La Tonteria och Magnolia

Om Stockholm ska kallas storstad i fråga om restaurangutbud är en högst relativ fråga, men nog måste man vara en flitig uteätare om man ska hålla sig à jour med alla större och mindre matställen, de hippa dagsländorna och de traditionstyngda institutionerna, de vid restaurangstråken och de avsides. Trots att jag rör mig regelbundet i alla innerstans stadsdelar och äter ute emellanåt märker jag ganska ofta att ställen som hamnar på tipslistor eller nämns av vänner som favoriter är sådana jag aldrig hört talas om.

I dagarna har jag testat två ställen som var nya för mig, tapasrestaurangen La Tonteria, med diskret läge på Rådmansgatan, ett kvarter från Tegnérlunden, och östasiatiskt inriktade Magnolia i Blecktornsgränd, nära Mariatorget.

La Tonteria skymtar jag på hemvägen från jobbet, men även om dess existens inte var en nyhet hade jag inte undersökt den närmare förrän det var dags att bestämma födelsedagsrestaurang till efterskottsfirande av J. Vi gillar tapas, J som tidigare Barcelonabo och S och jag som uteätare i allmänhet, och har testat hyfsat mycket av vad Stockholm har att erbjuda i den vägen (inte minst under vår tid som mer systematiska tapastestare), så med visst jämförelsematerial beställde vi pimientos de Padrón, patatas con alioli och andra klassiker. Ett stort plus, om man frågar mig, var att det som skulle vara varmt kom in jättevarmt. Jättevarmt är besvärligt om man beställt en soppa till lunch, men bra när det gäller smårätter som ska delas under en långsam måltid. Det var smakrikt och plockvänligt och vi fick till en bra mix enbart från den vegetariska delen av menyn. Miljön fick också väl godkänt, det var nästan helt fullt, men stimmighet och ljudvolym hölls på en acceptabel nivå och att det var två (jag tror inte att det var fler) avdelade rum, istället för en enda större lokal, gav en gemytlig känsla.

En annan J och jag åt dagen efter – i går kväll – på Magnolia. I Blecktornsgränd har jag då och då gått upp till Söderhöjdskyrkan, men sällan till kvarteret efter, där det annars är svårt att missa uteborden på platåer längs med grändens trappa.

Nog för att det var upplyst och grant på uteserveringen och bord och stolar stod framme, men det var in i värmen alla ville, fler än vad det fanns plats för. Det var Krogveckans näst sista dag (satsningen som i år pågick i två och en halv vecka) och bra pris på varmrätt och antingen för- eller efterrätt. Jag hade redan innan jag kom dit bestämt mig för gyozorna till förrätt och J ville ha deras specialitet, en fluffig bao. Båda blev nöjda. Gyozorna var lika goda som de i Tokyo. Som varmrätt valde jag portabello med risnudlar, som tyvärr bara fick smak av sichuanpepparsåsen och inte mycket mer. Lite salt hjälpte, men jag åt mer för att jag var hungrig än något annat. J, som valde lax, tyckte också att förrätten överträffade varmrätten. Men vi hade trevligt ändå och bokade under sittande måltid in en brunch på en hotellrestaurang.

MMCDXLIX Recensenterna smörjer kråset på Aqui Tapas & Bar

Tapasrecensenternas saga är all. Det känns så, i alla fall, eftersom gruppens spanjorska ska flytta från Stockholm, för att gå en tvåårig konstutbildning i obygden en och en halv timmes bilväg från Göteborg.

Sist i raden av tapasrestauranger blev Aqui Tapas & Bar på Kammakargatan och vi var nöjda redan från början. Maten dukades upp på bästa Tetris-manér, med de dubblerade rätterna genomtänkt placerade i varsin ände av bordet, och personalen interagerade på ett trevligt sätt, särskilt tjejen som liksom Mireia var katalansktalande. Dessutom hade de lagat riktigt god mat! Potatisen, aiolin, kycklingen, oliverna, tomaten med getost … Laxen föll visst inte alla i smaken, men det var nog det enda.

Vissa ställen vi varit på har serverat mer sofistikerade – och, enligt somliga, klart mindre genuina – versioner av tapas, medan de här snarare hamnar i den rustika änden av skalan. Sedan vet restaurangen att ta betalt. Men så var vi inte i Barcelona, utan på Kammakargatan.

