenhet när jag läser människors elaka kommentarer om det ena och det andra i sociala medier, så i sammanhang där jag kan vara helt säker på att hitta hatiskhet låter jag alltid bli att läsa, men så gjorde jag ett undantag. Det gällde Niklas Strömstedts Lyckolandet, som jag inte har hört, bara sett Facebook-uppdateringar om. Delvis dyker det förstås upp allmänt vidriga påhopp på Niklas Strömstedt och hela hans familj, sådant som man antingen kan vilja polisanmäla eller bara struntar i för att elakheterna är så uppskruvade att de nästan blir parodiska, men så finns också de elaka kommentarer som med lite god vilja kan kallas politiska. Det var de som faktiskt gav mig en liten dos förståelse. När jag hör personer som vill ”hålla Sverige svenskt” och andra dumheter radar alla förklaringar och ursäkter upp sig i mitt inre – de söker bekräftelse, tillhörighet, syndabockar, får utlopp för aggressioner som grundar sig i något helt annat – men vissa av kommentarerna jag läste den här gången, hur omoget formulerade de än var, verkade visa en genuin rädsla. Jag glömmer att ta med det i beräkningen. Det går ju nästan att sätta likhetstecken mellan främlingsfientlighet och främlingsrädsla. Den man har pekat ut som fiende måste man ju ha skäl att slåss emot, och här handlar det väl sällan om hämnd – ”det du utsatt mig för ska jag utsätta dig för” – utan rädsla för att vara den som först blir utsatt.
Jag får också lust att påpeka att man kan vara främlingsvänlig utan att vara naiv. Kring kostnaden, till exempel. För den som just förlorat sitt hem, har familjemedlemmar och vänner kvar i ett konfliktdrabbat område, lider av psykiskt trauma och inte talar svenska kanske det kan ta ett litet tag att bli produktiv medborgare. Och ja, en viss liten andel av de personer som flyr eller flyttar till Sverige 2015 kommer att begå brott, för sådana är vi människor, oavsett varifrån vi kommer. Jag reagerar också på motviljan mot islam som genomsyrar många av de här kommentarerna. Som kristen är ju min övertygelse att islam – tron och läran – inte är rätt väg att gå, jag är alltså inte en av dem som anser att alla religioner är lika bra eller samma sak, men det hindrar mig självklart inte från att ta emot muslimer med öppna armar. Och med tanke på att radikal tolkning av islam också är vad så många flyr ifrån just nu bör väl dessa islammotståndare vara extra måna om att ta emot alla direkta och indirekta IS-offer som i desperation lämnat sina hemländer.
I kväll fick jag också en liten tankeställare, även om den är ännu mer självklar än de båda jag nämnt. Jag var på ett samtal i Dramatens serie Romsk höst som den här tredje och sista gången hade rubriken ”Hur passar man in – och vill man det?”, utifrån ett romskt respektive judiskt perspektiv. Lawen Mohtadi var samtalsledare och gäster var Soraya Post och Kenneth Hermele. Det blev ett samtal om orättvisor i det förflutna, naturligtvis, men också om det politiska läget i Sverige just nu, om en hårt bevakad ”svenskhet” kontra öppenhet mot andra folkgrupper i eller på väg till vårt land. Kenneth Hermele fokuserade på hoppet och välviljan, i form av den våg av frivilliginsatser som uppstått, medan Soraya Post uttryckte stark oro inför politikers flathet och tvivelaktiga språkbruk, som underblåser rädsla genom att anamma fientliga rösters perspektiv.
Soraya Post och jag är inte överens på alla punkter – jag tillåter mig ha vissa avvikande åsikter i frågor om fattiga EU-medborgare på våra gator trots Soraya Posts inifrånperspektiv som rom, även om jag antar att vi strävar efter samma mål – och jag kan inte bestämma mig för om jag uppfattar hennes bistra stämma under kvällen som svartsynt och bitter eller befogat varnande. Att situationen är allvarlig betvivlar jag inte en sekund.
