Allt jag fick med mig från Tensta konsthall

För en dryg månad sedan (pre-corona, ni vet, när man fortfarande kunde träffa folk) var jag i Tensta konsthall på ett program med rubriken ”Arabiska våren 2.0 och kulturens roll i Irak”. Det började med ett moderatorlett samtal med en programchef på Utrikespolitiska institutet och en sociolog vid Uppsala universitet, om det pågående ”folkliga demokratiutbrott” som uppstått efter att den arabiska våren till synes blåst över. Fokus låg på gatudemonstrationer i Irak, där företrädesvis unga akademiker protesterar mot arbetslöshet och brist på livsnödvändigheter som vård och rent vatten. Om jag förstod talarna rätt menade de att ”bröd går före val” – korruptionen bland makthavare och orättvisorna mellan länderna i regionen måste stävjas för att människor ska få mat på bordet och grundläggande samhällsservice, men kampen för demokrati ligger fortfarande en bit bort. Revolution är svårt att uppnå. Man kan aldrig ersätta alla i en statsapparat. Men proteströrelsen är enad och nationell och består av både kvinnor och män med olika religiös bakgrund.

Jag ska inte ge mig på att återge det som sades om de ekonomiska och politiska konflikterna mellan Irak och Iran, som lär vara centrala i sammanhanget. Det är det här som är så besvärande – en betydelsefull politisk rörelse pågår och när jag hör den diskuteras så här på en grundläggande nivå blir jag dels upplyst (”naturligtvis, alla i statsapparaten kan inte ersättas på en gång, jag fattar”) och dels bortkollrad (”relationen mellan Iran och Irak är komplex, jag begriper den inte och kan heller inte avgöra om information är partisk”). Utöver den ytliga nya kunskapen får man nöja sig med att förstå att man inte förstår. Därmed inte sagt att talarna gjorde ett dåligt jobb, tvärtom. Att göra en stor fråga enkel är svårt, ibland omöjligt.

Efter en andningspaus (bokstavligen, vi var många och satt tätt, som man kunde på den tiden) började kulturdelen av programmet. En ny utställning i konsthallen hade invigts samma dag, med titeln ”The Invisible Enemy Should Not Exist (Room G)”. Assurnasirpal II:s palats, som byggdes för omkring 2800 år sedan i nuvarande Irak, demolerades 2015 av IS, eller rättare sagt det som återstod av palatset efter att de västerländska arkeologer som grävde fram det på 1840-talet tagit med sig delar därifrån. I utställningen har den irakisk-amerikanska konstnären Michael Rakowitz byggt upp de delar av palatsets bankettsal – rum G – som arkeologerna lämnade kvar och materialet han använt är papier-maché bestående av arabiska tidningar och förpackningar till irakiska produkter. Effektfullt.

Tolken, poeten, konstnären.

En ny moderator pratade nu med konstnären, den irakiska poeten och journalisten Rasha Alqasim och hennes tolk från arabiska till engelska och samtalet flödade från estetik och språk till krig och världspolitik. Konstnären flyttade ner internationella konflikter till en mänsklig nivå när han berättade om den irakiska dadelsirap hans mamma tycker så mycket om. Den är omöjlig att få tag på i USA som en följd av FN:s sanktioner, men så kom han över en burk ändå. Hur då? Jo, sirapen kokas i Bagdad, hälls i burkar i Syrien, etiketteras i Libanon och säljs som libanesisk.

Poeten berättade också om personliga erfarenheter i skuggan av högre instansers beslut, men med grymmare konsekvenser. En stark detalj var kommentaren om hur hon skulle duka för familjen och tog fram sex skedar, men familjen bestod inte längre av sex personer. Så kan ett krig blixtbelysas av en poet.

När jag tog tunnelbanan hem var jag uppfylld av alla intryck och så glad att jag hade åkt ut till Tensta och fått lyssna på dessa briljanta människor, kloka, verbala och kvicka i tanken, och eftersom jag har lyckan att jobba på ett bibliotek med ett bra poesibestånd kunde jag inom kort få tag på ett exemplar av Jag matar kriget med dem jag älskar, dikter av Rasha Alqasim i svensk översättning.

