MMCCCXX Nåde den som rättar in sig i ledet

I dag har jag hört tre före detta missbrukande mäns livshistorier. De hade alla vistats på Josua Rehab, ett behandlingshem på kristen grund, och besökte Korskyrkans gudstjänst. Alla tre berättelser var gripande, men en av männen använde formuleringar som jag fäste mig extra mycket vid. Han sa så här: ”Jag mådde så dåligt, för jag gjorde fel val hela tiden, jag valde hela tiden att inte lyssna på vad någon sa, vad skolan eller min pappa eller släktingar sa, jag gjorde bara precis det jag hade i mitt eget huvud hela tiden, utan några ramar. Det gjorde att jag mådde sämre och sämre och blev mer otrygg.” Kontrasten var total när han kom till behandlingshemmet, där hela dagen styrdes av ett strikt schema och han med andra ord oavbrutet gjorde saker för att andra sagt det åt honom. Som han själv uttryckte det: ”Jag ville lyda.” Och det fick effekt.

Att lyda, inordna sig, underordna sig, låta omgivningen veta bättre än jag och följa gängse ordning – finns det något med lägre status just nu? Det anses inte bara svagt utan direkt samhällsfarligt. Jag associerar till två sammanhang jag reagerat på de senaste dagarna.

Med en stor brasklapp, där jag tydligt textar att jag inte läst boken i fråga, vill jag citera en beskrivning av den nya serieboken Hjärnan darrar: ”Kanske är det enda sunda sättet att reagera på alla orimliga krav i en sjuk värld att vara besvärlig? Att skrika ut sin sorg på tunnelbaneperrongen, gå barfota mitt i vintern, sätta sig på en parkbänk och supa, fylla fickorna med magiska stenar eller komma försent till arbetsträningen för att man varit uppe hela natten och kollat på porrfilm och spelat gameboy? I nitton hyllningsporträtt skildrar Klara Wiksten människor som på ett eller annat sätt går mot samhällets regler, för att ge plats åt deras historier. ‘Hjärnan darrar’ utspelar sig till stor del på olika institutioner för arbetslösa, platser hon själv har många års erfarenhet från.”

Sedan jag första gången läste texten, i förrgår, har jag tänkt på den med uppgivenhet. När människor ”är besvärliga” på de sätt som beskrivs här behöver omvärlden agera. Behövs förståelse? Ja. Bekräftelse? Ja – av människan. Hyllning? Nej. Chefen på arbetsplatsen där en glåmig arbetstränare släntrar in för sent tänker sannolikt att han eller hon har tillräckligt många problem utan att behöva ha den här typen på halsen. Och jag som bemannar biblioteket där den kommer in som nyss satt på en parkbänk och söp, ja, jag har hittills aldrig brustit ut i hyllningssång, särskilt inte när personen ifråga äntligen slutat trakassera övriga besökare och gått ut och jag upptäcker att soffan är nerkissad.

Häromdagen såg jag ett uttalande om nakenbilder som kvinnliga kändisar publicerat på sina perfekta kroppar, tillsammans med ord som ”empowerment”. Nej, sa den som skrivit om bilderna – på ett drastiskt och tyvärr ganska hånfullt men välartikulerat sätt – det här är sensationsskapande uppvisning av ett svåruppnåeligt skönhetsideal och inget som sänder ett stärkande budskap (varpå mindre välartikulerade kommentarer dök upp om att kändistjejer har all rätt i världen att visa upp sig, och så vidare och så vidare). Jag hade inte sett bilderna i något tidigare sammanhang och gladdes åt att jag slapp tänka och uttrycka det först, den förvrängning av sakernas tillstånd som jag undrar varför så få tycks se, i det här fallet ett försök att förhärliga en urgammal visa – vill du som kvinna ha uppmärksamhet ska du klä av dig.

Att bryta mot normer och ifrågasätta auktoriteter i vårt sedan länge demokratiska land handlade väl en gång i tiden – ganska nyligen – om en vidsynthet och skärpa som kunde identifiera missförhållanden. Att begå normbrott är i sig inte detsamma som att tänka själv, tänka kritiskt. Men så har det blivit och ett nytt hjulspår har skapats – att göra tvärtemot är att göra rätt, oavsett om sakernas ursprungliga tillstånd var bra eller dåliga. Det låter barnsligt när jag skriver det, det förstår väl alla som passerat trotsåldern att det är en hopplöst dum devis, men allt möjligt i mitt blickfång pekar åt det hållet.

Jag har nog aldrig tagit del av manliga feministers röster om tjejer som viker ut sig i kvinnokraftens namn, men många tjejer som strider för kvinnans rätt att bli tagen på lika stort allvar som mannen ser nakenbilder som ett bra steg på vägen dit (så länge tjejen på bilden har en stöddig uppsyn). Eller för den delen barbröstade protestaktioner, ett annat sätt för företrädesvis unga kvinnor att visa upp sin kropp. Man tycks ha identifierat missförhållandet att kvinnan betraktas som natur och mannen som kultur för att därefter genom normbrytande, avvikande agerande bekräfta det.

