Etikettarkiv: Musik

Jag och 49 andra på Berwaldhallens parkett

Efter ett långt coronauppehåll skulle Radiokören i eftermiddag sjunga inför publik, även om vi inte var mer än 50 personer i Berwaldhallen. Under den inledande presentationen blev vi ombedda att vänta med applåder i samband med några stycken som hängde ihop, men vilken del av programmet det gällde var oklart. Det allra första stycket, ”A Choral Fanfare”, lät just fanfarlikt och sprudlande och körmedlemmarna avslutade framförandet med ett intensivt durackord och lyckliga leenden – och vi i publiken, få och utspridda i den stora lokalen, svarade med tveksam tystnad. Det var då jag förstod att det inte bara var jag som inte förstått, utan att alla valt den säkra linjen att låta bli att klappa redan från början. Jag hörde ett par fnissningar, någon hann röra händerna mot varandra men hejdade sig. Kören fick acceptera avsaknaden av applåder under hela den timslånga konserten, varpå vi försökte kompensera med en avslutande rungande jätteapplåd, vilket är oerhört krävande för 50 personer i en konserthall. Händerna sved, men det fick det vara värt.

Hur som helst var det förstås fenomenalt roligt att höra Radiokören, att över huvud taget uppleva livemusik efter lång kulturevenemangssvält och att besöka Berwaldhallen, en favoritarena på sitt helt egna sätt. På Instagram ville jag uttrycka att den brutalistiska bunkern i Östermalms yttersta ände egentligen är motsatsen till den arkitektur jag uppskattar, men att den tilltalar mig genom ett slags nostalgiska vibbar, och kollegan Salomon förstod mig:

Distansfilmklubb: Miles David – Birth of the Cool

I kväll har Distansfilmklubben återigen sett en dokumentär om en jazzstjärna. ”Miles Davis – Birth of the Cool” är klassiskt uppbyggd, kronologisk, med stillbilder och filmsekvenser från olika epoker, intervjuer med vänner, en fru och ett par flickvänner, musikerkolleger och familjemedlemmar och massor av musik.

Följande intryck fastnade särskilt:

  1. Hans fysiska och psykiska tillstånd gick upp och ner, men mest ner, vilket var oerhört sorgligt att följa. Missbruk av alkohol, kokain och mediciner var nog både höna och ägg i sammanhanget.
  2. Eftersom jag nyligen såg den franska filmen ”Hiss till galgen” (bilden ovan) med Miles Davis musik var det kul att höra en del om dess tillblivelse ur hans perspektiv, om hur han såg filmen och samtidigt improviserade fram låtarna.
  3. Kanske är hans märkliga musik från sent 1960-tal och 1970-tal genialisk, men tröskeln är för hög för att jag någonsin ska ge den en ärlig chans. (Därefter blev det visst mer lättlyssnat igen, men helt annorlunda – någon gång kring 2000 köpte jag hans ”Tutu” från 1986, popjazz med en massa synth bakom trumpeten.)
  4. Miles Davis kan inte ha varit lätt att ha att göra med alla gånger, särskilt inte för hans närmaste och särskilt inte när han var i någon av sina låga faser. Han kunde bli svartsjuk och till och med våldsam. Efter en persons död är det lätt att lyfta fram alla fina sidor och handlar det dessutom om en stor begåvning och världsstjärna kommer superlativen fram naturligt, men intervjuerna övertygade mig om att han var genuint älskad och är genuint saknad.

Distansfilmklubb: What Happened, Miss Simone?

Någon gång i tonåren upptäckte jag ”Don’t Smoke in Bed” med Nina Simone, den klassiska inspelningen från debutskivan som kom 1958 (vilket jag kollade upp just nu och knappast visste då), med ackompanjemang mest i pauserna mellan långsamt sjungna strofer – låten växlar mellan Nina Simones själfulla röst och effektfullt pianospel. Jag vet inte vad man ska kalla genren. Det är som ett litet musikaliskt drama i ödesmättad moll. Jag minns att pappa och brorsan inte såg storheten alls.

I övrigt har jag inte varit en så väldigt trogen Nina Simone-lyssnare, jag kan mest hitsen, men har ändå alltid sett henne som en av artisterna jag gillar. Därför blev jag enormt förvånad under kvällens Distansfilmklubbsfilm, ”What Happened, Miss Simone?”. Att hon var ett pianospelande underbarn och att Nina Simone är ett taget artistnamn är den typen av information man inte nödvändigtvis känner till om en artist och kan bli upplyst om i en dokumentärfilm, men engagemanget i medborgarrättsrörelsen, hennes psykiska instabilitet, det dysfunktionella äktenskapet, perioden i Liberia – det var som att hela Nina Simones liv var löpsedelsstoff och jag har missat alltihop. Det mesta av det spektakulära var sorgligt snarare än upplyftande, men intressant och på det hela taget väl skildrat i filmen.

LW var lika överraskad av innehållet som jag och efter filmen diskuterade vi hur lite vi visste om hur lite vi visste om Nina Simone.

