MMCCCLXXVII En och en halv timme vederkvickelse

Gudstjänsten i Filadelfiakyrkan i går var – trots inslaget om Kongos extrema svårigheter – en riktig glädjeboost. Det började redan på vägen in med en glad välkomstkommitté (så är det alltid) och väl där inne var det en skön känsla att iaktta alla församlingsmedlemmar som hälsade, lekte med barnen och verkade trivas i största allmänhet. Det kan inte vara en enkel sak att åstadkomma nära gemenskap i en så stor församling. Jag har också flera gånger konstaterat att själva lokalen är svår ur kontaktsynpunkt, foajéutrymmet är väldigt litet, som en smal korridor som löper längs med den stora salen på ena sidan och ytterväggen med entrédörrarna på den andra, så mellan gudstjänstlokalen och torget utanför kyrkan rör man sig på ett par sekunder. Men känner man ingen i församlingen och aktivt söker kontakt är det inga problem att få den, bland annat genom att gå till det bemannade bordet inne i kyrksalen som högtidligt kallas gästlounge.

Föreståndare Piensoho pratade om en Kongo-resa som han och några till, sannolikt andra ledare i församlingen, nyligen kommit hem ifrån. Där finns enormt goda förutsättningar för välmående – ypperligt klimat för odling och värdefulla material att gräva upp ur marken – men istället har ju landet länge präglats av ofattbart våld och lidande. Under tiden de var där gick en rebellgrupp in i en by inte långt ifrån platsen där de befann sig och, med Niklas Piensohos ord, ”styckade barn och sprättade upp gravida kvinnor och ingen av er lär ha läst om det i någon tidning”.

Men det finns hopp, det gör det alltid. Ett annat problem, vid sidan av konflikterna, är den omänskliga synen på handikapp. Det i Sverige just nu politiskt korrekta ”funktionsnedsättning”, eller ”funktionsvariation”, känns inte relevant i sammanhanget, eftersom de människor det gäller inte tillåts fungera över huvud taget. Barn som har något slags medfödd avvikelse, som i Sverige skulle vara måttligt problematisk eller kanske inte problematisk alls, riskerar att stängas in i något litet utrymme i hemmet för att inte skämma ut familjen. I en församling på orten hade ett äldre par fått ett budskap från Gud: ”Det finns gömda barn.” Till en början förstod de inte vilka barn tilltalet avsåg, men snart fick de möjlighet att ta hand om just ett barn som gömts undan på grund av ett handikapp – jag minns inte hur det gick till – och de började därefter systematiskt leta efter fler barn i samma situation. Nu har de en stor grupp barn varav flera – som inte ens hade ett språk när de hittades – har kunnat börja skolan.

Men det som satte tonen för gudstjänsten, åtminstone för mig, var avtackningen av och intervjun med Samuel Hector, musikpastorn som ses sjunga i förgrunden på bilden ovan. Det är en sådan där högbegåvad person som syns och hörs i musiksammanhang på alla möjliga håll, men här är summan av kardemumman:

– Hur ser du på din tjänst som musikpastor i tio år?
– Jag har inte haft som ambition att skapa en stor musikverksamhet i kyrkan, det viktiga är att människor kommer till tro. Jag kan sluta spela i morgon om det fungerar bättre.

MMCCCIII ”72 timmar”

I år bjöd Filadelfiakyrkan på ett storslaget påskdrama, ”72 timmar”, om de tre dagar runt år 30 som skrev om mänsklighetens historia. Jag hade ingen fantastisk plats och kunde inte ta några fantastiska bilder, men här är lite dokumentation.

Grafiken var riktigt bra, både visuellt och innehållsmässigt och hur den inkorporerades i handlingen. På ett antal skärmar visades diverse miljöer, fången Barabbas (som inte fanns med bland skådespelarna på scenen utan bara visades på en av skärmarna, mycket effektfullt), exempel på världens ondska i form av klipp som visade allt möjligt från 11 september till utseendefixering och mobbing och i slutet en panorering inifrån en tom grav.

Här sjungs en låt från en högt upphissad gunga.