Vad gäller den som super eller skriker eller missköter jobbet som ett sätt att protestera mot orimliga krav i en sjuk värld så förstår jag problemet, många har svårt att hålla huvudet över ytan, men kalla inte det destruktiva beteendet för lovvärt eller modigt på grund av att det bryter mot ”samhällets regler”. Ju fler vars beteende går över gränsen desto sjukare blir min värld, framför allt som personal på den kanske mest öppna och tillgängliga samhällsinstitution vi har, men även som medmänniska ute på stan.

Att lyssna på vad andra säger och följa ”samhällets regler” uppfattas som underkastelse som i sin tur förknippas med förtryck. Det är synd, eftersom det inte bara är ödmjukt att inse att andra kan veta bättre än jag utan också väldigt smart, det borde säga sig självt, och de allra flesta av våra gemensamma samhälleliga regler är sådana som tidigare generationer kämpat för att få till stånd helt enkelt för att de behövs.

Den före detta missbrukaren som vägrade lyssna på andra, ända tills det barkade åt helt fel håll, föddes 1972. Hade hans unga, frihetssträvande jag intervjuats i dag, om han hade varit en verbal tonåring född år 2000 och varit med i ett poppigt och politiskt korrekt P3-program, hade han kanske kunnat måla upp sig själv som självständig, en som tänker utanför boxen, vågar gå sin egen väg och följa sin egen röst, en som ställer sig frågan varför han ska leva upp till förlegade ideal och rätta in sig i ledet. Jag tror inte att alla som har den hållningen bland dagens unga är på glid, men jag tror att det är mycket lättare att vara avvikande på ett i längden skadligt sätt i dag än tidigare och hitta bekräftelse hos en omvärld som är beredd att tolka beteendet som mod att sticka ut. Sedan kommer kompisen till den som missköter jobbet att vara mer påhejande än chefen och den nakna kändistjejens fans att nicka mer uppskattande än hennes föräldrar. Men sådana auktoritära figurer ska inte få ha makt över ens liv.

När missbrukaren skrev in sig på behandlingshemmet var det inte under tvång. Han hade frihet att välja. Men eftersom han valt så fel tidigare återstod i princip bara två val, att gå sin egen väg och sjunka djupare ner i de omständigheter han inte rådde på eller att underkasta sig en av överheten bestämd ordning. Den ordningen var tuff, men han valde att tro på att han skulle stå som vinnare i slutänden.

Det finns många andra sammanhang, av mer eller mindre livsavgörande karaktär, där en människa gör rätt i att anta att andra vet ens bästa bättre än man själv. Då behövs en kultur som inte avfärdar den tanken som obsolet.

 

(Den del av gudstjänsten som innehåller de tre männens historier och därpå en predikan finns att lyssna på via iTunes, ”160410 – Vikten av omvändelse”.)

 

MMCCCXIX Frukost på Hotell August Strindberg

Hotell August Strindberg på Tegnérgatan 38 har jag passerat väldigt, väldigt många gånger och i går kväll fick jag ett plötsligt infall. Mina föräldrar hade fått ett hemmagjort presentkort på en frukost i julklapp av mig och det skulle lösas in den här lördagsmorgonen, på Söder var det tänkt, men så fick jag för mig att ville man ha ett lugnt och vilsamt ställe att tillbringa morgonen på så kunde det här lilla hotellet funka.

Det gjorde det. Det fanns en enkel liten frukostbuffé, utan varm mat, men annars med tillräckligt många alternativ, och det var ledigt vid bordet framför öppna spisen. Där satt vi och pratade en del om mammas och pappas kommande USA-resa, men mest om gamla minnen, och jag tror att det var de randiga tapeterna som väckte dem till liv. På tre ställen där vi har bott under 80- och 90-tal har vi haft samma vardagsrumstapet, ungefär som den på bilderna, fast i gräddvitt och beiget.

Möbleringen var brokig. Mest krusiduller var det vid själva buffén.

Beviset på hotellets småskalighet – den lilla, lilla äggkastrullen.

MMCCCXVII Kursstart på Sturebibblan

Antingen tror kursdeltagarna att jag är lätt manisk och hysterisk till min natur eller bara att jag är väldigt, väldigt entusiastisk när det gäller läsecirklar. Det är det senare jag helst förmedlar. Jag vet inte varför jag var så överspeedad just i kväll, men jag tycker verkligen att det är så kul att ha en kurs i läsecirkelledande och att träffa deltagarna som på ett eller annat sätt delar ens cirkelintresse. Att jag under pratet viftade med händerna med för närvarande långa naglar i grällt turkost förbättrade knappast intrycket. Men nu är vi igång, Helena och jag, och jag har tre kommande träffar på mig att försöka justera min image.

