Fördjupning

Vi är nog relativt många i Korskyrkan som efterfrågar bibelstudier och annan fördjupning, som komplement till gudstjänster och de övriga större samlingarna. Vi är nog också relativt många som utnyttjar att det finns alla möjliga församlingar i Stockholm med bra undervisning och hittar alternativa ställen att gå till – kyrkorna kompletterar varandra och är öppna för alla, så vad vore egentligen mer självklart? – men så erbjuds emellanåt fördjupningstillfällen i Korskyrkan och då får man så klart se till att gå. För sin egen skull och för de andras. Vi är där för att lära oss tillsammans. Extra kul att några från Filadelfiakyrkan kom den här gången, med tanke på att vi alltid är ett antal med hemvist i Korskyrkan som regelbundet går på Filadelfiakyrkans kvällsbibelskola.

På kvällsbibelskolan skiftar ämnena, exegetik, apologetik, mycket grävande i den bibliska samtiden utifrån olika källor, men om det någonsin handlat om bibelläsningsmetoder är det så länge sedan att jag glömt det. Men om det pratade Jae Sung (uttalat som Jason på engelska, vår nya pastor som började när Jessica gick på föräldraledighet) under en bibelläsningsworkshop i går. Vi började vid tio, fick undervisning, tänkte enskilt, tänkte i grupp, hade lunchpaus, slutade vid två. Deltagare från femton år till åttio plus.

Innehållsmässigt var det mesta bekant. Det handlade bland annat om att Bibeln består av allt från poesi till brev och att man behöver anpassa sin förståelse, inte bara utifrån sammanhang utan också den aktuella litterära genren. Vi provsmakade olika läsmetoder längs med en lång skala, från minutiös grammatisk analys av en vers till öppenhet för personliga budskap – talar det här stycket av Guds ord till mig på ett andligt plan? Hur ska jag i så fall, rent konkret, låta det påverka mitt liv och mina handlingar?

Jag blev påmind om den cirkel som en av våra missionärer brukade rita upp, under det år som han och hans fru var hemma i Sverige och arbetade i Korskyrkan. Något talar till oss, en bibeltext eller något annat, och vi uppfattar att Gud gör oss uppmärksamma på någonting. Istället för att vifta bort det eller låta det falla i glömska bör vi reflektera över det, prata med andra, aktivt bestämma oss för hur tilltalet ska få oss att agera och sedan utföra den handling vi kommit fram till. Därefter kan vi få nya tilltal och börja från början och på så sätt växa andligt och bli använda av Gud.

Under året som gick dog den här missionären plötsligt och helt oväntat, när han och familjen var tillbaka i Paraguay, där de startat en församling. Hans fru är nu hemma i Sverige igen, hon fick fullfölja deras gemensamma arbete på egen hand och berättade om det på gudstjänsten i dag. Vi fick se bilder och videoklipp från församlingen och den nya kyrkobyggnaden och det var så oerhört uppmuntrande, framför allt det vi fick höra berättat, men också glädjen som sken igenom på bilderna. Arbetet fortsätter och arbetet är Guds. ”Förlåt att jag säger det, men svenskar är så självupptagna. Tillbringa lite tid i Paraguay, så blir det tydligt”, sa hon leende, och nämnde de knappa förhållanden och den korruption som präglar samhället. Att i egen kraft bygga på sitt eget livsprojekt är alltid en sämre idé än att låta sig bli buren av Gud och låta honom visa vad som är viktigt.

Hon har nu avslutat sin tjänst som missionär och kommer att arbeta med ungdomar i en församling i Älta. När hon och de tre barnen gick fram på estraden, som en officiell avslutning på deras tid som missionärsfamilj, kunde alla som ville komma upp och vara med i bönen för dem. En stor grupp anslöt sig. Det var fint att se.

