Yukiko Dukes boktipsvideor

Har just sett den senaste av Yukiko Dukes förträffliga boktipsvideor. De flesta följer formatet tre bokpresentationer på totalt fem till åtta minuter, titlar med ett tydligt gemensamt tema eller bara tre bra böcker, inte hoptussade på annat sätt än romaner för sig och fackböcker för sig. Det enkla är ofta det bästa och Yukiko Duke är ett bokpresentationsproffs, som lyfter fram böckerna som lästips, men ändå beskriver dem tillräckligt objektivt för att tittaren ska kunna bilda sig en egen uppfattning.

I beskrivningen av sin YouTube-kanal citerar hon två författare. Franz Kafka sa: ”Jag tror att vi ska läsa böcker som sårar oss och genomborrar oss. En bra bok skall vara ishackan till den frusna sjön inom oss.” Ignacy Krasicki sa: ”Boken är en kamrat för livet, en osjälvisk vän, en sambo som inte besvärar.” Yukiko håller med Krasicki.

Hon skriver också: ”Böcker hjälper oss att förstå världen och oss själva.” Jag håller med Yukiko.

Norr Mälarstrand i morgonpasteller

Man fick sig ett riktigt färgbad vid Norr Mälarstrand i morse. Efter obligatoriska Naturmorgon – i dag från snöiga Jokkmokk, jag blev lite avis – gick jag ner till vattnet lagom till soluppgången, utan att veta om det skulle bli någon märkvärdig sådan, men ljuset utanför fönstren var lovande.

Ingen snö, förstås, men för en gångs skull den här mjäkiga vintern var det i alla fall vit frost på mark och tak.

Jag satte på mitt nya favoritstycke, ur Dvořáks 9:e symfoni, som jag skrev om häromdagen, borstade bort lite frost från en bänk på bryggan snett nedanför Kungsholmstorgs allé och satt och lyssnade och tittade en liten stund. Det var inte särskilt kallt och jag hade till och med stjälpt ner en andra kopp frukostte i en termos att värma mig lite extra med.

Det där som det har skrivits om på sista tiden, att de vackra röda himlarna över Stockholm har med föroreningar att göra, väljer jag att inte tänka så mycket på en sådan här morgon.

Blindspotting

Jag minns inte längre varför, men jag hade gjort en anteckning om att se ”Blindpotting”, om killen som avtjänat ett fängelsestraff och som ständigt riskerar att åter gripas eller till och med dödas i en konfrontation med polisen, inte för att han inte sköter sig, utan för att han är svart i en stökig del av Oakland. Nu har jag sett den, på Netflix, och vet inte riktigt vad jag ska säga, om jag kan rekommendera den eller inte.

Anledningar att inte se den: Den är överdriven och tillrättalagd. Så länge det är humor mellan huvudpersonen Collin och hans vita bästa polare Miles kan jag köpa det, många komedier funkar utmärkt med stiliserat skådespeleri och klyschigt händelseförlopp, men det svänger snabbt och blir allvarligt samhällskritiskt. En förtryckt person som i desperation hotar en översittare till livet uttrycker knappast sina hotelser perfekt rytmiskt och rimmande som en väloljad estradpoet. Och symboliken med blinda fläckar blir bara för töntig när den är så uppenbar. Och det är för mycket utdraget våld i närbild. En åldersgräns på 13 år är för generöst.

Anledningar att se den: Det finns ett underhållningsvärde, i humorn och relationerna och den brutala krocken mellan ghettoromantik och gentrifieringens aningslösa hipsters, men framför allt – frustrationen över orättvisan och fördomarna som kostar människoliv skiner igenom med all önskvärd tydlighet. Det gör ont i hela kroppen.

MDCXXIX Helgonhyllning i Paris

I går satt vi och softade på en grönskande vietnamesisk terrass, i dag har vi gått runt täckjacksklädda i Paris. Heldagsmellanlandning.

När vi var på Île Saint-Louis på kvällskvisten, ön i Seine som ligger bredvid den med Notre Dame, paraderade en stor folkskara förbi och sjöng vad som sannolikt var en hyllningssång till helgonet Geneviève och bjöd på mandelkakor.