MMCDLXXXIX Festlig konsertafton

Konserthussäsongen är öppnad! Mattan var inte röd utan guldglittrig.

Kungliga Filharmonikerna spelade Berlioz, Mendelssohn och Strauss.

Det är inte ofta det är läge att bära det här vitfluffiga numret, men nu kändes det rätt (att det är ett second hand-plagg från Brooklyn kan man ju prata om i ett annat sammanhang, men under den här galakvällen säger jag bara ”päls”).

Och örhängen från Sibiu i Rumänien med torkade blommor.

Besök Konserthuset du också! (Särskilt om du är under 70. Jag tror att fler ungdomar på 20, 30, 40, 50 och 60 behövs.)

MMCDLXXII Limbo i Grünewaldsalen

Vill man höra klassiskt swingig jazz i Stockholm är Stockholm Swing All Stars det bästa tipset. En höstkonsert i Grünewaldsalen i Konserthuset tycks vara tradition, det här var andra tillfället för mig, men framför allt var det en födelsedagspresent till pappa, och mamma hakade också på. Den limbouppvisning som musikerna bjöd på under en låt hade min mor bevisligen kunnat vara med i.

MMCDLX Lyssnar på Sandra

Screen Shot 2016-08-26 at 0.32.37 AM

Toots Thielemans har gått ur tiden. För mig är han den svängiga munspelsfarbrorn, men jag är ganska säker på att jag har mycket mer av hans konstnärskap att upptäcka. Tills jag tar mig an den uppgiften lyssnar jag en extra gång på min favorit-Toots-låt, från en skiva som gick varm i min barndom, Chiko’s Bar från 1985. Att låten och jag delar namn är en lycklig tillfällighet – den är, på riktigt, min favorit.

MMCDLVII Etiopiskt sound vid Gustav Adolfs torg

Mina öron lite felinställda för den etiopiska stilen med ett fullt band som visserligen går loss på välbekanta instrument och har ett svängvänligt beat, men aldrig riktigt verkar byta ackord, och en sångerska, som sjunger förträffligt, men håller sig till en enda ton med vissa utsvävningar och variationer hela låten ut. Så den stora behållningen av att lyssna på Etiopiens souldrottning Aster Aweke på Kulturfestivalens scen på Gustav Adolfs torg var att se och höra de delar av publiken som jublade, tjoade och sjöng med i låtar som uppenbarligen är stora hits, men helt främmande för mig.

MMCCCVI Roger Cicero

I går berättade jag om den japanska lilla romanen Gästkatten för mamma och pappa och dess allra sorgligaste inslag (som man inte bör läsa om, om man tänkt läsa boken). Gästkatten handlar om att berättarjaget och hans fru får dagliga besök av grannens katt och blir mycket fästa vid henne, men en dag är hon försvunnen. Frun steker upp några småfiskar som katten är extra förtjust i, men hon kommer aldrig och äter dem, och de får senare veta att hon blivit påkörd. När frun sitter och sörjer katten kan hon inte komma över det faktum att när hon stod och stekte fisken var katten redan död.

Jag kom att tänka på det när jag såg en hjärtskärande Facebook-uppdatering i dag. I lördags pratade jag med mamma om att jag brukar hålla koll på var i Europa den tyska jazzsångaren Roger Cicero ska framträda, i flera år har jag velat gå på någon av hans konserter. Men Roger Cicero, 45, avled av en stroke i torsdags. I uppdateringen på hans Facebook-konto stod det om de anhörigas chock.

Musiken finns kvar. Lyssna gärna.

Här skrev jag om tre favoritlåtar.

MMCCXCVIII En dos konstmusik

I går skickade en kollega ut ett mail till alla på Stadsbiblioteket om att hon hade en Konserthusbiljett till samma kväll som hon inte tänkt använda. Jag gick raka spåret till den plats där hon skrivit att hon lagt biljetten och knep den.

Kungliga Filharmonikerna och Stockholms Kammarbrass, eller Stockholm Chamber Brass, framförde ”Memories from a Cloud” (inte ”of a Cloud” som det står på biljetten) och efter pausen fick vi höra Allan Petterssons Symfoni nr 4. Den sistnämnda förlyssnade jag på på Spotify på låg volym under tiden jag jobbade, så åtminstone mitt undermedvetna var förberett. Ingetdera var lättlyssnat, men upplevelsen var ändå riktigt fin.

Så här i efterhand gör jag lite research. På Stockholm Chamber Brass Soundcloud-sida finns stycken som är betydligt lättare att ta till sig. Allan Petterssons musik, däremot, har inget vidare hopp om att kunna omfamna. Men en som gjort det är ”a Wisconsin-born, corn-fed American currently based in Helsinki”, som mellan 2011 och 2014 bloggade under rubriken ”Allan Pettersson 100 år” (svensk rubrik av någon anledning, bloggtext på engelska). Amerikanen skriver i den här posten: ”Pettersson’s Symphony No. 4 marks the end of his ‘early’ period, which consists of the works written during the 1950s. […] Although the Symphony No. 2 is now my favorite of the early symphonies, before I began this survey I considered the Symphony No. 4 to be superior, at least in terms of its surface accessibility.” Eftersom jag bara vid några få tillfällen upplevde accessibility, om än ytlig då kanske, är det förmodligen ingen bra idé att ge sig på någon av de andra symfonierna. Men jag är glad över att ha hört den fjärde där i Konserthuset. Om man inte tränar öronen kommer man aldrig vidare.