MMCCCXXIX Små glimtar av Gamla stans historia inför liten publik

Vi kan väl säga så här – jag gjorde mitt bästa. Föredraget genomfördes. Det var kul att vara på Tranströmerbiblioteket, jag har bara några enstaka gånger haft ärenden dit i tjänsten, annars har jag tittat in då och då som besökare i samband med träningen i samma hus och gått på en del program. Nu höll jag alltså ett själv, mitt föredrag om Gamla stans historia, för lite drygt tio personer, varav en blev ordentligt upprörd för att en annan satte sig framför henne och en annan – onykter – flikade in underliga kommentarer under föredragets gång, trots tillsägelser. Men vi gamla bibliotekarierävar är luttrade, det var ingen större fara.

Lena var på plats, mamma kom sent efter att ha suttit i bilkö men kompenserade med att ha med en fin blomma, två kolleger från Stadsbiblioteket var där och stöttade. Bäst var att allt var så ordnat när jag kom och att tekniken funkade. Sämst att jag inte riktigt fick kontakt med åhörarna – jag har kommit fram till att det nog berodde på att jag satt på en hög stol istället för att stå, det blev mer formellt. Men väldigt skönt att sitta parkerad med datorn framför sig, den brukar, på andra bibliotek, hamna på någon opraktisk plats dikterad av sladdlängd.

Men det finns ju oändligt mycket att säga om Gamla stans historia, jag fick döda massor av darlings. Nu måste jag hitta andra sammanhang att berätta om ”avgrundens folk” – de som bodde på Österlånggatans ungkarlshotell – och Strindbergs utforskande av Storkyrkans vind.

DCCC Tornvisning i Storkyrkan


I helgen inföll sommarens sista Storkyrkotornvisning. Jag och Anna B var där. Vi, resten av gruppen och guiderna gick in genom den här lilla dörren, som vetter mot slottet.


På vägen upp kollade vi klockor. En fick provklämta.


Så här såg det ut på en ovanligt luftig plats under uppstigningen. Guiden pekar ut något intressant. På vägen upp fick vi höra ganska hemska historier om hur människor i gamla tider, till exempel fångar, bott i tornet och utfört olika arbetsuppgifter, som att klämta i klockan, vilket gjorde en döv, och spana ut över nejden som brandvakt. Kallt och eländigt var det.


Och så var vi äntligen uppe, efter att ha gått över 200 branta trappsteg. Här syns Nobelmuseets (alltså gamla Börshusets) tak i förgrunden. I det ljusa huset på vänster sida ligger Stadsmissionens café och tornet till höger tillhör Tyska kyrkan.


Coola tak, coola takterrasser.


Anna med bland annat Bondeska palatset (i vitt) och Stadshuset i bakgrunden.


Eftersom Anna har ett särskilt urmakeriintresse för närvarande lyckades hon snacka in sig hos guiden, som sa att vi kunde låta resten av gruppen gå före ner från tornets utsiktsplats och så skulle han släppa in oss i det lilla rummet där tornets urverk finns. Funkar fortfarande.


Guiden förklarar med stor inlevelse.


Sedan gick jag och Anna och fikade.