MMCCCIII ”72 timmar”

I år bjöd Filadelfiakyrkan på ett storslaget påskdrama, ”72 timmar”, om de tre dagar runt år 30 som skrev om mänsklighetens historia. Jag hade ingen fantastisk plats och kunde inte ta några fantastiska bilder, men här är lite dokumentation.

Grafiken var riktigt bra, både visuellt och innehållsmässigt och hur den inkorporerades i handlingen. På ett antal skärmar visades diverse miljöer, fången Barabbas (som inte fanns med bland skådespelarna på scenen utan bara visades på en av skärmarna, mycket effektfullt), exempel på världens ondska i form av klipp som visade allt möjligt från 11 september till utseendefixering och mobbing och i slutet en panorering inifrån en tom grav.

Här sjungs en låt från en högt upphissad gunga.

Korsfästelsen. Pryglingen dessförinnan visades i form av stora skuggeffekter på en vägg, men Jesus på korset visades riktigt naturtroget – även om spikarna som drevs in i Jesus händer med klubbor aldrig syntes i verkligheten. Det blå mönstret är ljus på taggiga plattor, kanske symboliserande törnekronan, som ledde upp till korset och vid uppståndelsen föll ner med en hög smäll. Där de försvunnit syntes ett starkt upplyst hålrum. Väldigt oväntat!

Hade jag fått önska en förändring hade det varit i scenen där den uppståndne Jesus visar sig för de båda Mariorna och några av lärjungarna. De står som förstenade, sedan går de försiktigt fram till honom och ser glada ut och sedan är scenen slut. Jag hade velat se en glädjeattack i stil med kamraterna i fotbollslaget som flyger på den som gjort mål. I ett av evangelierna säger visserligen Jesus att de inte ska röra vid honom (eller: ”Håll inte fast vid mig, för jag har ännu inte återvänt till min Far i himlen”, olika i olika översättningar), men de kunde ju i alla fall ha försökt!

Så vilka var de första som fick se Jesus på påskdagen? Evangelierna ger olika besked, om det och om vissa andra detaljer i sammanhanget, även om just redogörelserna för rättsprocessen och avrättningen är mer eller mindre lika i de fyra skildringarna. Om det handlade förmiddagens påskbibelstudium, också i Filadelfiakyrkan. Bland annat togs kapitel 23 i Lukasevangeliet upp, där Lukas skriver om att Pilatus, som uppfattar Jesus som oskyldig och inte vill döma honom, skickar honom till Herodes som dessvärre bara skickar honom tillbaka. Varifrån kommer uppgifterna? En kvalificerad gissning är att de kommer från Johanna, gift med Kusas, Herodes förvaltare. Hon var en av flera kvinnor som valde att följa Jesus och stötta honom och lärjungarna ekonomiskt, enligt Lukasevangeliet, som är det enda evangelium där hon nämns, liksom Herodes inblandning i processen inför korsfästelsen. Det antagandet var nytt för mig. Med tanke på den mängd forskning som gjorts och görs kring de här texterna kommer det resten av livet att dyka upp för mig nya aspekter och detaljer.

CM Philip Yancey om nåd och förlåtelse

20121114-230449.jpg
Hemma och sjuk. Det är det värsta jag vet, jag har ett obehagligt tryck i hela huvudet och halsen värker och svider så det gör ont att äta, prata, andas – känner alla sig så här döende av en vanlig förkylning? Nej, det måste vara värst för mig av alla i hela världen. Men det som är ännu värre är att jag missar saker. Hela schemat sätts ur spel. I dag har jag, bland mycket annat, missat hemgruppssamlingen.

Men jag har sett filmen för dagen i Philip Yanceys serie ”What’s so amazing about grace?”, studiematerialet som bygger på boken med samma namn. När man har kommit över att Philip Yancey är pudelklippt kan man ta till sig en hel del intressanta aspekter på nåd och förlåtelse.

Ett av bibelställena som togs upp i det här avsnittet var det om att ”kasta första stenen”. Några skriftlärda förde alltså fram en kvinna till Jesus, sa att hon begått äktenskapsbrott och enligt Mose lag borde stenas och frågade vad Jesus ansåg om saken. Syftet var att ställa honom inför ett dilemma som var omöjligt att ta sig ur. Han kunde ha sagt att Mose lag ska följas och att kvinnan därmed skulle stenas, ett straff som judarna enligt de styrande inte hade rätt att verkställa. (Detta la Philip Yancey till. Som i så många andra sammanhang framgår inte alla för tiden självklara fakta i texten.) Jesus kunde också ha valt att säga att de skulle ha överseende med den stackars kvinnan och låta henne gå, och därmed förringa en moraliskt förkastlig och brottslig handling.

Vi vet hur det slutar. För de skriftlärda var situationen glasklar. Här fanns en synderska och ett påbjudet straff och Jesus hade att välja mellan ja och nej. Med sitt svar – uppmaningen att den som var utan synd skulle kasta första stenen – påminde Jesus de skriftlärda om att det i praktiken inte finns någon uppdelning mellan syndare och syndfria. Alla är beroende av nåd.

En annan av avsnittets poänger var att man inte ska förväxla förlåtelse med tolerans. Att förlåta någon som gjort mig illa är inte att acceptera personens felaktiga handling. Om handlingen inte var felaktig behövs ingen förlåtelse. I fallet med kvinnan som begått äktenskapsbrott ser Jesus till att hon bemöts med nåd (även om det är lätt att se framför sig en ilsket morrande grupp skriftlärda som motvilligt lämnade kvinnan och gick därifrån), men han säger inte att det hon gjort var okej. Tvärtom. Här är hela bibelstället.

Tidigt på morgonen var han tillbaka i templet. Allt folket samlades kring honom, och han satte sig ner och undervisade. De skriftlärda och fariseerna kom då dit med en kvinna som hade ertappats med äktenskapsbrott. De ställde henne framför honom och sade: ”Mästare, den här kvinnan togs på bar gärning när hon begick äktenskapsbrott. I lagen föreskriver Mose att sådana kvinnor skall stenas. Vad säger du?” Detta sade de för att sätta honom på prov och få något att anklaga honom för. Men Jesus böjde sig ner och ritade på marken med fingret. När de envisades med sin fråga såg han upp och sade: ”Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen på henne.” Och han böjde sig ner igen och ritade på marken. När de hörde hans svar gick de därifrån en efter en, de äldste först, och han blev ensam kvar med kvinnan framför sig. Jesus såg upp och sade till henne: ”Kvinna, vart tog de vägen? Var det ingen som dömde dig?” Hon svarade: ”Nej, herre.” Jesus sade: ”Inte heller jag dömer dig. Gå nu, och synda inte mer.”

Johannesevangeliet 8:2-11

CCCLV Visst, ledarskap, fast ännu mer tjänande

imageLedarsamling i Korskyrkan i går kväll. Jag hastade dit efter kvällsjobb på Sturebibblan och missade både maten och största delen av undervisningen, men var med när några i församlingen berättade personligt om sina erfarenheter av ledarskap och sedan på prat i grupp, bön och lovsång. Inte minst för oss som inte är anställda ledare utan leder i mindre sammanhang (i mitt fall en hemgrupp) är det väldigt värdefullt att få lära av varandras framgångar och misslyckanden och att prata om vad som egentligen krävs av en ledare och de olika sätt man kan hamna i en ledarposition. Så jag vill verkligen inte förringa samlingen och dess syfte, men precis när jag kommit hem började Rick Warren, Saddleback-pastorn, twittra om ledarskap kontra tjänande. Extremt viktigt och riktigt.