Allt jag fick med mig från Tensta konsthall

För en dryg månad sedan (pre-corona, ni vet, när man fortfarande kunde träffa folk) var jag i Tensta konsthall på ett program med rubriken ”Arabiska våren 2.0 och kulturens roll i Irak”. Det började med ett moderatorlett samtal med en programchef på Utrikespolitiska institutet och en sociolog vid Uppsala universitet, om det pågående ”folkliga demokratiutbrott” som uppstått efter att den arabiska våren till synes blåst över. Fokus låg på gatudemonstrationer i Irak, där företrädesvis unga akademiker protesterar mot arbetslöshet och brist på livsnödvändigheter som vård och rent vatten. Om jag förstod talarna rätt menade de att ”bröd går före val” – korruptionen bland makthavare och orättvisorna mellan länderna i regionen måste stävjas för att människor ska få mat på bordet och grundläggande samhällsservice, men kampen för demokrati ligger fortfarande en bit bort. Revolution är svårt att uppnå. Man kan aldrig ersätta alla i en statsapparat. Men proteströrelsen är enad och nationell och består av både kvinnor och män med olika religiös bakgrund.

Jag ska inte ge mig på att återge det som sades om de ekonomiska och politiska konflikterna mellan Irak och Iran, som lär vara centrala i sammanhanget. Det är det här som är så besvärande – en betydelsefull politisk rörelse pågår och när jag hör den diskuteras så här på en grundläggande nivå blir jag dels upplyst (”naturligtvis, alla i statsapparaten kan inte ersättas på en gång, jag fattar”) och dels bortkollrad (”relationen mellan Iran och Irak är komplex, jag begriper den inte och kan heller inte avgöra om information är partisk”). Utöver den ytliga nya kunskapen får man nöja sig med att förstå att man inte förstår. Därmed inte sagt att talarna gjorde ett dåligt jobb, tvärtom. Att göra en stor fråga enkel är svårt, ibland omöjligt.

Efter en andningspaus (bokstavligen, vi var många och satt tätt, som man kunde på den tiden) började kulturdelen av programmet. En ny utställning i konsthallen hade invigts samma dag, med titeln ”The Invisible Enemy Should Not Exist (Room G)”. Assurnasirpal II:s palats, som byggdes för omkring 2800 år sedan i nuvarande Irak, demolerades 2015 av IS, eller rättare sagt det som återstod av palatset efter att de västerländska arkeologer som grävde fram det på 1840-talet tagit med sig delar därifrån. I utställningen har den irakisk-amerikanska konstnären Michael Rakowitz byggt upp de delar av palatsets bankettsal – rum G – som arkeologerna lämnade kvar och materialet han använt är papier-maché bestående av arabiska tidningar och förpackningar till irakiska produkter. Effektfullt.

Tolken, poeten, konstnären.

En ny moderator pratade nu med konstnären, den irakiska poeten och journalisten Rasha Alqasim och hennes tolk från arabiska till engelska och samtalet flödade från estetik och språk till krig och världspolitik. Konstnären flyttade ner internationella konflikter till en mänsklig nivå när han berättade om den irakiska dadelsirap hans mamma tycker så mycket om. Den är omöjlig att få tag på i USA som en följd av FN:s sanktioner, men så kom han över en burk ändå. Hur då? Jo, sirapen kokas i Bagdad, hälls i burkar i Syrien, etiketteras i Libanon och säljs som libanesisk.

Poeten berättade också om personliga erfarenheter i skuggan av högre instansers beslut, men med grymmare konsekvenser. En stark detalj var kommentaren om hur hon skulle duka för familjen och tog fram sex skedar, men familjen bestod inte längre av sex personer. Så kan ett krig blixtbelysas av en poet.

När jag tog tunnelbanan hem var jag uppfylld av alla intryck och så glad att jag hade åkt ut till Tensta och fått lyssna på dessa briljanta människor, kloka, verbala och kvicka i tanken, och eftersom jag har lyckan att jobba på ett bibliotek med ett bra poesibestånd kunde jag inom kort få tag på ett exemplar av Jag matar kriget med dem jag älskar, dikter av Rasha Alqasim i svensk översättning.

Jag hade kunnat välja ut många träffande rader som beskriver maktlöshet, sorg och små glimtar av distans mitt i krigets mörker. Här är några utklippta stycken ur en längre dikt.