När jag nu tittar på ett blad med ett antal punkter från gårdagens bibelläsningsworkshop tänker jag på att metoderna vi övade på visserligen inte var nya för mig, och även bibeltexterna var bekanta, men att jag vid åtminstone fyra tillfällen häpnade över att jag missat innebörden i skeenden och formuleringar som jag hört många gånger förr. Hur är det möjligt? Och hur kan det hända så ofta? Fortfarande? Jag jobbar med litteratur och tycker mig vara bra på det här med läsning, och ändå, djupet i bibeltexterna verkar vara oändligt. Jag skulle kunna ta mig an den där cirkeln igen och igen och igen. Ett problem i sammanhanget är att jag är en självupptagen svensk som ofta lägger tid och engagemang på fel saker och är medveten om det. Men när jag tänker på att Bibeln är en bra tjock bok och Guds tankar ”är högre än mina tankar” (fritt från Jesaja) blir jag bara peppad, varje gång, över insikter som väntar och som aldrig kommer att ta slut. Jag kommer nog alltid att vara i startgroparna på min andliga resa.

MMCDLXXXV Möjliga svar på omöjliga bibeltexter

I min lista över pedagogiska bibelutläggare hamnar nu Leif Carlsson, religionslärare och pastor. I kväll var det ett bibelstudium i Filadelfiakyrkan om ”möjliga svar på omöjliga bibeltexter”, närmare bestämt sådana som står i Tredje Moseboken. Som många gånger tidigare förundras jag över att helknasiga budskap i både Gamla och Nya testamentet kan öppna upp sig, i alla fall till en del, om två förutsättningar uppfylls, nämligen att man besitter relevanta kunskaper om tiden och sammanhanget texten skrevs i och – inte minst – att man har en genuin önskan att förstå. Om man inte har det är det väldigt, väldigt lätt att uppröras över att kvinnor som har mens betraktades som orena och att helt förkasta konstiga regler om att en fisk med fenor och fjäll får ätas, men inte en ål eller en krabba. I det förstnämnda fallet utelämnar den upprörda i allmänhet att judarnas orenhetsregler även gällde män, och tar man i beaktande att kroppsvätskor i sexuella sammanhang hade ett slags mirakulös status – de var inblandade i skapandet av nya människor, ett lika mirakulöst fenomen nu som då – får orenheten en annan innebörd, som aldrig hade med synd eller något skamligt att göra.

Reglerna kring mat är ännu knivigare. Leif Carlsson tog upp en rad teorier som framförts – att förbjuden mat hade med hälsosam kosthållning att göra, att förbuden var ett moraliskt prov i linje med den förbjudna frukten i Edens lustgård eller att uppräkningen av djur är allegorisk och att djuren symboliserar goda och onda karaktärsdrag – och den han själv lutar åt är matregler som identitetsmarkör. Guds utvalda folk fick en rad moraliska rättesnören som skulle utmärka dem, till exempel de som räknas upp i Tredje Moseboken 19, om att behandla invandrare väl, att inte fuska och luras, att inte göra skillnad på fattiga och rika och så vidare, och en avvikande kost var ytterligare ett sätt att visa att de var ett speciellt folk. Dessutom var en poäng med reglerna som rörde vardagslivet förmodligen att judarna därmed ofta behövde tänka på och ta hänsyn till vad Gud ville.

I vilket fall som helst hör regelverket till det gamla förbundet, som i och med Jesus ersattes med det nya. När Jesus botade kvinnan med blödningar brydde han sig inte om att hon, som enligt de strikta skriftlärda var konstant oren, hade rört vid honom och angående mat sa han att det är viktigt att hålla koll på vilka ord som kommer ut ur ens mun och betydligt mindre viktigt vilket slags mat man stoppar in i den. En tid senare gjorde han det slutgiltiga offret som ställde tidigare lagar och dess offerregler på ända. Men Bibeln är en helhet och man vinner mycket på att inte låta sig avskräckas av det svårbegripliga.

MMCCCIII ”72 timmar”

I år bjöd Filadelfiakyrkan på ett storslaget påskdrama, ”72 timmar”, om de tre dagar runt år 30 som skrev om mänsklighetens historia. Jag hade ingen fantastisk plats och kunde inte ta några fantastiska bilder, men här är lite dokumentation.

Grafiken var riktigt bra, både visuellt och innehållsmässigt och hur den inkorporerades i handlingen. På ett antal skärmar visades diverse miljöer, fången Barabbas (som inte fanns med bland skådespelarna på scenen utan bara visades på en av skärmarna, mycket effektfullt), exempel på världens ondska i form av klipp som visade allt möjligt från 11 september till utseendefixering och mobbing och i slutet en panorering inifrån en tom grav.

