MDXLI Awekening – en ovanlig fredagskväll på Friends Arena

Musikstilen, ljudvolymen och de ibland höjda rösterna föll mig inte i smaken – men stämningen! Glädjen! Och budskapet, givetvis. Awekening är en med svenska mått mätt jättesatsning, där Friends Arena hyrts för tre dagars gudstjänster. Det var verkligen roligt att se alla åldrar och många nationaliteter och – även om jag själv som sagt hellre hade hört annan musik – ett böljande publikhav framför scenen. Vi var många främlingar som bad för varandra, på golvet och på läktarna, och många vittnade om hur mötet med Jesus vänt upp och ner på deras liv.

Ett antal, högst fredliga, motorcykelklubbar utmärkte sig, med västar och olika grad av skäggighet. Gänget ovan var från Finland.

MDXXV Esperanza Spalding och ett kyrkligt misslyckande

We went to Christian church when I was young, but I grew up with the kind of mom who would get out the Bible and do a critical analysis of what we had been taught in Bible study. I always had this underlying aversion to any kind of organized religion, mainly because I can’t get down with the premise that people who don’t believe what you believe are somehow less holy or inferior.

Den musikaliska superbegåvningen Esperanza Spalding är en riktig favorit, vars bästa spår jag lyssnade sönder för länge sedan. Den här artikeln om henne i New York Magazine, om en dag i hennes turnéliv, påminde mig om att det är dags att ge henne mer plats i mina Spotify-listor.

Samtidigt gjorde hennes barndomsminnen av kyrkan mig så oerhört ledsen. För att hantera sin stress använder hon sig av ett buddhistiskt mantra och stycket ovan finns med som bakgrund till det beslutet. Den som känner mig förstår att jag dessvärre inte tror att buddhistisk livsfilosofi i längden leder en människa rätt, och det gör mig upprörd och besviken när jag ser att kyrkan har släppt iväg personer som befunnit sig innanför dess väggar med känslan att den som inte delar tron är mindre värd. Det är ett stort misslyckande och kan inte bli mer obibliskt. För nyanseringens skull behöver jag lägga till att sådana känslor många gånger har andra källor än det budskap kyrkans ledare och medlemmar faktiskt förmedlat, men även när så är fallet är det ingen större poäng att kyrkan skyller ifrån sig. Att på en gång stå upp för och visa på tron och vara en välkomnande gemenskap för alla är kyrkans uppgift.

MMCDXCV Jihad och jihadism

Ett samtal om jihadism på Medelhavsmuseet. Det som överraskade mig mest var den del som handlade om hur många av de IS-rekryterade som inte kommer från ett muslimskt sammanhang. Jag minns inte den uppskattade siffran, men andelen tros vara stor. Det mest förvirrande var frågan om vad jihad står för. Det kan vara det slags kamp IS ägnar sig åt, men också bekämpningen av det onda i en själv, sa någon. Nej, det står enbart för inre kamp, sa en annan. Det är den vanliga diskussionen. Men med tanke på att det ägnades en del tid under samtalet att just definiera orden jihadism och jihad hade jag förväntat mig något djupare.

Nabeel Qureshi, vars bok läste i somras, säger att muslimer i väst i princip alltid står för åsikten att islam i alla avseenden är en fredens religion, medan det i andra delar av världen inte är upp till den enskilda muslimen att komma fram till en sådan slutsats, utan det är som imamen säger, och imamen kan mycket väl säga att kamp ska föras mot all världens otrogna. Den ofta framlyfta regeln att krig enbart får förekomma som försvar kullkastades när Nabeel Qureshi, som växt upp som hängiven muslim, började studera Koranen själv istället för att ta till sig sin släkts och sin församlings tolkningar.

Att en religiös skrift tolkas på olika sätt är förstås inget konstigt i sig, men det är sällan en så akut fråga som nu, när så oändligt många människor plågas, flyr och dödas i det som av somliga kallas heligt krig.