Korsfästelsen. Pryglingen dessförinnan visades i form av stora skuggeffekter på en vägg, men Jesus på korset visades riktigt naturtroget – även om spikarna som drevs in i Jesus händer med klubbor aldrig syntes i verkligheten. Det blå mönstret är ljus på taggiga plattor, kanske symboliserande törnekronan, som ledde upp till korset och vid uppståndelsen föll ner med en hög smäll. Där de försvunnit syntes ett starkt upplyst hålrum. Väldigt oväntat!

Hade jag fått önska en förändring hade det varit i scenen där den uppståndne Jesus visar sig för de båda Mariorna och några av lärjungarna. De står som förstenade, sedan går de försiktigt fram till honom och ser glada ut och sedan är scenen slut. Jag hade velat se en glädjeattack i stil med kamraterna i fotbollslaget som flyger på den som gjort mål. I ett av evangelierna säger visserligen Jesus att de inte ska röra vid honom (eller: ”Håll inte fast vid mig, för jag har ännu inte återvänt till min Far i himlen”, olika i olika översättningar), men de kunde ju i alla fall ha försökt!

Så vilka var de första som fick se Jesus på påskdagen? Evangelierna ger olika besked, om det och om vissa andra detaljer i sammanhanget, även om just redogörelserna för rättsprocessen och avrättningen är mer eller mindre lika i de fyra skildringarna. Om det handlade förmiddagens påskbibelstudium, också i Filadelfiakyrkan. Bland annat togs kapitel 23 i Lukasevangeliet upp, där Lukas skriver om att Pilatus, som uppfattar Jesus som oskyldig och inte vill döma honom, skickar honom till Herodes som dessvärre bara skickar honom tillbaka. Varifrån kommer uppgifterna? En kvalificerad gissning är att de kommer från Johanna, gift med Kusas, Herodes förvaltare. Hon var en av flera kvinnor som valde att följa Jesus och stötta honom och lärjungarna ekonomiskt, enligt Lukasevangeliet, som är det enda evangelium där hon nämns, liksom Herodes inblandning i processen inför korsfästelsen. Det antagandet var nytt för mig. Med tanke på den mängd forskning som gjorts och görs kring de här texterna kommer det resten av livet att dyka upp för mig nya aspekter och detaljer.

MMC Smågrupp

Just nu testar jag ett nytt hemgruppskoncept, eller ”smågrupp”, som det heter i Filadelfiakyrkan. Jag och två till, båda de andra hemmahörande i Filadelfia medan jag är bortaspelare från Korskyrkan, ska träffas en timme i veckan i sex veckor och temat för träffarna är detsamma som på gudstjänsterna (som jag ska försöka följa på webben, eftersom jag går på Korskyrkans gudstjänster de söndagar jag inte jobbar). Det handlar om olika aspekter på liknelsen om sådden i Matteusevangeliet.

Vi satt i kväll i Café Rörstrand, som sitter ihop med Filadelfiakyrkan, Anna (i min ålder), Carin (i mina föräldrars ålder) och jag, och pratade tro. Anna och Carin har varit kolleger, medan jag inte träffat någon av dem tidigare. Det blev pang på ämnet och bön som avslutning, och innan vi skildes åt sa vi att vi nästa gång ska försöka lära känna varandra.

MCMXII Samuel Ljungblahd släpper The Psalmist

Samuel Ljungblahds skiva The Psalmist släppt och chinchillajackan från Brooklyn invigd (nej, den är knappast gjord av chinchilla, om någon undrade, men är ”chinchillajackan” all the same). Filadelfiakyrkan gungade. Nikki Ross, som körar till Kirk Franklin och gjorde en bejublad duett med Samuel Ljungblahd på Kirk Franklin-konserten i Globen 2009, gjorde ett bejublat gästframträdande på den här releasekonserten och är också med på de kommande två på andra orter. En stor del av publiken var förstås frikyrkofolk, bland annat från Frälsis, som stjärnan själv, och från EFK och Pingst, som jag, vilket gjorde att alla utrymmen, inklusive den öppna platsen utanför entrén, fylldes av bekanta som hittade varandra i myllret. Min tid i gospelkören Source of Joy med hemvist på Söderkåren gjorde att en hel del av bekantingarna jag träffade var Frälsisfolk, och därutöver vänner från Korskyrkan och några välkända Pingstansikten. Himlen – lite som en Samuel Ljungblahd-konsert?

