MMCCCXXXIV Mina första resor

”Nu är jag på en parkeringsplats i den där lilla staden i Portugal!” eller något liknande kan pappa säga rätt som det är, vilket betyder att han har fått en plötslig minnesbild från en vistelse på avlägsen ort.

Mina föräldrars reslust har gått i arv, antingen i form av en biologiskt betingad nyfikenhet på omvärlden eller som ett resultat av tidig och frekvent exponering för främmande platser eller både och, och inte bara reslusten utan också en stark dragning till nostalgi. Minnen från resor är ett aldrig sinande samtalsämne i min familj.

Därför är det konstigt att jag inte har bättre koll på min egen resehistoria. I dag kom den här bilden i ett mail från mamma, tagen under samma resa som den här, nämligen den till Mallorca 1978. Jag har ett otal gånger fått höra att jag besökte Akropolis som väldigt liten, men jag var ändå tvungen att fråga. Jo då, min första resa utomlands gick till Aten, min andra till Mallorca. Men min tredje och fjärde och så vidare kan jag inte redogöra för. Någon av dem, kanske båda, gick förmodligen till Köpenhamn.

MMCCCXXXIII Mother – ny bekantskap

Mother är stort, centralt beläget men ändå lite bakom, serverar halvportioner och har inbyggda surfplattor i borden, där man beställer och betalar. Minus: Surfplattans bild gick att vrida, men inte just åt mitt håll, så jag fick kolla igenom menyn sittande vriden i 90 graders vinkel, och grapefruktjuicen smakade märkligt jäst, vilket jag fick höra att den skulle göra. Plus: De komponerade ändå en ny juice åt mig, jag tror att det var mango och citron. Den var väldigt god.

MMCCCXXXI Dramatens bokcirkel om Allt jag inte minns

Det spelar ingen roll att jag är van bokcirklare – och att jag som kursledare försöker guida andra i cirkelledandets konst, som jag gjort i kväll – det var ändå toknervöst att läsa Allt jag inte minns av Jonas Hassen Khemiri i vetskap om att jag var anmäld till Dramatens bokcirkel i söndags. Kollegan Helena och jag skulle alltså ingå i den grupp på tjugo personer som skulle diskutera boken under chefdramaturg Magnus Florins ledning. Det handlade med andra ord inte om att framföra en monolog på Stora scenen, även om det var så det kändes.

Det var halvfullt när jag kom in i rummet innanför Marmorfoajén med en drygt tjugo stolar stor cirkel. Jag valde en ledig stol på sidan där man inte skulle ha eftermiddagssolen i ögonen och hamnade intill två äldre damer. Tydligen iakttog de vad de andra cirkeldeltagarna gjorde och sa runtomkring dem, för efter en stund vände de sig till mig med smått förskräckta blickar och frågade: ”Är det ett villkor att man ska ha läst boken?” På insidan kvider jag: ”Men ååååå, huuuuur tydlig ska informationen inför en bokcirkel vara? Kommer jag resten att livet att behöva hantera människor som saboterar bokcirklar genom att strunta i själva poängen eller inte ens förstå den?” under tiden jag himlar med ögonen och i uppgiven utmattning sjunker ihop tills jag ligger och krälar på parketten. På utsidan svarar jag med ett enkelt ja medan jag ler och ser så trevlig ut jag kan samtidigt som jag levererar sanningen oinlindad. De diskuterar nervöst med varandra och säger att de kommit för att lyssna på Jonas Hassen Khemiris högläsning. Jag förklarar att författaren inte ska vara med, det här är ett boksamtal lett av Magnus Florin. Efter att de konfererat en stund igen och övervägt om de ska gå därifrån – för i så fall vill de göra det nu, de kan inte resa sig från stolcirkeln när det väl har börjat – vänder de sig till mig med samma fråga en gång till: ”Men är det ett villkor att man ska ha läst boken?” ”Villkor och villkor, det är ju svårt att vara med i ett samtal om en bok man inte har läst.”

Damerna väljer att sitta kvar. På bibliotekets cirklar har vi tyvärr fått vänja oss vid deltagare som ignorerat våra nästan övertydliga formuleringar, kommer utan att ha läst boken och även om vissa av dem sitter ganska tysta försöker de flesta leda in det boksamtal de inte hänger med i på andra ämnen som de själva introducerar, men som Dramatens bokcirkel ser ut blir de två damernas närvaro inget sabotage i den meningen. De säger ingenting alls och det är inte bara de som sitter tysta, gruppen är egentligen för stor för att det ska bli ett samtal där alla kan vara med, vilket Helena och jag misstänkte från början. Vår grundregel är åtta deltagare inklusive samtalsledare, det blir ett exklusivt evenemang för en kulturinstitution att arrangera, men sådan är bokcirkelns form. Det antal deltagare som går utöver den lilla grupp som kan föra ett samtal förvandlas till åhörare, och de som väljer att prata medan de övriga lyssnar är sällan lika bekväma som de hade varit med bara några få runtomkring sig.

Jag var definitivt inte bekväm, men jag pratade ändå. Ganska mycket, mer eller mindre sammanhängande. Det finns ju så mycket att prata om! Hur skurkaktig var Vandad? Hur förändrades Samuel under året med Laide? Vi var långt ifrån överens, men det är ju en stor del av charmen, att upptäcka att man läst samma bok med så olika ögon. Jag märkte också hur spännande det var att diskutera läsupplevelsen med främlingar, trots att jag så ofta leder bokcirklar på jobbet, där åtminstone ett par stycken av deltagarna brukar vara personer jag aldrig pratat med tidigare. Förutom Helena, som kom och satte sig mellan mig och damerna, var allting nytt, rummet, ledaren och alla deltagare, varav vissa – förmodligen en ganska stor andel – var vana att prata böcker i egna bokcirkelsammanhang. Det verkade som att flera av oss var lite nervösa, men jag gillade verkligen att det fanns de som både ville och vågade ge sig in i ett meningsutbyte. De två äldre damernas brott (förlåt, damerna, om ni tar del av den här texten) kan ju för övrigt mycket väl ha varit att stänga ute två diskussionssugna deltagare som skulle ha kommit med den utlästa romanen under armen och haft en massa intressanta tankar att dela med med sig av i gruppen.