MDCCCXXI Lite sömn, en del nytta, mycket nöje

2015/01/img_1053.jpg

Vilket dygn. Hade svårt att sova, så det blev bara tre timmar innan jag gav mig av i ottan för att ta mitt timslånga pass mellan sex och sju under Korskyrkans tvådygnsbön. Nästa gång måste jag ta ett dubbelpass, man hinner ju knappt sätta igång. Vidare till jobbet, där jag var flera timmar tidig och både hann måla naglarna och läsa ut kändiskocken Marcus Samuelssons självbiografi Oui, chef!, som jag hade pågående under New York-vistelsen. En vanlig jobbsöndag på det, med fokus på nya boktips till Sturebibblans informationsskärmar, vilket jag blev helt uppslukad av och inte kunde sluta med trots att vi stängt och att jag hade bråttom ut till busshållplatsen, men kom med den 2:a söderut som jag tänkt mig och i tid till Mamas and Tapas på Renstiernas gata. Vår tapasprovningsgrupp har utökats med en person, så vi var fem vid bordet, och det var gott och trevligt, Mireias före detta kollega från hennes tid på La Cucaracha på Bondegatan var vår servitör och bjöd på efterrättsshots (”jag noterade att ni inte beställde alkohol, så de är alkoholfria” – tack, uppmärksamma servitör!), men Mireias kommentar var den vanliga – vi betalar restaurangpriser för visserligen typisk men mycket enkel och ofta osofistikerat lagad mat. Potatis, ägg, tomatsås, lite kött och ost. Efter lite diskussion – vi vill ju ha kvar vår fina tradition, men ska vi äta något annat? – tror jag att vi trots allt kom fram till att vi vill fortsätta beta av Stockholms tapasutbud.

MDLXXXVII Tapasrecensenterna på Matkonsulatet

20140618-100934-36574036.jpg

20140618-100934-36574185.jpgDen här gången testade tapaskvartetten (Mireia, Jenny, Jenny och jag) Matkonsulatet på Kungsholms strand, med underrubriken ”Barcelona ℅ Stockholm”. De två mest Barcelonavana i gruppen ifrågasatte menyn som blandade svenska och katalanska och därefter själva rätternas tveksamma geografiska tillhörighet. Var syftet att komma så nära katalanska tapas som möjligt? Eller att svenskanpassa dem? Eller att modifiera av annan anledning?

Som svensk, hungrig tapasätare var jag själv mest intresserad av vad mina egna smaklökar sa om saken. Mums! om cecina med payoyo-ost och krasse (carpaccioartad köttanrättning), friterad sparris och potatis med goda såser. Nej! till olivoljan som hälldes kring chokladcremoson.

Ska det vara som i Barcelona borde bröd ingå som en självklarhet på varje bord, påpekade Mireia, och vi andra höll med, men vi var också eniga om trivselfaktorn i inredning och utformning. Det skulle nog faktiskt också vara främsta skälet till att jag återvänder.

MCCXXXI STHLM Tapas

20130806-231301.jpg
Nytt tapasställe med tapasvännerna (Jenny, Jenny och Mireia) i kväll, STHLM Tapas på Pontonjärsgatan. Trist att den afrikanska restaurangen på samma adress försvann, tapasrestauranger börjar det ju finnas en hel del i stan, men så är ju tapastrenden väldigt trevlig. Vi testade starkt kryddat lamm, manchego, chorizo, quesadillas, vitlökschampinjoner, minihamburgare och annat gott. Uteserveringen var full men vi hade det bra inomhus. Förutom att sorlet och musiken hade kunnat vara bra mycket lägre.

Dessvärre eskalerade kvällens halsirritation till halsont i slutet av middagen, så jag lämnade sällskapet och vet nu inget om ställets desserter.

MCLXIII Spontantapas, nästan som i Barcelona

20130609-002255.jpg
Jenny H är en mycket upptagen person med en full kalender. Min egen kalender är ungefär lika marginallös, framförhållning är a och o. Vi är vana vid den utdragna kampen när en gemensam lucka ska hittas, för ett möte, en fika, en promenad, och ju fler ytterligare personer som ska vara med, desto fler veckor får man räkna med att bläddra förbi. Att Mireia saknar den barcelonska spontaniteten bland sina svenska vänner är inte konstigt alls.

