Vi gjorde det till en helkväll, SB och jag, tog pendeln till Södertälje för att se pjäsen ”Vägen” på Oktoberteatern och åt dessförinnan på restaurangen intill, Caesar’s, med trevlig service, en tysk kanal med något slags bilsport på skärmar på väggen och enorma portioner.
Det enda vi kände till om pjäsen var det vi kunde läsa oss till på teaterns webbplats, och antingen har pjäsen gjorts om eller också har den korta beskrivningstexten skrivits av någon som sett de första minuterna av en repetition och sedan killgissat. Både de stora dragen och detaljerna var felaktiga, men som tur var hade texten ändå gett oss hyfsat rätt förväntan på innehållet. Enligt beskrivningen skulle det handla om fyra vänner som tillsammans flytt till Sverige över Medelhavet och nu ska börja ett nytt liv från noll, men i själva verket handlade det om en ensam man som flytt över Medelhavet till Sverige och som tänker tillbaka på sina tre vänner hemma i Homs och de hjältedåd de utförde i kampen för frihet. Annorlunda, men lika intressant.
Föreställningen var bara en timme lång, men det räckte för att sorgen och maktlösheten i historien skulle förmedlas till publiken, som snörvlade påtagligt när lamporna släcktes på slutet, innan de tändes igen för applåder, som ganska långsamt drog igång. En av medarbetarna på teatern – jag tror det var teaterchefen själv – kom sedan fram och sa att de öppnat dörrarna bakom läktaren, men att det gick bra att sitta kvar och hämta sig, vilket många gjorde.
Det var starkt, ingen tvekan på den punkten, men redan minuterna efteråt åkte kritikerglasögonen på och vissa märkligheter trädde fram. Huvudpersonen, vars namn jag inte uppfattade, säger sig ha varit god vän till de tre andra – de som inte flytt – och när dessa beskriver sig själva förstår man att de tre har starka band till varandra. Där finns den unga kvinnan som med informell utbildning blir områdets enda läkare, hennes syster som blir Homs proffsigaste dokumentärfilmare och journalisten som tack vare språkkunskaper och vältalighet blir revolutionärernas språkrör och reporter i västvärldens stora nyhetskanaler. Det övermänskliga modet har de gemensamt, deras olika personligheter och begåvning kompletterar varandra, de arbetar delvis tillsammans och ser upp till varandra. Ni var mina bästa vänner, säger huvudpersonen till de minnesbilder han målar upp av dem, men när vi följer de tre nämner de aldrig en fjärde i sitt gäng. Det är därför huvudpersonens namn aldrig nådde mig, det nämns bara en gång, snabbt, av honom själv.
Vad betyder detta? Är det ett medvetet eller omedvetet ologiskt inslag? Den rimliga tolkningen av upplägget är att vi ska lita på huvudpersonen – den numera nysvenska invandraren – när han säger att han nattetid hemsöks av sina tre modiga vänner, medan han dagtid äter den frukostmat han vant sig vid hemma i Syrien, tvättar sina få men snygga klädesplagg och söker jobb som han är överkvalificerad för och som han inte får, för svensk utbildning och referenser saknas. Det tröstlösa läget i det nya landet ställs mot kampen, gemenskapen och värdigheten som var hans.
Men i så fall, om vi ska tro på det som sägs, borde hans egen roll i kampen ha presenterats och vännerna inbegripit honom i sina historier. Och de borde nog inte ha framstått som superhjältar alla tre, var och en den absolut bästa inom sitt fält. Sådana ytterligheter är aldrig bra för trovärdigheten.
Så länge jag satt kvar i salongen var jag tagen av de skildrade grymheterna, orättvisorna och uppoffringarna, som alla andra, skulle jag tro. Den narratologiska analysen är egentligen sekundär. Självklart pratade SB och jag vidare på hemvägen, om vad som rapporteras om den här konflikten och andra i svenska nyhetskanaler, vad vi över huvud taget vet om vår omvärld och våra medmänniskor, vi som är fast rotade i den tillvaro pjäsens huvudperson hamnat i, där – som han säger – den blå himlen döljs av moln och ingen dör utan alla blir vithåriga och kollar på Allsång på Skansen. Eller där man äter stora portioner amerikansk mat och går på teater.
Theomis 