MMCDXCIII Konverteringsmaskinen

Victors och Solevis besök i Stockholm och Korskyrkan vill man inte missa. Sällan är vittnesbörden så dramatiska, på både nedslående och upplyftande sätt. Mest upplyftande, naturligtvis. Efter att Victor berättat om att kristna möten, som det vi befann oss på, i Indien kunde leda till polisingripande och påföljande förhör och tortyr sa han så här:

”En polis frågade mig hur vi gör för att konvertera människor. Jag sa att vi inte kan göra det, för vår konverteringsmaskin är trasig. När de svenska missionärerna åkte hem lämnade de inga reservdelar. Annars hade vi stoppat in hinduer i ena änden och så kommer de ut i andra änden som kristna. ‘Nu skojar du’, sa polisen. ‘Jag är glad att du räknade ut det’, sa jag. ‘Vi kan bara berätta om Gud och det är bara Gud som kan övertyga en människa.'”

Jag älskar att bli påmind om resan i norra Indien 2011, då Solevi, gift med Victor, lotsade oss fem svenskar från plats till plats, där vi besökte diverse projekt och lärde oss att bara äta med höger hand. Här ses en glad Solevi snett mittemot Anna, som också var med på resan, precis efter att vårt kyrkkaffe blivit bortdukat.

MMCDLII Something New av Lucy Knisley (eller: Ytterligare en övning i att tycka om utan att hålla med)

9781626722491Av någon anledning har jag blivit störtförtjust i Lucy Knisleys självbiografiska grafiska romaner. Det är väl kombinationen av snygga och lättillgängliga bilder, fyndig text i välfördelade och lagom stora doser och den guilty pleasure man får ut av historier där berättaren lämnar ut både sig själv och i viss mån sin omgivning. Inte på ett gränslöst sätt, men ändå starkt personligt. Valen av huvudspår i hennes böcker tilltalar mig också. Den första jag läste var Relish: My Life in the Kitchen (som jag skrev om här), om att växa upp med foodieföräldrar, och den senaste var Displacement: A Travelogue, om kryssningen hon följde med sina skröpliga farföräldrar på. Det låter lite knashumoristiskt sådär, och roligt är det, men allvarligt också. Om hur mat kan vara stor passion respektive den svåra upptäckten att ens äldre släktingar inte längre klarar sig på egen hand.

Och nu har jag just läst Something New: Tales From a Makeshift Bride, om Lucys och Johns bröllop, från förlovning till bröllopsresa, nästan 300 sidor. Det är underhållande från början till slut, och det är klart att läsningen får en extra dimension av att man redan mött John som en före detta pojkvän i An Age of License, där Lucy har ett inte särskilt långvarigt förhållande med en svensk.

Som ämne betraktat är bröllopsbestyr betydligt mer konventionellt än säg en kryssning med urgamla farmor och farfar, och ändå handlar Something New till stora delar om att brudparet aktar sig noga för konventioner. Visst, vissa traditioner är fina och de väljer ut några de gillar, men i övrigt ska vigsel och fest vara högst personligt arrangerade och – viktigast av allt – spegla deras politiska övertygelser och ateism.

Min första iakttagelse är att den starkt – alltså hytta-med-näven-starkt – normkritiska bröllopsplaneringen resulterar i en stor baluns med rikligt med bridesmaids och groomsmen, två söta små flickor som flower girls, två något äldre pojkar som ring bearers och ett traditionellt klätt brudpar, där bruden före bröllopet har lyckats övertyga den tveksamma brudgummen om att de absolut måste skaffa barn. Min tolkning är inte att de slutligen gav efter för de sociala förväntningar som kritiserades med sådan glöd, utan att det helt enkelt visade sig att de existerande bröllopstraditionerna i deras kultur (kanske förutom det där med familjebildningstjat) existerar av rätt fina anledningar och att de sannolikt inte skadar någon. Men säg inget till Lucy och John om den slutsatsen, de drog den aldrig själva.