Min far tycker om stora trädgårdar
Min mor önskar sig ett uppvärmt hem
Vi drömmer var och en för sig
och inte tillsammans
Själv fantiserar jag bara om att fly
och inte längre om ett eget bibliotek

Min far gifte sig i hemlighet med politiken
Hans enda umgänge var TV:n
Han låste ute allt
täppte noggrant igen alla öppningar
för att undvika stickspår och irrläror

Min mor tittade på TV-serier om dysfunktionella familjer
Min syster var besatt av skräckfilm
Min far följde krigets nyheter med en obegriplig nyfikenhet

Jag kan berätta för dig
att fars TV glädjande nog träffades
av en missriktad kula
medan han putsade sitt gevär
och beredde sig på de krig som ännu inte brutit ut

Ett enkelt firande av världspoesidagen

För ett år sedan pågick poesimässan på Stadsbiblioteket här i Stockholm. I år skulle den genomföras på Göteborgs stadsbibliotek, men är uppskjuten av förklarliga skäl (vilket i alla fall är bättre än inställd).

Klicka och se filmen på Facebook!

Vi har i alla fall delat en fin uppläsning på Stadsbibblans Facebook-sida, där en av mina kolleger gestaltar en dikt av Olof Lagercrantz i rotundan med stödtecken.

Och klockan tre bjöd Johanna Lundin – kulturskribent, boktipsare och en sociala medier-vän att heja på i Stockholms kulturvimmel – på en livesändning på Instagram med poesiuppläsning. Jag gjorde en kopp te och fikade på distans med Johanna och hennes andra följare.

Poesin och poesipratarna är det bästa med att komma tillbaka till jobbet

När jag ansökte om semesterdagar till Teneriffa-resan lade jag till en extra ledig dag efter hemkomsten, det vill säga i dag, men så tänkte jag om, när jag insåg att det var den här dagen ”Månadens diktsamling” skulle äga rum. Jag hade förstås kunnat ta mig till biblioteket bara för att vara med på mitt favoritprogram vid lunchtid, men arbetsdagar som bryts av av en poesipresentation är sådana trevliga arbetsdagar.

Sedan fick jag dessutom en förfrågan om att ta emot en internationell grupp arkitekturstudenter från KTH och deras lärare under just den här förmiddagen, så efter några korta timmars sömn tog jag mig till jobbet och gick direkt och mötte studenterna vid huvudentrén, lotsade dem till sagorummet där läraren höll en introduktion, varefter vi gick vidare i publika delar och bakom kulisserna. Som tur var var jag mest dörröppnare och tillgänglig för frågor som kompletterade det den väldigt kunniga läraren berättade, men i min sömnighet försökte jag ändå ta in så mycket som möjligt av den detaljinformation som han delgav sina studenter. Medan jag under mina visningar brukar fokusera på att peka ut vackra detaljer och berätta underhållande anekdoter handlade det under den här rundturen om ledstänger, belysning och exakta originalkulörer på olika väggar. Något jag hört den här Gunnar Asplund-experten prata om tidigare, men som jag helt hade glömt, var hur man kan skilja mellan ursprungliga och nyare dörrpar på gallerierna i rotundan utifrån insidornas olika material. Nu ska jag lägga det på minnet.

Efter visningen stannade gruppen och pratade i styrelserummet och när klockan var kvart i tolv var jag tvungen att lämna dem för att hinna springa till Espresso House och köpa min obligatoriska varma choklad att ta med in i Poesibazaren. Det sorgliga med dagens program var att det var det enda som äger rum på Stadsbiblioteket under överskådlig tid. Fler ”Månadens diktsamling” är inplanerade under terminen, men på andra bibliotek. Kul för dem, trist för mig. Mer än trist. Tragiskt. Jag har verkligen älskat de här små, intima poesipresentationerna. Enkelheten och engagemanget.

Men det blev ett värdigt sista tillfälle. Hela fyra poesipratande kolleger satt som en – mycket informell och improviserande – panel med varsitt exemplar av diktsamlingen Ararat av den amerikanska uppburna poeten Louise Glück. Dikterna var starka, formmässigt lätta att ta till sig, men känslomässigt svåra. De som lästes upp kretsade kring familjerelationer, mellan förälder och barn och mellan syskon. En av dem hette ”Förlorad kärlek” – ”men jag kallar den ‘Vill bara gråta'”, sa Linda innan hon läste upp den. Hon nämnde också andra titlar hon hittat på själv, vilket ledde till en liten utvikning i samtalet om sätta sina egna titlar på annat än dikter, som tavlor och filmer. En förträfflig idé för den som på ett snabbt och enkelt sätt vill göra en personlig analys av ett konstnärligt verk.

