Jag undrar om jag kommer att jobba något mer med årets Stockholm läser-bok, Det hemliga namnet. Förra årets bok, Kungsgatan, hade jag ju en nära relation till under åtminstone hela våren, men i och med att vi nu haft läsecirkel om Det hemliga namnet på Sture bibliotek så kan det vara över för min del. Även om jag gillade bokvalet bättre förra året kan jag inte förneka att vi hade väldigt mycket att prata om i Sturebibblans soffhörna, som den här gången var helt fullsatt, eller överfull, av åtta deltagare och Helena och mig som samtalsledare. Vi två hade olika uppfattningar om huvudpersonen och bland annat händelseförloppet i slutet, om vi tror att det går bra eller dåligt och på vilket sätt. Det hade cirkeldeltagarna också, och jag gillar verkligen när de vågar vara oense. Så länge ingen trycker ner någon annan i skoskaften och vi som ledare behöver rycka in och rädda det som räddas kan av cirkelstämningen så är det bra med viss stormighet i diskussionen.

Jag kan verkligen inte kalla diskussionen stormig, den blev snarare lite överdrivet respektfull, men Helena, jag och vår kollega Caroline bollade en del olika åsikter när vi hade en cirkel om Det hemliga namnet uppdelad i tre avsnitt under varsin rubrik och inspelad som podd. Det är någon månad sedan nu och jag har faktiskt inte lyssnat på precis allt, men det mesta av de tre poddprogrammen. Först handlar det om persongalleriet (Caroline leder), sedan om språk och stil (jag) och sist om tematik (Helena). Av oss tre hade bara Caroline spelat in podd tidigare, som gäst i Bibliotekspodden Solen, men vi fick blodad tand och har nu nya poddplaner.