Yukiko Dukes boktipsvideor

Har just sett den senaste av Yukiko Dukes förträffliga boktipsvideor. De flesta följer formatet tre bokpresentationer på totalt fem till åtta minuter, titlar med ett tydligt gemensamt tema eller bara tre bra böcker, inte hoptussade på annat sätt än romaner för sig och fackböcker för sig. Det enkla är ofta det bästa och Yukiko Duke är ett bokpresentationsproffs, som lyfter fram böckerna som lästips, men ändå beskriver dem tillräckligt objektivt för att tittaren ska kunna bilda sig en egen uppfattning.

I beskrivningen av sin YouTube-kanal citerar hon två författare. Franz Kafka sa: ”Jag tror att vi ska läsa böcker som sårar oss och genomborrar oss. En bra bok skall vara ishackan till den frusna sjön inom oss.” Ignacy Krasicki sa: ”Boken är en kamrat för livet, en osjälvisk vän, en sambo som inte besvärar.” Yukiko håller med Krasicki.

Hon skriver också: ”Böcker hjälper oss att förstå världen och oss själva.” Jag håller med Yukiko.

Norr Mälarstrand i morgonpasteller

Man fick sig ett riktigt färgbad vid Norr Mälarstrand i morse. Efter obligatoriska Naturmorgon – i dag från snöiga Jokkmokk, jag blev lite avis – gick jag ner till vattnet lagom till soluppgången, utan att veta om det skulle bli någon märkvärdig sådan, men ljuset utanför fönstren var lovande.

Ingen snö, förstås, men för en gångs skull den här mjäkiga vintern var det i alla fall vit frost på mark och tak.

Jag satte på mitt nya favoritstycke, ur Dvořáks 9:e symfoni, som jag skrev om häromdagen, borstade bort lite frost från en bänk på bryggan snett nedanför Kungsholmstorgs allé och satt och lyssnade och tittade en liten stund. Det var inte särskilt kallt och jag hade till och med stjälpt ner en andra kopp frukostte i en termos att värma mig lite extra med.

Det där som det har skrivits om på sista tiden, att de vackra röda himlarna över Stockholm har med föroreningar att göra, väljer jag att inte tänka så mycket på en sådan här morgon.

Blindspotting

Jag minns inte längre varför, men jag hade gjort en anteckning om att se ”Blindpotting”, om killen som avtjänat ett fängelsestraff och som ständigt riskerar att åter gripas eller till och med dödas i en konfrontation med polisen, inte för att han inte sköter sig, utan för att han är svart i en stökig del av Oakland. Nu har jag sett den, på Netflix, och vet inte riktigt vad jag ska säga, om jag kan rekommendera den eller inte.

Anledningar att inte se den: Den är överdriven och tillrättalagd. Så länge det är humor mellan huvudpersonen Collin och hans vita bästa polare Miles kan jag köpa det, många komedier funkar utmärkt med stiliserat skådespeleri och klyschigt händelseförlopp, men det svänger snabbt och blir allvarligt samhällskritiskt. En förtryckt person som i desperation hotar en översittare till livet uttrycker knappast sina hotelser perfekt rytmiskt och rimmande som en väloljad estradpoet. Och symboliken med blinda fläckar blir bara för töntig när den är så uppenbar. Och det är för mycket utdraget våld i närbild. En åldersgräns på 13 år är för generöst.

Anledningar att se den: Det finns ett underhållningsvärde, i humorn och relationerna och den brutala krocken mellan ghettoromantik och gentrifieringens aningslösa hipsters, men framför allt – frustrationen över orättvisan och fördomarna som kostar människoliv skiner igenom med all önskvärd tydlighet. Det gör ont i hela kroppen.

MDCXXIX Helgonhyllning i Paris

I går satt vi och softade på en grönskande vietnamesisk terrass, i dag har vi gått runt täckjacksklädda i Paris. Heldagsmellanlandning.

När vi var på Île Saint-Louis på kvällskvisten, ön i Seine som ligger bredvid den med Notre Dame, paraderade en stor folkskara förbi och sjöng vad som sannolikt var en hyllningssång till helgonet Geneviève och bjöd på mandelkakor.

MDXLVII Crash course i Shakespeares sonetter

Varför botanisera i hyllorna för litteraturvetenskap på Stadsbiblioteket när man kan bättra på sina kunskaper om Shakespeares sonetter genom att titta på en tolv och en halv minut lång YouTube-film med snabba klipp och skojiga animeringar?