Här sjungs en låt från en högt upphissad gunga.

Korsfästelsen. Pryglingen dessförinnan visades i form av stora skuggeffekter på en vägg, men Jesus på korset visades riktigt naturtroget – även om spikarna som drevs in i Jesus händer med klubbor aldrig syntes i verkligheten. Det blå mönstret är ljus på taggiga plattor, kanske symboliserande törnekronan, som ledde upp till korset och vid uppståndelsen föll ner med en hög smäll. Där de försvunnit syntes ett starkt upplyst hålrum. Väldigt oväntat!

Hade jag fått önska en förändring hade det varit i scenen där den uppståndne Jesus visar sig för de båda Mariorna och några av lärjungarna. De står som förstenade, sedan går de försiktigt fram till honom och ser glada ut och sedan är scenen slut. Jag hade velat se en glädjeattack i stil med kamraterna i fotbollslaget som flyger på den som gjort mål. I ett av evangelierna säger visserligen Jesus att de inte ska röra vid honom (eller: ”Håll inte fast vid mig, för jag har ännu inte återvänt till min Far i himlen”, olika i olika översättningar), men de kunde ju i alla fall ha försökt!

Så vilka var de första som fick se Jesus på påskdagen? Evangelierna ger olika besked, om det och om vissa andra detaljer i sammanhanget, även om just redogörelserna för rättsprocessen och avrättningen är mer eller mindre lika i de fyra skildringarna. Om det handlade förmiddagens påskbibelstudium, också i Filadelfiakyrkan. Bland annat togs kapitel 23 i Lukasevangeliet upp, där Lukas skriver om att Pilatus, som uppfattar Jesus som oskyldig och inte vill döma honom, skickar honom till Herodes som dessvärre bara skickar honom tillbaka. Varifrån kommer uppgifterna? En kvalificerad gissning är att de kommer från Johanna, gift med Kusas, Herodes förvaltare. Hon var en av flera kvinnor som valde att följa Jesus och stötta honom och lärjungarna ekonomiskt, enligt Lukasevangeliet, som är det enda evangelium där hon nämns, liksom Herodes inblandning i processen inför korsfästelsen. Det antagandet var nytt för mig. Med tanke på den mängd forskning som gjorts och görs kring de här texterna kommer det resten av livet att dyka upp för mig nya aspekter och detaljer.

MMCCXXXIII Att vara kristen är inte att vara snäll – nödvändigtvis

Rubriken på dagens predikan i Korskyrkan var ”Att lära känna Jesus genom hans ord”. På sista tiden har jag frossat i de fyra evangelierna, särskilt Lukas och Johannes, och trots att jag genom jobbet med läsecirklar är van vid fenomenet att plötsligt upptäcka nytt innehåll i redan lästa texter häpnar jag över hur mycket – både själva innehållet och mina egna tolkningar – som känns helt nytt när jag plöjer de gamla texterna som jag måste ha gått igenom bra många gånger förr.

Jag blev också konfronterad i veckan av en man som kände en ung kille som sa sig vara kristen. Killen skolkade från skolan och ljög och verkade allmänt opålitlig, och jag vet inte vad den jag pratade med förväntade sig för svar från mig, men han var absolut inte nöjd med det jag sa, nämligen att gott uppförande inte hänger ihop med definitionen på kristen tro. Att vara kristen är att tro på Gud och välja att ta emot förlåtelse från Jesus – alltså ingår det i själva upplägget att vi människor inte kan låta bli att göra fel, men hur bra eller dåligt en människa lyckas med att göra rätt avgör inte huruvida han eller hon kan kalla sig kristen. Å andra sidan är det långt ifrån oviktigt att skilja mellan rätt och fel – om det inte spelar någon roll att man gör fel behövs ingen förlåtelse och behövs ingen förlåtelse hade inte Gud behövt ordna det åt oss genom offret på korset. Och om man som kristen tror på att Gud är Gud, alltså vet bättre än man själv, och älskar en oändligt mycket gör man i allmänhet sitt bästa för att leva i enlighet med vad Gud vill.