Men precis på slutet kom en liten spårväxling. Den allra sista publikfrågan ställdes av en tjej som ville ha konkreta tips för den som vill åstadkomma förändring. ”Vad ska man göra medan … [paus för att söka lämplig avslutning] man väntar på bättre tider?” ”Vänta inte på bättre tider!” svarade Soraya Post och poängterade vikten av att inte vara tyst. Det lilla avslutande talet lät riktigt hoppfullt i mina öron och visade att den krassa EU-politikern trots allt tror på den enskilda människans initiativ, och gör hon det så kan jag det också.
Under det pågående ”äppelkakeuppropet”, då vi samlar in hembakta äppelkakor till lördagens lunch för hemlösa, var en av inlämningstiderna timmen mellan sex och sju i kväll och jag hade i uppdrag att finnas på plats i Korskyrkan. Jag antog att det skulle bli en mycket långsam timme och att det inte skulle komma mer än möjligen en äppelkakelämnare. Det kom ingen alls, men den där lugna timmen – då jag skulle få en Stephen King-novell läst till min kurs i populärlitteratur, hade jag tänkt – den kunde jag glömma. Genom den mindre av Korskyrkans två entréer mot Birger Jarlsgatan, där jag satt på pass, passerade nämligen en strid ström människor. När jag kom dit satt redan en tjej där och höll vakt och det visade sig att hon var med i Mission for Nations, en etiopisk församling, vad jag förstått, som de senaste fem åren haft gudstjänster i en skolas lokaler, men från och med i dag träffas i Korskyrkan. Dess församlingsmedlemmar – vuxna och barn – ramlade in pö och pö under hela timmen. ”Har ni samling halv sju?” frågade jag tjejen, medan hon satt kvar. ”Nej, halv fem, de är sena”, sa hon och suckade lite skämtsamt.
Sedan var det knyppeldamerna som hade träff, och mest folk drog gospelkörövningen. Flera av sångarna kommer tidigt och sitter och äter eller fikar ett tag, och sedan märktes det tydligt upp till entrén när de satte igång i kyrksalen, med diverse knasiga uppsjungningsövningar som övergick i repetition av Gläns över sjö och strand.
Just när timmen var slut kom en för mig främmande tjej med flera kassar fulla av tacoingredienser till fredagskvällens tacos-och-bön-samling. Jag hjälpte henne bära maten till köket, dit jag ändå var på väg för att plocka ut ett antal redan inlämnade äppelkakor som skulle byta frys. Nu står alla samlade på ett ställe, bakade i olika kök runtom i Stockholm av snälla människor som ställer upp, allt ifrån församlingsmedlemmar till personer som inte har någon koppling till Korskyrkan alls, men har sett Facebook-eventet via en vän eller vän till en vän.
”Alla är här”, sa Daniel Grahn, generalsekreterare för Erikshjälpen och konferencier på den pågående två dagar långa konferensen om utsatta EU-medborgare, och menade att alla organisationer och kyrkor i Sverige som har särskilt fokus på den gruppen är representerade i Saronkyrkan de här dagarna. Dessutom finns i bänkarna allmänt intresserade personer, som Jenny H och jag, på vars namnlappar det visserligen står Korskyrkan Stockholm, men som i vårt ideella arbete med luncher för hemlösa har utsatta EU-medborgare som en klart sekundär grupp. Alla är självklart välkomna, men de allra flesta av våra gäster – hemlösa eller utsatta på annat sätt – kommer från Sverige eller har invandrat från icke-europeiska länder. Men direkt eller indirekt kommer vi alla i kontakt med de utsatta EU-medborgarna, eller, för att tala mer specifikt, romerna från Rumänien och Bulgarien som på grund av akut fattigdom tar sig till Sverige för att tigga, och vi behöver hjälpas åt för att hitta lösningar på problemen och samordna insatserna för att åstadkomma förändring.
