Just in Time – min favoritjazz

I går gjorde jag en paj med lök och oliver och lyssnade på Justin Robinson-skivan ”Just in Time”. Jag vet inte exakt varför, men lök- och olivpaj förknippar jag med Uppsala och med min syster, förmodligen för att hon bakade en sådan någon gång när jag var och hälsade på henne på Dragarbrunnsgatan, i den lilla lägenhet som jag själv sedan skulle komma att bo i i nästan nio år. Att ”Just in Time” påminner om min Uppsala-tid är desto mer givet, jag köpte den efter provlyssning i lurar på en skivbörs, möjligen på Sysslomansgatan. Det var 90-tal och Spotify-eran var fortfarande en bra bit bort. Efter att ha fötts upp på jazz fusion hade jag fått smak för jazzigare jazz och arrangerade min egen utbildning i genren genom slumpvisa skivköp.

Jag kollar ”Just in Time” på Allmusic.com och informeras om att stilen är ”hard bop” eller ”post bop” och att låtarna spelades in 13 och 14 augusti 1991. Det är en märklig tanke att den här skivan ens fanns innan jag fick tag på den och att andra lyssnare förknippar den med andra platser och sammanhang. Få med studentliv i Uppsala, gissningsvis.

Något jazzlyssnarproffs kommer jag aldrig att bli, men av någon anledning lyssnade jag på just de här åtta låtarna så flitigt att jag lärde mig alla krumbukter utantill och den inte alldeles lättillgängliga musiken blev lika självklar i mina öron som vilka radioplågor som helst. Jag kan spela upp bitar av skivan i huvudet när jag vill. Vad jag egentligen tyckte om den i början – när den låg på en av platserna i min rassliga cd-växlare för fem skivor – har jag glömt. Jag utgår ifrån att lyssnandet då var mer intressant än njutbart, men nu och sedan länge är Justin Robinsons debutskiva en musikalisk motsvarighet till comfort food.

Melodifestivalen 1987

När morgonstjärnan brinner och skuggorna försvinner
närmar du dig land, styrs ditt skepp i hamn.
När stormen är över är allt du behöver se
stjärnan som tänds för dig.

Konversationen med den något yngre Instagram-kontakten började handla om Melodifestivaler från förr och jag rekommenderade den från 1986. Den hade hon ingen koll på, sa hon, det var ju året hon föddes. Jag nämnde ”Dover-Calais” med Style, ”ABC” med Anna Book och ”Kärleken är evig” med Lena Philipsson. ”Jaha, dem kan jag ju!” Misstänkte det – det var ett riktigt klassiskt år.

Jag inspirerade säkert mig själv mer än henne och gick genast till Öppet arkiv för att kolla Melodifestivalutbudet. Just 1986 har jag sett så väldigt många gånger, så jag klickade fram 1987, som jag har sett väldigt många men något färre gånger. Efter att ha sjungit med i ”Alexandra” med Sound of Music och den mer bortglömda, poppigt dansbandsklingande ”Nya illusioner” med Annika Jonsson bräkte jag på tillsammans med Cyndee Peters om morgonstjärnan. Och sedan vidare, med Arja Saijonmaa och Robert Wells … Det var så mycket bättre förr. Hälsningar från 70-talisten.

Dvořáks största hit

DvorakSom den fullblodsnörd jag är lyssnade jag förstås på Klassiska poddens avsnitt om Dvořák redan i augusti inför att J och jag skulle gå på Brahms- och Dvořák-konsert på Sydney-operan tre månader senare (och Brahms-avsnittet, som jag redan lyssnat på under Brahms-hösten 2018, körde jag i repris). Ett av Dvořák-styckena som spelades tyckte jag var väldigt fint och pampigt och samtidigt modernt, det påminner om något känt av George Gershwin, tror jag, som jag inte kan sätta fingret på. På poddens hemsida stod musiken listad så det skulle väl bli enkelt att hitta stycket på Spotify, tänkte jag, men av någon anledning fick jag inte fram det och gav till slut upp.

I kväll slölyssnade jag på musik framför datorn, jag ville ha något instrumentalt som skulle funka att skriva till och klickade igång Dvořák-albumen i den omvänt kronologiska ordning som Spotify lagt upp dem i, nyast först. Och så kom det – andra stycket på fjärde skivan. Jag kände igen det direkt.

Hur det kom sig att jag inte hittade det tidigare är en gåta, jag tror att jag ville höra den specifika inspelningen, med den tjeckiska filharmoniska orkestern, och den finns nog faktiskt inte på Spotify. Annars kan man lyssna på 9:e symfonins andra sats i mängder av olika varianter. Jag läser på Wikipedia: ”Hans mest kända verk är Symfoni nr 9 ”Från nya världen” (särskilt largosatsen).

Så nu vet jag det.

MMCDLXXXIX Festlig konsertafton

Konserthussäsongen är öppnad! Mattan var inte röd utan guldglittrig.

Kungliga Filharmonikerna spelade Berlioz, Mendelssohn och Strauss.

Det är inte ofta det är läge att bära det här vitfluffiga numret, men nu kändes det rätt (att det är ett second hand-plagg från Brooklyn kan man ju prata om i ett annat sammanhang, men under den här galakvällen säger jag bara ”päls”).

Och örhängen från Sibiu i Rumänien med torkade blommor.

Besök Konserthuset du också! (Särskilt om du är under 70. Jag tror att fler ungdomar på 20, 30, 40, 50 och 60 behövs.)

MMCDLXXII Limbo i Grünewaldsalen

Vill man höra klassiskt swingig jazz i Stockholm är Stockholm Swing All Stars det bästa tipset. En höstkonsert i Grünewaldsalen i Konserthuset tycks vara tradition, det här var andra tillfället för mig, men framför allt var det en födelsedagspresent till pappa, och mamma hakade också på. Den limbouppvisning som musikerna bjöd på under en låt hade min mor bevisligen kunnat vara med i.

MMCDLX Lyssnar på Sandra

Screen Shot 2016-08-26 at 0.32.37 AM

Toots Thielemans har gått ur tiden. För mig är han den svängiga munspelsfarbrorn, men jag är ganska säker på att jag har mycket mer av hans konstnärskap att upptäcka. Tills jag tar mig an den uppgiften lyssnar jag en extra gång på min favorit-Toots-låt, från en skiva som gick varm i min barndom, Chiko’s Bar från 1985. Att låten och jag delar namn är en lycklig tillfällighet – den är, på riktigt, min favorit.

MMCDLVII Etiopiskt sound vid Gustav Adolfs torg

Mina öron lite felinställda för den etiopiska stilen med ett fullt band som visserligen går loss på välbekanta instrument och har ett svängvänligt beat, men aldrig riktigt verkar byta ackord, och en sångerska, som sjunger förträffligt, men håller sig till en enda ton med vissa utsvävningar och variationer hela låten ut. Så den stora behållningen av att lyssna på Etiopiens souldrottning Aster Aweke på Kulturfestivalens scen på Gustav Adolfs torg var att se och höra de delar av publiken som jublade, tjoade och sjöng med i låtar som uppenbarligen är stora hits, men helt främmande för mig.