Just in Time – min favoritjazz

I går gjorde jag en paj med lök och oliver och lyssnade på Justin Robinson-skivan ”Just in Time”. Jag vet inte exakt varför, men lök- och olivpaj förknippar jag med Uppsala och med min syster, förmodligen för att hon gjorde en sådan någon gång när jag var och hälsade på henne på Dragarbrunnsgatan, i den lilla lägenhet som jag själv sedan skulle komma att bo i i nästan nio år. Att ”Just in Time” påminner om min Uppsala-tid är desto mer givet, jag köpte den efter provlyssning i lurar på en skivbörs, möjligen på Sysslomansgatan. Det var 90-tal och Spotify-eran var fortfarande en bra bit bort. Efter att ha fötts upp på jazz fusion hade jag fått smak för jazzigare jazz och arrangerade min egen utbildning i genren genom slumpvisa skivköp.

Jag kollar ”Just in Time” på Allmusic.com och informeras om att stilen är ”hard bop” eller ”post bop” och att låtarna spelades in 13 och 14 augusti 1991. Det är en märklig tanke att den här skivan ens fanns innan jag fick tag på den några år senare och att andra lyssnare förknippar den med andra platser och sammanhang. Få med studentliv i Uppsala, gissningsvis.

Något jazzlyssnarproffs kommer jag aldrig att bli, men av någon anledning lyssnade jag på just de här åtta låtarna så flitigt att jag lärde mig alla krumbukter utantill och den inte alldeles lättillgängliga musiken blev lika självklar i mina öron som vilka radioplågor som helst. Jag kan spela upp bitar av skivan i huvudet när jag vill. Vad jag egentligen tyckte om den i början – när den låg på en av platserna i min rassliga cd-växlare för fem skivor – har jag glömt. Jag utgår ifrån att lyssnandet då var mer intressant än njutbart, men nu och sedan länge är Justin Robinsons debutskiva en musikalisk motsvarighet till comfort food.

Melodifestivalen 1987

När morgonstjärnan brinner och skuggorna försvinner
närmar du dig land, styrs ditt skepp i hamn.
När stormen är över är allt du behöver se
stjärnan som tänds för dig.

Konversationen med den något yngre Instagram-kontakten började handla om Melodifestivaler från förr och jag rekommenderade den från 1986. Den hade hon ingen koll på, sa hon, det var ju året hon föddes. Jag nämnde ”Dover-Calais” med Style, ”ABC” med Anna Book och ”Kärleken är evig” med Lena Philipsson. ”Jaha, dem kan jag ju!” Misstänkte det – det var ett riktigt klassiskt år.

Jag inspirerade säkert mig själv mer än henne och gick genast till Öppet arkiv för att kolla Melodifestivalutbudet. Just 1986 har jag sett så väldigt många gånger, så jag klickade fram 1987, som jag har sett väldigt många men något färre gånger. Efter att ha sjungit med i ”Alexandra” med Sound of Music och den mer bortglömda, poppigt dansbandsklingande ”Nya illusioner” med Annika Jonsson bräkte jag på tillsammans med Cyndee Peters om morgonstjärnan. Och sedan vidare, med Arja Saijonmaa och Robert Wells … Det var så mycket bättre förr. Hälsningar från 70-talisten.

Dvořáks största hit

DvorakSom den fullblodsnörd jag är lyssnade jag förstås på Klassiska poddens avsnitt om Dvořák redan i augusti inför att J och jag skulle gå på Brahms- och Dvořák-konsert på Sydney-operan tre månader senare (och Brahms-avsnittet, som jag redan lyssnat på under Brahms-hösten 2018, körde jag i repris). Ett av Dvořák-styckena som spelades tyckte jag var väldigt fint och pampigt och samtidigt modernt, det påminner om något känt av George Gershwin, tror jag, som jag inte kan sätta fingret på. På poddens hemsida stod musiken listad så det skulle väl bli enkelt att hitta stycket på Spotify, tänkte jag, men av någon anledning fick jag inte fram det och gav till slut upp.

I kväll slölyssnade jag på musik framför datorn, jag ville ha något instrumentalt som skulle funka att skriva till och klickade igång Dvořák-albumen i den omvänt kronologiska ordning som Spotify lagt upp dem i, nyast först. Och så kom det – andra stycket på fjärde skivan. Jag kände igen det direkt.

Hur det kom sig att jag inte hittade det tidigare är en gåta, jag tror att jag ville höra den specifika inspelningen, med den tjeckiska filharmoniska orkestern, och den finns nog faktiskt inte på Spotify. Annars kan man lyssna på 9:e symfonins andra sats i mängder av olika varianter. Jag läser på Wikipedia: ”Hans mest kända verk är Symfoni nr 9 ”Från nya världen” (särskilt largosatsen).

Så nu vet jag det.

MMCDLXXXIX Festlig konsertafton

Konserthussäsongen är öppnad! Mattan var inte röd utan guldglittrig.

Kungliga Filharmonikerna spelade Berlioz, Mendelssohn och Strauss.

Det är inte ofta det är läge att bära det här vitfluffiga numret, men nu kändes det rätt (att det är ett second hand-plagg från Brooklyn kan man ju prata om i ett annat sammanhang, men under den här galakvällen säger jag bara ”päls”).

Och örhängen från Sibiu i Rumänien med torkade blommor.

Besök Konserthuset du också! (Särskilt om du är under 70. Jag tror att fler ungdomar på 20, 30, 40, 50 och 60 behövs.)