MMCCCXV Höstväder på vårkanten

Vinden viner bakom de regnprickiga fönstren i arbetsrummet på Stadsbiblioteket och Observatorielunden är gråare än grå. I morse var vi på studiebesök på Filmstaden i Råsunda med stiftelsen Filmstadens Kultur, efter en snabblunch i lunchrummet var vi flera bibliotekarier blandade med besökarna i Poesibazaren som lyssnade på Ann Jäderlund, intervjuad av Magnus William-Olsson och bibliotekskollegan Elias om nya (ännu outgivna) diktsamlingen djupa kärlek ingen och nu sitter jag vid skrivbordet med tolv böcker om Gamla stan och tretton dagar kvar till föredraget på Tranströmerbiblioteket. Detta är en oslagbar trivseldag!

Nu går jag och tar lite mer te och ser fram emot kvällen på The English Bookshop, där det ska vara releaseevenemang för det årliga litterära magasinet Two Thirds North, innan jag läser vidare om Magnus Ladulås, Svartbrödraklostret och Lejontornet.

MMCCCXIV Stureplansnära bibliotekspersonal gynnar lokal näringsidkare

Några av oss gick först till Ling Long, den kombinerade baren och asiatiska restaurangen som hör till Story Hotel på Riddargatan, och därefter åt nio av Sture biblioteks tio medarbetare middag på Tures i Sturegallerian, en av våra relativt nära grannar, även om vi själva befinner oss under jord. Ett stort plus i kanten får Tures för den stim- och stökfria miljön. Vårt långbord stod lite för sig självt, vilket förstås bidrog till lugnet, och musiken spelades på lagom volym. Däremot är det inte lätt att prata med andra än de närmaste när man sitter vid ett långbord, men man kan inte få allt.

Tråkigast och roligast var att en av mina favoritkolleger snart ska sluta och att en annan av dem just kommit tillbaka.

MMCCCXIII De fördrivna av Negar Naseh (med en liten spoilervarning)

img_9856

Tyvärr är det väldigt sällsynt att jag läser böcker omedelbart efter utgivningen även när jag har tillgång till dem – alltid är det någon bokcirkelbok eller annan måsteläsning som står först på tur – men De fördrivna av Negar Naseh fick jag som e-bok från Natur och Kultur för en knapp vecka sedan och nu är den läst.

Två gånger har jag hört henne prata om sin bok (och i går var hon visst på Babel, det har jag ännu inte tittat på) och det som framför allt fastnade i mitt medvetande var det etiska dilemma jag uppfattade att hon skrivit om. Miriam och Filip, ett ungt (får man förmoda) par från Sverige bosätter sig i ett hus på Sicilien och lever ett bekvämt och stillsamt liv, helt avskärmade från flyktingdramat som utspelar sig på Lampedusa, en bit längre ut i Medelhavet, både i sin vardag och i sitt medvetande. Boken visade sig handla ganska mycket mer om relationen makarna emellan och hur de båda förhåller sig till sin lilla dotter, men frågan om flyktingkrisen och om avskärmning kontra engagemang hamnar i fokus när ett annat svenskt par reser till Sicilien för att hälsa på. Stegvis får man som läsare ta del av deras dom över sina värdar. Mannen i det besökande paret är frispråkig och anklagar i synnerhet Miriam för hennes bristande intresse för flyktingfrågan, som han själv åker över till Lampedusa för att studera. Han får med sig Filip, men ”Lampedusa lämnar inga spår” i honom. Slutligen är det kvinnan som får nog av Miriams och Filips hem, men kanske mest för deras allmänna lojhets skull och för att Miriam inte verkar alldeles pålitlig. När hon berättar för sin pojkvän att hon vill lämna huset i förtid håller han med och säger att han är trött på deras ”lilla liv, den här tillvarons små små perspektiv”.

Skulle jag delta i en bokcirkel om De fördrivna skulle jag vilja prata om varför jag ogillar Miriams egenskaper så mycket att skadeglädjen kickar in när hon får sig en känga, och sedan gräva i mina blandade men betydligt mer positiva känslor för Filips roll. Det var frågor om eventuella skyldigheter i förhållande till extremt mänskligt lidande som gjorde mig intresserad av boken, men jag hade sett framför mig ett annat scenario, av den typ jag stött på i nyhetsrapportering ibland, att turister mer eller mindre sitter med varsin paraplydrink och betraktar en flyktingfarkost på vippen att sjunka. Miriam och Filip är provocerande passiva emellanåt, om man frågar mig, men flyktingkrisen pågår trots allt inte bokstavligen runt hörnet utan en ganska lång båtresa bort. Ska förväntningarna vara högre på ett svenskt par på Sicilien än på Siciliens övriga befolkning eller svenskar i Stockholm?

Bilden ovan är från samtalet med Negar Naseh på Release Me på Kulturhuset 15 mars och jag skulle vilja höra det igen. Kanske handlade det mindre om moralisk plikt än jag fick för mig. Jag minns att hon även pratade om att hon, som är läkare, också har låtit Miriam vara läkare, fast där på Sicilien icke praktiserande, och att det handlade en hel del om smärta, sömnsvårigheter och tabletter som viktiga beståndsdelar i berättelsen.

Innan jag får tillfälle att diskutera boken med andra läsare ska jag leta upp Negar Nasehs medverkan i Babel på SVT Play för att höra vad som sas där.