Allt det där var inte lätt – inte ens möjligt – att förklara i brådrasket, men det känns viktigt att försöka göra upp med missuppfattningar om kristen tro i stil med att man kan förtjäna en plats i himlen med hjälp av goda gärningar eller bli av med den om man begår synder. Det finns heller ingen gradering av synd, så det går inte att jämföra sig med någon riktigt ondskefull person och tycka att man själv ändå är ganska god och att Gud därför bör ha ett gott öga till en. Vi behöver alla förlåtelse, Gud erbjuder den genom Jesus och har vi tagit emot den så är det klart så. Varken mer eller mindre behövs. Det är kärnan i att vara kristen.

Ett avsnitt i Lukasevangeliet som visserligen inte är ett av dem som tett sig nytt för mig, utan är väldigt välbekant, men som exemplifierar moral kontra tro är liknelsen om de två bedjande männen.

En annan gång vände sig Jesus till några som skröt med att de alltid följde Guds vilja och som såg ner på andra människor. Jesus berättade en bild för dem, och sa: ”Två män gick till templet för att be. En av dem var farisé, den andre var tullindrivare. Farisén stod för sig själv och bad: ‘Tack Gud för att jag inte är en syndare som alla andra, och särskilt inte som tullindrivaren där borta! Jag lurar inte någon, jag stjäl inte från andra, jag är inte otrogen i mitt äktenskap, jag fastar två gånger i veckan och jag ger Gud en tiondel av allt jag tjänar.’ Men tullindrivaren stod på avstånd och vågade inte ens lyfta blicken mot himlen utan slog händerna för bröstet i förtvivlan och ropade: ‘Gud, förlåt mig, jag är en syndare!’ Och jag säger er, att det var han, och inte farisén, som gick hem skuldfri inför Gud! För den som upphöjer sig själv ska förödmjukas, men den som ödmjukar sig själv ska upphöjas.”

Lukas‬evangeliet ‭18:9-14‬ (Nya Levande Bibeln)

MDCXCIX Hämndens Gud

”Herre, du hämndens Gud,
du hämndens Gud, träd fram!
Res dig, du jordens domare,
straffa de högmodiga som de förtjänar!”

Mer i samma stil följer i Psalm 94. ”Herren är min herde” läser man gärna, men de hämndlystna psalmerna, om Guds vrede och dom, citeras knappast särskilt ofta. De är lite dålig reklam för Gud.

Men ändå inte. Alls. Under sommaren, när det började rapporteras om Islamiska staten och hur de mördade kristna och andra med en trosuppfattning som avvek från radikal islam, började jag ta till mig de uråldriga bönerna till den Gud som älskar människor men inte tål människors avskyvärda handlingar och låter dem få dramatiska konsekvenser. Den avsky jag själv kände – och fortfarande känner – inför det systematiska våldet matchades i psaltarverserna.

”Herre, de krossar ditt folk,
de förtrycker din egendom.
De dödar änkor och främlingar
och mördar de faderlösa.”

”Skulle han som gett er öron inte höra,
han som skapat ögat inte se?
Skulle han som fostrar folken inte straffa,
han som undervisar människorna inte veta?
Herren känner människornas planer,
han vet att de är idel tomhet.”

”De gaddar sig samman mot den rättfärdige
och dömer den oskyldige till döden.
Men Herren är min trygga borg,
min Gud är min klippa och min tillflykt.
Han skall straffa dem för deras brott
och krossa dem för deras ondska.”

För några veckor sedan startade jag och två till en liten bönegrupp. Vi har ännu inte riktigt format innehållet i våra träffar, men som en start har vi valt ut bibelställen och delat tankar kring dem. Till förra träffen valde jag just Psalm 94 och till kvällens ytterligare en Psalm, nummer 63, som börjar:

”Gud, du är min Gud,
tidigt söker jag dig,
min själ törstar efter dig,
min kropp längtar efter dig,
i ett torrt land,
som försmäktar utan vatten.”

Den innehåller ganska svulstiga uttryck, men de första orden är de bästa, ”Gud, du är min Gud”. Enklare än så blir det inte. ”Pappa”, säger treåringen som kryper upp i knät, ”du är min pappa”.

Och det är samma pappa genom hela Psaltaren. Han tar gärna upp sina människor i knät, men när de organiserar sig för att mörda varandra sitter han inte kvar i mysfåtöljen.