Två roliga detaljer: Filmen tar upp tre av Shakespeares 154 sonetter och de finns med bland de tio Helena och jag valt ut till cirkelträffen om sonetterna nästa vecka. Och: Tittar man noggrant ser man då och då en svag bakgrundsbild som föreställer bokhyllor i rotundan i nämnda stadsbibliotek.

MMCCCLXIV ”Inherit the Dust” – Nick Brandt är tillbaka på Fotografiska

”Tjuvjägare tjänar 20 000 dollar på att döda en elefant. En elefant som får leva sin naturliga livslängd drar uppskattningsvis in 1,6 miljoner dollar till landet genom turism. Afrika sitter på en guldgruva och kan bli en ‘super power’ inom naturturism”, sa Nick Brandt när hans utställning ”Inherit the Dust” smyginvigdes under en ”members preview” på Fotografiska i går.

Det här är tredje gången Nick Brandts bilder på elefanter, lejon, noshörningar och andra vilda djur på den afrikanska kontinenten ställs ut på Fotografiska, nu med det varnande budskapet tydligare än någonsin – äldre bilder tagna på djur i sin naturliga miljö har ställts upp på samma plats, som i dag är skövlad och används till exempelvis stenbrott.

Under den förra utställningen, berättade Nick Brandt, skänkte Fotografiskas besökare motsvarande 50 000 dollar som användes till att köpa en Land Cruiser till de rangers som skyddar ett område i Östafrika där Nick Brandts organisation Big Life Foundation är aktiv. Den här gången kommer det också att göras en insamling, men till ett annat ändamål, nämligen ett stängsel som ska hindra vildmarken från att användas till åkermark. Den afrikanska kontinenten är överbefolkad, sa Nick Brandt, vilket gör att utrymmet för vild natur och vilda djur krymper, och det är ett betydligt större hot än tjuvjakt.

Det här lät i mina öron som att afrikanska människors och djurs överlevnadsrätt ställdes emot varandra och att djurens rätt utan vidare var överordnad, och eftersom lokalbefolkningen inte begriper kontinentens bästa ska ett stängsel rent fysiskt förhindra dem att odla marken. Nu tror jag att frågan är mer genomtänkt än vad som framgick under det korta invigningstalet, men det krävs mer och annan information än den här för att mina pengar ska hamna i insamlingen.

I vilket fall som helst är bilderna storslagna. ”Fota och sprid budskapet”, fick vi höra från Fotografiskas sida, så det gjorde jag. Nedan är alltså en preview av utställningen från gårdagens preview av utställningen. Från och med i dag är den öppen för alla och i kväll kommer jag att vara på plats igen för att få se och veta mer.

 

UPPDATERING

Det längre samtalet med Nick Brandt under öppningsdagens kväll var mer upplysande. Den uppodlade marken är utspridd på ett sätt så att de vilda djuren bara har en smal passage att migrera genom, och elefanter hamnar dessutom ofta på åkrarna och äter av grödorna, vilket medför att de blir avlivade av bönderna. Ett stängsel skulle alltså gynna både människor och djur, och jag utgår ifrån, även om det inte nämndes, att odlingsmark skulle vara ett mindre problem om den planerades strategiskt utifrån ett vildmarksbevarande perspektiv.

Nick Brandts insatser verkar hedervärda, genomtänkta och effektiva, men att jag missuppfattade stängslets funktion vid en första presentation lär ha att göra med att det tveklöst är djuren och det natursköna Afrika som står i centrum. Det framgår att fotografen är medveten om det mänskliga lidandet i samma östafrikanska länder, men det krävs också att man delar hans utgångspunkt för att uppfatta bilderna på avsett sätt. På bilden från en skräpig plats vid betongpelare under en bro, där ett foto av en elefanthona med familj i naturlig storlek ställts upp, omges det av hemlösa vuxna och barn, varav flera har fäst flaskor vid ansiktet för att kunna sniffa lim utan att ens använda händerna. Hjärtat blöder när man ser den ultimata, fullständigt passiva utsattheten. Just då struntar jag, ärligt talat, i ett gäng elefanter.

Men någon måste bry sig om elefanterna också. En annan missuppfattning från min sida var att de foton som tryckts upp på stora skärmar och placerats i olika miljöer var tagna just på de platserna. I flera fall är de så väl inkorporerade i omgivningen, med samma landskap och horisont i bakgrunden, att de smälter in perfekt, men platserna är utvalda för att rent generellt visa den typ av miljöer som uppstått när människor och mänsklig aktivitet spritt ut sig i områden som fram till nyligen var orörda. Intrycken blir deprimerande. Men jag kan inte önska bort människorna, som sagt, bara önska en mer miljökänslig samexistens.