Det var kul att klappa till ösig gospel på parkett, men jag längtar ändå lite tillbaka till de allra första Samuel Ljungblahd-låtarna, med mer gung än ös. Dags att plocka fram några gamla favoriter och minnas framträdanden i källare och mindre kyrkor, innan Samuel började synas och höras i Let’s Dance och Så ska det låta, och istället stuffade loss tillsammans med Snowfling Gospel Brothers till den hängivna publikens ovationer. Det var tider.

MDCCIII Elise live

IMG_7702.JPG

Nog för att pastor Eric är lång, men hon är precis så liten som hon verkar, Elise Lindqvist. Och här har hon till och med höga klackar.

Eftersom jag läst hennes bok, Ängeln på Malmskillnadsgatan, kände jag igen allt hon berättade när hon gästade gudstjänsten i Filadelfiakyrkan i kväll, men det är ju alltid något annat att befinna sig i samma rum. Det var i övrigt en vanlig 18-gudstjänst, låg medelålder, sång i början och slutet, och Elise berättelse där predikan skulle ha varit.

På rösten låter hon lite som Astrid Lindgren, 78-åriga Elise, men hennes berättelse är allt annat än pittoresk. Det handlade om raden av övergrepp hon utsattes för som barn, hur hon i tonåren hamnade i prostitution, sedan ett hopp till hur hon som 58-årig blandmissbrukare hamnade på ett kristet behandlingshem, blev troende och därefter hittade sin plats som ”Morsan” bland tjejerna på Malmskillnadsgatan. Hennes senaste bravur är att hon varit med och startat en Alpha-kurs – en grundkurs i kristen tro – på ett fängelse. Är det någon jag önskar ett långt, friskt liv är det Elise Lindqvist.

MCCXCVI Bra bibelstudium

20130925-002727.jpg
Av de pågående sex bibelstudietillfällena i Filadelfias slottsvåning visste jag att jag bara skulle kunna gå på ett, men jag är glad att jag tog chansen. Teologen Anders Sjöberg lyckades till exempel på ett pedagogiskt sätt berätta vad som hände under de 400 åren mellan Gamla och Nya testamentet. Ganska väsentlig information om man verkligen ska förstå vad man läser.

Det var låg medelålder och fullsatt, sånär som på en plats just i Korskyrkeavdelningen, som utgjordes av Anders och Jonas. Trevligt att hitta vänner i den annars helt obekanta församlingen, men oavsett om man går själv eller tillsammans med någon annan eller känner folk på plats rekommenderas ett eller flera besök. Tre måndagskvällar kvar.

MCCVII Snuvad på stadsvandring

På onsdagskvällar under sommaren arrangerar Filadelfiakyrkan diverse evenemang och utflykter som tilltalar damer på 60 eller 70 plus och därmed även mig. I kväll skulle det vara en stadsvandring med stopp på ”platser som har har haft stor betydelse i Filadelfias historia”. Jag fick med mig Jonas, så att jag skulle slippa vara yngst med 30, 40 års marginal. Vi hittade via ingången på baksidan in till uppsamlingssalen där tanterna satt, kanske en och annan herre också, och en presentation pågick av kvällens innehåll – en promenad till Sinnenas trädgård, med fri spankulering bland växterna samt en samling för att dela livsberättelser med varandra. Mycket märkligt. Det där med historisk stadsvandring hade jag läst på hemsidan, och i väntan på Jonas hade jag också kollat det tryckta programmet på kyrkans framsida. Där stod inget om kvällens innehåll, men däremot att Sinnenas trädgård skulle besökas nästa vecka.

När presentationen var över och tantligan började dra sig utåt konfronterade jag presentatören, som ställde sig helt oförstående till våra påståenden. Det hade ju annonserats på gudstjänsten i söndags att utflykten skulle gå till Sinnenas trädgård i dag och stadsvandringen var ju för flera veckor sedan! Tja. Eftersom ingen i målgruppen använder webben spelar det väl inte så stor roll vad som står där. Att de snurrat till det även i det tryckta programmet spelar väl heller ingen roll, om målgruppen deltar i gudstjänsterna och spetsar öronen under pålysningarna.