Publiken vid ett genomsnittligt ”Månadens diktsamling” kan bestå av kanske åtta personer, varav ett par ur personalen, några äldre damer, någon äldre herre, någon yngre person. Tröskeln är låg och flera vågar lägga sig i, med frågor och kommentarer på alla nivåer. I dag hade vi en deltagare som såvitt jag förstod var bibliotekarie i Västerås – där Tranströmerpriset kommer att delas ut till Louise Glück senare i vår – och en annan kvinna satt med ett eget exemplar på Ararat på engelska. ”Månadens diktsamling” ska handla om en relativt ny bok och den här räknas eftersom den kom på svenska i fjol, men originalet kom redan 1990, och hon som satt med en sådan i handen blev tillfrågad om hon ville läsa ett par dikter högt. Det ville hon. Det blev ett väldigt fint inslag.

Jag uppskattar texterna som litteratur – även i svensk översättning – men som så ofta när det handlar om liv, död, mening och mellanmänskliga relationer kan jag inte relatera till själva livssynen. Mycket av det som lästes upp var vackert men otroligt sorgligt, och en av kollegerna sa att man får försöka läsa in ironi och distans för att inte föra över det sorgesamma till sig själv. Jag har försökt hitta ett smakprov som inte är alltför deppigt. Här är ett, de två första styckena i dikten ”Utseenden”:

När vi var barn lät våra föräldrar måla våra porträtt,
hängde sedan upp dem intill varandra över spiselkransen,
där vi inte kunde bråka.
Jag är den mörka, den äldsta. Min syster är blond,
det är hon som ser arg ut för att hon inte kan prata.

Det störde aldrig mig, att inte prata.
Det har just inte ändrat sig. Min syster är fortfarande blond, ser ut som på porträttet. Frånsett att vi nu är vuxna, vi har gått i analys: vi förstår våra uttryck.

Efter programmet gick vi till Mowglis kök, jag, tre av poesipresentatörerna, kollegan som suttit framför mig som åhörare och vår kollega ljudteknikern, som inte hade haft något att göra med det helt oförstärkta programmet, men fångades upp på vägen. Bibliotekspersonal som gillar poesi, musik, film och annat har mycket att prata om över bengalisk curry, naanbröd, mango lassi och röd dryck gjord på rosblad och lime. Kanske mest intressant var att bli uppdaterad angående det punkband som två av de närvarande är med i. Det tror man inte när man ser dem.

Poesiantologier du inte visste fanns

Just nu försöker jag hålla igång tre skylthyllor i rotundan – personalens tips (där vi var tre kolleger som tog ett grepp och började från noll för en vecka sedan), Nobelprishyllan och poesiantologihyllan. Poesin är enklast.

Tidigare fanns det ett helt gäng poesiansvariga i huset som jobbade med Poesibazaren (vårt showroom för de senaste par årens diktsamlingar), arrangerade en ganska stor mängd program och också, antar jag, tog hand om poesiskylthyllorna i rotundan. På ena halvan ställs nya diktsamlingar, över den andra står det ”Tema”, men det har inte direkt upprätthållits på sista tiden. I samband med att vi blev radikalt färre medarbetare på Stadsbiblioteket försvann de mest aktiva poesibibliotekarierna och nu är det min kollega M som i princip har tagit över hela skutan.

Det som gläder mig mest är att programmet ”Månadens diksamling” fortsätter – första tillfället för året är 26 februari – och vad gäller skyltningen är jag själv numera indragen. M och jag har gjort upp en temaplan för de kommande månaderna och jag började enkelt med ”poesiantologier du inte visste fanns”. Det rör sig visserligen mer än man kanske tror på poesiavdelningen, men just den här temaskyltningen är kanske mer rolig än lockande för hemlån. Just nu står där bland annat dikter från Beckomberga, tågpoesi, en limericksamling, svensk poesi rörande Italien och ett antal antologier som blir intressanta bara för att de representerar en annan tid. Att hitta temaenliga böcker att skylta med är lätt som en plätt, antologier står för sig både i hyllan i rotundan och nere i magasinet och det är bara att plocka de som ser roliga ut, och det skulle förvåna mig om det blir luckor på skylthyllan i alltför snabb takt. Men blir det huggsexa om tågpoesi och åttiotiotalsdikter är ingen gladare än jag.

Personaltipsen och romaner av Nobelpristagare går däremot som smör. Det är inte alltid lätt att veta vad som funkar. Vissa genomarbetade och – tycker man själv – frestande bokutställningar står orörda tills man ger upp och byter ut dem, medan andra skyltningar, som den rad av matchande tunna Dostojevskij-böcker jag satte fram häromveckan, försvinner i ett nafs.