Jag hade kunnat välja ut många träffande rader som beskriver maktlöshet, sorg och små glimtar av distans mitt i krigets mörker. Här är några utklippta stycken ur en längre dikt.

Min far tycker om stora trädgårdar
Min mor önskar sig ett uppvärmt hem
Vi drömmer var och en för sig
och inte tillsammans
Själv fantiserar jag bara om att fly
och inte längre om ett eget bibliotek

Min far gifte sig i hemlighet med politiken
Hans enda umgänge var TV:n
Han låste ute allt
täppte noggrant igen alla öppningar
för att undvika stickspår och irrläror

Min mor tittade på TV-serier om dysfunktionella familjer
Min syster var besatt av skräckfilm
Min far följde krigets nyheter med en obegriplig nyfikenhet

Jag kan berätta för dig
att fars TV glädjande nog träffades
av en missriktad kula
medan han putsade sitt gevär
och beredde sig på de krig som ännu inte brutit ut

MDLXVI En annorlunda morgon med Tao Lin

Högläsning ur Taipei.

Intervjuaren: ”When did you last read this?”
Tao Lin: ”One year ago.”
”How did you feel reading it now?”
”I was impressed.”

Min relation till Tao Lin består främst i att jag köpte hans kortroman Shoplifting from American Apparel i en förlagsbutik i Brooklyn och trots att jag inte var så förtjust i den – och det är fortfarande det enda jag läst – blev jag sugen på att höra honom när han nu är på besök i Sverige och gör flera framträdanden. Och så gillar jag ju verkligen The English Bookshops bokfrukostar, oavsett tema.

Ja, vad ska man säga att jag tog med mig från den här upplevelsen? Den stackars killen verkar ha drogat bort sin skärpa. Jag kan förstås inte med säkerhet säga att det förhåller sig så, men det handlade mycket om droger och om den fiktiva författaren han skrivit om i romanen Taipei som är ute på bokturné och går på olika droger under sina olika framträdanden. När man satt och lyssnade på den ganska fåordiga och ordentligt sävliga verkliga författaren var det omöjligt att inte dra vissa slutsatser. Intervjuaren gjorde ett bra jobb och fick till ett intressant samtal ändå – han fick stå för mycket av det själv – och Tao Lins förmåga som författare ska jag inte på något sätt nedvärdera, han verkar ha en hängiven fan club över världen.

Uppläsningen var bra och frukosten var god. 30 kronor och en morgontimme well spent.

MMCDLIX Litet litterärt besök i Centralbadets park

Man kan ju tänka sig att regnväder innebär att bara de mest angelägna kommer till Centralbadets park för att lyssna på Stadsbibliotekets litterära programkavalkad, och i så fall har vi många angelägna kulturkonsumenter i vår stad. Jag begränsade mig till att lyssna under ett litet program, ”Paris i litteraturen/litteraturen i Paris”, som bland annat handlade om försvunna intellektuella sammanhang som det är så lätt att romantisera kring, som de caféer, salonger och hotell som frekventerades av tidens författare för hundra år sedan eller mer.

Men även den här dagens litterära miljö, av folkligare slag, hade sin charm. I den lilla parken fanns författare, läsare och ett antal av mina bibliotekskolleger och ute på Drottninggatan pågick ”Världens längsta bokbord”, lite som stranden längs Seine.

MMCDXXXV Hör Kim Thúy och andra världsförfattare

Kim Thuy

Kollat in Internationell författarscens höstprogram? Mest intressant tycker jag alltid att det blir när jag redan läst något av författaren i fråga, men det går förstås att vända på det också, upptäcka författaren först och verken sedan. Själv har jag skaffat biljett till samtalet med Kim Thúy, vars första bok jag läst, kortromanen Ru (här är ett litet stycke från min slumrande citatblogg), och vars andra och tredje, Mãn och Vi, står på min läslista.