Jag och Jonas (båda närapå lika trogna gudstjänstbesökare som tanterna, fast olyckligtvis i en annan kyrka) följde inte med till Sinnenas trädgård. Där gick gränsen för mina och pensionärernas gemensamma intressen. Vi gick över Rörstrandsgatan och fikade på Non Solo Bars uteservering bland många andra stockholmare i vår egen ålder.

MCLXI Insatser för utsatta

20130607-214120.jpg
I lördags var jag, Jenny H och Anette på studiebesök på Filadelfiakyrkans ”Lunch i gemenskap” (i princip detsamma som vi i Korskyrkan har valt att kalla ”Lunch för hemlösa”). Det sägs att gästerna ofta pratar om Korskyrkan som favoritstället att äta lördagslunch på, vilket vi glatt oss åt, men efter det här besöket undrar vi hur det kan vara möjligt. En ljus och fräsch lokal, som inte går att jämföra med vår fönsterlösa kyrkkaffesal, och en dukning värdig ett bröllop. Långborden på bilden ovan pyntades med blommor innan gästerna kom.

Det var väldigt intressant att iaktta serveringen och hämta inspiration till Korskyrkans arbete, men vi kunde inte hålla oss passiva särskilt länge. I linje med våra respektive starka sidor satsade Jenny på att prata med flera av de många bekanta gästerna, Anette tog snart på sig en uppgift vid kaffebordet och jag djupintervjuade killen som var ansvarig för dagen.

I går blev jag inbjuden att göra ett annat förstagångsbesök, på Kafé Ny Gemenskap, verksamheten som besöks av ungefär samma gäster, fast på vardagsförmiddagar, på Korskyrkans övre våning. Jag har hört mycket om kaféet, bakat muffins och rulltårtor till det, men aldrig varit där. Trots att det var nationaldag höll de öppet och jag fick en pratstund med Magnus Helmner som är ansvarig för verksamheten och hade mycket att berätta om nya planer för hur utsatta personer i Stockholm kan erbjudas stöd och samvaro.

Det är lätt att överväldigas av statistik över hemlöshet, fattigdom och missbruk och av de livsöden man direkt eller indirekt får höra om, men den senaste tiden har jag definitivt blivit mer uppmuntrad av människors goda vilja än nedslagen av eländesrapporter. Både inom och utanför kyrkan erbjuds mat, värme, samtal och gemenskap där den behövs som mest. Den satsning jag senast fått nys om är ”Sven-Harrys frukostkök”, ett samarbete mellan Sven-Harrys konstmuseum och Gustaf Vasa församling.

Sedan måste man komma ihåg att hjälp av det här slaget är tänkt som akutinsatser. Att samma individer går runt bland många av verksamheterna år efter år är ett sorgligt faktum, och en lunchservering bemannad av volontärer är trots allt bara en lunchservering, men särskilt när det är en kyrka som står bakom serveringen bör strävan alltid vara att erbjuda något mer än mat, en halvtimmes andakt och sporadisk klädutdelning. Jag är inte ensam om att fundera mycket på det här. Vi borde kunna utveckla det vi gör i dag till något djupare och bättre.

MXI 18.00 i Filadelfiakyrkan

20130217-225454.jpg
I Filadelfiakyrkan pågår just nu gudstjänstserien ”100 dagar med Jesus” på söndagar 11.00 och 18.00. Predikan är densamma vid båda tillfällena, men inramningen är ganska olika. Jag var hemma på förmiddagen och såg första delen av gudstjänsten livesänd på filadelfia.nu, med diverse inslag som gospelkör, bön för inlämnade böneämnen och dop av två tonårstjejer (vilket var väldigt fint).

Kvällsgudstjänsten är inte i den stora kyrksalen utan i en lokal i källaren. Både utrymmet och upplägget känns mer kompakt och fokuserat, snittåldern är betydligt lägre, musiken är annorlunda. Budskapet för dagen var att det här med att ”födas på nytt” inte är något vi kan åstadkomma på egen hand. Vid en födsel är det en person som föder och en annan som föds. Vi kan påverka yttre omständigheter i livet, men förändringarna vi behöver på insidan – ett ”nytt liv” – får vi lov att överlåta åt Gud.

En teaser inför nästa söndags tema finns på Youtube, inspelad i en av stans trevligaste miljöer (anser en partisk bibliotekarie).