Vill du göra en insats för Stockholms hemlösa? Precis som i våras satsar vi i höst på att få ihop hembakta efterrättskakor, den här gången äppelkakor, till Korskyrkans luncher för hemlösa. Utan att förringa insatsen – ingredienser ska införskaffas, kakan bakas och levereras – måste man ändå säga att ändamålet är större än det arbete som krävs. Efterrätten är det lilla extra, inte det som håller kroppen vid liv, utan en bonus, bara för att det är gott. Det unnar de flesta av oss ofta, då kan vi också unna 250 extra utsatta stockholmare hembakt äppelkaka. Var med och baka – se Facebook-evenemanget!
Min smarta kollega Salomon sa för en tid sedan att han brukar scanna av sin egen bokhylla när det är dags att välja titlar till läsecirklar i jobbet. Kanske finns där någon lämplig oläst bok som väntar på en anledning att läsas. En genial metod! Jag tillämpade den omedelbart och avslöjar härmed att De osynliga av Roy Jacobsen kommer att avhandlas på Sturebibblans litterära sommarsalong 30 juli på grund av att jag råkade få ett exemplar av den på en förlagspresentation i våras och på salongen i kväll pratade vi om Bakom det evigt vackra (Behind the Beautiful Forevers) av Katherine Boo. För ett och ett halvt år sedan läste jag ungefär en fjärdedel av ett låneex, innan något annat kom emellan, och inför den litterära salongen investerade jag i ett eget, begagnat storpocketex på engelska. Som bokmärke under läsningen använde jag ett kvitto som visade att den förra ägaren, sannolikt, köpte naturell yoghurt på Sainsbury’s i Woodford Green i utkanten av London 1 juli 2013.
I den engelska pocketen läste jag kanske fyra femtedelar med den svenska översättningen bredvid och på slutet växlade jag, läste på svenska och bläddrade i originaltexten när något behövde kollas upp. Att jag ville kika på den svenska översättningen, och ha lämpliga uppslagssajter redo, hade att göra med de ovanligt kniviga orden som jag inte alltid förstod. Inte kunde jag heller nöja mig med att enbart läsa på svenska när jag upptäckt större och mindre missar i översättningen. Av respekt för författare och läsare ska text alltid översättas så korrekt som möjligt, naturligtvis, och en extra dimension i just det här fallet, då bokens hela romanlika innehåll enligt författaren är autentiskt och belagt så gott hon bara kunnat, är att personer och skeenden beskrivs felaktigt när översättningen fallerar och måttet av autenticitet dras ner. Jag besparar er exempel, men tro mig, felen är uppenbara och skulle kunna avhjälpas med en ganska okomplicerad revidering.
En annan – svårare – aspekt är att matcha originalets ton. Ett grepp jag hade önskat att översättaren hanterat annorlunda var författarens användande av orden ”undercity”, om slummen i Mumbais utkanter, och ”overcity”, om det officiella Mumbai, motsatsord som översättaren genomgående, såvitt jag kunde se, trollat bort där något av dem förekom genom omformuleringar av meningarna. Jag kan inte säga att jag har några självklara förslag till direkta översättningar av ordparet, men något slags svenska motsvarigheter hade behövts för att bibehålla den språkliga effekten. Jag vet inte om orden på något sätt är känsliga eller bara mer eller mindre etablerade på olika håll, men nyligen upptäckte jag att underrubriken till det amerikanska originalet är ”Life, Death and Hope in a Mumbai Undercity”, vilket i den brittiska utgåvan blivit ”Mumbai Slum”. På det svenska omslaget kan det för övrigt stå ”Livet, döden och den ljusa framtiden i Mumbais slum” eller rentav ”Livet, döden och den vackra framtiden i Mumbais slum”. Varför ordet ”hope” broderats ut så till den mildra grad, och dessutom i olika grad, kan jag inte riktigt räkna ut.