Min andra iakttagelse – som egentligen är min första, den brukar visa sig snabbt – är det väldigt lilla toleransutrymme ateismen lämnar. Religiösa vigselinslag behandlas som smuts som till varje pris ska tvättas bort, en hållning som jag visserligen kan sätta mig in i – att vara ateist är också en stark religiös övertygelse – men som jag som kristen förstås har ett annat perspektiv på, nämligen att det är så tråkigt att varje trosrelaterad handling tycks ha missuppfattats. För att illustrera mina känslor under läsningen kan jag jämföra med ett annat skildrat område som jag liksom tro är ganska väl insatt i, nämligen sådant som är svenskt. Av släktskäl vill Lucy och John inkorporera en svensk bröllopstradition och väljer den att bruden har ett silvermynt i ena skon och ett guldmynt i den andra (det här har jag aldrig hört talas om, så det kan inte vara alltför obligatoriskt i vårt land). Lucy berättar om detta för sina blivande svärföräldrar och får snart därefter två mynt av dem, dels en silvrig nickel, alltså ett amerikanskt 5-centsmynt, och dels ”a tiny golden Swedish crown” (?) med en bild av ”a fluffy cat” (?). Med tanke på att paret inte vill ha brudöverlämning från far till brudgum bestämmer de sig för att också härma det svenska tillvägagångssättet att både brud och brudgum ”walk down the aisle”, till skillnad från traditionen att den ena parten alltså väntar där framme. När denna tradition visas i tecknad form ser man att brud och brudgum går på led, bruden först och brudgummen en bit bakom, istället för bredvid varandra, och jag undrar om någon av dem varit på ett svenskt bröllop, med svenskar. Vem vet – kanske inte heller ett kristet bröllop med kristna?

Någon gång, helst snart, skulle jag vilja läsa ett modernt skönlitterärt verk om vilket jag inte behöver säga att det här är jättebra – kristna framställs visserligen som idioter, men i övrigt – jättebra!

MMCDXLVI ”Du är mitt barn”

Har precis läst ut Jag sökte Allah och fann Jesus av Nabeel Qureshi. En stark självbiografi. I bokens sista kapitel berättar Nabeel om den enorma sorg det innebar att leva med sina varmt troende muslimska föräldrars besvikelse och avståndstagande, sedan han talat om att han blivit kristen. Känslan var knappt uthärdlig och han undrade hur hans beslut kunde vara värt det höga priset, det sista han ville var att såra sin familj. Han bad – och slogs plötsligt av helt nya tankar om sin omvärld. Med en ny blick gick han ut ur lägenheten:

Då såg jag någonting som jag hade sett otaliga gånger förut: en människa som gick längs trottoaren i riktning mot medicinfakulteten.

Men det var inte det enda jag såg. Trots att jag inte hade en aning om vem denna människa var, visste jag att hon hade en dramatisk historia fylld av kamp, brustna relationer och splittrad självkänsla. Eftersom världen hade lärt henne att hon bara är ett resultat av blind evolution betraktade hon sig undermedvetet just så, som en biprodukt av slumpen – utan något syfte, utan något hopp, utan någon mening annat än den förlustelse hon kunde få ut av dagen. Jakten på förlustelse resulterade i skuld och smärta, vilket fick henne att jaga ännu mer förlustelse, vilket i sin tur ledde till ännu mer skuld och smärta. Hon dolde allt strax under ytan och genomlevde dagen utan aning om hur hon skulle bryta den onda cirkeln, hur hon skulle finna verkligt hopp.

Vad jag såg var en människa som behövde bli medveten om att Gud kunde rädda henne, att Gud hade räddat henne. Denna människa behövde bli medveten om Gud och hans makt.

Var hon medveten om detta?

Vad hon medveten om att Gud hade älskat henne från världens begynnelse? Med en kraft som övergår kosmos väldighet hade han riktat all sin uppmärksamhet på att skapa denna människa och förklarat: ”Du är mitt barn. Jag älskar dig.”