Så döm om allas förvåning när vi tre strax efter fem insåg att vi strax efter sex inte hade något bättre för oss än att träffas och äta tapas.

MXXIX Spansk mat

20130302-091721.jpg
När Mireia från Barcelona säger att Boquerias tapasrätter är bra så är de bra. Annorlunda och betydligt mindre än dem man får på barcelonska tapasbarer, men välsmakande och snygga. Servicen var dessutom mycket trevlig mitt i fredagsstimmet (där vi satt och var glada över vårt sedan länge tingade bord) och efterrätterna fem hack över förväntan.

För att inte tala om den barcelonska begivenheten förra veckan. Mireia hade besök av två vänner hemifrån, Antuan och Victor, och bjöd in till knytis i sin lilla lägenhet. Vi var sex personer som pratade, pratade, pratade och åt av en härlig kompott på svenskt fikabröd och katalanska delikatesser, som Mireias mamma skickat med grabbarna. En fantastisk kväll som jag skulle vilja återuppleva många gånger.

20130302-142120.jpg

20130302-142154.jpg

DCCCXCVI Barcelona Tapas Bar

Plus: Det ligger väldigt centralt. Ett par skådisar – säkert från grannen Stadsteatern – syntes till.

Mittemellan: Tapasrätterna var inte särskilt raffinerade, men fullt ätbara. Stället tar in mycket folk och det blev sorligt på ett inte alltför påfrestande sätt. Vissa i personalen log vänligt och såg ut att gilla sitt jobb, medan andra svarade på tilltal med stressad, kort ton.

Minus, eller vår middagsupplevelse i sammandrag: Vi blev tillfrågade ett par minuter efter att vi satt oss om vi ville beställa, men svarade att vi behövde lite betänketid, fick mycket betänketid, och därefter en ännu längre väntan på maten. Drycken kom efter att maten anlänt. När jag noterade att två tapas saknades och frågade efter dem fick jag höra ett lite snäsigt: ”De är på väg.” Det var de inte. Vi åt av det vi fått och när vi kommit ganska långt frågade vi efter dem igen. Ingen reaktion. Sedan, när vi ätit upp, frågade vi efter dem ytterligare en gång, och de kom äntligen ut. Lång väntan på dessertmenyn följde. Vi bad om vatten, en visserligen glad och trevlig servitris kom med en kanna och hällde upp i våra glas så att kannan tog slut, varpå hon ställde ner den tomma kannan mitt på vårt lilla bord. Beställning och servering av dessert i maklig takt. När det var dags att betala och vi suttit med framlagda kontanter och kort ett bra tag gav vi upp och gick bort till disken. Kontanter gick bra och det första kontokortet likaså, men ett andra kontokort kunde man av någon obegriplig anledning inte betala med om man inte sagt till om detta i förväg.

Så långt våra omdömen om Barcelona Tapas Bar.

Med en barcelonska i sällskapet, samt en svenska med vissa spanskakunskaper, pratade vi engelska med inslag av spanska, svenska och lite katalanska. En bordsgranne passade på att ge sig in i en kort spansk konversation, som mitt i övergick till franska när man konstaterade att sådana kunskaper också fanns representerade.

Vi hade inte setts på ett tag i den här konstellationen – jag, Mireia, Jenny F och Jenny H – så vi uppdaterade oss på varandras förehavanden och tramsade och skrattade som om vi känt varandra länge, vilket faktiskt bara stämmer för mig och Jenny F. I övrigt är vi en kvartett med kopplingar som skulle kräva en helt egen bloggpost för att reda ut, och tre av oss ses igen om en knapp vecka på en fest som kräver blå klädsel.

DCCCXXX Stimmigt på La Cucaracha

Åt tapas med Lena W på La Cucaracha på Bondegatan i gårkväll. De får in många bord och gäster på liten yta, det blev enormt högljutt av allt prat under lågt tak, och så musik på det, men stämningen var god.

Tapasrätterna var långt ifrån små munsbitar. Vi beställde fem stycken, fick bröd och aioli till det och jag vet inte hur Lena fick i sig så mycket av sin crema catalana ovanpå alla patatas bravas.

20120915-082639.jpg