Och med detta vill jag säga: Delta i bokcirklar. Se till att ha läst boken. Välj gärna Allt jag inte minns, den är smart, har ovanligt subtila men ändå närvarande khemiriska drag och det är inte självklart var ens sympatier ska ligga.

MMCCCXXX Kollar april-Stockholm på ledig dag

I eftermiddags la jag ihop min tjocka läsecirkelbok, som jag verkligen behöver komma igång med, och satte mig på 3:an för att ta mig till Slussen, där jag skulle vara med på en arkeologisk visning. Guiden dök inte upp. Det var bara att åka hem igen.

När jag skulle återuppta läsningen somnade jag. Antal lästa sidor: 19. Antal olästa sidor: 500, exakt.

Jag säger detta för att visa att dagen inte har varit perfekt, bara väldigt bra.

Före och efter läsning och inställd visning – efterlängtat frisörbesök, en titt på körsbärsblommorna i Kungsan, en tur till Slottet där jag och många andra hörde salutskotten från Skeppsholmen för den nyfödde prinsen och en kvällspromenad längs Hornsbergs strand.

MMCCCXXIX Små glimtar av Gamla stans historia inför liten publik

Vi kan väl säga så här – jag gjorde mitt bästa. Föredraget genomfördes. Det var kul att vara på Tranströmerbiblioteket, jag har bara några enstaka gånger haft ärenden dit i tjänsten, annars har jag tittat in då och då som besökare i samband med träningen i samma hus och gått på en del program. Nu höll jag alltså ett själv, mitt föredrag om Gamla stans historia, för lite drygt tio personer, varav en blev ordentligt upprörd för att en annan satte sig framför henne och en annan – onykter – flikade in underliga kommentarer under föredragets gång, trots tillsägelser. Men vi gamla bibliotekarierävar är luttrade, det var ingen större fara.

Lena var på plats, mamma kom sent efter att ha suttit i bilkö men kompenserade med att ha med en fin blomma, två kolleger från Stadsbiblioteket var där och stöttade. Bäst var att allt var så ordnat när jag kom och att tekniken funkade. Sämst att jag inte riktigt fick kontakt med åhörarna – jag har kommit fram till att det nog berodde på att jag satt på en hög stol istället för att stå, det blev mer formellt. Men väldigt skönt att sitta parkerad med datorn framför sig, den brukar, på andra bibliotek, hamna på någon opraktisk plats dikterad av sladdlängd.

Men det finns ju oändligt mycket att säga om Gamla stans historia, jag fick döda massor av darlings. Nu måste jag hitta andra sammanhang att berätta om ”avgrundens folk” – de som bodde på Österlånggatans ungkarlshotell – och Strindbergs utforskande av Storkyrkans vind.

MMCCCXXVII Burgare och blommor

Redan för några veckor sedan, innan Sofia åkte till Kina, bestämde vi att vi skulle gå till Phil’s Burger på Birger Jarlsgatan efter gudstjänsten den här söndagen. Jag fick höra en del om kinesisk arkitektur och teater, men samtalet gled snart vidare till våra erfarenheter av buss- och båtresor i Thailand och därifrån till OS i Stockholm 1912 och så vidare. Jag vet fortfarande inte så mycket om vad Sofia gjorde i Kina. Men jag fick ett paket jasminte!

Och burgarna smakade bra.

Stockholm blir litet när man håller sig i den här delen av stan en söndag – utanför restaurangfönstret rann Korskyrkefolket förbi i en stadig ström och när vi gick i riktning mot Kungsträdgården plockade vi upp en av dem på vägen, så vi var tre som tittade på de halvutslagna körsbärsblommorna. Värt att komma tillbaka om några dagar, när det rosa taket över parken kommer att vara ljusare och tätare.

MMCCCXXVI Soffjobb

Vad tar man sig till när ens Gamla stan-föredrag ligger tre dygn bort, tre dygn som också är fyllda av andra aktiviteter, och man inser att innevarande lördag är ens bästa chans att läsa in sig och skriva manus? Man mutar sig själv. Först tar man promenaden hemifrån Kungsholmen till jobbet vid Odenplan (dagens motion, pilatespasset jag hade velat gå på skulle ta för mycket tid i anspråk), man packar ryggsäcken full av stockholmshistoriska böcker från ens arbetsrum (de man inte redan hade tagit hem) och sedan gör man några väl valda inköp på Birka-Gott och Cajsa Warg.

Chokladdoppade popcorn. Anthon Berg Opera Mints. Kryddad tomatjuice. Lyxbrie.

Sedan kör man, hela dagen. (Med eftermiddagspaus för CNN Business Traveller och kvällspaus för ett program på Kunskapskanalen om Iran.)

MMCCCXXV Fridfull fredag

Ibland händer det – man har en full agenda och räknar med en stressig dag, och så kommer en ängel till kollega och tar på sig största delen av tiden i informationsdisken, man betar av sina uppgifter en efter en och får till och med tid till en liten promenad.

Och så kröns dagen – som bara haft ett fåtal inslag av krävande besökare och gruff i toalettkön – med ett för mig och kollegan traditionellt diskfika med praliner från Gateau. (De här var supergoda, särskilt de mörka.)