MDCXLIV Monoceros

IMG_0116

”Månadens diktsamling” som presenterades av kollegan P i Poesibazaren i dag var Monoceros av Jonas Ellerström. Romaner i form av prosapoesi brukar inte tilltala mig, men diktsamlingar i prosaform tycker jag om. Den här lilla boken består av miniberättelser, eller små tablåer, på olika teman och det var inte svårt att avgöra vilken som skulle bli min personliga favorit – ”Regnet i Ramallah”. (För att både regnväder och för mig främmande och spännande platser är oemotståndligt i min värld, var för sig eller på samma gång. Och så har ju titeln så fin allitteration och rytm.)

Dess första stycke: ”Hotellrumsfönstret är på utsidan täckt av ett fint nät, som buktar lite i morgonblåsten. Antagligen tjänar det till att hålla stadsduvorna borta. Sikten blir dålig och timmen är tidig; det är först med kikarens hjälp jag upptäcker att regnet faller tätt på skolans platta tak mittemot.”

Vad gör personen där? Vaken tidigt på morgonen på ett hotell? Med en kikare? Ingen aning, men när jag läser den korta skildringen blir berättaren snabbt jag själv och ett sammanhang börjar ta form.

Lika bra är ”Hundarna i staden”, om herrelösa hundar. Sista stycket: ”Natt efter natt iakttar jag det lilla fribrytarbandet på hotellgräsmattan. De håller överläggningar, gör expeditioner, återvänder och rullar ihop sig i en hög för att sova, vaknar, bråkar, somnar om. De lever sitt hårda, fattiga liv bäst det går och jag tycker mycket om dem.”

MDCX Diktöppning

Vad som pågår här? Jo, Stadsbiblioteket kan ju inte vara sämre än alla andra, vi har också också lucköppning! Eller ”Diktöppning” då, som det står på affischen. En gång om dagen kommer en bibliotekarie fram genom en dörr på galleriet och läser en dikt.

MDLVII Djupdykning i tio sonetter

Trots vår omfattande cirkelerfarenhet var det i kväll premiär för både Helena och mig att leda en läsecirkel om poesi. Sedan är ju Shakespeares sonetter inte vilken poesi som helst, det finns väl knappt några mer genomanalyserade dikter i hela litteraturhistorien.

Det var svårare än vanligt att veta hur lång tid samtalet skulle ta. De tio sonetter vi valt ut gick vi igenom med gruppen en och en, lyssnade på uppläsningar av några av dem (det finns ett rätt bra utbud på Spotify) och jämförde de engelska originalen med Eva Ströms svenska tolkningar. Hennes sonettsamling är verkligen ett suveränt verktyg i sammanhanget – på varje uppslag finns originalet, översättningen och en kort analys, tillsammans ett utmärkt underlag för diskussion. Vi hade också bett deltagarna att inför träffen välja ut en favoritrad, vilket väl hade hörsammats sådär, men jag gillade ändå greppet, eftersom det hjälpte till att leda in samtalet på språk, ordval, versmått, allitteration och vidare på stämningar och igenkänning. Det är fascinerande att påminna sig om att texterna är 400 år gamla.

När vi kom till sonetten med nummer 116, som börjar med raden ”Let me not to the marriage of true minds”, tog vi fram iPaden och visade ett klipp ur filmatiseringen av Sense and Sensibilty, där Willoughby gör ett smått skrattretande försök att charma Marianne genom att visa att han liksom hon kan sonetten utantill. En Ang Lee-film från 1995 byggd på en Jane Austen-roman från 1811 som citerar en Shakespeare-sonett från sekelskiftet 1600.

Det blev en ovanligt lång kväll, men jag tyckte i alla fall själv att den blev givande och är nöjd med experimentets utfall.

Här är alla sonetter vi pratade om. Länkarna leder till respektive sonett i fulltext tillsammans med en analys, och den som vill läsa sonetterna omskrivna på modern engelska hittar dem på No Fear Shakespeare.

12: When I do count the clock that tells the time
18: Shall I compare thee to a summer’s day?
43: When most I wink, then do mine eyes best see
66: Tired with all these, for restful death I cry
73: That time of year thou mayst in me behold
90: Then hate me when thou wilt; if ever, now
104: To me, fair friend, you never can be old
116: Let me not to the marriage of true minds
130: My mistress’ eyes are nothing like the sun
154: The little Love-god lying once asleep