Nog om petitesser på ordnivå, nu går vi upp ett steg. Det här är alltså en dokumentärroman, eller ett långt reportage, som står bland facklitteraturen på biblioteken, under signum Oab, ”Sociala strukturer”. Ingen av deltagarna på gårdagens litterära salong kände till boken sedan innan, vilket inte är så konstigt, jag vet inte hur mycket uppmärksamhet den fått i Sverige, men förlaget som gett ut den (Marcus Förlag) är inte ett av de mest kända och böcker som inte klassas som skönlitteratur, trots att de är upplagda på ungefär det sättet och gott och väl kan attrahera en romanläsare, hamnar åtminstone på biblioteken lite i skymundan. Oab-klassificeringen ställer dessutom till det lite extra – den facklitteraturläsare som är intresserad av ”sociala strukturer” och botaniserar i den hyllan kanske inte är ute efter en dokumentärroman om Indien och den som är intresserad av Indien hittar förmodligen inte till hyllan med litteratur om ”sociala strukturer”, för att inte tala om den generella fritidsläsaren som bara vill ha en bra bok.
Och särskilt den här boken, i den gränsöverskridande dokumentärromangenren, är väl värd att lyfta fram. Den amerikanska journalisten Kathrine Boo levde i fyra år nära en grupp människor i slumområdet Annawadi nära Mumbais internationella flygplats och återger sina erfarenheter i form av ett komplext drama, på den enskilda tonåriga sopsamlarens nivå, liksom sopsamlarens familjs, grannskapets, lokalpolitikernas, myndigheternas, Indiens och världens. Man skulle önska att den genomgående röda tråden var något fint, som gemenskap, eller människovärde, men den mest slående ingrediensen – jag tror inte jag är ensam om den uppfattningen – är korruption, och i förlängningen en misär byggd på orättvisor. Man behöver vara riktigt ordentligt insatt i den krassa verkligheten för att inte baxna inför oegentligheternas omfattning, bland politiker, poliser, jurister, läkare, just de yrkespersoner allmänheten är beroende av att ha förtroende för. Mest smärtsamt att läsa om är inhemska och utländska välgörenhetsprojekt, som både är djupt välvilliga och innehållsmässigt genomtänkta, men som saboteras fullständigt av människor som på grund av girighet eller desperation eller både och tillskansar sig pengarna med falska bevis på de ändamål de skulle ha gått till, ofta satsningar för utsatta barn. Vem vet, kanske kan en redogörelse som Katherine Boos öppna några ögon tillhörande rätt personer, personer med inflytande över hjälpprojekt i Mumbai, och få till stånd en bättre kontroll. Man vill ju tro på en ljus framtid, kanske till och med vacker.
Men det dystra i läsupplevelsen går alltså inte att bortse ifrån, och jag vet inte om jag ska säga att det vägs upp av skildringarna av fina – om än inte friktionsfria – relationer mellan vänner och familjemedlemmar och av de unga som både besitter drivkraft och rättskänsla mot alla odds. Men historien är spännande, och intressant, hela vägen. Vill man dessutom veta vad som ”hände sedan”, efter 2011, då Katherine Boo avslutade sin research för boken, är det inte svårt att googla fram artiklar, som i åtminstone vissa avseenden ger svar.
Lyssningstips: En sju minuter lång intervju med Katherine Boo om Behind the Beautiful Forevers.
Nu har jag just gjort mitt sjätte lån på 25 dollar genom Kiva, den här gången till en skönhetssalong i Colombia, som drivs av Beatriz Elena, en hårt arbetande egenföretagare. Andra utlånande privatpersoner till samma business kommer från USA, England, Polen, Norge, Australien, Kanada, Costa Rica och även Colombia.
Det brukar komma ett mail från Kiva när hela summan är återbetalad, vilket har varit signalen för att gå in på sajten och hitta en ny låntagare, men nu hade jag väntat ovanligt länge. När jag väl gick in och kollade fick jag förklaringen – den senaste låntagaren, Jane i Uganda, hade haft problem med återbetalningen, så jag hade gått back 28 cent. En hanterbar summa att komplettera med för att kunna låna ut på nytt.
Theomis 